Kramades vi för mycket före Corona-pandemin?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Många tycker kanske det. Vissa tycker att det har gått inflation i att krama människor som man faktiskt känner ganska ytligt. Jag gillar att kramas och jag är ganska bra på det, säger vissa. Det är klart jag saknar den där varma tröstande kramen från min son Alexander, eller från mina systrar och syskonbarn. Jag älskar att krama mina nära vänner. Jag glömmer aldrig den kram jag fick ge Bosse kvällen innan han ramlade ur sängen och åkte in till sjukhuset för sista gången i februari 2019. Hur blir det sedan? När får vi kramas igen? Har man blivit avvand? Jag lyssnade på Staffan de Mistura som sommarpratare. Han berättar om kriget i Balkan dit han är utsedd av FN. Han räddade flyktingar från att bli nedskjutna av krypskyttar genom att lotsa dessa över den neutrala zonen och kramade alla när de passerat.

”Döden, döden” började ju Astrid Lindgren och hennes syster sina telefonsamtal. Det känns mycket döden nu. Alla hemska öden på äldreboenden. Min kompis på Alfa Laval, Gösta Andersson överlevde sin Covid 19- infektion tack vare att hans barn drev på för relevant vård. Men för min älskade svägerska Britt gick det inte. Britt var en fantastisk älsklig person. Hon var ett fint stöd under en svår tid och jag var så glad att jag fick hålla kontakten per telefon eller SMS. Vi sågs sist på skutan Sofia Linnea i juli förra sommaren när Bosses aska spreds över Nämndöfjärden. Hon ringde alltid på min födelsedag. Sista gången var ett SMS den 23 maj. Hon och Leif kämpade på och träffade barn och barnbarn i trädgården. Så overkligt att hon är borta – alla tre syskonen Ståhle, Bosse, Kersti och Britt.

Det är frustrerande tider. Jag ska inte klaga. Jag är frisk. Jag har varit ”isolerad” på mitt smultronställe Cirkusberget på Ingarö sedan mitten av mars. Jag har fått följa våren steg för steg med lövsprickning, blommor – allt från blåsippor, vitsippor till gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol till blåklockor, prästkragar, doftande schersmin och fläder. Jag träffar systrar, syskonbarn och kusin. Jag pratar med Alexander nästan dagligen på Facetime, men jag har bara sett honom en enda gång på gatan utanför hans port dagen före midsommarafton. Innan dess var det i februari. Jag ringer och pratar med många vänner. Att tillhöra riskgrupp innebär begränsningar. Jag valde en målarkurs på distans. En målad tavla innehåller ett japanskt tecken för årstider och minnesvärda år och tänkvärt
1943 – Hjärtat ska gro av drömmar
1963 – Always look on the bright side of life (student, börjar agronomutbildning)
1974 – Meningen med livet (giftermål och sonen föds)
2002 – Tid för eftertanke (tjänstledigt ett halvår med resa genom Europa med Bosse)
2020 – Framtiden var bättre förr, Shit happens men, ”Sedan blir det bättre” (sa alltid min älskade mamma)

3 kommentarer

  1. Louise Ungerth
    Publicerad 5 juli, 2020 at 10:52 | Permalink

    Tack kära Gunnela för kloka, fina ord.

  2. Anonym
    Publicerad 6 juli, 2020 at 8:18 | Permalink

    Tack för fina ord och tankar Gunnela! Tankar som mer än någonsin roterar i huvet i Coronatider ….och allt det som inte hann sägas eller frågas om.
    ❤️

  3. Gunnar André
    Publicerad 6 juli, 2020 at 12:00 | Permalink

    Hej Gunnela
    Den 14 juli kommer en hårfrisörska till mig för att åtgärda min kalufs som inte åtgärdats på fyra månader till följd av Coronan. Det är ju Frankrikes nationaldag och allmän flaggdag i anledning av kronprisesans födelsedag.

    Jag följer Dina tankar och erfarenheter. De senaste inläggen ger mig anledning till några reflexioner.

    Kornas välbefinnade och Paddock-farming. Betes- gång och storleksrationalisering inom mjölbesättningarna. Vi möter ett stigande motstånd mot beteslagen bland mjölkproducenterna. Både min farfar Johan och far Torgny var mjölkproducenter. På den ursprungliga fädernegården Ringstad i dag känd för sina jordgubbar stod redan 1900 en för den tiden modern ladugård för 100 mjölkande kor och på gården Knivberga där jag växte upp, och Känd för sin SRB-besättning, stod 45 högmjölkande kor.

    Båda gårdarna hade utemjölkningsstationer dit korna togs till betena på somrarna. Min far hade dessutom en bevattningsanläggning i anslutning till sjön Glan utanför Norrköping som enligt honom blev en lönsam investering. Grunden var indelning av betena i ett framtaget rotationsprogram för betesfållorna därav begreppet paddock-farming som för Europas del tillämpas på de brittiska öarna och främst på Irland som kan uppvisa betesgång nästan året run. Under sommaren kunde ladugårdarna rengöras och desinfekteras. Tillskottsfoder gavs vid mjölkningen och mjölken hämtades direkt på platsen av mejeriets tankbil.

    På Almnäs utanför Hjo känd för sin Wrångebäcksost och kravreglering flyttas dagligen under sommaren 250 kor fram och tillbaka från betena vilket är en arbetssam operation men sannolikt nyttig prestation för djuren.

    I Australien utanför Adelaide besökte jag en gång en karusellmjölknigsanläggning för ett 20-tal kor i stöten som drevs på en flytande vattenbädd. En operatör och en farmlad skötte alltihopa. Korna 250 till antalet samlades utanför på ett stort fält.

    En bonde från mellersta Skåne berättade häromdagen hur han gått ner från 65 kor till ett 30-tal och hur han i sitt fållsystem klarade utmärkt en lågintensiv produktion.

    Med stigande besättningsstorlekar får vi räkna med att successivt tilltagande motstånd mot beteslagen. Jag ser knappast utemjölkningsstationer som en lösning. Vid anläggningen av nya stora besättningar blir det sannolikt oundgängligt nödvändigt om lagen ska följas att fållor planeras för utegående djur som ger möjligheter att rasta och beta.

    Paddocksystemet är, om jag minns rätt, allmänt använt i Nya Zeeland. Där är frigående betesdjur regel året runt. Avkastningen mäts i mängd mjölk per acre land och inte per djur. Medelavkastningen per ko är om rätt underrättad omkring 3 500 kg. När jag studerade förhållandena användes ca 20 procent av produktionen för inhemsk konsumtion och resten exporterades. Vissa anläggningar stängdes under lågproduktionstiden.

    Arlas VD säger att storleksrationaliseringen fortfarande ligger efter i Sverige. Han förefaller inte vara särskillt oroad över kritiken från svenskt bondehåll. Sverige är en lönsam marknad och den äger han även om invägningen sjunker.
    Arla har köpt Falbygdens Ost. Vi får nu se hur Arla använder förvärvet och reparerar sin missskötsel av ostmarknaden. Ännu har jag inte sett några påtagliga förändringar.

    När jag deltog i utredningarna om mejeriindustrin under 1960-talet fanns i Sverige nära 175 mejeriföretag och knappt 200 000 mjölkleverantörer. Omkring en halv miljon av Sveriges 8,5 miljoner invånare hade någon utkomst från sektorn. Medelavkastningen var 3 500 kg ungefär som nu i Nya Zeeland. I dag registrerar vi i medeltal nära 9 000 kg med vissa besättningar uppvisande 12 till 13 000 kg väl skötta och omhändertagna. Sannolikt kommer på sikt ett flertal att nå dessa nivåer. Frågan kan ställas om dessa är betesdjur eller snarare utfodrade maskiner. Detta kräver en balanserad syn på djurens och inte minst deras ägare och skötares välbefinnande. För som min farfar Johan sa: Djuren skola utfodras och skötas väl och den som handhaver uppdraget ersättas därefter.

    Staffan de Mistura. Jag lyssnade på honom. Vi kom under min Rom-tid att samarbeta på FAO. Staffan var Chef de Cabinet och med andra ord GD Saumas högra hand. Jag skulle kunna ge många exempel och särskilt när Palme efter valvinsten 1982 i oktober skulle hålla ett anförande på Världsmedelsdagen World Food Day. Efter hölls mottagning på ambassaden dit även Nils Liedholm var inbjuden. Liedholm stal mesta uppmärksamheten.

    Som Staffan berättade anställdes han som 19-årig praktikant på Världslivsmedelsprogrammet WFP hos Munzer El Midani då direktör och chef planeringsavdelningen. Munzer var av gammal förnäm syrisk härkomst som lämnat sitt lands utrikestjänst sedan familjen Assad närmare pappan till nuvarande statschefen övertagit makten.
    Munzer som blev svensk medborgare efter pensionen och gift med skånska Birgit bosatte sig i Stockholm på Villagatan 12.

    Under Romtiden kom vi att umgås familjevis. De har en dotter Dina arkitekt och gift Hermelin. Staffan hade lovat Dina att han skulle nämna Munzer och Birgit i sitt program. Tilläggas kan att Eva och Birgit som nu bor på äldreboende i Jönåker nästa dagligen ringde varandra.

    Efter programmet hade jag och Dina ett långt samtal.

    När Munzer dog bad man mig kontakta Staffan som då var FNs sändebud i Afganistan. Dagen före hade ett FN-kontor raidats av talibanerna och på TV kunde vi se hur Staffan bar kistan till ett väntande flygplan. Genom kontakt med informationschefen kunde meddelandet nå Staffan som ringde Birgit.

    Som lite kuriosa kan slutligen nämnas att på den fashionabla adressen VIllagatan 12 bodde lantbruksrådet Miles von Wachenfeldt på äldre dagar i en tvårummare ovanpå Munzers botten- våning. Under en tid disponerade familjen Hermelin -El Midani även denna.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.