I dessa oroliga tider tänker jag på Sven Melanders underbara intervju på TV med den lilla tjejen som fick frågan om vad hon önskade sig mest. Det började med en docka, men efter påtryckningar och omtag lyckades Sven Melander till slut få ungen att ropa: FRED! Det är för oroligt i världen. Vi har för många knepiga ledare i världen; i USA, Brasilien, Australien, Filippinerna, Ryssland, Polen och Ungern. För att inte tala om Syrien och Saudi Arabien. När blir det fred i Mellersta Östern? Och när slutar det brinna i Australien eller i Brasilien, Kalifornien och delar av södra Europa också för den delen? Dessutom känns den politiska situationen i Sverige inte särskilt trygg.
Går det att vara optimistisk inför framtiden? Häromdagen träffade jag Svante Axelsson, f d Naturskyddsföreningen och nu Fossilfritt Sverige på tunnelbanan. Svante – alltid optimistisk ”Det händer mycket positivt i Sverige nu!”. Vad ska man önska sig inför ett nytt decennium. Jag tycker inte man tidigare har brytt sig så mycket om decenniumskifte, men nu får det en symbolisk innebörd. Det är mycket, som ska falla på plats. Inte minst måste klimatfrågorna få sin lösning inom ramen för det här decenniet. Ibland får jag den skrämmande känslan av att jag inte kommer överleva detta decennium och en stor oro över vad min son och mina barnbarn kommer att leva i för värld.
I IVA/KSLA:s rapport ”Så klarar det svenska jordbruket klimatmålen” ges jordbruket utrymme för utsläpp av växthusgaser, eftersom vi måste producera mat. Jag hoppas vi inför kommande decennium klarar av att balansera åtgärder som minskar utsläppet av växthusgaser med andra hållbarhetsmål – vatten, mark, biologisk mångfald, kemikalier, kväve, fosfor m m. Den stora utmaningen är förstås fossilfriheten. Transporterna är en utmaning. Det är ett område där utsläppen ökar. Ska vi verkligen acceptera att matvaror far kors och tvärs över världen innan de hamnar i svenska matbutiker. Men att våga andas att vi bör minska handel som innebär många och långa transporter är som att svära i kyrkan. Det finns en stark preferens för lokal och närproducerad mat hos svenska konsumenter. Det känns som en genuint äkta känsla. Möjligheten att påverka är också givetvis större om maten är producerad inom landets gränser. Men det är väl något som är så fult som protektionismen – eller!
Man brukar alltid hävda att tranporten har liten betydelse i livscykelanalysen LCA,. Men sammantaget har transporterna stor negativ betydelse. Inte bara för förbrukningen av fossila bränslen utan också för avgaser och trafikolyckor. När jag ser ett reportage på TV från transportkonferens i Linköping visar man självkörande fordon. Men att göra fordonen självkörande gör väl inte klimatutsläppen mindre? Lantmännens bönor processas och förpackas i Italien. Det var vad Vi Konsumenter konstaterade vid vårt samtal kring växtbaserad mat i november 2019. Det finns potential att odla mer växtbaserade råvaror i Sverige, men det saknas infrastrukturer för att ta hand om råvarorna.
Det som oroar mig är att andra viktiga frågor drunknar i klimatdebatten. Den ökade antibiotikaanvändningen och den därmed ökade antibiotikaresistensen är ett jättelikt globalt hot. Sambandet mellan behovet av antibiotika till djur och djurvälfärd måste tydliggöras. En bra miljö och skötsel främjar friska djur och minskar behovet av antibiotika. EU har infört skärpta regler för antibiotika till djur. EU:s The European green Deal pekar ut krav på minskad användning av antibiotika och bekämpningsmedel. Härligt! Nu gäller det att ambitionerna får genomslag. Det kanske kan motverka Sveriges enkelsidiga diskussion kring klimat. Men heja Greta Thunberg! Skit i idioter som vill göra dig till vänsterpopulist!