Globalisering är inget självändamål

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

DN:s ledare den 14 april har rubriken: ”Nu märks det hur akut vi behöver globaliseringen”. Och visst finns det otal exempel på hur världen hänger ihop i långa tillverkningskedjor med avancerad teknik. DN ger flera exempel på hur stängda gränser ger katastrofala effekter. Inte minst gäller det medicinsk skyddsutrustning och medicinsk teknik. Men globalisering kan inte och får inte vara ett självändamål. Syftet med handel mellan länder är att varor ska produceras där det är mest effektivt och produceras till lägsta möjliga kostnad. Syftet är också att erbjuda konsumenterna ett bredare utbud av varor. Men ökad global handel driver snarare mot harmonisering och minskad diversitet – en harmonisering till minsta gemensamma nivå. Prispressen styr, vilket ger en antal negativa effekter. Vi blir också extremt sårbara.

Att en enorm mängd varor transporteras kors och tvärs över jordklotet bidrar i allra högsta grad till stora koldioxidutsläpp. Tranportsektorn är ett område där utsläppen ökar. Båttransporter är tämligen effektiva, men många tranporter, inte minst inom EU, sker med långtradare. Varor flyttas till länder där arbetskostnaden är som lägst. Det finns många avskräckande exempel med oacceptabla arbetsförhållanden Inom tillverkning används farliga kemikalier och det sker skövling av marker med biologisk mångfald. För att inte tala om läkemedelstillverkning i Indien med skrämmande höga utsläpp av antibiotika i miljön. Regelverk inom ramen för WTO exempelvis SPS (sanitära och fytosanitära åtgärder) – avtalet betyder inte mer än en ”lämplig” skyddsnivå. Syftet är att underlätta handeln och förhindra att medlemsländer otillbörligt (OBS) sätter upp gränsskydd för att skydda sina medborgare, djur och växter. EU har i flera fall utmanat SPS-avtalet, exempelvis när det gäller hormoner till köttdjur.

Att producera sin egen mat har kommit allt mer i fokus (se tidigare blogg). Livsmedelsproduktionen inom jordbruket bygger på platsgivna resurser. Till skillnad mot annan industri, kan vi inte flytta vår åkermark till andra länder. Sverige har sin bördiga jord, sina ängar och hagar och naturliga förutsättningar. För att kunna konkurrera mot billig import har utvecklingen gått mot intensifiering och storskalighet. Men glädjande nog har det också skett en utveckling av mer småskalig hantverksmässig lokal produktion, ofta ekologisk. Det finns mängder av gårdsbutiker. Det finns många mindre slakterier och mejerier. Mycket av försäljningen sker direkt till konsument eller lokala krogar, men dessa producenter vill med all rätt nå konsumenterna även i dagligvaruhandelns butikshyllor. I ett upprop i Expressen 24 mars vädjade ett stort antal undertecknare inklusive Vi Konsumenter: ”Vi begär inte några stora räddningspaket eller statliga subventioner – vi vill bara få möjligheten att nå ut och sälja våra produkter när krisen är total hos våra vanliga kunder. Därför vädjar vi nu till dagligvaruhandeln med era stora och väl fungerande butikskedjor: Ta in råvaror och produkter från lokala svenska bönder och matproducenter som normalt inte finns i sortimentet”. Uppropet gav rejäl respons. Samtliga dagligvaruhandlare lovade förenklade regelverk och bad om kontakt för att släppa in lokala producenter. Men tumma på livsmedelssäkerheten gör man inte och det är bra. Globalisering i alla ära, men jag kommer så långt möjligt köpa svensk mat för varor som går att odla och uppföda i Sverige. Men det kräver att politikerna inte faller till föga och sänker svenska mervärden.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.