Nils Erik Bramsvik

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Min kollega Nils Erik Bramsvik har gått bort. Han var jämngammal med min käre man 89 år. Nils Erik och jag var kollegor närmare 10 år på Slakteriförbundet. Många tyckte att Nils Erik var väl politisk. Han hade en lång politisk karriär bakom sig som bl a landstingspolitiker och i slutet av den politiska karriärren statssekreterare på jordbruksdepartementet under den borgerliga regeringen med sannolikt Anders Dahlgren som jordbruksminister 1979 -1982. När den borgerliga regeringen förlorade valet 1982, återvände Nils Erik till Slakteriförbundet. Han hade varit kommunikationschef och varit tjänstledig under sin tid som statssekreterare.

På Slakteriförbundets stämma 1985 antogs programmet Omsorg i djurskötseln. Nils Erik blev involverad i programmet och en del av djuromsorgsnämnden. Han förstod det stora värdet av att driva djuromsorgsfrågorna, som ett svar på den kritik som fanns på hanteringen av djur under transport och slakt och på de intensiva djurhållningsformerna. Men innan detta jobbade vi tillsammans hårt för att få stöd för en restriktiv antibiotikaanvändning i djurhållningen. Debatten hade fortsatt sedan LRF utarbetade sin antibiotikapolicy 1981 och myndigheterna sagt nej till ett förbud mot tillväxtantibiotika. Nils Erik initierade och han och jag skrev centermotionen, som förordade en avveckling av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Motionen skrevs med anledning av förslag till ny foderlag 1984. Det var LRF:s framställan efter stämman 1984 och två riksdagsmotioner, bl a Centerpartiets, som medförde att det i nya foderlagen infördes en paragraf som angav att antibiotika och kemoterapeutika bara fick användas för att bota, förebygga och lindra sjukdom och sjukdomssymtom d v s krav på veterinärrecept. Det är många som anser att det bara var LRF:s förtjänst att det blev ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats men självfallet bidrog riksdagsmotionerna.

Det var många spännande år när Scans Djuromsorgsnämnd drev djuromsorgsfrågorna framåt. Vi hade VD Sven Tidalas stöd, men det var ibland tufft i Slakteriförbundets styrelse. Det fanns mörkermän. Främst jobbade vi med djurhanteringen under transport och slakt och nådde kanske aldrig riktigt fram när det gällde att inplantera åtgärder på gårdsnivå. Det började blåsa riktigt snålt kring djuromsorgsfrågorna när min chef, med stöd av vissa bönder började ifrågasätta svenska djurskyddsregler 1992. ”Det är väl inte så konstigt att ha suggan i bur. Eller om vi avvänjer smågrisarna tidigare, kan vi få fler grisar per sugga och år”. Så gjorde man ju i andra länder. Processen pågick också kring den framtida strukturen av den bondekooperativa slakten. Den som stod upp vid min sida och försvarade värdet av djuromsorgsprogrammet och svenskt djurskydd var Nils Erik. Han gick faktiskt i klinch med marknadschefen, som senare blev VD. Annars var det ganska ensamt och blåsigt. Stöd fanns dock hos Lantmännen. Vi ordande ett seminarium kring antibiotika och resistens 1992. Då hade moderatorn, chefen för svenska djurshälsovården, fått order av Scans marknadschef, att inte gå med på att inte kunna sänka avvänjningsåldern för grisar – en kontroversiell fråga som kom igen nu 2017. När det blev för tufft, fick jag erbjudandet att komma tillbaka till LRF, vilket jag gjorde 1 april 1993. Men Bosse Dockered hade kanske helst velat ha mig kvar på Slakteriförbundet, för att driva frågorna.

”Djuromsorg” sa Essie Nils Eriks fru till mig när jag tog farväl när jag besökte begravningen i fredags i Huddinge kyrka. Tack Nils Erik för ditt stöd till mig och det viktiga arbete vi bedrev i många år och som byggde förtroende för Sveriges köttbönder.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.