Så ensamt – men ändå inte

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det är skillnad på självvald ensamhet och påtvingad. Har man tillbringat mer än 46 år tillsammans med en livspartner, blir det väldigt ensamt och tomt när han försvinner. Jag kommer ihåg att jag någon gång i slutet av sextiotalet som ungkarlsflicka frågade en gift väninna hur det är att vara gift. ”Det är skönt att ha någon att gå hem med efter festen” var svaret. Och så har det varit. Visst kan intensiteten och laddningen i relationen variera över åren. Men Bosse, som min man, fanns ju ändå alltid där. Även om han var ute och reste, ute och seglade, var på möten och på senare tid mycket på sjukhus. Eller jag var på konferenser, ute på landet, på målarkurser, i Almedalen, så fanns han där. Någon att berätta för, någon att ringa, någon att beklaga sig inför, någon att rådgöra med, någon att segla med eller någon att äta gott med. Någon, som fixade det som var trasigt eller snickrade nytt, klöv ved eller vårdade den självbyggda ekan. Mycket av detta fick jag ta över under senaste åren. Men hans närvaro var påtaglig. Precis som min mamma kommer Bosse alltid finnas här på Björkudden – vid bryggan, i bastun, i Sjökan, i snickarboden, med drinken på verandan eller i korgstolen framför öppna spisen, vid matbordet, i fåtöljen med Attis bredvid sig, vid Sapphos grav – ja över allt.

Jag vill citera del av mitt tal till och om Bosse från minnesstunden i fredags: Min lista över Bosses viktiga rollerför mig
• Pappan till vår son
• Samtalspartnern
• Lyssnaren
• Rådgivaren
• Älskaren
• Måltidsällskapet
• Hussen
• Ressällskapet
• Åskkramaren (När åskan gick på landet kröp jag in i Bosses säng och fick kram och trygghet)

Jag står och väntar i trappan på att bli upphämtad av sonen med taxi till begravningen. Då känner jag att Bosse står bredvid mig. Han står där med käpp och keps och ler. Det kändes overkligt men ändå verkligt. ”Du klarar det här” säger han. Och det gör jag nog. Så många fantastiska människor omkring mig – min son, mina barnbarn, mina systrar, mina fantastiska syskonbarn, min äldsta vän, mina gamla och nya vänner, mina yrkeskontakter och så har jag ju Attis. Så många samtal, så många varma tankar på SMS, besök, brev och kramar. Jag klarar nog det här. Tack Bosse!

3 kommentarer

  1. ella nilsson
    Publicerad 17 mars, 2019 at 15:33 | Permalink

    Lova att alltid fortsätta se det positiva med era 46 år. Kram

  2. Anonym
    Publicerad 17 mars, 2019 at 16:07 | Permalink

    Ja, jag känner precis hur du har det, jag är ju i samma funktion. Hur mycket jag än inbillar mig att jag kan, och ska, och vill och försöka så är känslan av sorg detsamma. Jan är borta och ingenting kan ändra på det. Ingenting kan jag göra. Så jag ger dig de varmaste hälsningar och hoppas att du kommer över det ….
    Hälsningar Margaretha (om du vill att vi ska träffas så ….)

  3. Margareta Steen
    Publicerad 17 mars, 2019 at 17:33 | Permalink

    Håll hårt i hatten i prövningens tid kära kära Gunnela. Du har en styrka få förunnad, men jag förstår din saknad av den som alltid resonnerades med, som kände din historia som visste allt, där kommunikationen alltid kunde fortsättas där den blivit avbruten utan att behöva dra hela historian från början. Tänker på dig!
    Margareta

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.