Man är aldrig beredd

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jag har på bloggen skrivit personliga nekrologer om personer som jag känt nära, jobbat med och som har haft stor betydelse för mig, mitt jobb och svensk matproduktion. Jag skrev två bloggar när min älskade pudel Sappho gick bort i januari 2015. Till den listan ska nu fogas den som har betytt mest och den som jag har levt halva mitt liv med – min man Bosse som gick bort i fredags. Men ska man verkligen skriva en blogg om sin man. Jan Bertoft skrev öppet på Facebook när hans fru Helene gick bort i cancer för något år sedan. Då hade vi följt honom och hans frus kamp i många år. Det kändes alldeles rätt att Jan delade med sig av sin och dotterns upplevelse. Men det går väl inte att jämställa Bosse med chefer på LRF eller kollegor från Slakteriförbundet. Nej självklart inte, men det hjärtat är fullt av, kan man inte tänka bort. Det här är mitt personliga spontana uttryck för min uppskattning av mannen i mitt liv.

Tro det om ni vill men min man Bosse har haft en viss betydelse för svenskt lantbruk. Bosse har varit med mig hela min långa resa med djuren och Sveriges bönder. Från 1973 då jag faktiskt jobbade med minkar på Lantbrukshögskolan, via Lantmännen, LRF, Slakteriförbundet, LRF och Svenskt Sigill. Bosse var en utmärkt och tålmodig lyssnare. Han kunde alla i min omgivning. Han hade träffat många av dem, eftersom jag alltid har tyckt om att bjuda hem alla jag jobbade med. Allt från Lantmännens Pullfor-grupp, till LRF:s djurhälsoråd, LRF-tjejernas ”Postgiro-grupp”, Slakterförbundets djursomsorgsnämnd, IDL-gruppens shortsmöten och inte minst nätverket mot antibiotika-resistens, som träffades på Cirkusberget varje sommar i många, många år. Och så Vi Konsumenters styrelse förstås. Bosse underhöll de jordbundna gästerna med historier kring båtar och knopslagning. Bosse har följt mig i med – och motgång, alltid med öppna öron och kloka råd. Hade Bosse och jag inte tillbringat en natt med samtal kring hur jag skulle hantera situationen kring alternativ till Slakteriförbundet våren 1993, så hade jag kanske inte kommit tillbaka till LRF, utan hamnat på jordbruksdepartementet.

Det finns väldigt många positiva minnen från 45 år tillsammans – en lång resa med många resor, segling och skidåkning och fantastiska matminnen tillsammans med vår gemensamma son Alexander. Jag tog tjänstledigt från LRF våren 2002, p g a konflikten kring de 500 danska galtarna, som Swedish Meats skulle importera. Då var det Bosse som tog med mig på bilresa till Tyskland och Frankrike. ”Nu är det din resa, som du så väl behöver” sa han. Och det blev en verkligt fin upplevelse och återhämtning. Jag var så glad över att han fick dela glädjen med mig att bli hedersledamot i KSLA och hedersdoktor vid SLU. Det kändes verkligen som han var stolt över sin fru och ville att hans barn skulle se det. Själv hade Bosse en lång och gedigen karriär i SAS, som chefsjurist som slutade 1993. Sedan blev det Stockholmsbriggen, Bellman och De Litterära sällskapen samarbetsnämnd. Båtar var verkligen hans liv. Många underbara seglingar i Stockholms skärgård i alla väder. Bosse var en trygg skeppare.

Bosse var ingen djurmänniska, men han berättade gärna att han hade ridit under studietiden på Stockholms högskola och vi red faktiskt två gånger tillsammans. Han älskade vår pudel Sappho, som dog 2015. Sappho kom in i vårt liv 2004 efter övertalning av sonen. Hon var hans sällskap, när jag var ute och flängde i jobbet. Attis min älskade nuvarande vovve, låg gärna bredvid sin husse och blev jätteglad när han kom hem från sjukhuset. Nu tar han Bosses plats i soffan, men tomt känns det.

På min sjuttioårsdag 2013 höll Bosse ett fantastiskt fint tal till mig med sin bild av våra då ca 40 år tillsammans. ”Vi kör två parallella spår. Bestämmer envar sitt innehåll, fart och kurs. Men har samma huvudriktning och tappar inte ögonkontakten med varandra. Jag tycker vi har snickrat ihop våra skilda egenheter riktigt bra till ett hållbart livsbejakande klimat som vuxit fram under åren tack vare din hederlighet, anpassningsförmåga, tålmodighet och pålitlighet. Och framför allt en i grunden varm och seg ömsesidig kärlek”. Så fina ord och jag minns dem med stor tacksamhet, nu när det känns så tungt. Vill känna att detta präglade vårt långa liv tillsammans och glömma den senaste svåra tiden. Utom firandet av hans 90-årsdag den 2 februari i år, som jag är så glad att jag ordnade och att han orkade med. Man tror att man är beredd på det oundvikliga, men det är man inte, när det väl sker. Han saknas mig! Men ett stort och varmt tack alla nära och kära och vänner, som skickat mig medkänsla, tankar och styrkekramar. Med ert stöd blir livet verkligen värt att leva.

5 kommentarer

  1. Louise Ungerth
    Publicerad 19 februari, 2019 at 20:16 | Permalink

    Kära, kära Gunnela,
    Så fint uttryckt. Tack för att jag fick läsa detta. Ses snart igen.

  2. Sven-Ove Olsson
    Publicerad 20 februari, 2019 at 7:54 | Permalink

    Stämningsfull och tänkvärd läsning!

  3. Ingrid Persson
    Publicerad 20 februari, 2019 at 21:47 | Permalink

    Hej Gunnela. Vad fint du skriver om din livskamrat. Jag såg det som en film när ni åkte genom Europa och jag håller med att han var underhållande även om jag inte har träffat honom så många gånger. Vi kan väl ses så bjuder jag på fika på Mr Cake eftersom jag jobbar på Engelbrekt och nästan passerar dig varje dag. Jag bjuder in Carita också. Styrkekramar och sköt om dig. 💕🌷🍰 Återkommer i mars. Ingrid

  4. Carita WL
    Publicerad 20 februari, 2019 at 22:48 | Permalink

    Tack för era två spår stor kram C&B

  5. Anna Jamieson
    Publicerad 21 februari, 2019 at 10:12 | Permalink

    Å Gunnela, så vackert du skriver.Jag träffade aldrig Bosse men nu känns det ändå som att jag har en fin bild av honom. Tack för att du delar med dig – vi behöver bli bättre på att prata om sorg och död – de två är också en del av livet. All min kärlek till dig!

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.