Wer eine reise tut, hat etwas zu erzählen!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det fick man lära sig på tysklektionerna: ”Den som gör en resa, har något att berätta”. Jag missade förra veckan, Jordbruksverkets råd för hållbar produktion och konsumtion alternativt ett spännande rundabordssamtal i Riksdagens djurskyddsforum kring svenska grisregler. Men jag fick en hisnande upplevelse under en vecka i Amalfi i Italien med målning, meditation, samtal, vandringar och utflykter. Läser jag minnesanteckningarna från Jordbruksverkets råd den 24 oktober kändes det inte som en stor förlust. Antagligen gick mycket tid åt att presentera framtida CAP och projekt i anslutning till livsmedelsstrategin. Diskussionen verkade inte alls ta upp konsument – och djurskyddsaspekterna. Det gäller att Jordbruksverket inte hamnar i samma situation som tidigare d v s mötena blir för mycket en-vägs-kommunikation – Jordbruksverket informerar. Vi får föregå med gott exempel och skicka in frågor till verket inför nästa möte i mars 2018. Däremot verkade runda bord-samtalet i Riksdagen kring förslaget till nya grisregler varit konstruktivt. Där hade det varit kul att vara med och lyssna på Staffan Danielssons (C) argumentation.

Och nu är det full fart igen. Provsmakning av potatischips för Råd & Rön i mådags. Och idag onsdag samlades det nationella djurskyddsnätverket på Näringsdepartementet. Nätverket ska huvudsakligen spela in till de svenska representanterna i EU:s Animal Welfare Platform, som träffas den 10 november. Vi är överens om att djurtransporter och implementering av grisdirektivet är viktigt. Slakt utan bedövning kan också vara ett angeläget område att driva. Men jag och LRF ville peka på helheten d v s djurskyddet är en viktig del i åtgärderna för att minska behovet av att behandla sjuka djur med antibiotika. Det gladde mig att LRF inte talade om harmonisering av EU:s djurskyddsregler.Vi får hoppas att EU:s Animal Welfare Platform kan fortleva och göra nytta även efter 2019. Sverige anses alltid ligga i framkant, men exempelvis många slaktdjurtransporter överstiger 8 timmar p g a slakteristrukturen d v s många får dispens och får transportera 11 timmar.

Och hur var det i Amalfi? När jag fick inbjudan till resan till Amalfi, hade jag funderingar över om jag verkligen ville resa till Italien. Jag gillar ju snarare Frankrike. Men jag ångrar verkligen ingenting. Amalfi-kusten, söder om Neapel, är dramatisk med taggiga berg, byar, små städer, som ligger som ett pärlband längs kusten eller uppe i bergen. Sluttningarna är täckta av terrasser med huvudsakligen citronträd men det finns också andra citrusfrukter och en del olivträd. Citroner präglar hela regionen och finns i allt – inte att förglömma limoncellon. Vi bodde i Villa Rina, 400 trappsteg och en 20 minuters promenad från själva Amalfi – en oas – ett drömställe. Rina är en driftig kvinna som köpte huset i ett nedgånget skick och har rustat upp till god standard. Alla rum har egen terrass med utsikt över Medelhavet. Och vilken mat! Allt vegetariskt från egna odlingar med spännande variation och härlig kryddning. Pastan var givetvis hemgjord liksom limoncellon. Italien är verkligen något för mat- och vinälskaren. Jag åt härliga skaldjursrätter på krogarna och det blev många Prosecco-möten. Sista kvällen var det vinprovning med Eduardo (jobbat i Sverige i 12 år och gift med en svenska) och att uppleva hela köket och restaurangen sjunga O sole mio, var en fantastisk häftig upplevelse. Man kände sig som Lady och Lufsen. Kan vi lära något av Italien när det gäller mat – säkert! Och så var det, det här med målningen! Det tar lite tid att komma i gång. Resdagens morgon så lossnade det!

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.