Märkning av livsmedel är och förblir en het fråga och det går troll i debatten. Sveriges konsumenter vill inte ha klimatmärkning, men vill ha GMO-märkning ända fram till den minsta vitamintillsats. Diskussionen kring tillsatser satte verkligen fart efter Mats-Eric Nilssons böcker Hemlige kocken och Äkta vara. Marie-Louise Danielsson – Tham nyanserade debatten och klargjorde att vissa tillsatser är nödvändiga för att vi ska få säker mat. Men visst fanns det en mängd onödiga tillsatser, som företag som Dafgård och Findus nu rensat bort. Och transfetter är det väl bra att dessa inte tillsätts i onödan från hälsosynpunkt. Det finns flera konsumentstudier, som visar att konsumenterna oroar sig för tillsatser. Rätt eller fel, men kan man inte som företag få tala om att man tagit bort ”onödiga tillsatser”. Det finns också en mängd studier, där en överväldigad majoritet av de tillfrågade vill veta från vilket land maten kommer från, men Livsmedelsverket framhärdar i att föreslå sämre ursprungsmärkning.

Experterna har identifierat ett tänkbart samspel mellan miljö och ärftliga egenskaper. Det innebär att effekterna av aveln för hög tillväxt får olika effekter i olika uppfödningsmiljöer. Rapporten pekar också på att det finns betydande skillnader mellan länder, regioner och olika uppfödningssystem. Utan att ha tillgång till data, bör Sverige ha en bättre situation än många andra EU-länder genom sitt djuromsorgsprogram och lägre beläggning. Experterna efterlyser också bättre data för att övervaka utvecklingen.

Aveln av kyckling är koncentrerad till ett fåtal stora multinationella hybridföretag. Dessa har ett stort ansvar för att ta till sig EFSA:s kritiska synpunkter. Men som kycklingföretag kan man också göra ett medvetet val av kycklinghybrid. Det finns ingen inhemsk svensk avel och ingen forskning heller för den delen. Aviagen, Cobb och Hubbard är de stora aktörerna. I Sverige finns kycklingar från Ross (Aviagen) och Cobb. Ross har mindre benproblem än Cobb. Den enda svenska ekologiska kycklingproducenten Bosarp, har inte en långsamväxande kycklinghybrid, som kanske många tror. Men det pågår en del försök med att titta på långsamväxande alternativ.

I våras mötte jag Lotta Berg, SCAW (Nationellt Centrum för Djurvälfärd), SLU på stationen i Nässjö, som berättade att judarna i Sverige faktiskt accepterade koscherkött från elektriskt bedövade djur under 50 – 70-talet. Hon skickade mig sin artikel från en tysk rapport från 2005. Slakt utan bedövning förbjöds av djurskyddsskäl i Sverige 1937. Att beslutet skulle vara en effekt av påtryckning från tyska nazister finns inget bevis för. Elektrisk bedövning av nötkreatur introducerades i Sverige under 50-talet och accepterades av den judiska församlingen. Tre kända rabbiner i Israel hade också gett grönt ljus, eftersom det bedömdes att djurets kunde vakna upp efter bedövningen utan att vara skadat. Men 1979 förbjöds elektrisk bedövning av nötkreatur i Sverige. Vad man kan förstå av Lottas artikel, ifrågasätts av judarna om förbudet var motiverat av djurskyddsskäl. Djurskyddsföreskrifterna för slakt har sett över vid ett flertal tillfällen sedan 1979 och förbudet mot elbedövning av nötkreatur har dock kvarstått. Elbedövning är tillåten för gris, får och fjäderfä. Men enligt Lotta pågår ett utvecklingsarbete kring elektrisk bedövning av nötkreatur i Nya Zeeland, som kanske skulle göra det möjligt för judar och muslimer att acceptera någon form av bedövning innan man lägger halssnittet.

Frågan kring religiös slakt verkar aldrig dö och jag har skrivit flera bloggar i frågan genom åren. När jag möter inlägg, som det i DN i fredags, så undrar jag verkligen om de fyra kristna representanterna vet vad man talar om. Man hävdar att riksdagsledamöter vet att det går att kombinera religiös slakt med modernt krav på djurskydd. Hur då undrar jag? Menar man den halal- slakt som tillämpas i Sverige med bedövning så är den fullt acceptabel. Men eftersom man hänvisar till övriga Europa, så önskar jag att de skulle få se hur det går till när man slaktar djur utan bedövning. Djuret fixeras starkt eller vänds upp och ned i en roterande tunna. Efter halssnittet kan djuret vara vid fullt medvetande i upp till fyra minuter. Jag har själv bevittnat koscherslakt i USA och sett flertal videos och bilder från hantering av nötkreatur i samband med slakt utan bedövning. Att kalla detta för modernt djurskydd är djupt kränkande mot djuren som drabbas och oss som verkar för ett bättre djurskydd. Man måste acceptera vetenskapliga bevis för allvarligt djurlidande. Det Europeiska djurskyddet (Eurogroup for Animals) la oerhört mycket krut på att försöka få ett totalt förbud mot slakt utan bedövning när den nya slaktförordningen processades inom EU förra året. Eurogroups medlemsorganisationer tycker frågan är så viktig att man inte accepterar att Eurogroup stöder någon form av kompromiss d v s accepterar riktlinjer för obedövad slakt.

Min morfar var trädkramare. Jag vet inte varför min morfar hyste en sådan vördnad för träd. Kanske var det för att han drev en brädgård i Sigtuna. Ingen fick avverka träd på morfars tomt utan hans medgivande. Utsikten mot fjärden från mina föräldrars sportstuga på udden sågs på sin tid genom ett staket av höga tallar. När jag fick ärva min tomt av min morfar 1967 (han dog 1954), var sluttningen ner mot viken ner mot den f d trädgården täckt av tät granskog. Jag högg och sågade för hand ned ett trettiotal granar. Och nu var det dags för nästa ingrepp. Påhejad av sonen Alexander, landskapsarkitekten (som till vardags bara sysslar med stadsplanering) skulle vi öppna upp och ta bort för ekarna irriterande buskvegetation. Det rök med en del hasselstånd, som borde ha fått stå kvar, men de får stå på återväxt. Den största utmaningen var en jättelik sälg, som riskerade ta med sig vårt stiliga ovårdade äppelträd. Men det gick bra. Så här efteråt hittar man också ett antal fler träd som skulle ha tagits bort. Det blir väldigt skräpigt när man låter avverka och jag sågar brutna grenar, plockar pinnar och räfsar för jämnan när det inte är för varmt.

”Ni som bor uppe i skogen” sa grannarna tvärs över viken när vi möttes i julas. Det tycker de säkert fortfarande. Jag sa att målet inte är kalhuggning för att få utsikt, utan att tunna ur, för att ge skyddsvärda träd mer utrymme. Jag är nog lite av en trädkramare som min morfar. Temat för min vernissage 2007 tillsammans med mina målarkompisar var ”Träd”.

Nu blir det sommarpaus i bloggandet ett tag – kanske. Jag måste ägna mig åt att städa i naturen och krama familjen.

Djur som transporteras utsätts för många stressande moment Djuret flyttas från en invand miljö, hanteras av främmande människor lastas och blandas med andra okända djur, transporteras under trängsel under kortare eller längre tid, lastas av och placeras i ny okänd miljö. Tillgång till vila, vatten och foder är ofta begränsad. Risken för skador ökar. Den svenska studien som genomfördes av SLU tillsammans med KCF och som avrapporterades 2009, visade också att ju längre transporttid ju sämre för djuren. Handel med levande djur är dessutom en av de viktigaste faktorerna för spridning av smittsamma djursjukdomar.

Det finns därför starka skäl för att såväl det svenska som det Europeiska djurskyddet (Eurogroup for Animals) har djurtransporter som en av de högst prioriterade frågorna. Och konsumenterna bryr sig. Djurskyddet Sverige samlade in 25 000 namnunderskrifter som lämnades över till Eskil Erlandsson inför det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009. Förhoppningen var då att Sverige skulle förmå EU-kommissionen att lägga fram ett förslag till en skärpt djurtransportförordning. Men Sverige drev inte på och inget har hänt. Miljontals djur körs kors och tvärs över Europa för vidareuppfödning och till slakt och kontrollen är, precis som i Sverige, i stort sett obefintlig.

Svenskt Sigills standard för hanteringen av djur i samband med transport och slakt kommer av ICA att användas som ett kvalitetsverktyg, en ”business to business” standard. Standarden ägs av Svenskt Sigill och är öppen även för andra aktörer. Det är hög tid att kvalitetssäkra hela grisens och kons liv från djurskyddssynpunkt När den offentliga kontrollen sviker gäller det att stärka förtroendet för den svenska djuromsorgen. Och möjligheten att certifiera den från djurskyddsynpunkt kritiska hanteringen av djur kring transport och slakt har välkomnats av Åke Rutegård. Så nu är det väl dags för fler än KLS att hänga på!

Djurskyddet Sverige hade samlat en imponerande politisk panel. Man var enig om mycket bl. a att Sverige ska kunna ha strängare djurskyddsregler än resten av EU. Anita Brodin (Fp) försökte intyga auditoriet att Marit Paulsens förslag i EU-parlamentet innebar en sådan möjlighet, men Jens Holm (V) och jag skakade på huvudet. På Y & Ws (You and We) och Djurskyddets frukostmöte, lett av Louise Ungerth, lyftes frågan om prisjaktens negativa betydelse. Mycket kött säljs till extrapris och vi blir njugga med att betala fullt pris. Anders Teljebäck PRO, som jag tidigare kritiserat, försvarade pensionärernas prisstudie. Man vill ha prisvärda produkter med hög kvalitet. Han berättade att man tagit bort färskt kött p g a svårigheten att jämföra. Som ett led i COOP:s arbete med sin djuromsorgspolicy redovisade Mikael Robertsson intressanta siffror om COOP:s köttförsäljning. Av grisköttet är 1 % ekologiskt och 70 % svenskt. Det innebär att av de ca 200 000 grisar som säljs av COOP har 34 000 ingen knorr (importen), 76 % kastreras utan bedövning och 98 % inte går ute. Mikael Robertsson skulle kunna tänka sig att förbjuda extrapris (vilket Hemköp gjorde på Nils-Erik Johanssons tid). Den ständiga frågan är, var gränssnittet går mellan politiken och marknaden.

Livsmedelverket (SLV) hade bjudit in till seminarium om djurskyddet på slakterierna. GD Inger Andersson nappade på min anmodan att vi alla ska betrakta oss som ”coproducers” d v s medproducenter och därmed alla ansvariga; allt från myndigheter, bönder, slakterier, industri, handel och konsumenter. ICA, som verkligen har något att komma med när det gäller certifiering av transport och slakt, hade av SLV anmärkningsvärt nog nekats att få sitta i panelen.

En av högtidsstunderna var seminariet i domkyrkan där Anders Wijkman (presenterade sig som en fri person), kyrkans expert i klimatarbetet Henrik Grape, Claes Västerteg (C) och Anders Ygerman (S) diskuterade klimatarbete för en rättvis värld. Enligt Anders är det inte en fråga om bara klimat utan det krävs ett avtal om hållbar utveckling – en fråga om resursanvändning och vårt sätt att konsumera. Det finns en blind tro på konsumtion och BNP. Man måste hitta former för att kompensera de länder som måsta ha rätt till ökad konsumtion. Tidigare var fri handel den enda lösningen, men regional handel är väl så viktig som global handel. Det finns en besvikelse över det dåliga utfallet av klimatkonferensen i Köpenhamn. Frågan är vad som är att rättvist avtal? Det krävs ett folkligt tryck för att komma framåt. Det finns inte i USA.

Matförsörjningen i Almedalen löses genom frukostmöten, mackor vid lunchseminarier, när inte Max fick bjuda på hamburgare. LRF fick för vår del bjuda på buffémiddagar (tack för det). Sedan har det gått inflation i mingel med rose´vin. PR-byrån United Minds skröt med att man hade 800 personer i trädgården på Strandgatan. Det finns tyvärr en hel del gamar, som bara låter sig utspisas och sedan inte deltar i seminarierna. Dit hörde definitivt inte Anna och jag.

I rapporten som utarbetats av bl. a medarbetare på European Medicines Agency (EMA står inte bakom slutsatserna) pekas på behovet av ytterligare kunskap om orsakerna till de stora skillnaderna mellan länder. En frågeställning som är intressant är att många djur transporteras för vidareuppfödning och slakt i andra länder. Detta kan vara speciellt relevant för Holland och Danmark som skickar ett stort antal smågrisar för vidareuppfödning och slakt i andra länder. Det hade förstås varit väldigt intressant att få med fler länder som exporterar till Sverige, som Irland eller Tyskland (jag stöter på en hel del tysk fläskfilé i butikerna). Beror detta på bristande uppföljning av försäljnngen i dessa länder?

I förra veckan träffade jag Marit Paulsen på Eurogroup for Animals årsmöte i Bryssel. Hon blev speciellt tackad för sin insats för att i EU-parlamentet fått igenom ett förslag till ny EU handlingsplan för djurskydd. Som jag tidigare framfört finns en mängd viktiga åtgärder som föreslås i planen. Även om Marit och jag inte är överens om förslaget om den totala harmoniseringen av EU:s djurskyddslagstiftning, så är vi rörande överens om vikten av att följa upp antibiotikaförbrukningen i djurhållningen som ett medel att motverka antibiotikaresistens. Om jag förstod henne rätt så skulle antibiotikafrågan tas bort från handlingsplanen, vilket innebär att man inte ser sambandet mellan djuromsorg, djurhälsa och förbrukning av läkemedel som antibiotika. Det är beklagligt.

Den som varit med i livsmedelsbranschen sedan 80-talet minns den s k kadaverdebatten 1986, då Sverige i strid mot dåtidens kunskap och av etiska skäl tog bort självdöda djur och sjuka djur från fodret - ett klokt exempel på försiktighetsprincipen. Efter upptäckten om sambandet mellan smittat köttmjöl och sjukdomen BSE förbjöds allt köttmjöl till idisslare i EU 1994. Sverige hade frivilligt tagit bort köttmjöl till kor redan 1987 och ett lagligt förbud mot köttmjöl till idisslare infördes 1991. Jag har tidigare varnat för att betrakta BSE-frågan som helt död. Det finns fortfarande människor som blir sjuka i den mänskliga motsvarigheten av BSE, vCJD. Bekämpningen av BSE har dock varit oerhört framgångsrik och idag talar man om under hundra upptäckta fall, jämfört med 1992 - 1993 då bara Storbritannien hade 35 000 fall per år. Sedan kom ett förbud mot köttmjöl i allt foder. Framför allt ville man sätta stopp för utfodring inom art d v s grisar skulle inte äta grisar (trots att de gör detta i naturligt tillstånd).

Och visst hamnade man i ett jättelikt kvittblivningsproblem. I Sverige går en del av kadavren och kasserade djurdelar som energiråvara s k Biomal till värmeverk. Som gammal foderutvecklare, vet jag att köttmjöl är en bra foderråvara till enkelmagare och allätare som grisar och fjäderfä. Dessa djurslag är ju inte vegetarianer. Numera kommer i alla fall svenskt köttmjöl från slaktavfall från djur som genomgått köttbesiktning. Kassationer, sjuka djurdelar, är bortsorterade. Även om det låter äckligt (i radioreportaget) att göra slakterifett, så är det en energirik foderråvara, som kan ersätta spannmål och skulle kunna användas till fjäderfä. Köttmjölet innehåller värdefullt protein (bra aminosyrasammansättning), som kan ersätta importerat sojamjöl. Normalt tillsätts monokalciumfosfat för att tillgodose djurens behov av kalk och fosfor. Här kan köttmjölet också vara en bra mineralkälla. I slutet av 90-talet la dåvarande Swedish Meats en plan för att få accept för att köttmjöl av ”rätt” kvalitet är en bra foderråvara till grisar. Det kanske är dags att fräscha upp denna. Det känns bra att Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm, driver frågan. Jag hjälper gärna till.

Under 45 minuter hinner man med ganska mycket. Vi fick framföra vår kritik över parlamentets förslag på en total harmonisering av EU:s djurskyddslagstiftning. Dalli ansåg att harmonisering är ett idealläge, men att det är svårt för vissa medlemsstater att höja sig till en högre nivå. Harmonisering får inte innebära att inte medlemsstater kan gå före. Han betonade att förbudet mot de gamla värphönsburarna ska träda i kraft liksom kycklingdirektivet. Vi tog också upp den framtida jordbrukspolitiken, CAP, ursprungsmärkning och märkning av kött från obedövade djur och griskastrering.

Samma frågor som Djurskyddet tog upp med Dalli kom upp när han talade på det europeiska djurskyddets (Eurogroup for Animals) årsmöte. Han upprepade sin syn på djurtransporter och fick applåder när han ansåg att de borde inte behövas i många fall. Men det hjälper inte på kort sikt då vi behöver bättre regler och bättre efterlevnad.

När det gäller slakt utan bedövning (religiös slakt) tyckte Dalli att det var oacceptabelt att man bryter mot gällande slaktdirektiv och Kommissionen tänker agera. Slakt utan bedövning är ett undantag, som ska tillämpas för att möta en verklig efterfrågan från religiösa grupper. Slakt utan bedövning får inte ske rutinmässigt som exempelvis i Belgien där 92 % av djuren slaktas utan bedövning.

När det gällde griskastrering hänvisade John Dalli till Djurskyddets förslag om vaccinering som ett bra alternativ. I övrigt kom sällskapsdjur, fisk och kloning upp som viktiga områden från djurskyddssynpunkt. WSPA den internationella djurskyddsorganisationen betonade att kloning inte behövs och det finns bevisade negativa effekter på djurhälsan.

Kastrering är ett operativt ingrepp som ger upphov till allvarlig smärta både under ingreppet och efter. Smågriskastreringen har varit en angelägen djurskyddsfråga i många år. Kastreringen av galtar/hangrisar utförs för att undvika galtlukt och smak. Den som en gång råkat ut för galtfläsk äter inte griskött på bra länge. Det luktar och smakar jätteäckligt. Det är två substanser som ger den obehagliga lukten, androstenon och skatol. Det finns fördelar för både djurskyddet och bonden att sluta kastrera. Grisen slipper det smärtsamma ingreppet och smågrisuppfödaren sparar ett arbetsmoment. Hangrisar växer dessutom snabbare än kastrater.

I början av 90-talet drevs i Danmark och Sverige omfattande försök med att sluta kastrera hangrisar. Luktande grisar skulle sorteras bort på slaktlinjen genom analys av skatol. Det visade sig inte oväntat att det inte räckte med att sortera efter endast skatol.. Jag minns den oerhört upprörda person som fick sitt bröllop förstört av galtluktande griskött. Men en viktig kunskap av projektet var att hangrisarnas aggressivitet skapade stora problem. I samband med könsmognaden och även tidigare så slåss galtarna och rider på och skadar varandra. Om man blandade galtar med unga suggor våldtogs suggorna. Och könsmognaden infaller tidigare än man kan tro. Ska man undvika könsmognad för att minska risken för galtlukt och slagsmål måste man sänka slaktåldern radikalt. Det räcker inte med 100 kg levande vikt. Det är också erfarenheten från länder som inte kastrerar.

Eurogroup anser att innan ett förbud mot kastrering träder i kraft måste ställas krav på bedövning och smärtlindring. Bedövning tillämpas i Holland och Tyskland, medan smärtlindring används i Danmark. Vaccinering mot könsmognad anses av Eurgroup bara vara en tillfällig lösning. Vaccinering (immunokastrering) innebär att grisen injiceras två gånger under uppfödningen. De svenska erfarenheterna är goda. Man undviker det kirurgiska ingreppet och de immunokastrerade grisarna betedde sig likartad som vanliga kastrater. Kan handeln och konsumenterna acceptera denna lösning, verkar detta vara ett fullt acceptabelt djurvänlig alternativ. För närvarande pågår en utvärdering av bedövning, smärtlindring och vaccination i Svenska Djurhälsovårdens och SLU:s regi.

Jag försökte vid ett seminarium på KSLA för några år sedan väcka frågan om kastrering av andra djur. Nötkött produceras till stor del av stutar. Kastrering är nödvändig om produktionen bygger på betesdrift. I Sverige krävs bedövning av veterinär i samband med kastreringen, men i många länder sker kastrering med tång utan bedövning. I Sverige kastrerar vi inte bagglammen, medan detta är vanligt i många lammproducerande länder som Irland och Nya Zeeland. Varför ifrågasätts inte detta, kan man fråga sig?

Christina Jutterström som f d Vd för Sveriges Television och tidigare chefredaktör för DN betonade vikten av att media granskas. Men yttrandefriheten och tryckfriheten är heliga och makthavare ska granskas. Därför var det rimligt att Lars Hultström, som ordförande i Swedish Meats och ledamot i LRF:s styrelse fick figurera i media. Det klassiska rådet är, att blir man uthängd ska man ställa upp – vara väl föreberedd och inte ljuga.

Christina Jutterström ansåg att grisnäringen i det långa loppet tjänar på avslöjandena eftersom det ger möjlighet till korrigeringar. Den övervägande delen av Sveriges grisuppfödare sköter sig. Grundcertifieringen av hela grisproduktionen ökar säkerheten. Det är slakterierna som fattat beslut om certifiering och det är beklämmande att man inte tar ansvar för sitt beslut, när det blåser snålt kring Svenskt Sigills roll i uppstarten av revisionsprocessen. I morgon är det den sista kurstillfället för att kalibrera djurskyddsbedömningarna mellan djurskyddsinspektörer och veterinärer. Jag upprepar att svensk grisproduktion kommer vara den mest kontrollerade och den med bäst djuromsorg i EU. Jag hoppas att svenska konsumenter får kunskap om detta och gör ett bra djuromsorgsval.

För tionde året redovisas förbrukningen av antibiotika till människor och djur och utvecklingen av antibiotikaresistens i SVARM-rapporten. Detta presenterades vid ett seminarium den 1 juni ordnat av antibiotikaenheten vid SVA och STRAMA VL (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens inom veterinärmedicin och livsmedel). Man hade också bjudit in representanter för humansidan (STRAMA) och djurslagsvisa veterinärrepresentanter. Jag fick möjligheten att göra en del reflektioner, som representant för Sveriges/Vi konsumenter.

Vi måste kollektiv ändra attityd. Antibiotika är ett hjälpmedel, men ingen lösning. Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi sätta gemensamma mål? När det gäller användningen av antibakteriella medel, antibiotika, finns en benägenhet att skylla på läkare och veterinärer. Men som patient måste jag känna ett ansvar för att inte kräva en antibiotikakur, när det faktiskt inte är nödvändigt. Glädjande nog finns enligt en EU-barometer de mest informerade medborgarna om riskerna med felaktig användning av antibiotika i de nordiska länderna, där förbrukningen också är förhållandevis låg. Som hundägare har jag motsvarande ansvar.

Men när det gäller förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier i livsmedel, så kan vi inte förväntas fixa detta i köket. Här ligger ansvaret på den förskrivande veterinären, och djurägaren genom den villkorade läkemedelsanvändningen. Det finns flera signaler om att den veterinära tillsynen måste skärpas. Läkemedelsförskrivning får inte bli ett konkurrensmedel mellan veterinärer och inte minst viktigt så får inte veterinärerna tjäna pengar på försäljning av antibiotika. Veterinärförbundet ursäktade ett remissyttrande som kunde tolkas, som om man ville frångå denna princip. Jag påminde också om en skrivelse som LRF riktade till Jordbruksdepartementet 1994, om bättre uppföljning av läkemedelsförbrukningen uppdelat på djurslag och olika produktionsformer. Här saknas fortfarande mycket och veterinärerna är dåliga på att inrapportera behandlingar till Jordbruksverket (djursjukdata).

Jag var nog ganska säker på att med COOP:s fokus på ekologiskt, så det skulle bli en ekoproducent, som skulle få stipendiet. Gun Ragnarsson, nominerad känd grisuppfödare från Halland sa till mig innan utdelningen att det var väl rimligt om en uppfödare fick priset. ”Det är ju vi som gör jobbet”. Visst, men uppriktigt sagt, så måste djuromsorgen genomsyra hela kedjan allt ifrån avel till uppfödning, transport och slakt - och inte bara i Sverige utan också inom EU. Och jobbar man för Sveriges bönder är erfarenheten, att för att uppnå förtroende krävs att alla är med på tåget. Då räcker det inte med bara duktiga spjutspetsar, även om dessa kan fylla en viktig roll som lok. Men tråkigt nog är det mig veterligt ingen som hängt på Guns djurvänliga uppfödningssystem.

Grattis Maria och Anders! Jag skulle önska mig att Maria och Anders skulle satsa på uppfödningar av grisar från födsel till slakt och inte förmedla sina smågrisar. Hoppas också man lyckas med att komma åt ledproblemen på eko-grisarna genom en inkorsning av grisrasen Duroc. Jag tycker inte att man ska acceptera att grisarna har ont i lederna även om de har nöjet att få komma ut och böka.

”Är det inte ni som är fiender” sa Daniel Öhman när jag hälsade på Lars Hällbom, KRAV. ”Inte alls” sa jag. ”Vi behövs båda två d v s både KRAV och Svenskt Sigill”.

.

Jag har tidigare kommenterat att tillverkningsort inte behöver innebära att djuret är fött eller uppfött inom regionen. Som konsument känner jag mig verkligen lurad om Lönneberga- skinkan kommer från tyska eller danska grisar. Göteborgstidningen har avslöjat det som är känt sedan tidigare att ursprungsbeteckningar kan vara vilseledande. Produkterna kan ha svenska namn, men inte svenska råvaror. Det finns ju flera sådana exempel.

Det hävdas att svenska konventionella jordbruksprodukter bygger på importerade produktionsmedel och det är förvisso sant. Men även den ekologiska produktionen importerar ekologiska fodermedel som soja och ekologiska fodertillsatser. Och ingen jordbruksproduktion i Sverige klarar sig utan importerade fossila drivmedel, stallinredningar eller traktorer. Jag har inte heller fått något bra svar på hur det går ihop med att ha djur för att producera organisk gödsel och ändå kunna minska klimatpåverkan med mindre köttkonsumtion. Häromdagen fick jag dessutom lära mig att KRAV accepterat GMO- vacciner. Varför skjuter man då på Svenskt Sigill som säger nej till GMO i foder och i odling, men accepterar vitaminer och aminosyror tillverkade av GMO i slutna system?

I dag ordnade Sveriges Konsumenter tillsammans med LRF ett seminarium kring offentlig upphandling. Inte oväntat kom diskussionen upp kring de två stora huvudaktörerna (Servera och Menigo) och hur man kan gynna lokala leverantörer. Det finns många positiva exempel, där man samordnar logistiken d v s samdistribution. Madeleine Granvik, SLU har kartlagt intresset hos kommunerna för närodlad mat. 12 % har en policy om närodlade livsmedel och fler är på gång. 38 % av kommunerna har underlättat för närodlare och små producenter. Intresset ökar. En begränsning för utvecklingen är kunskap och kompetens hos politiker, upphandlare och kostchefer. Det kommer ta sin tid. Det var alla överens om på seminariet.

Ser jag tillbaka på min ”karriär”, har den varit full av Gudrun Schyman-erfarenheter. Det har nog varit en hel del män i min omgivning som inte gillat starka kvinnor. Blev det för starka motkrafter har jag brutit upp. Att tumma för mycket på sina värderingar, det går inte och man måste känna att man har möjlighet att göra nytta. Det gäller att gå vidare och det har varit möjligt att hitta andra plattformar. Men i karriären finns också andra manliga ledare, som ställt upp på en medarbetare, som inte alltid var så bekväm. Som gett uppmuntran och varit vindskydd när det blåste snålt. Jag tar mig faktiskt friheten att nämna några av dem vid namn Birger Isacson (ombudsman på LRF på 80-talet) Sven Tidala (dåvarande VD Slakteriförbundet) och Jan de Woul, Torsten Andersson, Bo Dockered och Hans Johnson, LRF och Sören Persson (Svenskt Sigill). Det finns många fler, men detta är delvis historia.

I nästa vecka ska jag föreläsa på SVA:s seminarium om antibiotika och antibiotikaresistens, som representant för Sveriges/Vi Konsumenter. Och på onsdag är det utdelningen av Änglamarkspriset. Det känns bara så roligt att få vara en av tolv nominerade från ursprungligen rekordartade 127 kandidater.

Helena Röcklingsberg, etiker, hade en definition av begreppen djurvälfärd och djuromsorg, där det förra är djurets upplevelser och det senare är vårt ansvar gentemot djuren. Intressant, eftersom begreppet djuromsorg inte fanns före 1985, då vi på Slakteriförbundet etablerade programmet Omsorg i djurskötseln, som sedan skapade ordet djuromsorg. Min definition då, var att djuromsorg omfattade så mycket mer än traditionellt djurskydd d v s etik, djurhälsa och också livsmedelssäkerhet.

Det är intressant att djurmaterialet kommit i fokus. Anna Wallenbeck, SLU förkastar Linderödsgrisen som ett realistiskt alternativ. Dessutom är Linderödsgrisen inte en verklig grisras utan snarare en blandning, säger Anna, vilket borde uppröra Slow Food som har lagt speciellt skyddsvärde på ”rasen”. Den röda korasen SRB är vanligare i ekologisk produktion, vilket sannolikt bidragit till att ge bättre hållbarhet för ekologiska kor. SRB-aveln har ägts av Sverige/Norden, medan de svart- vita Holstein-Friesian kom utifrån. Jan Philipsson fick inte möjlighet att framföra debaclet med att svenska grisavelsföretag lagt ned aveln av svensk lantras. Att det är konventionella kycklingar och höns i den ekologiska produktionen vet vi, men kanske inte omvärlden.

Genomgående i presentationerna finns erfarenheterna att det är större variationer inom systemen ekologiskt respektive svenskt konventionellt än mellan. Det finns dåliga och bra gårdar i båda systemen. Bönder är olika och det finns ingen ekologisk universallösning. Så troddde man i början - tar vi bara fram bra regler så måste det bli bra – tänkvärt. Det ska mer till och här erbjuder Svensk Mjölk ”Signaler djurvälfärd” och rådgivningstjänsten ”Fråga kon”. Här finns mycket mer att göra och något för Svenskt Sigill att vidareutveckla utöver de djurvälfärdsindikatorer man jobbar med i dag inom IP Sigill Mjölk.

Frågan är hur vi ska förvalta denna insikt som blir allt tydligare. Det räcker inte med ge konsumenterna valmöjligheterna ekologiskt, svenskt eller importerat. Det var också budskapet från Djurskyddets presseminarium. Vi bör bryta låsningar, ge ökad valfrihet och jobba med ökad transparens. Det finns säkert skäl att återkomma i frågan.

Marit Paulsens uttalande om att det kanske är viktigare att Hollands 30 miljoner grisar får det bättre än att de svenska 3 miljoner får det lite sämre, har kommenterats i tidningen Fri Köpenskap av Ewa Wildmark. Förutom att det finns bara 11 miljoner grisar i Holland så hävdar hon att svenska grisar har det sämre än holländska grisar eftersom svenska grisar kastreras utan bedövning. I Holland hävdar hon att alla hangrisar bedövas. Vad jag vet bedövas smågrisarna i Holland med koldioxid - en dyr men bra lösning. Ewa Wildmark berättar också att detaljhandelsföretaget Albert Heijn kommer kräva stopp för all kastrering av hangrisar. Eftersom jag var delaktig i Scans s k hangrisprojekt på 90-talet vet jag att det är ett högriskprojekt att sluta kastrera om man inte sänker slaktåldern väldigt rejält. Könsmognad kan inträffa tidigt och könshormonet androstenon kan ge galtlukt – och smak även hos unggrisar. Har man fått galtfläsk någon gång, så äter man inte griskött på ett bra tag. Dessutom innebär könsmognaden en mängd problem med galtar som rider och skadar varandra och om hangisarna blandas med ungsuggor sker rena våldtäkterna. Jag hoppas mycket på den studie, som Svenska Djurhälsovården bedriver tillsamman med SLU, där man jämför bedövning med smärtlindring och även vaccin mot könsmognad.

Ewa Wildmark, som bor i Holland hävdar också att tyska tomater innehåller mindre bekämpningsmedel än de tomater som svenskarna (svenska eller importerade?) äter på grund av att man i Tyskland har lägre gränsvärden. Men gränsvärden är en sak och verkligt innehåll en annan. Hon hävdar också att spanska tomater alltid är bättre än svenska. Det måste vara den gamla skrönan som spökar. Det används mycket mer bekämpningsmedel i spansk frilandsodling än i svensk växthusodling och med en  övergång till biobränsle för uppvärming av växthusen, blir svensk tomatodling väl så klimatvänlig.

I P4 gjorde Malin Olofsson och Daniel Öhman en uppföljning av programserien Matens pris. Media har en viktig roll att ständigt granska. Men det är självfallet viktigt att vi kan känna förtroende för att granskningen är saklig. Att flyga in paprika från Afrika, som Torbjörn Fagerström föreslog känns verkligen, som ett huvudlöst kortsiktigt alternativ. Om man vill att de afrikanska staterna ska öka sin produktion, borde man rimligtvis kunna öka handelsutbytet inom kontinenten. Det kan inte vara ett självändamål att handla med norra Europa med flygtransporter.  Dessutom håller jag med Christel om att det tyvärr är oerhört mycket inom det globala jordbruket, som går åt fel håll. Visst har vi förbjudit DDT och Hormoslyr sedan 50-talet, men den ökade intensifieringen inom växtodling och djurhållning och den ökade globala handeln har ett högt pris. Inte minst drabbas det svenska jordbruket, som går kräftgång. Och inte högg vi ned regnskogar i Brasilien på 50- talet? Jag hänvisar åter till Charlotte Reimersson, som pekar på frihandelns nackdelar. Visst händer det lite grann inom WTO när det gäller gemensamma standarder (Codex Alimentarius), men det finns ju väldigt starka motkrafter från industrins sida.

Det var glädjande att man pekade på problemen med den ekologiska grishållningen, där Ängavallen tagit det riktiga steget att byta grisras. Men ekologiska grisar har inte bara ont i lederna utan också lika mycket lungproblem som konventionella grisar. Importerat sojamjöl är inte förbjudet i ekologisk djurhållning. Ekologiskt sojamjöl importeras från Italien.

I onsdags röstades Marits resolution igenom med övertygande majoritet. Det finns mycket bra i den resolution, som EU-parlamentet ställt sig bakom. Det krävs kraftfulla åtgärder för att se till att gällande djurskyddsdirektiv kontrolleras och tillämpas. Resolutionen markerar genomförandet av värphöns – och grisdirektivet, förbättring av djurtransporterna, tvångsmatning av gäss, plockning av dun på levande fågel och förbud mot att hålla djur på ett sådant sätt som förhindrar naturligt beteende (vad man nu menar med det – verkligen en tolkningsfråga). Vidare föreslås att Kommissionen lägger en ny handlingsplan för bättre djurskydd 2011 – 2016 och att man ser över möjligheten till djurvälfärdsmärkning och inrättandet av ett centrum. Vidare vill man att den framtida jordbruksbudgeten ska innehålla djurskyddsåtgärder. Det är bra, och något jag på svensk nivå driver i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Dessutom krävs åtgärder för att följa upp antibiotikaförbrukningen och motverka antibiotikaresistens.

Det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, uppmanade sina medlemsorganisationer att tillskriva sina nationella parlamentsledamöter för att rösta för Marits resolution. I Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt brev framfördes tydligt att man ville att svenska parlamentsledamöter skulle kräva ett förtydligande så att resolutionen skulle innebära att enskilda medlemsländer kunde ha strängare regler än en EU- gemensam djurskyddslag. Jag ställde ju också frågan till Sofia Arkelsten (M), vid konferensen om Grön upphandling, om vad hon ansåg om Marit Paulsens harmoniseringssträvanden. Hennes svar om att Marit inte går att styra, verkar stämma med tanke på att samtliga riksdagspartier sagt att man vill att Sverige ska kunna ha strängare djurskyddsregler.

Marit argumenterar för att det kan vara viktigare att värna Hollands 30 miljoner grisar hellre än att skydda Sveriges 3 miljoner. Men snälla nå´n – det ena behöver väl inte utesluta det andra. Sverige har och har haft en viktig roll i att vara föregångare när det gäller djurskydd. Vår erfarenhet och våra praktiska lösningar har haft stor betydelse för att flytta fram positionerna inom EU.

Jag fick tillfälle att som representant för Djurskyddet Sverige vara med på delar av kursen i Kristianstad för att leda en kort debatt kring olika synsätt på djurskydd. Bakgrunden till att samla såväl djurskyddsinspektörer och veterinärer, är att veterinärerna fr. o m den 1 juni ska använda den s k djurskyddsdeklaration som villkor för att ge djurägaren möjlighet att behandla sina egna djur (tidigare kallad delegerad behandling). Djurskyddsdeklarationen innehåller sju punkter, där veterinären ska göra en bedömning av att djurskyddet i besättningen. Det är inte en myndighetsutövning utan ska vara ett stöd till den veterinär som ger tillstånd till s k villkorad läkemedelsbehandling.

Mattias Gårdlund, inspektör i Skåne, inledde med konstaterandet att det finns en skyldighet som person att känna till och följa lagar och förordningar. Han ifrågasatte kritiken av inspektörernas bedömningar. Han hänvisade till djurskyddsinspektörernas egna kalibreringar som visar på tämligen god samsyn i bedömningarna (något som senare ifrågasattes) . Han konstaterade att besiktningsveterinärerna på slakterierna oftare anmälde djurskyddsproblem till länsstyrelsen än de praktiserade veterinärerna. Kanske inte så konstigt eftersom man trots allt har en kundrelation bonde – besättningsveterinär. Tydligt blev detta, när en veterinär ärligt uttalade att hon aldrig skulle kunna sätta ett kryss på Nej (uppfyller inte kravet på acceptabelt djurskydd), och därmed tappa en kund till en annan veterinär. Detta visar igen att det förekommer konkurrens mellan veterinärer, där läkemedelsförskrivning är ett konkurrensmedel. Det är oacceptabelt och pekar åter på behovet av länsstyrelsens tillsyn av veterinärer. En annan veterinär ifrågasatte att man ska blanda ihop djurskydd med hanteringen av läkemedel. Då har man helt missat hela tanken med att djurskyddet ska vara förebyggande och främja en god djurhälsa d v s djurskyddslagens § 4. Djuren ska hållas i en miljö som främjar deras hälsa. Friska djur ska så långt möjligt uppnås utan läkemedelsinsatser som kompensation för dålig miljö.

Diskussionen kring halm eller strö blev, som väntat livlig. En fråga som jag väckte inom Djurskyddet för några år sedan. Lagstiftningen är tydlig – boxarna ska vara försedda med strö av halm eller liknande material. För slaktsvin är kravet sysselsättning och EU: s grisdirektiv kräver ständig tillgång till strö eller annat material. Det räcker inte med strörester vid besiktning. Däremot kan man acceptera att grisarna inte behöver sysselsätta sig nattetid. ”Det finns en monumental skillnad mellan tillämpning och lagtolkning” kom som kommentar. Är det så att slaktsvin i Skåne bara har betonggolv att ”rota” i, eller?

Jag har vid flera tillfällen besökt Ekoforums seminarier på KSLA. Jag känner mig verkligen välkommen, även om jag representerar en verksamhet som inte står för ekologisk produktion d v s Svenskt Sigill. Jag ser det som ett exempel på att man kan acceptera olika vägar att nå målet hållbart jordbruk. Annika Åhnberg fick än en gång påminna om att seminariets syfte inte var att diskutera för eller mot ekologiskt. Syftet var att diskutera den fortsatta strategin för utveckling av ekologisk produktion och konsumtion. Rent allmänt tycker jag att förslaget andas ödmjukhet. Även den ekologiska produktionen i dag har stora utmaningar när det gäller att förbättra vägen mot miljökvalitetsmålen och målen mot en hållbar produktion och konsumtion. Inledningsvis i strategidokumentet pekas också ut den tråkiga situationen att 50 % av de konsumerade ekologiska livsmedlen i Sverige är importerade. Det måste vara hög prioritet på att öka andelen svenskproducerade ekologiska livsmedel. Som djurskyddare vill jag inte ha danskt ekologiskt griskött, som inte fyller svensk djurskyddslagstiftning.

Det var kul att lyssna på initiativtagarna Linus, Linus och Maja, till tankesmedjan Dyrare mat nu. Facebookgruppen har 5000 medlemmar, varav jag är en. Den billiga maten bär inte sina kostnader. Bönderna behöver kunna producera hållbar och rättvis mat av bra kvalitet. Googlar man på billigaste matkassen får man 5000 träffar. Jag träffade PRO:s verksamhetsledare på Sveriges Konsumenters årsmöte 27 april. Jag försökte få henne att förstå att PRO:s prisjakt inte gynnar insikten om vad vi får för pengarna. Prisfokuseringen fortsätter. Det hjälper inte att man speciellt tittar på och prispressar ekologiska livsmedel. Vem ska betala? Man borde läsa Gunnar Brulins bok “Billig mat - en dyr affär”. Linus och CO ställde en omöjlig fråga till auditoriet: Vilka politiska beslut behövs för att matens ska bära sina verkliga kostnader? Enligt min grupps uppfattning, måste det till samhälleligt stöd för att ersätta jordbruket för de ekosystemtjänster som gynnar en hållbar utveckling.

Föreningen Vi konsumenter är den medlemsförening inom Sveriges Konsumenter, som samlar personmedlemmar. Vi vill samla aktiva engagerade konsumenter för att driva viktiga konsumentfrågor. En enkät till medlemmarna och ett besök på Konsumentverket i december förra året, pekade på att det var rätt att fokusera området miljöfrågor i samband med livsmedelskonsumtion. Målsättningen är inte att sätta igång något eget faktasamlande utan snarare att ge källor/länkar på hemsidan för att underlätta för de konsumenter, som söker kunskap för att kunna göra medvetna val eller vill ändra sitt beteende.

Den kända konsumentjournalisten Charlotte Reimersson, som var med på årsmötet, is still going strong. Hon hade kloka och skarpa synpunkter på såväl Vi Konsumenters planer som Sveriges Konsumenters valstrategi. Charlotte angav handelshinder, som det starkaste argumentet som industrin använder, när man vägrar skärpt lagstiftning eller att det ställs krav på ökad livsmedelsäkerhet. För mig var detta ljuv musik (som framgår av tidigare bloggar). Jag vill inte att frihandeln ska vara överordnad rättmätiga krav på livsmedelsäkerhet, miljö och djurskydd. Belgisk Blå är ett negativt exempel på kravet på fri handel. En djurras godkänd i ett EU-land måste accepteras av alla EU-länder. Jag ställer heller inte upp på fri handel med sjuka djur. Om Sverige nu lyckats befria sig från vissa allvarliga smittsamma djursjukdomar, vill vi kunna behålla detta goda djurhälsoläge. Starka krafter, som EU-kommissionen, vill att Sverige ska släppa på sina restriktioner när det gäller handel med djur.

Efter att ha följt Belgisk Blå-frågan i Sverige hela vägen, kan jag konstatera att det är få frågor, som väcker så mycket engagemang hos allmänheten. När man i slutet av 90-talet berättade att man arbetade med djurskydd på LRF, så kom ofta frågan om man höll på med den där monstertjuren. Kalvexporten från Sverige till Holland väckte likartad reaktion liksom djurtransporterna. Det var lite av civil olydnad, när jag bestämde mig för att vara med och demonstrera mot den första inseminationen med Belgisk Blå – sperma hos Gunnar Nilsson i Viken. Att demonstrera tillsammans med Djurens Rätt kanske inte var helt accepterat. Men LRF Skånes Bengt Persson, var också där. Dåvarande presschefen på LRF insåg dock värdet och jag hade fått ihop det gemensamma uppropet innan semineringen med samtliga djurskydds- och konsumentorganisationer, Veterinärförbundet och den samlade näringen – LRF, slakten, mejerierna, husdjursföreningarna och nötköttproducenterna.

Dåvarande jordbruksministern Margaretha Winberg gav sitt fulla stöd och kallade till hearings. Jag fick med mig professorn i husdjursgenetik vid SLU Jan Philipsson till jordbruksutskottet för att få riksdagsledamöterna att förstå frågans allvar. LRF väckte också frågan hos parlamentsledamöterna i EU-parlamentet. På den tiden kunde man som agronom vara medlem i det tämligen nybildade Veterinärmedicinska sällskapet. Som medlem initierade jag att sällskapet skulle ta ställning i Belgisk Blå – frågan. Jag är osäker på utfallet.

Men självklart kunde inte Gunnar Nilsson och hans kumpan spermaimportören Hagelgren nöja sig. Man överklagade till EG – domstolen. 1998 fick jag uppleva hur det gick till i EG- domstolen i Luxemburg. Kommissionen som var motparten, raljerade över Sveriges bristande förståelse över vad EU- medlemskapet innebar i fråga om fritt flöde av varor inom EU. Och efter EG- domstolens utslag, har Sverige tvingats ta bort i stort sett alla restriktioner i aveln med Belgisk Blå. ”Nu är det väl kört” sa LRF:s jurist häromdagen med anledning av att Belgisk Blå- föreningen anmält Kött – och Charkföretagen till Konkurrensverket. Denne jurist fick hantera motsvarande fråga när SMR nuvarande Svensk Mjölk fick samma utmaning från Konkurrensverket d v s man accepterade inte att mejeriföreningarna kollektivt sa nej till Belgisk Blå. Men ge inte upp! Vi är inte ensamma! Det Europeiska djurskyddet säger nej och debatten har funnits i såväl Finland som Danmark. Nu gäller det att handeln och svenska slakterier klarar att välja bort.

Charlotte Sandgren från Svensk Mjölk tycker det blir för mycket gnäll. ”Vi måste kunna rannsaka oss själva och kunna beskriva vad vi gör”. Exempelvis är Sverige det enda landet som har ett krav på bete för mjölkkorna (även om branschen önskar sig mer flexibilitet) Friska kor är vägen till framgång och satsningen på djurvälfärd känns väldigt rätt i tiden. Det finns mycket att berätta när Riksdagens Djurskyddsforum tillsammans med Djurskyddet bjuder in till seminarium kring Monsterbiffen den 14 april (www.djurskyddet.se). För mjölkproduktionen är kostnadsläget ungefär detsamma i Sverige som i konkurrentländerna. Jag har förståelse för grisuppfödarnas uppgivenhet och jag har tidigare uttryckt oro över den vikande produktionen. Man känner sig klämd från alla håll – inte minst av myndigheternas kontroll och dålig lönsamhet. Jag har tidigare marknadsfört att den svenska grisuppfödningen kommer vara den bäst kontrollerade med höga djurskyddskrav i hela EU. Och det kommer jag att fortsätta med. Ju mer debatt i media – ju mer press sätts på handeln att också ta ställning. Jag ser fram emot den dag då Åsa Domeij, Axfood och Mikael Robertsson, COOP säger som Johanna Stiernstedt, ICA gjorde häromdagen, vi vill värna den svenska uppfödningen och den svenska bondkooperationen (var nu den finns inom slakten?).

Louise Ungerth hävdade, med adress till mig, att mycket är ursprungsmärkt redan idag. Ja så är det, när det gäller kött, men som butiksstudien från 2008 visade, så är ursprungsmärkningen inte sällan felaktig och vilseledande. Och på mejeriprodukter är den verkligen bristfällig. Att Djurskyddet i sin broschyr inte nämnt att man i Sverige kastrerar smågrisar utan bedövning, beror på att det gör man också i de länder Sverige importerar från exempelvis Danmark och Tyskland. Den smärtlindring som tillämpas i dessa länder är ifrågasatt. Louise ifrågasatte också uppgiften om matens vikande andel av hushållsbudgeten, eftersom uteätandet har ökat kraftigt. Det är säkert sant. Men då  tänker jag på filmen FOODinc, som avslöjade att i USA var det Mac Donalds som jättekund, som drev fram storskaligheten och intensiteten i den amerikanska djuruppfödningen och odlingen. I storhushåll och på restauranger är råvaran oftast anonym. Det är i livsmedelsbutiken, som konsumenterna kan rösta för ett bättre djurskydd genom kunskap och medvetna val. Djurskyddet ska göra vad vi kan för att underlätta för konsumenterna, men vi behöver hjälp av såväl LRF, livsmedelsindustri som handel.

Den 17 mars ordnade Miljöstyrningsrådet och tidningen Miljöaktuellt för tredje året konferensen Grön Upphandling. På programmet fanns såväl Ewa Björling, Maria Wetterstrand, Sofia Arkelsten och Eskil Erlandsson. Jag fick tillfälle att framföra till Sofia Arkelsten att hennes allianskollegor Marit Paulsen och Eskil Erlandsson talar om harmonsering av svensk djurskyddslagstiftning, vilket vi inte gillar från Djurskyddet. Det gjorde inte Sofia heller. Maria Wetterstrand ville först inte svara på frågan, om att man inte borde nöja sig med 25 %  ekologiskt i upphandlingen utan ställa rimliga miljö- och djurskyddskrav på övriga 75 % (så att man kan välja svensk kvalitetsproduktion). Maria ansåg att kommunerna ofta ställde miljökrav på hela sin upphandling.  Det är tveksamt om det ser ut så i praktiken.

 Miljöstyrningsrådet ägs av staten, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och Svenskt Näringsliv. Det hade sedan länge funnits förslag till miljökrav vid upphandling av olika produkter och tjänster inom den offentliga sektorn, när Miljöstyrningsrådet 2005 startade utvecklingen av kriterier för hållbar upphandling av livsmedel. Kriterierna godkändes 2006 och marknadsfördes under 2007 – 2008 till politiker, kostchefer och upphandlare vid ett flertal seminarier i hela landet. Själv föreläste jag vid 12 stycken seminarier kring miljö, livsmedelsäkerhets – och djuromsorgskrav vid upphandling av mjölk, kött, ägg och kyckling. Hösten 2009 startade Miljöstyrningsrådet upp sin revidering. En enkät till kommunerna hade visat att man eftersträvade förenklingar av befintliga kriterier.

Utan tvekan har den offentliga upphandlingen hamnat rejält i fokus det senaste året. Ekots Daniel Öhman fick ju guldspaden för att han i maj förra året grävde fram skandalen kring det danska grisköttet, som upphandlades av flera kommuner utan några som helst krav på kvalitet eller uppföljning. Sedan dess har också Laholms kommun provocerat genom att kräva svensk djurskydds – och miljölagstiftning i sin upphandling. Konkurrensverket har överklagat upphandlingen av köttfärs med dessa kriterier.

Jag har deltagit i arbetsgruppen för mjölk, kött, ägg och fågel. Jag kan väl inte påstå att vi minskat antal tänkbara kriterier, som man kan ställa, men Miljöstyrningsrådet har bemödat sig om att finna en bra struktur. Enligt förslaget kan man bl a ställa krav på att få information om ursprung och salmonellafrihet, att slaktgrisarna har svansen kvar, att suggorna ska gå lösa, att korna som ger mjölken har betat och att kycklingarna har någorlunda gott om plats. Man kan också kräva, inte minst viktigt i dagsläget, att köttet kommer från djur som bedövats i slakt. Här finns m a o ett bra underlag för handeln att ställa krav och också få förslag på verifikationer. Kom loss

”Billig mat en dyr affär” var titeln på Gunnar Brulins bok från 2006. Den handlar mycket om hur livsmedelsarbetarna hamnar i kläm i jakten på låga livsmedelspriser. Jag använde samma titel när jag 2007 i min blogg kommenterade filmen ”Vårt dagliga bröd”. En film inspelad i vissa europeiska länder, 2003 -2005, som visade på en skrämmande industrialisering av produktionen av grönsaker, frukt, spannmål och kyckling (och observera detta helt utan GMO-aspekter) . Jag skulle kunna ha använt samma uttryck efter att ha tittat på filmen FOODInc, som avspeglar utvecklingen inom amerikansk livsmedelsindustri.

När jag började min yrkeskarriär inom svenskt lantbruk på 70-talet, utgjorde maten ca 25 % av hushållsbudgeten och idag är vi nere på 11 – 12 %. Man kan inte bara skylla på att konsumenterna krävt billig mat. Om man tittar på vad handeln kommunicerar, exempelvis i TV-reklamen, så är det fortfarande pris och inte prisvärt. Även om vi under senare år har sett en fantastisk utveckling mot mer efterfrågan på kvalitet, ekologiskt, lokalproducerat och gårdskoncept. Uppbyggnad av små lokala mejerier och slakterier växer, något som hade varit otänkbart för tio år sedan. Men handeln måste ta på sig en roll att lägga en lägsta ribba när det gäller uthållighetsaspekter.

Efter att ha lyssnat på det avslutande avsnittet av Matens pris så har jag stor respekt för Christel Cederbergs värderingar. Jag välkomnar också Johanna Stiernstedts, ICA, stöd för det svenska jordbruket och ökad öppenhet. Från Djurskyddet ser vi gärna att vi får ett ökat utbud av djurvänliga koncept. Det är kanske inte är en djurvälfärdsmärkning vi vill ha i första hand, utan en större valmöjlighet. Låt oss få en väl fungerande ursprungsmärkning och tydliga djurvälfärdskoncept som naturbeteskött och sprätthöns.

Konsumentstudien genomfördes av Djurskyddet som en del av projektet Djurvänlig konsumtion, som delfinansierats av Konsumentverket. Konsumentstudien kan sammanfattas som följer:

- Fler än åtta av tio tycker det är viktigt hur djuren fötts upp, transporterats och slaktas
- Två av tre tycker det är viktigt med märkning av ursprungsland
- Två av tre tycker det är svårt att hitta information på produkten
- Åtta av tio vill ha mer information om djurhållningen (jämför äggmärkningen)
- Pris är viktigt, men nästan lika viktigt är närodlat
- Tre av fem har felaktig eller ingen uppfattning om svensk djurskyddslagstiftning

Djurskyddet och Vi Konsumenter vill ha en obligatorisk ursprungsmärkning för allt kött, lamm, gris, fågel och mejeriprodukter. Det gäller också att se till äggmärkningen inte nedmonteras. Eftersom det finns så dålig kunskap om svensk djurskyddslagstiftning krävs ökad kunskapsuppbyggnad hos konsumenterna. Vi vill veta mer om djurhållningen: Har korna gått lösa, har nötkreaturen eller lammen betat, får grisarna gott om halm etc.

Jag är glad att vi lyckades få Johanna Stiernstedt, ICA, Ingmar Kroon, Axfood, Mikael Robertsson, COOP och Sofia Jönberg, politisk sakkunnig vid Jordbruksdepartementet i panelen. Jag hade tagit med mig tre baconpaket för att visa på exempel på vilseledande märkning, där man i bland anger tre olika länder. Johanna hade också tagit med sig köttprodukter och gav goda exempel på tydlig ursprungsmärkning på olika produkter (även fiskpuddingen var ursprungsmärkt). Man kan erbjuda naturbeteskött och bestämde sig förra året att ställa krav på den s k Englandsgrisen när man handlar danskt griskött. Ingemar Kroon meddelade att Axfood ska ursprungsmärka alla sina egna kött - och charkprodukter och har också ställt krav på dansk Englandsgris. Mikael Robertsson blev svaret skyldig när det gäller krav på danskt griskött. Han stöder ändå tredjepartcertifiering av svensk grisproduktion. Han hävdade att djurskyddsmärkning skulle bli dyrt för konsumenterna. Ekologiskt är det enkla alternativet. Han erkände att det fanns skäl att se över COOPs djuromsorgspolicy och välkomnade nomineringar till Änglamarkspriset. I SVTs Aktuellt gav dock alla sitt stöd för en obligatorisk ursprungsmärkning.

Sofia Jöngren framhärdar alltid att ursprungsmärkning är jättedyrt. Detta påstående känns väldigt ansträngt, eftersom en majoritet av köttprodukterna redan idag är märkta (även om en del märkning är ofullständig och ibland vilseledande). Hon hävdade också att ursprungsmärkningen av nötkött inte haft någon positiv effekt på marknaden eftersom importen ökat och den inhemska produktionen minskat. Det hon missar är att huvuddelen av importen av nötkött går till restaurang och storhushåll utan någon som helst märkning.

Jordbruksverkets GD, Mats Persson vädjade inledningsvis för att debatten skulle handla om risker och inte om ja eller nej till GMO. Livsmedelverket, Jordbruksverket och Gentekniknämnden redovisade processen kring riskvärdering och godkännande. Lustigt nog påtalade Christer Andersson, Livsmedelsverket, EU:s krav på att man ska skilja riskvärdering från riskhantering och riskkommunikation. Det är ju faktiskt Livsmedelsverket som har riskvärdering och riskhantering under samma tak. Men det var när David Eberhard, författaren till boken Trygghetsnarkomanernas land, talade om den ökande ångesten, riskerna med en övervaddering av barnens uppväxt och det idiotiska i att ställa krav på cykelhjälmar, som Rune Kalf - Hansen och Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen, starkt ifrågasatte seminarieupplägget – med all rätt tycker jag.

Under paneldebatten klargjordes positionerna. Jag stöder Naturskyddsföreningens uppfattning att dagens tillämpning av genteknik inte gynnar miljön eller hållbarheten, men att det på sikt kan komma bra tillämpningar. Riskvärderingen måste anpassas även till nya tekniker. Annika Åhnberg talar gärna om alla tänkbara positiva tillämpningar, som ska rädda världen. Men precis som Slow Foods Ulla Tillgren, så efterlyser jag den tillämpning som man talat om de senaste 20 åren. Svenskt Sigills nej till GMO, bygger på bristande konsumentnytta, berättigad oro över makten över maten och tillämpning av försiktighetsprincipen.

Jag läser med viss förvåning Sveriges Konsumenters policy kring GMO ”Livsmedel ska produceras utan användning av GMO”. GMO-odlingen lastas för hela den intensiva storskaliga växtodlingen i världen, avverkning av regnskogar, okontrollerad insektsdöd samt att betande djur ska ha dött av att beta GMO-grödor. Man kan tycka vad man vill om storskaligheten och intensifiering av livsmedelsproduktionen, men det är sannerligen inte bara GMO -tekniken, som står för den utvecklingen, utan internationell konkurrens, krav på låga livsmedelspriser och ökad världshandel. Författaren borde ha sett filmen ”Vårt dagliga bröd”, som gick för några år sedan. Den visade den skrämmande utvecklingen inom EU mot storskalighet och intensifiering, i det här fallet helt utan användningen av GMO-grödor. Sveriges Konsumenter kräver märkning även av livsmedelstillsatser som oljor, sammansatta livsmedel och vitaminer. Men man måste väl ändå skilja på GMO-organismer som finns i slutna kärl och de som släpps ut i naturen som GMO-grödor – eller?

Förutom att jag skickade över min blogg i april förra året så skickade Djurskyddet Sverige över en skrivelse till KRAV i december, där man uttryckte sin oro över att KRAV-grisarna har både ledproblem och lunginflammation. Jag träffade Eva Heldmer, Svenska Djurhälsovården i torsdags som bekräftade att hälsoläget för de ekologiska grisarna inte förbättrats under 2009 i jämförelse med 2008. När Lars Hällbom träffade Djurskyddet styrelse förra måndagen hänvisade han till översynen av regelverket.

För flera av mina styrelsekollegor i Djurskyddet var det en nyhet att mjölkkorna i den ekologiska djurhållningen fortfarande får stå uppbundna. Jag kommer väl ihåg en tämligen hetsig debatt som väcktes av Dagens Nyheter i september 1998. Då klargjordes att huvuddelen av de svenska korna stod uppbundna inomhus upp till 10 månader per år. Frågan aktualiserades också av den nya förordningen om ekologisk mjölkproduktion, som krävde lösdrift efter den 1 januari 2011. Tyvärr protesterade ekologiska lantbrukarna då mot en övergång till lösdrift. Skälet var nog att alltför många ekologiska besättningar då hade uppbundna kor. Det finns knappast några bärande djurskyddsargument för att behålla systemet med uppbundna kor. Jag försökte få LRF att ta ett inriktningsbeslut och acceptera en skärpning av djurskyddslagstiftning på sikt med övergång till lösdrift, men fick inget stöd. Svensk Mjölk däremot tog ställning: Lösdrift är framtiden och man bestämde sig för att verka att kor generellt ska hållas i lösdrift. Tyvärr dog debatten i media då professor Ingvar Ekesbo (författaren av djurskyddslagen) hävdade att det fanns för dåliga lösdrifter och att kon skulle vara anpassad till att stå uppbunden. Sannolikt värnade Ekesbo alla mindre mjölkbesättningar med uppbundna kor.

I september 2009 ordnade föreningen Vi Konsumenter och Slow Food ett seminarium kring makten över maten. Jag tog upp frågeställningarna kring de stora dominerande avelsföretagen. Då var det mina Slow Food kollegor som förvånades över att den ekologiska kycklingen var av samma sort som den konventionella.

http://svt.se/2.22620/1.1927559/certifiering_ska_sakra_svenskt_griskott

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3510102

Svensk lammproduktion har stått för det naturliga och extensiva. De vårdar de svenska naturbetesmarkerna och bidrar till den biologiska mångfalden. Det finns förklarliga skäl till att Naturskyddsföreningen och den s k SMART- maten har rekommenderat lammkött om man nu ska äta något slags kött från klimatsynpunkt. För att svenska konsumenter ska få äta svenskt lammkött i stället för irländskt eller Nya Zeeländskt har slakterierna och LRF uppmanat till uppfödning året om. Och då blir det så, att man ser till att få lamning året om - ibland med hjälp av hormonbehandling av tackorna för att komma i brunst. Det blir en intensivare produktion, som ibland också innebär förmedling av lamm d v s man handlar med djur mellan gårdar, med risk för ökad smittspridning. Den intensivare produktionen har dock mindre utsläpp av växthusgaser än extensiv produktion.

Det var många år sedan jag var på Nya Zeeland. Det är grönt och vackert på öarna och massor med betande djur. Då pågick en intensiv diskussion kring exporten av levande lamm från Nya Zeeland per båt till Mellersta Östern. Just den typen av djurhandel där Australien är den dominerande aktören. Ni kanske sett och läst om skräckscener i samband med lastning av nötkreatur och får på jättelika fartyg. När WSPA (World Society for Protection of Animals) 2009 drev sin stora kampanj kring djurtransporter, var just båttransporterna från Australien i fokus. Australien är ju också landet där man tillämpar mulesing. På Merino-lammen skär man bort hud från bakdelen utan bedövning. Syftet är att minska risken för parasitangrepp. Efter starka opinionsyttringar slutade Nya Zeeland sin export av levande lamm, men med jämna mellanrum läser man om att man vill återuppta exporten till Mellersta Östern. Där man dessutom slaktar utan bedövning! Nya Zeeland, som ibland kallas ”Lilla England”, har annars en ganska hög svansföring när det gäller djurskydd. Man ligger i fronten när det gäller att införa ”code of good practice” när det gäller djuromsorg.

Jag älskar lammkött. Nu närmar sig påsken och jag vill gärna ha lammstek. Vad göra? I valet mellan svenskt inomhusuppfött och import, väljer jag svenskt. Jag vet vad jag får. Det finns svenska djurskyddsregler och lammen har säker haft det ganska bra ändå, även om de inte fått komma ut i gröngräset.

http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3737&grupp=10544

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-lamm-slaktas-fore-gronbetet_4444647.svd#tw_link_widget

I morse fick Lasse Helander, Biodynamiska odlarna, möjlighet att i P1 ge sin subjektiva  bild över lantbrukssverige och göra sin tolkning över LRFs uppfattning. Det jag möjligtvis kan ge honom rätt i, är att LRF inte varit öppna för att märka animaliska livsmedel med att de är producerade med hjälp av GMO-foder. Den fråga som jag själv motionerade om vid föreningen Vi Konsumenters första årsmöte 2004. Motionen gick igenom och blev sedan Sveriges Konsumenters position d v s rätten att välja bort kött från djur som ätit GMO-foder.  Det var också budskapet i min första blogg i mars 2006.  Trots ständiga påpekanden från Lantmännen att GMO-friheten kommer blir dyr are och dyrare och det blir allt svårare att finna GMO-fri soja, har svenska mejerier, den svenska ägg och kycklingbranschen hållt fast vid att inte tillåta GMO i foder.  Observera att GMO-soja används i hela EU inklusive danska Arla-bönder. Svenskt Sigill, KRAV och EU-ekologiskt är också GMO- fria när det gäller foder och grödor.

I debatten i morse mötte Lasse Helander Annika Bergman ordförande för grisföretagarna. Mer lämpligt hade varit att slakterierna, som fattade beslut om att tillåta GMO i foder, varit motpart. Det var Swedish Meats, som 2005 bestämde sig för att det inte fanns något värde för konsumenterna i att djuren ätit GMO-fritt foder. Kött och Charkföretagen, KCF, var nog ganska eniga i detta, men Siljans Chark fick backa på grund av en stark Dalaopinion. Efter detta brukar Åke Rutegård, VD för KCF klokt svara att det är upp till medelmsföretagen att ta ställning.

Jag har tidigare skrivit om drivkrafterna för regeringens att se över den svenska lagstiftningen inom djurskyddet. Förutom att Eva Eriksson frågar om vad som är problemen med dagens lagstiftning, så ställs frågan om hur lagstiftningen ska kunna moderniseras, förenklas och göras mer flexibel och målinriktad. Vad skulle hända om detaljeringsgraden minskade. Detta är frågeställningar som främst drivits av näringen. Det ligger också i linje med den allmänna strävan från regeringen mot regelförenklingar och att lätta den administrativa bördan för företagarna. Det är ingen dålig utmaning för en utredare att se över hela djurskyddslagstiftningen med det syftet och ändå behålla dagens djurskyddsnivå. Men frågan är om lösningen är att innan utredningen ens har kommit igång, fråga alla tänkbara intressenter. Nu är det väl inte så att alla 200 remissinstanser kommer att svara och vissa intressenter har mer att tillföra än andra, men ändå – ett ganska konstigt förfarande av en utredare. Men kommer det fram nya idéer så är det väl bra,. Risken är att de tillfrågade mer ställer krav än kommer med lösningar. Konkurrensverkets förslag bör dock förkastas eftersom det inte ligger inom ramen för utredningsdirektivet.

För de som jobbar dagligen med frågorna är det nog klart, att ska man ha en förebyggande inriktning i djurskyddslagstiftningen, så måste man ställa vissa detaljerade krav på djurens miljö och skötsel. Dessutom gäller det att göra rätt från början. Varken bonden eller djuren tjänar på att man bygger fel. Det innebär att den s k förprövningen av ny – och ombyggnation av djurstallar måste finnas kvar. Kanske kan den göras mer öppen så att praktiska lösningar kan utvärderas. I en sådan utvärdering kan man utnyttja de utvecklade djurvälfärdsindikatorerna d v s man avläser djurens hälsa och trivsel genom att avläsa på djuren.

I djurskyddslagen sägs att djuren ska ges tillräcklig tillsyn. Djur ska normalt ses till minst en gång dagligen. Nyfödda, sjuka och skadade djur ska ha extra tillsyn (1 kap 5 §). Vad som menas med normalt kan diskuteras. Jag har förstått att man har haft en viss flexibilitet när det gäller djurhållning på öar eller liknande. Om detta har försämrat djurskyddet vet vi kanske inte, men visst finns det en risk i detta. I en remiss från Jordbruksverket i slutet av förra året har texten skärpts så att Jordbruksverket skriver att endast vid extraordinära omständigheter, som omöjliggör tillsyn, kan längre tidsintervall än en gång om dagen accepteras. I Djurskyddets svar efterlyses just vad som menas med extraordinära omständigheter. Det krävdes ett förtydligande för att det för kontrollmyndigheten inte ska uppstå misstolkningar.

En djurhållare i Blekinge, som haft vissa problem med sina får, som har bete på öarna, har ställt frågan till Jordbruksverket om vad det är som gäller. Det är i det svaret, som också gått ut till länsstyrelserna, som Jordbruksverket tydliggör, att djurhållning som inte kan ha tillsyn dagligen inte kan accepteras. Extraordinära omständigheter är lika med storm eller olyckor. Det är sannolikt en skärpning mot tidigare tillämpning. Frågan är om man inte kan finnas ett alternativ till att djurägaren eller den ordinarie skötaren dagligen åker ut till öarna och tittar till sina djur. Det har funnits tankar kring att någon annan på ön boende kan utöva den dagliga tillsynen. En djurägare har alltid ansvaret för sina djur men kan alltid delegera tillsyn och skötsel. När det gäller tillsyn på öar kan detta kanske inte jämställas med en traditionell avbytare som går in vid sjukdom eller semestrar. Det var tanken när Hushållningssällskapet 2005 (med acceptans från Djurskyddsmyndigheten) utarbetade en broschyr med instruktioner och råd hur man som icke djurägare kan ersätta djurägarens tillsyn. Det skulle väl ändå kunna vara ett fullt acceptabelt alternativ. Det skulle öka öbornas engagemang i djuromsorgen och naturvården på ön.

För att kunna göra medvetna val, krävs kunskap. Vi kanske tror att konsumenterna vet vad som gäller d v s hur svensk djurskyddslagstiftning skiljer sig från EU:s djurskyddsdirektiv, men det är tveksamt. Därför har Djurskyddet Sverige tagit fram en broschyr: Hur mår djuren som ger oss vår mat. Den kan du hitta på www.djurskyddet.se. Flera stora konsumentundersökningar i EU (EU-barometern 2005 och 2007) visar att europeiska konsumenter engagerar sig i djurens välfärd och vill att det görs mer. Kommissionen har också i sin handlingsplan för bättre djurskydd 2006 – 2010 talat om behovet av att informera konsumenterna. Detta är en angelägen uppgift. Det Europeiska Djurskyddet, Eurogroup for Aniamals betonar detta i sitt uttalande. Eurogroup vill ha harmoniserade EU-kriterier i frivilliga kvalitetssäkringsystem, så att konsumenterna inte vilseleds. Det vi alla kan vara överens om är att en EU-märkning är förkastlig, eftersom det finns stora skillnader mellan EU-länder och det inte säger något om den verkliga tillämpningen av djuromsorgen. En EU-harmoniserad djurvälfärdsstandard riskerar att hamna under den svenska djurskyddslagen. Men alla i livsmedelskedjan har sitt ansvar – inte minst handeln, som ställer krav på producenterna.

Men visst finns det de som vet och vill välja åtminstone i butik. Ska man som svensk konsument verkligen nöja sig med att KRAV, EU-ekologiskt och Svenskt Sigill har djurvälfärdskriterier i sin standard. Welfare Quality vill införa sina djurvälfärdsindikatorer i ett premieringsystem. Som konsument accepterar jag inte att frågan bara stoppas i byrålådan med stöd av Eskil Erlandsson i ministerrådet. Djurskyddet Sverige kommer i alla händelser driva frågan vidare.

Inrättandet av djurvälfärdscentrum har ett värde eftersom det sätter djurskyddet på kartan. När det gäller det Europeiska djurvälfärdscentret så får det inte dubblera vad som idag utförs av EFSA (vetenskapliga riskbedömningar), FVO (implementering av regelverk och kontroll), EU-stödda forskningsprogram eller ECVAM (försöksdjur och alternativ). Centret bör heller inte syssla med underlag för känsliga policy-beslut eller godkänna produktionssystem. Institutionen kan vara ett bra centralt informationscentrum, som kan ge information och råd när det gäller vetenskap, tekniska och juridiska frågor, marknadsaspekter och kommunikation. Ha koll på vad som händer i EU:s medlemsländer. Man kan också ta en roll i träning och utbildning för myndigheter och andra aktörer. Man kan vara till hjälp med att ta fram hjälpmedel i genomförande och kontroll av gällande lagstiftning inom djurskyddsområdet.

Marit har åtagit sig att utvärdera EU:s handlingsplan för djurvälfärd 2006 – 2010. Man kan väl säga att utvärdering inte är särskilt mångordig. Hon konstaterar att mycket i planen genomförts. Dock saknas förbättringar när det gäller djurtransporter och också när det gäller implementeringen av djurskyddsdirektivet för grisar inom EU. Det som Compassion in World Farming visat genom sina kritiska studier av grishållningen i flera grisintensiva länder. Vid seminariet hävdade hon att Sverige inte heller har implementerat detta direktiv, vilket inte riktigt är med sanningen överensstämmande. Sverige har ju mycket mer långtgående regelverk och det som visats i Djurrättsalliansens filmer handlar mer om dålig tillämpning och krav på bättre efterlevnad. Det är, som jag skrev tidigare, verkligen grader i helvetet. Uppriktigt sagt finns det ju mycket mer lagstiftning som sannolikt inte efterlevs inom unionen exemeplvis djurtransporterna. Marit uppmanar Kommissionen att genomföra förbudet mot de gamla hönsburarna 2012. Detta är jätteviktigt eftersom det hela tiden funnits starka motkrafter mot denna lagstiftning. Nu senast vill Polen skjuta fram genomförandet och tänker ta upp frågan på ministerrådet 22 februari.

Tidigare skrattade Kommissionen åt en ny handlingsplan för djurvälfärd från 2011, men nu verkar man ha tänkt om. Marit pläderar varmt för en fortsättning med en handlinsplan II. Det är här hon argumenterar för en gemensam harmoniserad lagstiftning inom EU och jämför med livsmedelslagstiftningen inom EU. Därutöver skulle man kunna acceptera frivilla system som initieras av enskilda, regioner eller medlemsstater tycker Marit. Hon välkomnar diskussionen kring djurvälfärdsmärkning så att konsumenterna ska kunna göra medvetna val. Men alla djurvälfärdspåståenden måste kunna verifieras.

I den kommande handlingsplanen föreslår hon följande prioriterade områden: förbud mot de gamla hönsburarna, efterlevnaden av djurskyddsdirektivet för gris, djurtransporterna och användningen av sattelitnavigeringssystem, tvångsmatning av gäss och ankor, dunplockning och förbud mot djurhållningssystem som strider mot djurens naturliga beteende (vad som nu menas med det?). Hon förordar att man inrättar ett djurvälfärdscenter senast 2012. Marit prioriterar efterlevnad och kontroll. Hon har ju sedan länge förordat ett djurens FBI. – skärpta kontroller och sanktioner. Marit gör kopplingen till djuromsorg och antibiotikaförbrukningen. Och vi som jobbade med antibiotikafrågan i många år, håller med henne. Men den kopplingen vill inte alla ställa upp på. På seminariet i parlamentet skyllde bondeledarna på sällskapsdjuren när det gäller antibiotika, vilket verkligen är att stoppa huvudet i sanden. Det finns de som tycker att vi svenskar är lite rabiata i denna fråga. Men vi kommer att fortsätta att argumentera för att detta är viktigt. Det Europeiska djurskyddet beklagade att man inte lät jordbruksutskottet bjuda in för att få större intresse från EU-parlamentarikerna. Man ansåg att titeln på seminariet inte heller var så lyckligt vald.

Seminariet var uppdelat i vägvisare och styrmedel. Plattformen lades av Kevin Noone, Stockholm Resilience center m m kring planetary boundaries d v s de kritiska frågor som hotar vår planet – koldioxidutsläppen (klimatfrågan), biodiversiteten, kemiska föroreningar, färskvattnet, kväve – och fosforutsläpp, jordbruksarealen m m. Det är en ny situation i det att det är människan som driver utvecklingen. Flera talare tog upp hotet mot åkermarken. Och jag tänkte på min son, landskapsarkitekten, som doktorerat just på förtätning av städerna (dock inte nödvändigtvis skyskrapor) som alternativ till det, som benämns, urban sprawl d v s spridd bebyggelse.

”Att spruta gift på maten är fel” sa Johan Ununger, Saltå kvarn. Han gjorde sig populär, hos en del av auditoriet, genom att hävda att forskning bygger på värderingar och krävde därför ett nytt SLU. Självklart påverkas forskningen av forskarnas värderingar, men värderingar utan någon kunskapsbas kan leda käpprätt åt skogen. Eftersom den hållbara konsumtionen är en av knäckfrågorna krävs större kunskap i den offentliga upphandlingen och hos konsumenterna. Svante Axelson talade ,som många andra brukar göra, om bristen på en organiserad konsumentrörelse till skillnad från producenterna. Problemet med en konsumentorganisation är att den ska syssla med allt från livsmedel, banktjänster, reklam till barn och leksaker. Men eftersom livsmedel är en så viktig fråga, måste konsumentorganisationerna skaffa sig en bättre kunskapsbas för att kunna ställa krav på politiker och aktörer i livsmedelskedjan.

Tyvärr gav rektor för SLU, Lisa Sennerby- Forrse, som inte hört Johan Ununger, en otydlig och spretig bild av SLU:s satsningar på jordbrukets hållbarhet. GMO - grödorna har hittills inte visat sig ge några allvarliga problem hävdade rektorn. Detta ifrågasattes bl a av Christel Cederberg, SIK. Dagens GMO - grödor har inte levererat det man lovat d v s räddat världen. Herbicidresistenta GMO-majs, soja och bomull är dominerande grödor i många länder med ökad intensitet och kemiföretagen som äger utsädet. Nu har amerikansk forskning också visat att herbicidresistens kan överföras till ogräs. Pesticidanvändningen har ökat i Argentina, ett av länderna med stor GMO-odling.

Sammanfattningsvis var seminariet både inspirerande och tänkvärt. Vi kan som, Annika Åhnberg inledde seminariet, inte ena dagen tala klimat och andra dagen biologisk mångfald och tredje dagen kemiska bekämpningsmedel. Man måste greppa helheten. Vi kan inte leva utan livsmedel. Antingen ekologiskt eller konventionellt är ett stickspår. Hela jordbruket måste gå mot hållbarhet.

Annars kunde man inte annat än njuta av en välregisserad och stämningsfull medaljutdelning. Tidigare skedde prisutdelningen på Konserthuset i anslutning till den s k lantbruksveckan. Men Läkarsällskapet har en utmärkt vacker lokal, där jag återkallar minnen av när Slakteriförbundet på slutet av 80-talet under klang och jubel delade ut priserna för god djuromsorg Guldtackan.

Svensk mjölkproduktion är stommen i svenskt lantbruk och Sverige har goda förutsättningar för att hålla kor i hela landet. Med betande djur och vallar bidrar man med en mängd kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald och genom vallarna minskat näringsläckage. Mjölk är ju också en fantastisk råvara full av näringsämnen och smak – och jämfört med mycket annat också naturlig. Jag blir ibland frustrerad över utfall över det hemska mjölkfettet och ryser när man hör Livsmedelverket förorda margarin till barn.

Grattis också till Ann Nyman, SVA, som fick Svensk Mjölks forskarspris för sina studier av faktorer som påverkar risken för mastit och hur dessa rsiker kan förebyggas.

Tilläggsgarantier innebär att ett EU-medlemsland, ex Sverige, får ställa krav på att importerade djur är fria från vissa sjukdomar, som Sverige är fritt från. I Sveriges anslutningsfördrag ansökte Sverige om tilläggsgarantier för ett antal smittsamma djursjukdomar. I avvaktan på att ansökan är färdigförhandlad har Sverige tillämpat dessa vid import av djur och djurmaterial. Nu har Sverige har blivit anmält till Kommissionen av en importör av djur för vägran att implementera gällande EU-direktiv gällande handel med nötkreatur och svin och djurhälsoproblem. Den svenska anmälaren anser att Sverige bryter mot regelverket genom att hävda vissa icke färdigförhandlade tilläggsgarantier för vissa djursjukdomar. Det var för att uttrycka sin oro över detta som organisationer uppvaktade Eskil Erlandsson. Djurskyddet Sverige och Sveriges konsumenter har redan i december 2008 också uttryckt oro över att utredaren av smittsamma djursjukdomar vill vältra över kostnader på näringen och marknaden.

Jag är ingen frihandelsvän om det har implikationer på människors hälsa, djurs hälsa djurskyddet eller människors rätt att välja produkter. Jag vill, med risk för att utpekas som protektionist försvara Sveriges rätt att hävda värden, värderingar och regelverk som gynnar dessa aspekter. Sverige bör med mer kraft verka för att införa det som vi tror skulle vara bra för hela EU, i stället för att urskiljningslöst hänvisa till den fria rörligheten och frihandelns välsignelser. Så gjorde vi i antibiotikafrågan, djurskyddsfrågorna och i en del andra livsmedelsäkerhetsfrågor.

Det finns tråkiga exempel på hur Sverige tvingats släppa på regelverk som därmed missgynnar såväl konsumenterna som djuren. Sverige hade innan EU exempelvis krav på ursprungsmärkning av kött. Belgisk Blå var inte tillåtet och inte heller vissa hästraser som bär defekta gener. Vi hade krav på provtagning och karantän för import av djur. Och frågan är om den stora importen av kyckling och kött gynnar djurskyddet eller folkhälsan eller uthålligheten för den delen.

Jag vägrar ha okända vänner i cyberrymden skriver Karin Thunberg. Och jag bekräftar definitivt inte någon som vill bli min vän, som jag inte gillar eller inte känner. Men det känns prestigeladdat att ha många vänner. Vännerna på Face book ska ge oss bekräftelse och delaktighet. Något att skryta med? På Sigill-dagen (för övrigt en härlig upplevelse) frågade Max Mikael Björklund, forskare om framtidens konsument, hur många som fanns på Face Book. Många räckte stolt upp handen, inklusive min bordsgranne, som jag faktiskt undrade varför han inte var vän med mig. Men jag har ännu inte förstått eller lärt mig hur jag ska ha glädje av mina vänner och jag har inte heller berättat om mig själv eller satt in ett foto.

Jag tycker om att skriva och bloggandet har blivit en viktig del av vardagen och helgerna. Det är en del av mitt behov av kreativitet. Men det tar tid och engagemang från ett annat kreativt uttryck d v s målningen. Min konstnärliga ledare Marianne säger att jag måste ge målningen mer tid och det är alldeles sant. Men tiden är som alltid för kort och det är ju ändå man, hund, barn och barnbarn (i nu nämnd ordning, även om mannen säkert anser att jag sätter hund först) som måste få högst prioritet. Även nutidens ”pensionärer”, vilket jag nästan är, har svårt att få det s k livspusslet att gå ihop – så det så. Jag har som Karin Thunberg säger, nästan gått in i skärmen.

”Vad är det för fel med att vi får billig mat i en storskalig produktion” säger ett vittne i filmen. Efter att ha sett filmen finns bilderna kvar av grisar utan svansar som drivs i enorm fart vid Smithfields slakteri, som slaktar 32000 grisar om dagen. Jag minns bilderna från luften av enorma feedlots (CAFO concentrated animal feed operations) med hundratusentals nötkreatur. Jag såg dem själv i Oklahoma och Kalifornien på 80-talet. Och ingenting verkar ha förändrats till det bättre – snarare tvärtom. Kycklingproduktionen som jag tittade på i USA i slutet av 70-talet är fortfarande lika intensiv med konstant tillsats av antibiotika enligt en kycklinguppfödare, som var beredd att vittna. Tyson äger kycklingen hela vägen från ägg till färdig produkt. Det finns inga kycklingbönder, man är ackordsarbetare.

Mc Donalds pekas ut som en viktig pådrivande faktor för att pressa fram stora effektiva leverantörer av kött, kyckling och potatis, för att pressa kostnaderna. Det är billigare att köpa snabbmat, fast food, än att laga mat från enskilda råvaror. Hur trovärdig är då Mc Donalds satsning på djurvälfärd inom ramen för EU-projektet Welfare Quality? Dock tror jag mig veta att de har sagt nej till generell antibiotika i foder till kyckling. Det har också sagts att Smithfield är beredd att avveckla systemet med dräktiga suggor i trånga bås. Så det kanske finns hopp.

I filmen är en av symbolfrågorna att den intensiva utfodringen är en del av utvecklingen av patogena E coli, det vi i Sverige kallar EHEC/VTEC. Det anses att majsutfodring kan ge tillväxt av E- Coli. Mamman till Kevin, som smittades av hamburgare och dog 2,5 år gammal, vill ha ett erkännande av köttindustrin och åtgärder för att förhindra en upprepning. Ständigt återkommande salmonellautbrott är också exempel på en sjuk industri.

Att patentera liv tog sin början på 80-talet. 1996 började Monsanto sälja den genetisk förändrade herbicidresistenta GMO-sojan Round Up resistent soy. Sedan dess har marknaden växt och Monsanto har huvuddelen av amerikanska marknaden. De få bönder som står emot och försöker se till att ha eget utsäde får det svårt. Monsanto har 75 personer som bara spionerar på bönder och drar dem inför rätta för att de använder Monsantos grödor för eget utsäde. Det känns bra att större delen av svensk djurhållning och Svenskt Sigill fortfarande håller emot när det gäller GMO-soja och GMO-majs.

Det som framkommer i filmen är att ansvariga myndigheter FDA (Food and Drug Administration) och USDA (US Departement of Agriculture) styrs av personer med dubbla roller; ett förflutet inom köttindustrin eller Monsanto. Utvecklingen i USA har länge varit ett avskräckande exempel. Mycket känns främmande för svenska förhållanden Jag hoppas innerligt att vi inte går åt det amerikanska hållet utan håller en europeisk modell, med värden som djurskydd, livsmedelsäkerhet, ursprung, miljöhänsyn och en kritisk hållning till kloning, hormonanvändning, antibiotika till djur och GMO-användning som inte gynnar konsumenterna eller miljön.

Mina frågor till COOP bygger på min styrelsekollega Christina Möllers krönika i Fri Köpenskap den 22 januari. Uppriktigt sagt känner jag inte igen mig i Christinas beskrivning av ”griskrisen” innan jul. Hon hävdar att kårandan innebar att man gick i försvar och höll varandra om ryggen. Visst, läste man tidningen Land så kändes som om man mest sköt på budbäraren Djurrättsalliansen, men jag har uppfattat att ordföranden i såväl LRF som Grisföretagarna verkligen tog avstånd från de, som missköter sina djur. Dessutom, som jag tidigare skrivit om, erkänner man att det skett en oacceptabel värderingsförskjutning bland vissa grisproducenter. Nu vidtar man något konkret, genom att slakterierna kommer att ställa krav på att grisuppfödarna tredjepartscertifierar sig. Slakterierna måste också förstå, att man måste ställa krav på sina leverantörer, inte minst eftersom ICA kräver det. LRF och köttbranschen får väl dock ta lärdom av hur mediadebatten har uppfattats.

Sedan kommer jag med en dåres envishet driva, att för att medverka till att djuren ska få det bättre krävs att man tar ett helhetsgrepp. Att erbjuda ekologiska livsmedel är väl bra, men om man som inköpare i offentlig upphandling eller i handeln accepterar att köpa griskött från Italien, Tyskland eller Danmark utan att ställa något som helst krav, tycker jag det är dubbelmoral, inte minst med tanke på CIWF:s avslöjanden om hur det ser ut i europeisk grishållning. Och hur är det med nötköttet från Irland? Ställer man fortfarande krav på att det inte ska komma från djur utan Belgisk Blå-inslag eller har man glömt det? Och hur är det med kalvkött från Holland eller Halal-slaktade djur från kontinenten? Jag vill inte på något sätt förringa att den svenska köttbranschen måste ta i sina problem d v s säkerställa att man håller sina löften, men från djurskyddssynpunkt önskar jag att jag kan lita på min butik. Se till at ursprungsmärkningen fungerar så att jag kan välja bort och ställ tydliga krav på leverantörerna.

I en preliminär rapport från det holländska universitetet Wageningen (hittar den inte på hemsidan) från i höstas, görs jämförelser mellan djurskyddslagstiftningen i en majoritet av EU:s medlemsländer (Cypern, Malta, Luxemburg och Portugal ingår inte). Man har också tittat på olika länders forskningsinsatser inom grishållningen. Rapporten visar att de flesta medlemsländer har infört djurskyddsdirektivet från 2008. Däremot finns det en hel del länder som har krav på större ytor för djuren, hel golvyta och grupphållning av suggor. Genomgående utmärker sig Sverige för att ha mest långtgående djurskyddskrav d v s större ytor, krav på hela liggytor, krav på lösdrift (förbud mot att stänga in suggor i smala bås annat än i vissa mycket begränsade fall), krav på halm speciellt när suggan ska bygga bo, förbud mot svans – och tandklippning. Det känns bra att en utomstående neutral instans konstaterar detta. Jag får ibland påpekat att vissa länder har gått längre i djurskyddskrav än Sverige exempelvis Österrike, men i fallet grisar gäller inte detta. Observera att Danmark och Österrike tillåter ring i näsan på suggor som går ute. Något att tänka på vid import av ekologiskt griskött. När det gäller forskning så pågår mycket forskning kring bl a alternativ till kastrering, berikning av djurens miljö och grupphållning av suggor och grisningsboxar.

Peter Stevenson på CIWF blev tillfrågad av Aktuellt vid pressvisningen av filmen i torsdags om missförhållanden i svensk grisproduktion. Detta oroade Peter eftersom han vet att Sverige är ett föregångsland. Det gör det så speciellt viktigt att vi kommer tillrätta med och säkrar att inte brott begås mot svensk djurskyddslagstiftning. Men det är också oerhört viktigt att inte översynen av den svenska djurskyddslagstiftningen, i förenklingens och flexibilitetens namn, urvattnas. En utmaning för Eva Eriksson. CIWF har tagit fram ett förslag till märkning av allt kött, ungefär enligt samma modell som äggen d v s ekologiskt, free- range, inomhus och intensivt. Det finns en stor tveksamhet till detta inom det europeiska djurskyddet. I alla händelser kan det vara svårt eftersom det finns så många olika djurhållningsformer för grisar och nötkreatur.

Svenska Dagbladet har intervjuvat Michel Courat vid det europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, kring situationen i EU kring halal-slakt. Det var tuffa förhandlingar kring revidering av EU:s djurskyddsdirektiv för slakt förra året. Eurogroup drev frågan om obligatoriskt krav på bedövning, men mötte oerhört starkt motstånd från bl a EU-parlamentet. Till slut försökte man som kompromiss kräva s k post cut stunning d v s bedövning direkt efter halssnittet lagts, vilket väckte en hel del uppmärksamhet hos svenska representanter. Eurogroup har också drivit frågan om märkning, för att konsumenterna ska kunna välja bort kött från obedövade djur, men även där stötte man på patrull. Jag tog i höstas upp frågan om märkning i Eurogroups Executive Committee, men man skakade på huvudet. Det verkar vara dödfött. Jag sa att jag kunde försöka driva frågan via Sveriges Konsumenter och därifrån till den europeiska konsumentorganisationen BEUC. SvD-artikeln har blivit en påminnelse.

När vi i Miljöstyrningsrådet under 2005 – 2006 arbetade fram kriterier för offentlig upphandling var krav på bedövning vid slakt ett av de viktiga djurskyddskriterierna. Detta byggde på att dåvarande djurskyddsdirektiv innehöll en grundregel om att djuret skulle vara bedövat innan avlivning. DO, diskrimineringsombudsmannen protesterade, men man lyckades ändå få igenom detta krav. Miljöstyrningsrådets kriterier är hjälpmedel vid offentlig upphandling, men kan även utnyttjas av näringslivet. Så det är fullt möjligt för ICA, COOP och Axfood att ställa kravet vid import. Hoppas artikeln i SvD blev en rejäl tankeställare.

Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter slog i onsdags i TV 4 ifrån sig och ansåg inte att konsumenterna skulle lösa problemet. Men det är väl egentligen ingen som hävdat. Tvärtom så säger LRF:s ordförande att när det gäller Belgisk Blå så måste branschen ta sitta ansvar och hålla löftet om BBB-frihet. Johanna Stiernstedt, ICA gav ett starkt stöd för näringen satsning på en tredjepartscertifiering, medan Jan verkade skeptisk. Och att bönderna vill och har en dialog med konsumenterna kring hur svensk livsmedelsproduktion ska se ut, måste man väl ändå ses som en möjlighet till en konstruktiv dialog.

I morse diskuterades djurskyddskontrollen i TV 4. Man skulle ha trott att det skulle handla om f d djurskyddsinspektör Jan- Erik Anderssons erfarenheter från slakteriet i Tierp, men det blev mer ett allmänt resonemang om den offentliga djurskyddskontrollen. Enligt Jan Erik är den korrumperad och ytterst ineffektiv. Det senare, ineffektiviteten, mottogs tacksamt av Eskil Erlandsson, som inte vill ge djurskyddskontrollen mer pengar. Eskil hänvisade också till veterinärernas djurskyddsdeklarationer som är kopplad till grisuppfödarnas möjlighet att läkemedelsbehandla. Men nu har det visat sig att bara ca hälften av Sveriges grisbesättningar har delegerad läkemedelsbehandling. Därför blir en certifiering viktig.

Som representant för Svensk Sigill fick jag möjlighet att förklara fördelarna med en tredjepartscertifiering. Här kommer argumenten för kvalitetssäkringssystemet IP SIGILL något utvecklade. Tredjepartscertifiering:
- Innebär regelbundna kontrollbesök och revisioner av en oberoende part, ackrediterad av Swedac. Kommunens respektive länsstyrelsens tillsyn och kontroll styrs av tillgängliga resurser och aktiviteter. Anmälningsärenden kan uppta mycket av resurserna.
- Är ett värdefullt komplement till den offentliga kontrollen som en del i en riskbaserad kontroll. Av näringen drivna certifieringssystem innebär att den offentliga kontrollen kan effektiviseras, behovsanpassas, prioriteras och riktas mot kontrollobjekt där den behövs bäst.
- Kan vara ett starkare verktyg för att uppfylla lagkrav än en offentlig kontroll. Kvalitetssäkring är krav som ett företag ställer på leverantören av en vara. Standarden innehåller ett antal kriterier, självklart med lagstiftning som bas, som skall vara uppfyllda för att producenten ska vara godkänd för att kunna leverera. Det innebär att uppfylls inte kriterierna så blir producenten avstängd för leverans. Detta är ett mycket starkare verktyg än en offentlig kontroll, eftersom den som inte uppfyller kriterierna inte får tillgång till marknaden.
- Kvalitetssäkringssystem med märkning innehåller kriterier som ligger över lagstiftningens nivå, som innebär exempelvis högre krav på livsmedelsäkerhet, miljö och djuromsorg. Kravet på att BBB inte ska finnas på gården är ju inte ett lagkrav utan ett branschkrav. Förutom Svenskt Sigill bygger KRAV, EU-ekologiskt och Demeter på en tredjepartscertifiering.

Begreppet ”att äta kött med gott samvete”, myntades för min del av den engagerade riksdagskvinnan Birgitta Hambreus, när hon blev interjuvad av Scans tidning Omsorg i djurskötseln 1985. Och min känsla är att de frågor som Espings tar upp, har vi i Sverige jobbat med sedan början av 80-talet. Frågan är om vi har tappat motivation och drivkraft sedan dess? De värderingar som LRF, så klokt formulerade 2002 måste gälla fortfarande. Men tiderna har förändrats sedan 80 -90-talet. Då fanns ingen stor importkonkurrens och den svenska konsumtionen bestod till huvuddelen av svenskt kött och kyckling. Nu kan man med förtvivlan se att mer och mer av kött, kyckling och mejeriprodukter som konsumeras i Sverige är import. Den svenska produktionen backar år från år. Och dilemmat är, att ställer vi som konsumenter och djurskyddare för hårda krav, så konkurreras svenska bönder ut av billig import. Det gäller att hitta samförstånd mellan alla intressenter i livsmedelskedjan bönder, konsumenter, livsmedelsindustri, handel och beslutsfattare.

Några kommentarer på i boken berörda frågor. När det gäller svenska mjölkkor så har det varit extra stort tryck i betesfrågan. Svenskt Sigill gjorde en extrakontroll av efterlevnaden av beteskravet både 2008 och 2009. Aldrig har så många kor varit ute som sommaren 2009. Djurskyddet gjorde en framställan i frågan till Jordbruksverket i mars 2008 och fick ett bra svar. Jordbruksverkets djurskyddsråd ägnade sitt senaste möte åt Svensk Mjölks framställan om ökad flexibilitet i reglerna för bete. Det är inte säkert att det blir någon förändring. Vice ordförande i Arla Åke Hantoft talar om “grön rastning” och att låta korna gå ut när de vill. Frågan är om man inte då missar en del av betets fördelar för kon exempelvis bättre klövhälsa.

Jag tillhör de, som tycker det var fegt att inte ställa krav på lösdrift för kor i samband med att den nya djurskyddslagen 1988 släppte loss suggorna och hönsen. När frågan kom upp igen på 90-talet vågade bara Svensk Mjölk ta ställning för lösdrift, inte LRF. Det intressanta är att även KRAV accepterar uppbundna kor. Argumenten från de ekologiska lantbrukarna var krystade. När det gäller hälsoaspekter på svenska mjölkkor, vet jag att Svensk Mjölk jobbar stenhårt med rådgivning och förebyggande djurhälsovård. Ca 19 % av korna behandlas med antibiotika mot mastit. Motsvarande siffra i Danmark är 45 %.

För kycklingproduktionen är benproblemen ett djurskyddsproblem. Inte minst gäller detta djurskyddsdiskussionerna på EU-nivå, där Kommissionen väntar på en rapport om genetik och djurvälfärd för kycklingar. Det är svårt att påverka jättelika hybridföretag som har hela världen som marknad. Kanske EU kan vara en stark påtryckare. Branschorganisationen Svensk Fågel har jobbat med frågan i flera år och kommit en bit på väg.

Vi var nog många som blev överraskade av kalkonuppfödningens svårigheter med kannibalismen och en kroppsform som förhindrar naturlig betäckning. I Sverige är näbbtrimning förbjudet och därför måste hitta andra lösningar för att förhindra att fåglarna hackar på varandra. Eftersom de verkar vara extremt ljuskänsliga, undrar jag hur man klarar kravet på fönster i djurstallar. Jag vet att man jobbar med frågorna, men utan tvekan står branschen inför utmaningar.

Och så var det Belgisk Blå. Jag visste att rasen var spridd och att slakterierna minst sagt slirat i sina tydliga policies att säga nej. Det var ju Tobjörn Esping som via wallraffande 2007 avslöjade slakteriernas vilja att ta emot Belgisk Blå-djur till slakt. Frågan är vad som hänt sedan dess. Har det blivit någon rättning i leden? Tar slakterierna och mejerierna sitt ansvar för att bönderna inte befattar sig med renrasiga djur och dess korsningar. Tveksamt tror jag. Hoppas jag blir positivt överraskad. I juni 2007 bildas Svenska Belgisk Blå föreningen. Ganska typiskt blir LRF-hataren Guy Allan Svensson (f d familjejordbrukarnas förening) ordförande. De skickade över sin folder till mig 2008. Går man in på hemsidan finns bara Belgisk Blå- kungen Roger Nilssons Grevagården djur där. Roger Nilsson flyttade ju till ett slott i Frankrike, så man frågar sig vad som nu händer med föreningen. Efter sina hialösa påhopp på mig på bloggen förra året, har det nu varit tyst.

Jag har så många goda minnen av framgångsrika allianser. Antibiotikafrågan d v s att Sverige bestämde sig för att driva ett förbud mot antibiotika som fodertillsats i EU. Det var ett exempel på allians mellan såväl konsumenter, producenter, NGO:s, politiker, regeringen och alla berörda myndigheter. Jag anser också att LRF:s framgångsrika annonskampanj ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” inför EU-medlemskapet, var en allians mellan bönder och konsumenter. Vi var överens om de viktiga värderingarna kring livsmedelssäkerhet, djuromsorg och miljö. Ett sådant exempel var också Nej till den extrema nötkreatursrasen Belgisk Blå, där jag tog initiativ till ett gemensamt uttalande 1996, där alla ställde sig bakom konsumentorganisationer, producenter, djurskydd, veterinärer och mejerier, Det var inte helt okontroversiellt just då, eftersom jag inte bett om lov från LRF:s ledning. Men LRF gav sitt stöd.

Jag hade också förmån att under några år (2004 – 2008) vara projektledare för Matvalet (www.matvalet.nu), som var ett bra exempel på att konsumenter, producenter, miljö och djurskydd kunde enas om konsumenterna rätt att kunna göra medvetna val när det gäller hälsa, miljö, etik och ursprung. 31 organisationer skrev under uppropet och frågorna är lika viktiga än idag.

Annars går det mesta snett just nu. Jag har skrivit saker i bloggen, som missförståtts och retat upp en vän (enligt Face¨book). Min ampra pudeldam har fräst åt och skrämt min bästa väns nya valp och känner jag henne (vännen alltså) rätt så är detta ett stort problem. Jag höll på att förbigå en styrelsekollega i Vi Konsumenter. Jag försöker så gott det går att rätta till och hoppas på det bästa.

Det finns ett klart samband mellan djur- och folkhälsa. Smitta hos djur kan spridas direkt mellan djur och människa, djurens miljö och gödsel och indirekt via livsmedel. Människor kan också smitta djur exempelvis influensa och MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aurus) . Det är inte utan anledning som Kommissionen och den Europeiska Veterinärfederationen gemensamt driver information om veterinärprofessionen under begreppet ”One health”. Och folkhälsoaspekterna begränsas inte bara till de traditionella zoonoserna utan ett av de viktigaste områdena är den allvarliga frågan kring ökningen av andelen antibiotikaresistenta bakterier och spridningen av resistensgener.

Antibiotikaresistenta bakterier är ett av våra största globala folkhälsohot. Ökningen av resistens beror huvudsakligen på en överanvändning av antibiotika inom humanmedicinen inom djurhållningen och övrigt inom jordbruket. Därför blir det angeläget att minska utbrott av allvarliga produktionssjukdomar hos djur, eftersom detta minskar risken för ökad behandling med antibiotika och därmed ökad andel antibiotikaresistenta bakterier. Det är därför så viktigt att få skydda svenska djur från sjukdomar som finns i andra länder genom s k tilläggsgarantier. Tilläggsgarantier innebär att importerade djur måste vara fria från vissa angivna allvarliga djursjukdomar, som Sverige är fritt ifrån eller har utrotat. I Sveriges anslutningsfördrag ansökte Sverige om tilläggsgarantier för ett antal smittsamma djursjukdomar. I avvaktan på att ansökan är färdigförhandlad har Sverige tillämpat dessa vid import av djur och djurmaterial. Nu har en importör anmält Sverige till EU-kommissionen för att Sverige tillämpar icke färdigförhandlade garantier d v s kräver provtagning och bevisad smittfrihet för vissa sjukdomar. Det skulle vara orimligt att regeringen skulle vara beredd att offra det goda svenska djurhälsoläget på frihandelns altare.

Som konsumenter kan vi knappast ta ansvaret att lösa problemen med antibiotikaresistenta bakterier i köket. Den stora utmaningen är att minska behovet av behandling. Detta gäller även människor. Det är intressant att se att sjukligheten hos människor speciellt på dagis har minskat genom förbättrad handhygien.

Och så till sist – i förra veckan svävade en havsörn på stora mäktiga vingar över talltopparna. Så häftigt!

Det blev inget riktigt klimatavtal i Köpenhamn. Och det känns beklämmande. Klimatfrågan har, som jag tycker, tydliggjort att man inte längre kan prata om U – och I länder när det gäller ansvar och åtaganden. Det är snarare rika och fattiga och att de som växer måste göra det på ett sätt som innebär mindre utsläpp av växthusgaser. Det, som ändå känns någorlunda hoppfullt är att man kollektivt har ambitionen att försöka rädda regnskogarna. Jag hoppas på att något mer konkret kommer fram i förhandlingarna under 2010.

Vi slapp en ny livsmedelssäkerhetsmyndighet. Det stod på min önskelista för 2009. Att Martin Wierup och Ivar Vågsholm i sin DN-debattartikel hänvisar till ambitioner i Sverige 1912 känns faktiskt ganska mossigt. I början av seklet fanns inget EU. Man måste faktiskt försöka förstå att det är en nackdel att skilja jordbrukspolitiken, med sin viktiga roll att främja en hållbar utveckling, från frågor kring att reglera inte bara livsmedelsäkerhet utan också miljö och djurskydd. Det innebär att det är ett värde i att det finns ett Jordbruksverk, som tar helheten. Martin och Ivar nämnde inte fisk och fiske, där Gerhard Larsson faktiskt ville ta ett helhetsgrepp.

Christer Wretborn, utredare för smittsamma djursjukdomar, har fått tre månader till på sig för att rapportera hur han ska minska statens kostnader för bekämpning av zoonoser och andra allvarliga smittsamma djursjukdomar. Ryktet säger att han vill göra det enkelt för sig och överföra kostnaderna från staten till näringen. Det lär finnas anledning att återkomma i frågan.

Själv lovar jag att även nästa år ska tjata om djurskydd, antibiotikaresistens, livsmedelsmärkning, salmonella, ursprungsmärkning, GMO, Belgisk Blå, beteskrav, halm till grisar, fixering av suggor, djurtransporter och andra frågor kring miljö, hälsa och etik.

När Sverige presenterade sina planer inför ordförandeskapet i EU, deklarerade Eskil Erlandsson stolt att djurskyddsfrågorna var prioriterade. Vi vet att det är Kommissionen som har förslagsrätt, men man tycker ändå att Eskil Erlandsson kunde ha drivit på och väckt frågan om djurtransporterna på ett ministerrådsmöte. Holländarna ville ha upp frågan på dagordningen, men nu uppfattas den som död. Cirkulation av Kommissionens förslag mellan direktoraten inom Kommissionen har gjort att frågan helt har gått i stå.

När det gäller djurvälfärdsmärkning, verkar det som om förslaget om en gemensam EU-standard väckt störst intresse. Tanken är att detta ska vara en parallell till dagens EU-ekologiska standard, där en EU-förordning fastställer kriterierna. Från svensk synpunkt är detta troligen en dålig lösning, eftersom det inte är osannolikt att den gemensamma EU-standarden hamnar på en nivå under svensk djurskyddslagstiftning. Idag gäller detta för EU-ekologiskt, där det exempelvis är tillåtet att sätta ring i grisarnas tryne för att undvika att grisarna ska böka i jorden. Detta är inte tillåtet enligt svensk djurskyddslagstiftning, eftersom det direkt strider mot kravet på naturligt beteende.

Hade Sverige haft jätteproblem med salmonella, antibiotikaresistens, campylobacter, BSE eller bekämpningsmedelsrester kanske det hade varit skäl för att fokusera livsmedelsäkerheten i en myndighet. Men med den svenska helhetssynen och med den myndighetsstruktur vi har är det faktiskt tvärtom. Vi hör till de bästa inom EU (danskarna får ursäkta) när det gäller att bekämpa salmonella och antibiotikaresistens och har den mest ambitiösa djurskyddslagstiftningen. Att tillsyn och efterlevnad kan förbättras är en annan sak.

Konsumenter och producenter har ett gemensamt intresse av att djurhållningen och växtodlingen som ger oss livsmedel, sällskap, rekreation och en mängd kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald och öppna landskap hanteras i ett helhetsperspektiv. Den helhetssynen saknades i Gerhards Larssons förslag till ny myndighetsstruktur. Huvudsyftet med den nya myndigheten var säkra livsmedel. Livsmedelsfrågorna är givetvis väsentliga för konsumenten och de hade beaktats väl i rapporten. Men djurfrågorna exempelvis djurskyddet och allmänhetens skydd mot smittsamma djursjukdomar utgör en väsentlig del av konsumenternas säkerhet och intresse. De måste därför garanteras en hög status och en tydlig identitet vilket utredningen inte brydde sig särskilt mycket om. Djurskyddsfrågorna skulle flyttas än en gång och marginaliseras liksom smittskyddsaspekter kopplat till djur som lever nära oss, som hundar, katter och hästar.

Många konsumentstudier visar att en majoritet av konsumenterna lägger stor vikt vid produktionskvalitet d v s hur djuren föds upp och hanteras och hur växterna odlas. Hållbarhetsperspektivet lyste med sin frånvaro i rapporten. Erfarenheter från länder som inrättat en livsmedelssäkerhetsmyndighet är att frågor som inte har direkt bäring på livsmedelssäkerhet nedprioriteras.

Inom EU har man tydligt skiljt på riskvärdering och hantering. Den Europeiska Livsmedelsäkerhetsmyndigheten (EFSA) inrättades för att säkerställa en från Kommissionen fristående riskvärdering. I dag i Sverige hanteras riskvärdering av såväl SVA som Livsmedelsverket. Det mest rationella hade varit att slå samman dessa funktioner i en särskild riskvärderingsmyndighet. Istället föreslog Gerhard Larsson att riskvärdering skulle hanteras av ett fristående vetenskapligt råd, vilket är en udda och oprövad konstruktion. Den möjliggör inte de snabba riskanalyser som är nödvändiga när vi ska förbereda oss för annalkande smittor och tillvaratar inte heller den kompetens som idag finns inom SVA och SLV.

Det finns ett mantra som upprepas med en dåres envishet, att konsumenterna förvirras av nya märkningar. Äkta Vara – märkningen visar att, är en fråga speciellt viktig för vissa konsumenter så fungerar det medvetna valet. Viktigt är förstås att märkningen är trovärdig d v s att det finns ett seriöst innehåll och en trovärdig avsändare. Tredjepartscertifiering är en styrka eftersom kontrollen sker regelbundet av en oberoende kontrollorganisation. Svenskt Sigill, KRAV och Demeter är idag kontrollerade på detta sätt och nästa år hela den svenska grisuppfödningen. Svenskt Sigill representerar god konventionell svensk uppfödning och svarar upp mot höga krav på livsmedelssäkerhet, djuromsorg och miljöhänsyn. KRAV, EU-ekologiskt och Demeter är olika varianter av ekologisk produktion.  GMO - växter och GMO - foder tillåts inte av varken Svenskt Sigill, KRAV eller Demeter.

Kritiken mot svensk grishållning har skapat ett sug efter ekologiska julskinkor. Men svenska ekologiska grisar mår inte alltid så bra (se blogg 27 april). Även om dessa grisar har större möjlighet att bete sig naturligt och får gå ute, är det inte säkert att de är friskare än konventionella grisar. Svenska Djurhälsovården visar i sina studier att KRAV-grisarna 2008 hade lika mycket lungproblem som konventionella grisar. Dessutom har de ofta ont i lederna. Dagens grisar är inte anpassade till ett liv på knöligt underlag. Det är kanske dags att byta grisras och satsa på den mer robusta Linderödsgrisen. Många av de intentioner som finns i KRAV:s regelverk uppfylls inte. Ekologiska grisar går alltmer inomhus. Kravet på att grisarna ska beta på sommaren uppfylls inte alltid. Tanken är också att grisarna ska vistas på samma gård från födsel till slakt, men nu handlar man med ekologiska grisar mellan gårdar, vilket innebär att man blandar djur av olika åldrar som smittar varandra. Från djurskyddssynpunkt är det viktigt att våra grisar är både friska och får möjlighet att bete sig naturligt.

Så här inför julen och julbordet är det kanske rimligt att fundera över slakt. Många vill nog inte det. Det här att vi dödar djur för att kunna äta kött, korv och leverpastej. Som del av djurskyddet, ser jag som min uppgift att alla djur ska ha det bra som möjligt så länge de lever. Man kan göra som Djurens Rätt och veganerna och säga nej, men så länge inte världen består av veganer har vi ett ansvar för att driva opinion och påverka beslutsfattare och djurägare för ständiga förbättringar. Ibland funderar jag över de, som inte äter kött av etiska skäl, men accepterar mejeriprodukter, ägg och fisk. Även kor blir kött och hönor måste avlivas. Fiskar avlivas ofta på ett oacceptabelt sätt.

Jag har tidigare läst Gunnars bok: ”Billig mat en dyr affär” och på nattduksbordet ligger boken: ”Dagens rätt – om mat, makt”. Boken tar upp frågorna kring makten över maten d v s samma tema som Vi Konsumenters och Slow Foods seminarium i september i år. Hur vi ska försörja en växande befolkning och vilka ska bestämma vad som produceras och hur? Det är en viktig fråga som måste stå på dagordningen även i fortsättningen. Men att läsa boken får nog anstå till ”jullovet”. GOD jul tillönskas alla, speciellt medlemmar i Djurskyddet Sverige, men jag inkluderar även medlemmar i Djurens Rätt och alla som vill förbättra för djuren inklusive Sveriges bönder.

I går var det ett stort EU-seminarium på KSLA (Kungliga skogs – och lantbruksakademin) kring hur man ska bekämpa antibiotikaresistens hos mikroorganismer i djur, livsmedel och människor. KSLA erbjöd ett oerhört späckat program med presentationer från alla berörda institutioner på EU- nivå. Eftermiddagen avslutades med presentationer från intressenterna bönderna (Danmark!), läkemedelsindustrin och konsumenterna, där jag fick representera Sveriges Konsumenter. Med tanke på att jag formulerade LRF:s antibiotikapolicy 1981, har mycket hänt men ändå men alldeles för lite. Nu verkar dock Kommissionen (DG Sanco (direktoratet för hälsa och konsument) vara på gång och alla berörda EU- institutioner, EFSA (livsmedelsäkerhetsmyndigheten), EMEA (läkemedelsmyndigheten) och ECDC (centrum sjukdomsförebyggande och sjukdomskontroll). Alla data som presenteras pekar på för hög antibiotikaanvändning och för hög antibiotikaresistensnivå i många länder. Kommissionens Kris de Smet var övertydlig i sin reaktion på ett uttalande från dansk köttindustri som talade om konkurrenskraft och att det blir för dyrt. Sjuka djur och medicin kostar pengar och det är inget att be för sa Kris de Smet, DG SANCO.

Dansken Erik Bisgaard Madsen, från danska jordbruks – och livsmedelsrådet, presenterade i stort sett bara danska fakta – hurra vad vi är bra i Danmark!. För att man ska göra något mer kräver han riskvärdering. Det intressanta var dock ett diagram som visade antibiotikaförbrukningen omräknat till gram antibiotika per kg producerat kött i ett antal EU-länder. Här visades tydligt att Sverige har lägre förbrukning än Danmark. Bara för några dagar sedan gick danska näringen ut i Jyllandsposten och hävdade att man förbrukade minst antibiotika till djur i EU. En beräkning gjord av Christina Greko SVA skattar att Danmark ligger på 0,06 gram medan Sverige hamnar på ca 0,034. Även Norge och Finland ligger bättre till än Danmark. Men vi är ju luttrade under alla dessa år. Danmark anser sig oftast vara bäst på salmonella, djurskydd och antibiotika. Se tidigare bloggar.

Jag har läst den intressanta interjuven med avgående jordbrukskommissonären Marianne Fisher Boel. Inte för jag är någon expert, men jag tror hon slår huvudet på spiken när hon säger att EU:s bönder inte klarar sig på marknadens villkor helt utan kollektivt stöd från EU. Konsumenterna är inte beredda att betala vad produktionen kostar. Skulle vi släppa alla styrmedel för levande landsbygd och miljöstimulanser, så skulle vi sannolikt få en skrämmande specialisering och effektivisering av livsmedelsproduktionen. Glöm målen om en levande landsbygd och ett öppet landskap. EU- produktion skulle ersättas av import med andra krav på livsmedelssäkerhet, miljö och djurskydd. Via CAP den allmänna jordbrukspolitiken betalar vi via skattsedeln en del av de nyttigheter som bönderna levererar. Och visst kan man säkert ommöblera i stöden för att få en ökad fokusering mot det som samhället är berett att betala för och det är sannerligen mer än ekologisk produktion. Det intressanta är att moderaterna anser att just ekologisk produktion skulle klara sig på marknadens villkor och vill avveckla stöden. Om de ekologiska bönderna skulle ta ut den verkliga kostnaden för sin produktion, så är det frågan om vilka som skulle ha råd att köpa ekologiskt - sannolikt i alla fall inte den offentliga upphandlingen.

Under alla mina år i branschen har jag lärt mig att det inte skapar trovärdighet att snacka skit om konkurrenterna d v s importerade livsmedel. Däremot kan man givetvis sakligt redogöra för skillnader i lagstiftning mellan länder. Men vem tjänar på att förespråkare för ekologisk/biodynamisk produktion far med rena osanningar, som att det används tillväxtfrämjande hormoner och GMO-tillsatser i svenskt konventionell produktion? Inte gynnar det jordbrukets uthållighet eller Sveriges bönder – och jag förutsätter att vi faktiskt vill ha dessa kvar.

Säga vad man vill, men massmediadrev är ett effektivt sätt att skapa rättning i leden. Det var ett massmediadrev i början av 80-talet som fick Sverige att säga nej till generell inblandning av antibiotika i foder. Det var den s k kadaverdebatten i TV som i december 1985 fick Sverige att sluta blanda självdöda djur i foder. Jag förstår att LRF-ordföranden Lars- Göran Pettersson tyckte att detta var hans jobbigaste vecka som LRF-ordföranden. Själv minns jag mycket väl 5 december 1985 när bilderna på döda hundar, katter och kor vid köttmjölsanläggningen i Krutmöllan välde ut ur TV-rutan. Att jobba på Slakteriförbundet då var inte nådigt. Radioprogrammet Konsumentekot, med bl a Erik Fichtelius var en rysare – speciellt i samband med julskinkepremiären. Antingen var det levande grisar i skållkaret eller urin som trängde in i stickhålet på grisen. Det fanns dock en trygghet i att Slakteriförbundet på den tiden hade ett aktivt handlingsprogram Omsorg i Djurskötseln.

Det finns säkert anledning att kritiskt granska Djurrättsalliansens sätt att dokumentera missförhållandena i svensk grisproduktion. Men därifrån till att inte säga att det finns problem som måste åtgärdas, visar på dåligt insikt om vad som behövs för att återskapa förtroendet för svenskt griskött. Land Lantbruk har öst galla över Djurrättalliansen och fokuserat på kränkta producenter. Dessutom har man interjuvat en s k kommunikationsexpert som kraftigt kritiserar LRF och representanter för grisproducenterna för att inte försvara sina medlemmar. Jag tycker att Annika Bergman, ordförande för Grisföretagarna och Lars Göran Pettersson har varit väldigt tydliga med att ta avstånd från de missförhållanden som visats i TV och det var helt rätt och klokt. ATL till skillnad från Land Lantbruk har däremot har tydligt pekat på branschens behov av att återfå förtroendet.

Nu finns en ökad efterfrågan på ekologisk julskinka. Vill det sig illa får vi in dansk ekologisk julskinka. Danska regler för eklogisk grishållning tillåter att suggorna får ring i näsan - helt i konflikt med naturligt beteende och förbjudet enligt svensk djurskyddslagstiftning. Om man vill ha kvalitetssäkrad svensk skinka föreslår jag Svenskt Sigill - märkta skinkor som ett prisvärt alternativ. Grisarna går inte ute, men har en bra inomhusmiljö och har god hälsa.

.

Den svenska modellen bygger på friska djur utan antibiotika. En av våra viktigaste utmaningar är att motverka utvecklingen av ökad antibiotikaresistens. Antibiotikaresistenta bakterier är ett av våra största globala hot mot folk – och djurhälsa. Vill påminna om LRF:s antibiotikapolicy (första versionen 1981): ”Sveriges bönder eftersträvar en uthållig djurhållning som så långt möjligt är oberoende av insatser av läkemedel. En god djurhälsa ska uppnås genom att åtgärda orsakerna till problem i stället för att bota symtomen med läkemedel. Djurhållningen ska producera rena och säkra livsmedel och på ett sätt som accepteras.” Och visst håller detta i allra högsta grad fortfarande. Därför är det logiskt att ställa ökade krav på förebyggande djurhälsovård på de gårdar som får rätten att behandla sina egna djur. En utbildning för den skötare som läkemedelbehandlar djuren är det som gäller idag i gris, nötkött, fjäderfä – och fiskproduktionen. Det räcker inte. Svensk Mjölk har framsynt nog förslagit en anslutning till en hälsokontroll för mjölkkor. Man skulle kunna tro att den veterinära tillsynen i anslutning till delegering skulle ersätta en tredjepartscertifiering. Men den standard och de kriterier som finns i exemeplvis IP Sigill ställer högre krav och innebär en ökad säkerhet. I standarden fastställs hur såväl en förebyggande djurhälsovårds ska säkras och vilka verifikationer som krävs för attt djurskyddsföreskrifterna ska anses vara uppfyllda.

Margareta Thorgren, kommunikationsdirektör, Scan har börjat blogga. Hoppas då på lite större insikt än vad hon uttalar i SvD. De statliga besiktningsveterinärerna på slakterierna kan inte vara garanter för djurskyddet på gårdarna. De grisar som visats på Djurrättsalliansens filmer kommer sannolikt aldrig till slakteriet. Men visst finns möjligheter att upptäcka vissa djurskyddsproblem och hög sjuklighet på slakteriet och gå tillbaka till leverantören för att åtgärda. Men nu har det visat sig att få besiktningsveterinärer åtalsanmäler slakterier (ATL 10 november 2009). En länsveterinär anser dessutom att det finns en juridisk oklarhet om besiktningsveterinärerna ska anmäla till länsstyrelsen eller till Livsmedelsverket. Besiktningsveterinärerna är anställda av Livsmedelsverket.

Det råder en viss förbistring över problemens allvar i Djurättsalliansens filmer. Länsstyrelsen anser inte att missförhållandena i Hultströms besättning är vanvård. Det ansåg inte heller djurhälsovårdens veterinär på plats. Men Grisföretagarna, Scan och Svenska Djurhälsovården tog direkt avstånd. Den offentliga kontrollen är bristfällig p g av bristande resurser, men man markerar från inspektörerna att man inte kan ta ansvar för att inte missförhållandena, som visats i TV ska upprepas. Om det är tre år mellan besöken så kan man inte garantera att allt fungerar hela tiden. Filmerna visar också på de djurskyddsproblem som sällan kommer upp till diskussion. Man talar gärna om vanvård av djur i samband med personliga kriser, ekonomiska, ålder, sjukdom m m, men mer sällan om brott mot djurskyddslagstiftningen som beror på bristande respekt för lagstiftningen. Bristen på halm, överbeläggning, längre inlåsning av suggor eller skitiga djur är sådana problem.

Veterinärerna besöker större grisbesättningar flera gånger per år och borde kunna se mer. Veterinärbesöken krävs för att grisuppfödaren ska ha rätt att behandla sina egna grisar med medicin. Det aktualiserar frågan kring vilka krav som ska ställas på de besättningar som ska ges den rätten. I mjölkproduktionen planeras krav på anslutning till en organiserad förebyggande djurhälsovård som en förutsättning. Det kanske är hög tid att ställa sådana krav även på gris – och nötköttsgårdar.

Och så till sist Eskil Erlandsson och Johan Beck-Friis. Grisar gnager på döda grisar. De skulle de göra i naturen och om de hittade en död gris i en djupströbädd. Det är inte en effekt av brist på halm. Det är naturligt. Grisar är allätare även om det ser äckligt ut. Den som har suttit i en djupströbädd omgiven av grisar, vet att de är oerhört snabba på att bita och nafsa.

Sverige har en av världen strängaste djurskyddslagar. Så är det. Det är fortfarande väsentliga skillnader mellan svensk och dansk djurskyddslagstiftning. Men självfallet måste lagstiftningen efterlevas. Det är viktigt att media har sin granskande roll. I våras när Ekot avslöjade missförhållanden i dansk svinproduktion, fick Johan Beck-Friis Veterinärförbundet, frågan i TV om hur man kunde vara säker på svensk grisuppfödning. Svaret blev att det fanns svenska veterinärer ute i den svenska produktionen som en garant. Det är väl den garantin som jag efterlyser  Intressant i sammanhanget är att Norge, som också anser sig ha en ambitiös djurskyddslagstiftning, fått kraftfulla anmärkningar vid besök av EU:s kontrollmyndighet FVO. Kritiken vänder sig mot Mattilsynet och dess inspektörer. Mattilsynet är Norges livsmedelssäkerhetsmyndighet d v s den lösning som Gerhard Larsson ville ha i Sverige. Tack och lov slapp vi det.

Men hur ska svenska konsumenter kunna lita på svenskt kött när den offentliga tillsynen är otillräcklig och man kan visa sådana skräckbilder av svensk grishållning. Den frågan fick jag av tidningen Råd & Rön. Visst kan man välja bort griskött, det måste man kunna respektera. Men vill man ha större säkerhet kan man välja griskött från certifierade koncept som Svenskt Sigill, KRAV och EU-ekologiskt. I dessa grisbesättningar sker regelbunden kontroll av oberoende certifieringsorgan. Viktigt är att Svenskt Sigill kan stänga av gårdar som inte fyller IP Sigill-standardens krav. Svenskt Sigill kommer klokt nog nu att låta genomföra en speciell revision av sina Sigill grisgårdar.

På Kött – och Charkföretagens (KCF) höstkonferens fick också det av Danish Crown ägda slakteriföretaget KLS/Ugglarp presentera sin framtidsvision. VD Johan Andersson (f d Swedish Meats) pekade på skillnaden mellan dansk svinproduktion och svensk, där 20 % av den danska produktionen är koncept som Antonius-grisen, Friland, Bornholmeren och ekologiskt. Där har Sverige kanske något att lära. Ironiskt nog representerar Danish Crown det enda bondeägda kooperationen i Sverige eftersom ägarna är 12 000 danska bönder. Johan säger att företaget satsar helhjärtat på svenskt kött i Sverige. Kan man lita på det? Det innebär faktiskt att man konkurrerar med sig själv eftersom Sverige anses vara hemmamarknad för den danska grisköttproduktionen.

På KCF:s konferens fick Bergendahls chansen att slå ett slag för Matrebellerna. Flaggskeppet är Citygross, som har 25 butiker idag, men det ska vara 45 stycken år 2012. Man säger nej till åksjuk mat, satsar på regionala köttkoncept, styckning i butik och färskmald köttfärs. ”Ärlighet varar längst” sa Bengt Dowler. För mig lät det som att höra Hemköps f d vd Nils-Erik Johansson från 90-talet igen. Dowler hävdade att märkningen ”Äkta vara” har bemötts väl, vilket gav lite fniss i publiken.

Nu vill Eskil Erlandsson värna den svenska bonden. I en debattartikel i Land Lantbruk är han t o m beredd att stödja LRF:s mål att Sverige inom tio år ska ha ett positivt handelsnetto. Men det är LRF som ska komma med förslag på hur detta ska uppnås. Eskil tror på det svenska närproducerade. Folkpartiet däremot hävdar att närproducerat, åtminstone när det stöds av Miljöpartiet, skulle orättvist drabba bönder i fattiga länder. Vad jag vet är man överens om att det effektivaste sättet att minska livsmedelsbristen är att stödja uppbyggnad av det inhemska jordbruket i fattiga länder framför allt i Afrika. Småskalighet och handel mellan länder i Afrika är snarare lösningen, än storskalig export till andra kontinenter. Den storskaliga exporten av kött och soja från Brasilien är ett skräckexempel, med avverkning av regnskog och uppodling av savannen, cerradon. Nu försöker Brasilien istället stödja det småskaliga mer ekologiska jordbruket. På KSLA:s Eko-forum presenterades ett intressant exempel på Agro forestry i Brasilien.

Inspirerad av Johan Hakelius Spaning i P1 i fredags, hoppas jag att den intoleranta debatten och ensidiga fokuseringen på en lösning på alla problem tvingar fram ett mera nyanserat synsätt - den ekologiska produktionen har sina problem och den konventionella har sina och ofta är de gemensamma. Rättvisemärkt, Rainforest Alliance och Svenskt Sigill är inte miljömärken, men gör också nytta med att driva på utvecklingen. Den ekologiska produktionen delar samma problem som den konventionella när det gäller exempelvis kväveläckage. Tillför man kväve till jorden så måste man med god kunskap se till att kvävet inte försvinner ut i Östersjön eller ger mycket av den klimataggressiva lustgasen. Jag deltog i KSLAs Ekoforum den 4 november, som tog upp den ekologiska produktionens utmaningar inför klimathotet. Där presenterades att ett sätt att öka den biologiska mångfalden är att anlägga skyddszoner längs åkrarna. Där kan rovinsekter trivas tillsammans med småvilt och vattendrag skyddas. Intressant nog har sådana krav funnits i Svenskt Sigills standard redan när Lantmännen drev kvalitetssäkringssystemet. Lantmännens Sigillogga var ju just en rapphöna.

Den s k konventionella djurhållningen har definitivt sina djurskyddsproblem. Men trots allt är det en jätteskillnad mellan svensk grishållning och holländsk i intensitet. Det är också skillnad mellan svenskt naturbeteskött och med feed lot- producerat nötkött i USA eller sydamerika. Även den ekologiska djurhållningen har sina problem. Eko-grisar hade 2008 lika mycket lunginflammation som svenska konventionella grisar. Den ekologiska kycklingproduktionen har alldeles för hög dödlighet och de ekologiska hönsen riskerar näringsbrist på grund av den maniska rädslan för det som kallas syntetiska tillsatser.

Livsmedelsverket och Statens Veterinära Anstalt (SVA) har utarbetat en riskprofil kring livsmedel som spridningsväg för antibiotikaresistens. Slutsatserna är att antibiotikaresistens är ett stort globalt folkhälsoproblem. En ökning av globaliseringen medför en snabbare spridning av bakterier med nya resistensegenskaper. Livsmedel utgör en av flera spridningsvägar. Det finns inte så många studier, men de visar att förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier i svenskproducerade livsmedel är betydligt lägre jämfört med livsmedel producerade i många andra länder. Sannolikt är detta en effekt av många års seriöst arbete för att minska behovet av antibiotikabehandling hos svenska djur och därmed förbrukningen. Det svenska förbudet mot generell antibiotikatillsats i foder 1986 är bara ett exempel. MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aurus) som nu ökar inom humanmedicinen har aldrig påvisats hos svenska slaktgrisar. Den är däremot vanlig hos livsmedelsproducerande djur på kontinenten. ESBL som också är ett ökande problem inom sjukvården har inte heller påvisats hos svenska djur och livsmedel. Andelen resistenta salmonellabakterier är låg i Sverige liksom fluorokinolonresistenta campylobacter.

Rapporten anser att övervakningen av livsmedelsburen antibiotikaresistens bör omfatta såväl svenska som importerade livsmedel. Även vegetabiliska livsmedel bör omfattas. Dessa konsumeras ofta utan uppvärmning och vattnas inte sällan med gödselförorenat vatten. Såväl salmonella som EHEC- smitta har förekommit hos vegetabilier. Nu pågår en inventering av resistenta bakterier hos livsmedel i svenska butiker.

Bakgrunden till rapporten är EU:s handlingsplan för djurskydd 2006 – 2010 om möjligheten att låta marknaden och konsumenterna driva på för bättre djurskydd. Kommissionens öppna konsultation, konsumentstudier och kartläggning av marknaden i EU och vissa andra länder bildar underlag för rapportens rekommendationer. Det finns också en allmän strävan att EU:s livsmedelsproduktion ska konkurrera med kvalitet gentemot tredje land. Efter BSE - och andra livsmedelskriser har EU skärpt sin lagstiftning inom många områden. Certifieringssystem har också i stor omfattning byggts ut som komplement till lagstiftningen.

Rapporten anger åtta olika alternativ varav tre med obligatoriska krav på märkning och fyra frivilliga alternativ. Ett alternativ är att inte göra något alls, vilket innebär att ingenting händer. Obligatorisk märkning av djurvälfärdsstandarder anses i dagsläget vara omöjlig att genomföra i brist på harmoniserade mätinstrument typ indikatorer. Obligatorisk märkning kan också hamna i konflikt med WTO:s regelverk. Att obligatoriskt märka med en EU-logga, d v s att man följer EU:s minimilagstiftning förkastas. Det ger ingen som helst drivkraft för ett förbättrat djurskydd, möjligen kan det ställa krav på import från tredje land. Det är ju intressant eftersom det ibland har förespråkats av EU-parlamentariker och om jag inte minns fel kommissionären Marianne Fisher- Boel.

Frivilliga system är mer genomförbara eftersom det medger att man inför märkningen successivt. Dessutom behöver motståndare till ett obligatorium inte ansluta sig någon märkning om man inte vill. Ett av de frivilliga alternativen handlar om harmoniserade krav på frivilliga påståenden när det gäller djuromsorg och ett annat samma sak fast det gäller påståenden när det gäller djurhållningssystem. Detta påminner om lagstiftningen kring hälsopåståenden, health claims.

När man rekommenderar förslaget om en gemensam djurvälfärdsstandard (A Community Animal Welfare Label open for voluntary participation) så hänvisar man till erfarenheterna av införandet av förordningen för ekologisk produktion och gemensam logotype. EU-ekologiskt ses som en framgång eftersom det gav genomslag på marknaden och uppskattades av marknadens aktörer f f a handeln, som är beroende av volymer. Men en del av framgången beror också på statligt stöd till produktionen. Det sista frivilliga alternativet är att utarbeta riktlinjer för djurvälfärdsmärkning och kvalitetssäkringsystem. Detta anges ge marginell effekt på djurskyddet inom EU.

Det ska bli intressant att se vad tunga remissinstanser kommer att säga i denna fråga. Kommer man att hörsamma konsumenternas tydliga önskemål, eller kommer vi i Sverige även i fortsättningen bara kunna välja enligt en osäker ursprungsmärkning.

Argument som kommer från motståndarna till klimatmärkning, är att detta skulle motverka andra miljömål eller etiska aspekter som djuromsorg. Det är svårt att förstå, eftersom en förutsättning för att klimatcertifieringsmärka är att certifieringssystemet också inkluderar miljöhänsyn och djuromsorg som för KRAV och Svenskt Sigill. Svenskt Sigill har i sin standard såväl livsmedelsäkerhet, djuromsorg som miljöhänsyn. Eftersom det ibland finns målkonflikter mellan klimathänsyn och djuromsorg är det viktigt att man inte tummar på djurskyddet. När det gäller klimatåtgärder handlar det mycket om friska och därmed effektiva djur och mycket fokus på foder och foderframställningen.

Det finns också kritik över att klimatmärkningen har ett nationellt fokus. Men vad vi ska göra annat än sopa framför egen dörr i första hand. Jag tycker det pretentiöst att kräva att svenska aktörer ska vänta med att vidta bra åtgärder bara för att intressenter i andra länder ska ges möjlighet att hänga med. För övrigt har LRF och Svenskt Sigill presenterat det svenska förslaget på klimatcertifiering i Bryssel och för EU-kommissionen. Om handeln, läs COOP, till varje pris vill ha klimatmärkta importvaror så får man väl initiera en standard även för importvaror.

USA ligger i forskningsfronten. Enligt Ivar Virgin (enligt uppgift son till Ivar Virgin, f d moderat riksdagsman) har genteknikens utveckling styrts av Iowa-bonden i USA. Därför är det majs och soja som var de första GMO-grödorna som Monsanto satsade på. Och Iowa-bonden är mer konkurrenskraftig än EU-bonden. LRF har duckat i debatten tyckte Ivar Virgin. EU:s regelverk och medlemsstaterna anses vara en hämsko för utvecklingen och många av talarna uttryckte kritik över EU:s senfärdighet jämfört med USA och även övriga delar av världen som Kina och Indien, där man satsar på GMO-grödor och genteknikutveckling.

Jag vill bara påminna om att det finns många exempel på skillnader i värderingar mellan den gamla och nya världen. USA tror att marknaden löser alla problem och tycker det är acceptabelt med en intensiv djurhållning, med hjälp av antibiotika och hormoner. Det är nog inte bara EU:s livsmedelsskandaler som bidrar till EU:s restriktivitet. Den bristande förståelsen och respekten för olika värderingar från USA och kemiföretagen har sannerligen inte gynnat en dialog. Annika Åhnberg, som är positiv till GMO, tycker det är dags att lämnade det förenklade resonemanget från politikernas sida. Det finns inte rätt eller fel. Och man kan inte tala om gentekniken i singularis, eftersom finns så många alternativ. Genteknik är en liten del i ett stort komplext system.

Foder har alltid varit en stor potentiell smittorisk när det gäller salmonella. Redan på 60-talet arbetade svensk foderindustri med att bekämpa salmonella i foderråvaror och färdigt foder. Vid SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) inrättades stiftelsen Veterinär Foderkontroll. Eldsjälar var Lars Rutqvist, SVA och Mats Lagervall Lantmännen. På den tiden ställdes höga krav på råvaruleverantörerna och råvaran var oftast fri från salmonella. Nu händer inte sällan att exempelvis soja – och rapsmjöl innehåller salmonella och måste syrabehandlas innan fodertillverkning. Det kan nämnas att Sverige importerar 300 tusen ton soja per år. Värmebehandling av foder, typ pelletering av foder, är ofta ett effektivt sätt att avdöda bakterier. Men värmebehandlingens positiva effekt kan tillintetgöras genom felaktig kylning och bristande hygien i efterföljande led.

I Sverige inträffade ett av de största foderrelaterade salmonellautbrotten 2003. Då spreds salmonellasmittat foder från foderfabriken i Norrköping till ett stort antal svinbesättningar i Östergötland. Ett stort antal besättningar fick saneras och provtagning och utslaktning var omfattande. Lagstiftning kring zoonoser (salmonella) innebär att staten tar viss andel av kostnaderna vid ett salmonellautbrott. Om djurägaren deltar i ett frivilligt salmonellakontrollprogram blir ersättningen högre. Djurägarna deltar oftast också i ett kollektivt försäkringssystem som tar del av kostnaden. Men ett utbrott innebär alltid att uppfödarna drabbas av både ekonomiska förluster, stora arbetsinsatser samt den oro som ett salmonellautbrott innebär. Eftersom det smittade fodret berodde på oaktsamhet hos fodertillverkaren krävde Jordbruksverket att denne skulle stå för kostnaderna. Ärendet har prövats juridiskt och trots att fodertillverkaren i detta fall var vållande så fick staten stå för kostnaderna. Sedan 2003 har inträffat flera salmonellautbrott som har relaterats till smittat foder. På uppdrag av Jordbruksverket utreddes frågan för några år sedan av professor Martin Wierup, som också föreslog ett utökat ansvar till foderindustrin. Det finska utbrottet kommer sannolikt att orsaka den finska fodertillverkaren stora kostnader. Men företaget är helt klar över att man är vållande. Frågan är om EU-kommissionen kommer lyckas genomdriva förslag till striktare lagstiftning om foderleverantörernas ansvar.

”Delivering Animal Welfare and Quality: Transparency in the Food Production Chain” var den ståtliga titeln på det svenska ordförandeskapets flaggskepp inom djurskyddsområdet – konferensen på SLU 8 – 9 okober. Och frågan är om det blir så mycket mer under det svenska ordförandeskapet trots högtidliga löften från Eskil Erlandsson om att prioritera djurskyddet. Även om Kommissionen inte presenterat något förslag till ny djurtransportförordning, så kan väl frågan ändå resas i ministerrådet. Det finns ju exempelvis frågan kring sattelitnavigeringssystem på transporbilarna kvar att lösa. Jag kan för lite om försöksdjursdirektivet, men den engelska djurskyddsorganisationen RSPCA har uttryckt oro över att Sverige driver på för att få beslut, som kan försämra för lagstiftningen i Storbritannien. Sverige lever tyvärr upp till bilden att ”bara” vara ordförande. Inom ett område verkar det dock hända saker. Den svenska CVO´n (Chief Veterinary Officer) Leif Denneberg driver arbetet med EU: s djurhälsostrategi. Djurhälsa är ju sannerligen en djurskyddsfråga.

Welfare Quality (WQ)- konferensen tog ett brett grepp på djurskyddsfrågorna globalt. Och det är nog viktigt. Hur kan man använda välfärdsindikatorer anpassade till intensiva system i Europa i den extensiva köttproduktionen i Sydamerika? Den internationella djurhälsoorganisationen, OIE framförde med en dåres envishet att bara OIE kan sätta djurvälfärdsstandarder. Man hävdar att frivilliga standarder är ovetenskapliga. Detta fick givetvis RSPCA att gå till angrepp, som med framgång driver konceptet ”Freedon food”. Svenskt Sigills standard bygger sannerligen också på vetenskapliga fakta. Min erfarenhet av OIE är inte alltid särskilt positiv. Länge ansåg man att djurskydd och djurhälsa inte hade någon koppling och i många år vägrade man ta upp antibiotikafrågan. Läkemedelsindustrin hade (har?) ett väsentligt inflytande.

Jag deltog i arbetsgruppen WQ och marknad. Det fanns en enighet om att detaljhandeln har en nyckelroll och vissa hävdade att man inom handeln inte bryr sig. Det fick Sainsbury (UK) att reagera och hävda att det är skillnad på detaljhandelskedjor. Sainbury jobbar mycket med kvalitetssäkrade uppfödningskoncept. Och det gör flera kedjor i Storbritannien, som säkert skiljer sig väsentligt från tyska Aldi och Liedl, som betalar ett oförskämt lågt pris för mjölken. Den svenska detaljhandeln lyste med sin frånvaro, med undantag för ICA (dag ett). Jag rapporterade om det intressanta samarbetet mellan ICA och LRF och att man inom Svenskt Sigill har utarbetat en standard för transport och slakt. Frågan blir alltid vem som ska betala och jag framförde också alternativet samhället genom EU-medel till landsbygdsprogrammet. Det finns allmänt en stor tveksamhet till en separat djurskyddsmärkning. Djurskydd ingår som en del av kvalitetskoncept och konsumenterna vill inte veta om detaljerna i uppfödningen.

Sammanfattningsvis finns många luckor att fylla för att kunskapen inom Welfare Quality ska kunna implementeras och vidmakthållas. Projektet mäktade inte med transport och slakt och fler djurslag än nötkreatur, grisar och fjäderfä. Dagens lösningar är inte färdiga för en bred gårdsanpassning. Det finns en oro över att aktörer kommer att plocka russinen ur kakan och bara använda vissa kriterier/indikatorer. Man anser att man då tappar helheten. Men det kan komma tekniska lösningar som kan utföra mätningar i stället för mänskliga registreringar. Kommissionens har haft tankar om ett European Center for Animal Welfare, som skulle kunna ta över och utveckla systemet. Kommissionen stöder idag Econ Welfare som gör cost-benefit-analyser av djurvälfärd och European Platform som är ett forum för dialog mellan olika intressenter.

Dansk köttindustri har genom åren lagt mycket krut på att få tillgången till den svenska offentliga upphandlingen. Jag har ju tidigare skrivit om hur Danish Meat och Danske slagterier skickat sin rapport ”Nordiskt griskött i ett europeiskt perspektiv, 2008” till svenska kommuner efter att Dagen Eko avslöjat danska grisar levnadsförhållanden. Ekots enkät visade att 7 av 10 kommuner inte ställde djurskyddskrav vid upphandlingen av griskött. Mette Börsen, Danish Meat (?) påstod i en kommentar på min blogg ”Vilseledande information om dansk svinproduktion till svenska kommuner” att det inte fanns några påtagliga skillnader mellan dansk och svensk grisproduktion. Förutom de tydliga skillnaderna i djurskyddsregelverken mellan Sverige och Danmark, så visar fakta från EU att salmonellaförekomsten i svenska svin (lymfknutor) är i medeltal 1.3% och i danska 7,4 %. Tack Catharina Berge! Jag har inga aktuella bra jämförelser mellan antibiotikaförbrukningen till grisar i Danmark och Sverige. Den totala förbrukningen till alla djur är i Sverige ca 17 ton och i Danmark 122 ton. Det är självfallet ingen rättvis jämförelse eftersom produktionen är mycket större i Danmark. Däremot har vi i Sverige aldrig hittat MRSA (Meticillinresistenta Staphylokocker) på slaktsvin, vilket man gjort i Danmark.

Jag tycker det är olyckligt att vissa kommuner efter påtryckning och mediadebatt, valt att uttrycka sig som att svensk djurskyddslagstiftning ska gälla vid upphandling av animaliska livsmedel. Nu gäller det att omformulera upphandlingskriterierna och välja bra kriterier från Miljöstyrningsrådet, så att man uppnår samma målsättning d v s kött och mjölk producerat med bra djuromsorg. Det skulle vara kul om någon kommun vågade testa krav på GMO-fritt foder. Karlshamn hade sådana tankar för några år sedan, men som jag förstod så ”vägrade” de stora grossistföretagen Servera och Menigo.

Svenskt Sigill tillsammans med KRAV, LRF, Lantmännen, Milko, Skånemejerier och Scan har arbetat fram klimatkriterier. Tanken är att klimatkriterierna på sikt ska ingå i regelverket för IP Sigill. Svenskt Sigill vill ge möjlighet till framåt företag som Sju Gårdar att klimatmärka sin mjölk. Sju Gårdar är KRAV-certifierade och levererar sin mjölk i Uppsala-området. Sju Gårdar vann i september i år Dagligvarugalans ekologiska pris Grattis.

Naturskyddsföreningen är väldigt negativ till Svenskt Sigills planer att klimatmärka livsmedel. Jag förstår faktiskt inte varför man kallar detta för ”green wash”. Syftet är att påskynda arbetet med att minska utsläppet av växthusgaser samtidigt som man ser till att andra miljökrav uppfylls och att djuromsorgen hålls på en hög nivå. Om man gör som KRAV arbetar in klimatkriterierna i sitt regelverk stimulerar man inte de som vill gå före. Det finns väl också en risk att man får göra avkall på framstegstakten för att alla KRAV:s producenter ska kunna uppfylla kraven.

Jag har också svårt att förstå att Sveriges Konsumenter säger nej. Flera breda konsumentstudier har visat att en stor majoritet av konsumenterna vill bidra i klimatarbetet om man får möjlighet att välja. Sveriges konsumenter verkar för att konsumenterna ska kunna göra medvetna val där märkning och information är viktiga hjälpmedel. Men när frågan kring klimatmärkning kommer upp, så talar man plötsligt om ”märkningsdjungel”. Jag tycker man lämnar konsumenterna i sticket.

Vi talar mycket om kemijättarnas dominans på utsädesmarknaden. Monsanto och Syngenta m fl. som styr tillgången till utsäde genom bl a sina GMO-grödor. Men rubriken i International Herald Tribune: “A US giant storms into Eastern Europe”, väckte mitt intresse. Artikeln handlade om det amerikanska jätteföretaget Smithfield Foods, som är världens största svinproducent och dominerande även när det gäller nötkött och kalkon. Smithfield bygger upp jätteanläggningar med helintegrerad svinproduktion (från gen till kotlett) i Rumänien och Polen. Förebilden är Tyson Food som driver jättelika helintegrerade kycklinganläggningar. Tyson Food äger för övrigt ett av de stora avelsföretagen på kycklingsidan, Cobb.

Interbull (International Bull Evaluation Service) är en organisation, som bedriver avelsvärdering av tjurar av mjölkras. Bakom Interbull står de avelsföretag som arbetar med typ kokontroll (ICAR), EAAP, European Association of Animal Production och den internationella mejerifederationen IDF. Verksamheten skapades 1983 på svenskt initiativ och har sedan 1991 sitt säte på SLU. Jan Philipsson professor vid SLU är sekreterare och har varit drivande från starten. 30 länder deltar från EU, USA, Canada och Oceanien. Interbull är EU:s referenslaboratorium för avelsvärdering. Avelsvärderingen bygger på att tjurarna har döttrar i flera länder. Förutom avkastning mäts fruktsamhet, konstitution och celltal i mjölken. Det finns ett negativt samband mellan avkastning och fruktsamhet. Holstein som är den dominerande mjölkkorasen har under flera åt haft försämrad fruktsamhet, men hos de röda raserna har man inte sett samma försämring. Inavelsgraden hos Holstein, ökade fram till år 2000, men nu minskar den. Det dansk – svenska avelsföretaget Viking Genetics ägs av 20 000 bönder.

Inom grisaveln finns en stor internationell aktör, PIC, Pig Improvement Company, som har verksamhet i Europa, USA och Australien. Det nordiska samarbetet har misslyckats, enligt SLU på grund av bristande ledning och kompetens. Ambitionen att fördela avelsarbetet för de olika grisraserna mellan Norge, Sverige och Finland, har medfört att den svenska lantrasen har försvunnit. Norska Norsvin satsar mycket på export och har börjar registrera bogsår hos suggor, för att kunna införa detta i avelsvärderingen.

PÅ fjäderfäsidan finns ingen inhemsk avel och ingen forskning heller för den delen. Fjäderfäaveln för såväl kyckling, värphöns som kalkon domineras av en handfull multinationella hybrid företag; Aviagen, Cobb och Hubbard. I Sverige finns kycklingar från Ross (Aviagen) och Cobb. Ett av de största djurskyddsproblemen hos kyckling är benproblem. Där har Ross mindre problem än Cobb. Den enda svenska ekologiska kycklingproducenten Bosarp, har inte en långsamväxande kycklinghybrid, som kanske många tror. Sådana finns. Cobb har en hybrid anpassad till långsamväxande koncept som Label Rouge och ekologisk produktion.

Det är höst – höstdagjämning. Löven börjar gulna i björkarna och lönnarna har fått färg. Idag är det grått och rönnbären lyser röda – det är många i år. Dags för reflektion (Roger Nilsson får ursäkta, men jag låter mig inte avskräckas). Senaste veckorna har varit hektiska. Efter ritten i Spanien har jag varit på Jordbruksverkets djurskyddsråd och njutit av solen i Tylösand. Jag har alltid varit fängslad av ön med fyren som dominerar utsikten från den stora föreläsningssalen. Professorn i företagsekonomi vid Handels Micael Dahlén fascinerade med långt hår, silverdojor och målade naglar. Men hans budskap var intressant - Som helst – världen d v s vem som helst och vad som helst kan hända och det går jättefort. Glöm teser, som att det tar 7 år att bygga ett varumärke. Det startar nya aktiviteter hela tiden och självklart är det Internet, Google, Facebook m m som gjort det möjligt. Gå exempelvis in och titta på rescue-saab.com.

Temat för Livsmedelsdagarna var Makten över Maten. Nu kunde jag inte vara med dag två i Tylösand, men under dag ett, uppfylldes inte temats målsättning d v s att belysa vad och vem som styr utbudet till konsumenterna. Det handlade mer om företagspresentationer från Procordia, Lantmännen och Ridderheims. Däremot var det härligt att lyssna på Tor Norrmans ärliga beskrivning av hur man lyckats få Skärvångens ostar ut på marknaden och räddat byn. ”Norrland är ett stort härligt guldägg, som ligger och väntar”.

Vi konsumenters, Slow Food och KSLAs seminarium i måndag hade också rubriken Makten över maten, men det återkommer jag till.

Att ta sig fram till häst är att få uppleva och se saker som man aldrig kan får när man bilar genom ett annat land. Jag har tidigare ridit i Spanien, i Andalusien och i Gredos nära Madrid. Även då flyttades man i bland tillbaka i tiden minst 50 år och fick se åsnor som transporterade hö och nötkreatur som vattnades på torget i byns vattenho.  Det som alltid gör en beklämd är de många ödehus som ligger ute på landsbygden och uppe i bergen. Men det är klar att det hittar vi i Sverige också i vissa landsändar.  Det är därför den gemensamma jordbrukspolitiken är så viktig. Vad vill vi bevara i form av landsbygd och öppet landskap?

På min gamla arbetsplats Lövsta (jag arbetade på Lantbrukhögskolan på 70-talet) minglade generaldirektörer, forskare och näringen tillsammans med jordbruksminister Eskil Erlandsson. Att köra grävskopa var dagens höjdare i alla fall för Eskil. Rektor Lisa Sennerby Forsse tackade Eskil för att han tog sig tid och kunde slita sig från sitt viktiga EU-ordförandeskapsjobb. Hon visste väl inte om att han tog sig tid att vara i Strängnäs dagen innan för att prata och dela ut priset på kocktävlingen ”Sveriges Köttkock”. Däremot har Veterinärförbundet och Djurskyddet aldrig lyckas locka honom till sina evenemang. Ibland kan man fundera över departementets och Eskils prioriteringar.

”Djuren betyder mer än du tror” sa Jan Philipsson, ledare för husdjursprogrammet. Vi klarar inte ett uthålligt jordbruks utan djur. Kul att lyssna på Ewa Wredle tala om hur man ska aktivera kor i system med robotmjölkning. Jag var mentor åt Ewa för några år sedan. Märit Pringle berättade om bakteriesläktet spiroketer Treponema, som kan kopplas till klöveksem och svindysenteri. Anna Wallenbeck har redan fått en hel del uppmärksamhet kring sin avhandling kring konventionella grisar i ekologisk produktion. Högre smågrisdödlighet och brunst under digivningen är några av den ekologiska grisuppfödningens problem liksom benproblem. Lotta Jönssons projekt ”Musslor som foder” är en riktig höjdare. Musslorna renar 5 liter vatten per timme. Musslorna innehåller höga halter av aminosyran metionin, som är viktig för fjäderfä. I ekologiskt foder tillåts inte syntetiska aminosyror efter 2012. Idag används fiskmjöl som metioninkälla. Genom musselmjöl renar man havet samtidigt som man tillgodoser hönans behov av protein.

Även suggor precis som långliggare kan få liggsår. Är suggan inaktiv och ligger för länge ökar risken för att hon får trycksår på bogarna. Man måste vända på långliggande människor för att undvika liggsår. När det gäller suggor kan man aktivera henne med fler utfodringstillfällen och se till att hon är i bra hull för att undvika bogsår. Det visar ett examensarbete som Elin Rolandsdotter gjort i samarbete med Svenskt Sigill. Examensarbetet presenterades på Svenskt Sigills djuromsorgsseminarium..

Sofia Strandberg redovisade arbetet med att införa djurvälfärdsindikatorer för kor i Sigills standard. Andra prioriterade frågor är ny Sigill-standard för transport och slakt. För att uppnå trovärdighet måste vi ta ett ansvar för hela kedjan. Speciellt viktigt är att satsa på bra utlastningsförhållanden på gården. Viktigt är också att se till att korna kommer ut på bete och att grisarna får tillräckligt med halm. Sigills regler ger kycklingarna mer plats och rutinmässig behandling mot tarmparasiter är inte tillåten.

Ett råd till Svenskt Sigill var att prioritera problemområden där man kan nå positiva mätbara resultat. Ökad intensitet i djurproduktionen och ökad storlek på djurbesättningarna är en utmaning för alla aktörer inom svensk djurhållning. Satsningar på bättre djuromsorg kan, men behöver inte, kosta på för produktionsekonomin. Är konsumenterna inte beredda att betala måste politiken främja god djuromsorg som kollektiv nyttighet genom EU-stöd. Om detta är nog alla överens.

Danish Meat – Danske Slagteriers rapport känns både vilseledande och något avslagen. Rapporten avser att jämföra grisproduktionen i Danmark, Sverige, Polen och Tyskland. Läser man rapporten okritiskt får man uppfattningen att det knappast finns några större skillnader mellan danskt och svenskt griskött när det gäller djuromsorg, tillsyn och kontroll, veterinär övervakning, antibiotikaanvändning eller salmonella. Men det finns en del rena felaktigheter och mycket är utelämnat. I vissa sammanhang hänvisas endast till Scans producentkrav eller Scans slakterier.

När det gäller djuromsorg nämns ingenting om de stora skillnaderna mellan utrymmeskraven för växande grisar i Danmark och Sverige (för en gris på 100 kg 0,65 m2 i Danmark och 0,94 m2 i Sverige). Den svenska grisningsboxen är 6,4 m2 och motsvarande danska med den digivande suggan i bur är 3,5 m2. I rapporten hävdas att 80 % av suggorna i Danmark går lösa, men det framgår inte hur länge under dräktigheten. EU tillåter att suggan fixeras upp till fyra veckor efter betäckning och hela digivningsperioden.

Inte så förvånande har man i rapporten lyft fram dansk hantering i samband med transport och slakt. Där är danskarna utan tvekan duktiga. Alla danska gristransportbilar är utrustade med mekanisk ventilation och duschmöjligheter och man har korta transportavstånd. Gruppvis hantering i samband med slakt är den förhärskande hanteringen för huvuddelen av svenska slaktade grisar och inte bara för Scans slakterier, som sägs i den danska rapporten.

Däremot har man exempelvis inte nämnt det viktiga området antibiotikaresistens. En sak är hur antibiotika förskrivs av veterinär, men det intressanta är hur förbrukningen av antibiotika i grisproduktionen utvecklas och effekten på andelen antibiotikaresistenta bakterier. Sverige har fortfarande en bra situation när det gäller resistenta bakterier. I Danmark är i många rapporter, resistensen dubbelt så hög som i Sverige. Ett exempel gäller coli-bakterier från friska grisar resistenta mot tetracyklin (Sverige ca 10 % jämfört med Danmark drygt 20 %, källa SVA). När det gäller salmonella finns en del intressanta fakta från EFSA:s zoonosrapport, som jag återkommer till.

I slutet av maj drog Ekot i gång debatten om den offentliga upphandlingen och kommunernas bristande vilja att ställa krav vid inköp av griskött. Snabbt kom detaljhandeln också i fokus. Johanna Stiernstedt, ICA mötte Åsa Hagelstedt från Djurskyddet i radion. En frustrerad Johanna gav bilden av att det var en nyhet för ICA att huvuddelen av suggorna står i bur i Danmark. Därför är det särskilt kul att ICA nu kommit till skott och ställer krav på dansk grisköttimport. Med Åsa Domeij som kvalitetsansvarig på Axfood finns hopp om att djurskydd får fortsatt fokus. Nu finns det ju mer än hållningen av suggor som skiljer dansk svinuppfödning från svensk. De växande grisarna i Sverige har betydligt mer plats än de danska grisarna. Och frågan är vilka krav som detaljhandeln kommer att ställa på griskött från Tyskland eller Italien.

Vem kan tvivla på att kor kan känna livsglädje när man på våren får vara med på ett betessläpp. Att få se kor med stora juver med svansen i vädret göra krumsprång är härligt. Det gör det verkligen värt att kämpa för att behålla det svenska kravet på att kor sommartid ska få vistas på bete. Man blir dock lite bekymrad när man läser att EFSA (European Food Safety Authority) pekar på smittskyddsrisker med utegående djur i sin rapport om kornas välfärd och livsmedelssäkerhet. Det kanske ger Per Andersson, som vill upphäva det svenska beteskravet, lite vatten på sin kvarn. Men med den uppmärksamhet som artiklarna om djurs känslor har fått i media, ska det nog mycket till om jordbruksministern Eskil Erlandsson eller djurskyddsutredaren Eva Eriksson skulle våga föreslå en allvarlig uppluckring av beteskravet.

Det var roligt att Katarina Lingehag – Ekholm i Svenska Dagbladet fick uppmärksamhet kring sina smarta får och Keith Kendricks forskning kring djurs känslor. Katarina mottog Djurskyddet Sverige, 2009 års djurskyddspris (mitt förslag) och var med och ordnade Djurskyddets seminarium i Almedalen. Katarina var den som skapade uppmärksamhet kring ”mulesing” av lamm i Australien. Mulesing innebär att man utan bedövning skär bort hud kring analöppningen på lammen för att förhindra parasitangrepp.

Kommer vi att se en minskad köttkonsumtion med anledning av debatten kring djurs känslor – kanske. Klimatdebatten driver också på åt det hållet. Då hoppas jag att de som ändå vill äta kött gör medvetna val. Gå gärna in på www.djurskyddet.se och titta på broschyren ”Så mår djuren som ger oss vår mat”. Att ersätta svenskt naturbeteskött med brasiliansk kyckling är inget bra val varken från djurskydd, - miljö eller klimatsynpunkt. Väljer du svenskt kött så vet du i alla fall att det finns en svensk djurskyddslag, som skyddar. Välj gärna märkeskött som KRAV, Svenskt Sigill eller EU-ekologiskt. Ställ också krav på din handlare att få veta var djuren har fött, uppfötts och slaktats.

Jag skrev en blogg 8 maj 2008 kring problemet med att man i framför allt ideella organisationer säger nej till samverkan och allianser Man låter ideologin eller personlig politisk hemvist styra, snarare än att se möjligheten att samverkan kan bidra till att man når sina mål.

Jag har haft glädjen av att arbeta med många framgångsrika samarbetsprojekt där vi har enat intressenter med olika drivkrafter mot ett gemensamt mål. Allt ifrån Nej till antibiotika som fodertillsats under 90-talet(se blogg 6juli), Nej till Belgisk Blå från 1996, till projekt Matvalet. Matvalet samlade år 2005, 31 undertecknare av uppropet ”Gör det enklare för konsumenterna att välja mat som är bra för människor, djur och natur”. Bland undertecknarna fanns allt ifrån Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Djurens Rätt, Djurskyddet, KRAV och Ekologiska lantbrukarna till LRF, Svensk Mjölk, Grisföretagarna, Svensk Fågel, Svenska Ägg, Svenskt Sigill och KF. Drivkraften i Matvalet var människor, som såg det gemensamma målet som viktigare än den formella plattformen. Initiativtagaren Sören Persson, Svenskt Sigill tillsammans med Gun Rudquist, Naturskyddsföreningen, Eva Callmer (tidigare Pia Lindeskog), Stockholms läns landsting, Centrum för folkhälsa, Jan Bertoft (tidigare Charlotte Hedin), Sveriges Konsumenter och jag som projektledare, som ofta hävdar att jag representerar Djurskyddet.

När jag ser tillbaka på dessa faktiskt framgångsrika samarbeten, blir jag så upprörd när myndighetsutredaren Gerhard Larsson hela tiden argumenterar utifrån en tänkt konflikt mellan konsumenter och producenter. Jag lyckades i alla fall sy ihop en gemensam debattartikel på SvD:s Brännpunkt kring Gerhard Larssons dåliga förslag till livsmedelssäkerhetsmyndighet genom att samla Djurskyddet, Sveriges Veterinärförbund, Travsporten och Djurparksföreningen. Jag började skriva i februari och artikeln kom in 27 maj. Jag hade hoppats få med LRF och Naturskyddsföreningen, Kennelklubben och Ridsporten, men man kan inte lyckas med allt.

Att bara ”vara” ute på Ingarö är sannolikt inte händelselöst. Först kommer alla vårblommor i överflöd; blåsippa, vitsippa och liljekonvalj, sedan gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Sedan följer en period med dåligt med blommor. Sedan kommer högsommaren med fingerborgsblomma, ljuvligt doftande gulmåra, blå- och nässelklockor, rödklint, Johannesört, ängsnejlika och rölleka - underbara sommarbuketter. För att inte tala om prunkande jasmin och spirea. Jag har blivit lavendel-freak och njuter av att förra årets lavendel överlevde hela vintern i krukorna på verandan. Snårvindan vid kanten av rabatten spretade vilset upp i luften. Jag ger den en lång bambupinne och visar den tillrätta. På en dag har den glatt kramande slingrat sig runt pinnen – vilken livskraft.

Koltrasten verkar ha börjat om från början och sjunger fortfarande på kvällen. Jag undrar vad som gjort ormvråkarna så oroliga att de ödsligt skriker uppe i eken. Kanske är det ungarna som utslängda ur boet, känner sig vilsna. I koltrastens bo på vedhögen bakom bastun låg fyra stora ungar och tittade rakt på mig. Dagen därpå var de borta.

Rågeten verkar ha förlorat ett av sina två kid. I morse flög hon och kidet i väg över ängen. Bocken har jagat henne som vansinnig och skäller argt i bergen, när jag och hunden skrämmer iväg honom. Och vad är det som stönar och gnyr om nätterna? Jag undrar vad som hänt med bävern som i våras förvillat sig ned till viken. Den dök med ett plask av sin breda stjärt. Som bevis för sin närvaro gnagde den av och fällde en asp vid stranden.

I kväll ska jag äta siken, som jag fick på nät i maj. Jag brukar lägga nät en gång per år. Nu fick jag två sikar, fjorton abborrar, fem mörtar(som släpptes tillbaka till friheten) och en snorgärs. Ingen tror väl mig, men jättegäddan satt så löst i nätet att den stack. Lika gott det – min man gillar inte gädda. Att gista och reda ut de två näten tog mig en hel dag, så det är skälet till att det blir fiske bara en gång per säsong.

I början av juni publicerades som vanligt SVARM och SWEDRES- rapporten över förbrukningen av antibiotika och resistensutvecklingen. SVARM står för Swedish Veterinary Antimicrobial Monitoring och SWEDRES för Swedish Antimicrobial Utilisation and Resitance in Human Medicine. Resistensläget hos bakterier hos svenska djur är fortsatt gynnsamt ur ett internationellt perspektiv. Försäljningen av antibiotika ligger på ungefär samma nivå 2008 som 2005 d v s ca 16 ton. Innan ”antibiotikaförbudet” 1986 var försäljningen som mest ca 50 ton. Försäljningen av antibiotika för gruppbehandling av djur (foder eller vatten) har minskat med 93 % sedan 1984. Före 1986 gruppbehandlades i stort sett alla kycklingar, alla smågrisar och alla slaktsvin. Det var den mediala uppmärksamheten som väckte den svenska lantbruksnäringen. Det tog tio år att påverka EU för att införa samma förbud 2006. En framgångsfaktor var enligt Christina Greko att alla jobbade på alla fronter tillsammans.

När jag samlade till informellt antibiotikaseminarium på Ingarö med mitt nätverk i september 2007, rapporterade Christina Greko om en oroande utveckling när det gällde den ökade förskrivningen av antibiotika till hund. Fynd hos svenska hundar av MRSA (Meticillinresistenta staphyllokocker aurus) 2006 skapade stor medial uppmärksamhet. Det fick smådjursveterinärerna och djursjukhusen att reagera och 2008 sjönk antibiotikaförsäljningen till hund med 11 %. Jag säger som Christina Greko: Det behövs mer larm.

Djurskyddets seminarium blev bra och välbesökt. Statsekreteraren Rolf Eriksson och chefsveterinären Leif Denneberg gav bra och intressant information kring det svenska ordförandeskapet. Carl Schlyter (MP) skickade med budskapet om att inte ta bort 8-timmarsgränsen för transporten av levande djur till slakt. Den har stort symbolvärde och Eskil Erlandsson har ju faktiskt skrivit på parlamentets upprop. Jag undrar vad näringen tycker om det? Jag skickade med det europeiska djurskyddets Eurogroup for Animal uppmaningar till Eskil Erlandson och jordbruksdepertmentet: Se till att arbetet med djurtransporter verkligen kommer i gång med tillräckligt många rådsarbetgrupper innan det spanska ordförandeskapet tar över. Ordna miniseminerier kring djurtransporter och framför allt – se till att Kommissionen tar fram en handlingsplan för djurvälfärd, när den tidigare tar slut 2010.

Återanvändning är gångbart när det gäller Almedalsseminarier. Konsumentföreningen Stockholm körde repris kring sin rapport från en slaskhink och Livsmedelverket ett seminarium om larm och risker, som var en minimivariant från det som kördes på Norra Latin i maj. Diskussionen om svinnet i hushållen handlar mycket om att använda sina sinnen – lukt och smak. Men jag säger som Elisabeth Borch på SIK, men kan inte lukta sig till Listeria i opastöriserad ost eller campylobacter i kyckling. Det gäller att det blir balans i diskussionen. När det gäller riskkommunikation håller jag inte med professorn Ragnar Löfstedt om att huvuduppgiften är att myndigheter och andra aktörer har som uppgift att minska konsumenternas oro. Nej, jag håller med Inger Andersson, Livsmedelverket att det är viktigt att ge snabb och tydlig information.

Christina Greko, SVA sa på antibiotikaresistensseminariet att det nog behövs mer larm för att få alla aktörer att ta sitt ansvar för att motverka antibiotikaresistenta bakterier. Och det är ju också min erfarenhet. Bondenäringen reagerade när frågan hamnade på första sidan på DN 1981. Och alla har vi ett ansvar. Det sker många möten mellan olika aktörer och det finns vackra deklarationer om ”prudent use of antibacterials”, men det är först när frågan blir publik, som det händer något på gräsrotsnivå.

Visst, jag vill ge COOP en eloge för satsningen på en bättre miljö för våra värphöns. COOP sa tidigt nej till de gamla hönsburarna. Det är också lovvärt att man ger konsumenterna vägledning när det gäller att köpa fisk från ett hållbarhetsperspektiv. Men lika väl som det inte räcker för den offentliga upphandlingen att inhandla en viss andel ekologiska produkter, så räcker det inte att erbjuda ekologiskt kött för att främja en allmänt god djuromsorg. Från COOP erkänner man, att man kanske inte ägnat tillräckligt med energi för att förbättra omsorgen om andra djur som ger oss vår mat. Tänk om COOP även den här gången kunde vara föregångare genom att kräva en ”Englandsgris” av Danish Crown. Englandsgrisen är ett krav från brittiska handelskedjor, som bl a kräver att suggorna ska gå lösa och inte stå i trånga bås. Italienska grisar lever i bästa fall enligt EU:s minimidirektiv för djurskydd. Den italienska fläskfilén kan mycket väl komma från en smågris som fötts i Holland och som smågris transporteras för vidareuppfödning i Italien.

Djurskyddet Sverige har tagit fram en konsumentbroschyr för den medvetna konsumenten ”Så mår djuren som ger oss vår mat”. Där har vi försökt ge vägledning till de konsumenter som fortfarande vill äta kött, ägg och mejeriprodukter. Kan vi hoppas på att COOP, ICA och Axfood har god nytta av broschyren för att informera sina kunder. Vem vet, det kanske blir svårt att motivera import av kött från vissa länder eller varför det inte finns ursprungsmärkning på mejerivarorna.

Djurskyddsdirektivet för slakt och avlivning har inte setts över ordentligt sedan 1993. Regelverket kring hur djur hanteras i samband med slakt berör 360 miljoner nötkreatur, grisar och får och 4 miljarder fjäderfä per år inom EU. Därför har frågan stor betydelse från djurskyddssynpunkt. Det fanns tankar på att fasa ut CO2- bedövning för grisar samt metoden att bedöva kycklingar i vattenbad, men detta bedömdes inte som genomförbart. Det finns en hel del bra nyheter i den nya förordningen. Det krävs utbildning av personalen och slakterierna måste utse en djurskyddsansvarig. Man vill förenkla möjligheterna för att införa slakt vid mobila slakterier. Men det finns också oacceptabla undantag som att djur, som dödas vid kulturella eller sportevent, läs exempelvis tjurfäktning inte omfattas av förordningen. Religiös slakt utan bedövning blir fortfarande tillåtet och det ställs inga krav på bedövning efter snittet lagts (post cut stunning), information till konsumenterna eller begränsningar till den religiösa marknaden. Religiös slakt ska dock ske på slakteri. Man tillåter att djuret fixeras i en roterande box.

Enskilda medlemsländer får ha förbud mot slakt utan bedövning och får införa förbud mot att vissa djur slaktas på gården. Om det finns vetenskapliga bevis för ett medlemsland att införa striktare regler i samband med bedövning, måste Kommissionen notifieras. I bilaga till förordningen finns detaljerade krav på bedövning, uppstallning och hantering. Sannolikt kommer dock förslaget innebära att vissa delar av svenska gällande slaktföreskrifter inte kan gälla. Den svenska slakterinäringen har dock deklarerat att man kommer tillämpa dagens svenska regelverk.

All tyder på att beslut om ny djurskyddsförordning för slakt kommer tas i ministerrådet inom en snar framtid. Förordningen ger Sverige möjlighet att behålla sitt förbud mot slakt utan bedövning. Men den kommer sannolikt inte påverka omfattningen av slakten av obedövade djur i andra EU-länder. I många länder ökar andelen djur som slaktas utan bedövning. Ökade krav från marknaden gör att det rationellt att inte ha två separata slaktlinjer. Det finns uppgifter om att 40 % av alla får i Frankrike slaktas utan bedövning. Förordningen ger inte heller konsumenterna möjlighet att få information om köttet kommer från obedövade djur.

Läkarnätverket STRAMA (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) har i Svenskan gått ut och varnat just för antibiotikaresistens som en pandemi. ”Antibiotika i grismat äventyrar vår hälsa” stod det på förstasidan av DN 31 maj. Reportaget visade att trots en jättediskussion i USA kring ”superbugs” (multiresistenta bakterier) fortsätter i sort sett alla grisproducenter att utan restriktioner att blanda antibiotika i stora mängder i foder.

Det tog tio år för Sverige att övertyga EU 15 om att det av folkhälsoskäl är riktigt att införa restriktioner för användningen av antibiotika till djur. När Sverige startade så blev vi hånade och ifrågasatta från många håll. Läkemedelsindustrin drog Kommissionen inför EG-domstolen för förbudet av ett antibiotikapreparat. Frågan är vad som hänt med antibiotikaförskrivningen i olika EU-länder sedan förbudet mot antibiotika som fodertillsats trädde i kraft 2006. Exempelvis är signalerna om ökad antibiotikaanvändning och öka resistens i Danmark oroande.

Internationellt har frågan om ökad risk för antibiotikaresistens under senare år varit aktuell. OIE (Internationella djurhälsoorganisationen) har en strategi i frågan och WHO har under senare år fokuserat såväl användningen inom humanmedicin som användningen utanför denna d v s inom veterinärmedicinen och lantbruket. 2004 samlade WHO, FAO och OIE till en workshop med berörda intressenter, med uppdrag att lägga en strategi för omdömesgill användning av antibiotika inom animalieproduktionen, med syfte att undvika antibakteriell resistens. Det fanns representanter från hela världen inklusive USA. Den internationella veterinärorganisationen ville inte ha några restriktioner när det gäller att tjäna pengar på att sälja medicin. Jag presenterade där det svenska synsättet och fakta kring förbrukning och resistens. Under åren har olika yrkeskategorier skyllt på varandra för utvecklingen av resistenta bakterier – veterinärerna har skyllt på läkarna, som har skyllt på veterinärerna och jordbruket och djurhållarna har skyllt på läkarna och det finns fortfarande en tendens till att vilja se att det är någon annan som bär ansvaret. Vi har antagligen en lång väg att gå innan djurproduktionen globalt minskar sin antibiotikaanvändning.

För Djurskyddet Sverige som i flera år har drivit frågan kring problemet kring herrelösa katter, är detta en seger. År 2007 samlades in 109 000 namnunderskrifter med krav på märkning och registrering av katter. Jag kommer ihåg Eskil Erlandssons kommentar vid vårt möte i Almedalen 2007 ”Polisen har viktigare uppgifter än att jaga katter”. Det är också en seger för djurskyddsorganisationerna att avarterna inom hundaveln, spödrivning inom travsporten och sexuellt utnyttjande tas upp till behandling.

Men inte oväntat är det huvudsakliga skälet till översynen, kritik över djurskyddsföreskrifternas detaljreglering. I direktivet görs jämförelse med livsmedelslagstiftningen där målstyrning har gett möjlighet till individuella lösningar och anpassningar. Frågan är vilket utrymme hönsen hade fått om man bara arbetat med funktionskraven sittpinne, rede och sandbad. Sedan påpekas alldeles riktigt, behovet av att systemet måste vara förutsägbart och rättssäkert.

Vidare ses paragraf fyras formulering kring naturligt beteende som något av ett problem. Det kanske är bra att man förtydligar, men jag kan inte se att de exempel som formulerades 1988 i djurskyddsförordningen kan ifrågasättas. D v s kraven att mjölkkor sommartid ska gå på bete, grisar ska gå lösa, att grisar och kalvar ska ha tillgång till halm eller motsvarande och höns ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad. Det man kan vara kritisk till, är att man inte då vågade kräva att även korna skulle få motion och gå lösa.

Det blir en mastodontuppgift för utredaren att först göra en nulägesanalys och probleminventering och sedan ta fram lösningar på alla dessa problem i förslag till ny djurskyddslag, förordning och även föreskrifter. Och frågan är vem som åtar sig detta ”självmordsuppdrag”. Jag förutsätter att det inte blir Gerhard Larsson.

Jag har tidigare kommenterat Gerhard Larssons utredning i flera bloggar. Det är ganska tacksamt att kommentera herr Larsson, eftersom han tydligen lagt så mycket prestige i denna fråga att han ger sin in och yttrar sig över sin egen rapport. Nu har ju remisstiden gått ut. Och yttrandena spretar en del. Tydliga är LRF, SVA, Jordbruksverket, Veterinärförbundet och Djurskyddet som i stora delar tycker att förslaget är dåligt med olika utgångspunkter. LRF talar om stuprörstänkande och så känns det verkligen. Sedan tycker jag det är beklämmande att Gerhard Larsson framhärdar i att skapa motsättningar mellan konsumenter och producenter. Man kunde önska att han och även vissa konsumentrepresentanter hade varit med under 90-talet då många av de nu av konsumenterna värdesatta mervärden skapades i brett samförstånd mellan bönder och konsumenter. Jag tänker på sådant som livsmedelssäkerhet, miljöaspekter och djuromsorg. I Sveriges konsumenters yttrande finns ganska omfattande kritik på att utredaren tappat frågor kring hållbarhet, etik, ursprung och djurvälfärd. Skälen till att man i grunden är ganska positiv till rapportens förslag saknas. Livsmedelsverket är kanske inte förvånande, odelat positivt. Många remissinstanser pekar på vikten av att skilja riskvärdering och riskhantering och här förstår jag verkligen inte Livsmedelsverkets resonemang som stöder det vetenskapliga rådet med sitt kansli inom livsmedelsäkerhetsmyndigheten. Att myndigheten bör byta namn för att markera djuren får t o m stöd av Livsmedelsindustrierna. En sak är säker, ingenting kommer hända till 1 januari 2010.

Gerhard Larssons förslag till livsmedelssäkerhetsmyndighet har jag kommenterat i flera bloggartiklar. Idén om en gemensam debattartikel kom upp redan i februari och det har varit en lång väg med olika förslag till avsändare, justeringar och förkortningar. Utan Ekots reportage om den offentliga upphandling och reportaget om dansk djurskyddsvidrig grisproduktion hade vi väl inte fått Brännpunktsredaktören att tända till.

Kul att P1 också hittade den danska Englandsgrisen, som jag tidigare i en debattartikel rekommenderat ICA att se som ett intressant grisvänligare alternativ än traditionellt danskt. Kenneth Bengtsson, koncernchef, ICA, fick frågan på Sigill-dagen i år om varför man accepterar danskt griskött. Han svarade att konsumenterna vill ha danskt griskött! Men visst finns det en del utmaningar även för de svenska grisföretagarna, som jag skrivit om förut – halm i grisstallarna, bogsår, den eviga griskastreringen, antibiotika till smågrisar och magsår m m.

När frågorna om de danska grisarna kom upp på Ring P1 igår, så mejlade jag och påtalade skillnaderna mellan EU:s djurskyddsdirektiv och svenska djurskyddsregler och att det finns bra möjligheter att ställa djurskyddskrav i den offentliga upphandlingen. Det tände man på och i morse fick jag berätta att vi haft mängder med seminarier och informerat hundratals upphandlare. Miljöstyrningsrådet fick marknadsföring, som jag direkt fick tack för från Miljöstyrningsrådets Monica på mejlen.

Sveriges Radios reportage från dansk svinuppfödning är med all säkerhet inget unikt undantag när det gäller förhållandena i Danmark eller i många andra grisproducerande länder. EU:s djurskyddsdirektiv om att släppa loss suggorna träder inte i kraft förrän 2013. Därför står suggorna fortfarande i burar under grisning och digivning och i trånga bås resten av tiden. Men i det nya direktivet får suggorna ändå bara gå lösa halva tiden av sitt vuxna liv. Utrymmeskraven för svenska växande grisar är 30 % större än EU:s utrymmeskrav. Men danska svinproducenter bryter redan idag mot det djurskyddsdirektiv som gäller. Vill man inte använda halm i grisboxarna, så måste man ge djuren tillgång till annat material att sysselsätta sig. Annars får man just problem med magsår och att grisarna biter varandra i svansen. Detta gäller fr o m 2004.

Jag vet att Ekot intresserat sig för den offentliga upphandlingen. Det är beklämmande att få bekräftat att offentliga upphandlare (exemplet Katrineholm) varken har kunskap eller egentligen bryr sig. Jag har också tidigare hävdat att de stora grossisterna som Servera och Menigo har för stort inflytande på den offentliga upphandlingen. Det är alldeles för bekvämt att luta sig mot dessa företag som offentlig upphandlare och slippa ta ställning. Vad hjälper det att man köper en viss andel ekologiskt mjölk om man sedan låter stora mängder griskött passera utan någon värdering när det gäller miljö och djurskydd.

Under Djurskyddets utfrågning den 17 maj av de blivande EU-parlamentarikerna ställde jag frågan om varför vi inte kan få ursprungsmärkning som ett sätt att göra djurskyddsval. Marit Paulsen som just varit i Skara och föreläst på Peter Hernqvist-dagen hade fått en bild av forskarna inom Welfare Quality att djurvälfärdsindikatorer var en mycket bättre lösning än ursprungsmärkning. På lång sikt kanske ja, men projektledaren Harry Blockhuis är tydlig med att Welfare Qulity är en viktig resurs, men inte ”the Holy Grail”. I sitt nyhetsbrev försöker han dämpa förväntningarna. Projektet tar inte fram standarder, men utvecklar ett standardiserat sätt att mäta. Detta kan sedan inkluderas i klassificering av gårdar. Att ta fram en djurvälfärdsmärkning är inte heller projektets huvuduppgift.

Och frågar man Anna Maria Corazza Bildt, kandiadt till EU-parlamentet  om ursprungsmärkning så tycker hon att det är fullständigt ointressant. Det som gäller är Parmaskinka och Parmesanost. Men nu är ju Italien ett land som motsätter sig det mesta av EU:s djurskyddsambitioner. Till Italien transporteras mängder av djur inklusive hästar från övriga Europa för slutgödning. Och vet hon hur kaninerna hålls i hennes hemland.

Det finns många som hänvisar till djurvälfärdsindikatorerna som vägen framåt. Regeringen i sin utredning om översyn av djurskyddslagstiftningen och LRF som hellre ser funktionskrav än detaljregler för djurskyddet. Jordbruksverket som arbetar med riskabaserad djurskyddskontroll väntar också. Inför det svenska ordförandeskapet kommer Kommissionen att lägga ett meddelande om djurvälfärdsmärkning. Med stor sannolikhet hamnar resultatet av Welfare Quality i det meddelandet. Kommissionen vill ju gärna låta konsumenterna lösa djurskyddsproblemen i stället för att ta tag i de svåra frågorna kring djurskyddslagstiftning. Se bara vad som hände med nytt förslag till djurtransportförordning.

Och till sist en information till Djurens Rätt. Med anledning av ett beklagligt djurskyddsfall i Jämtland hävdar Djurens Rätt att Svenskt Sigill bara säkrar svensk djurskyddslag. Förutom att IP SIGILL har flera krav utöver lagstiftningen är det väl bra att vi inför djurvälfärdsindikatorer för att göra bättre revisioner av djurskyddet? Här är Svenskt Sigill först ut.

Nu initierar det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals en vykortskampanj. Budskapet till ordföranden i Kommissionen är: ”Varje år transporteras ca 60 miljoner djur på vägar inom EU, vissa under flera dagar. Många djur trängs i överfulla transportbilar utan vila, foder t o m utan vatten. Djuren blir utmattade, får klämskador, blir sjuka och skadade och vissa dör innan de kommer fram. Detta djurplågeri är totalt oacceptabelt i dagens Europa. Som allvarligt oroad medborgare i Europa uppmanar jag er att omedelbart vidta åtgärder för att stoppa detta onödiga lidande.”

I fredags kallade Jordbruksdepartementet till en hearing kring aktuella djurskyddsfrågor inför det svenska ordförandeskapet. Med en dåres envishet upprepas att ordförandeskapet inte innebär att ordförandelandet kan driva egna frågor. Men var det inte så att man drev vissa frågor under det förra svenska ordförandeskapet första halvåret 2001. Det var exempelvis då som de senaste ändringarna av djurskyddsdirektivet för grisar genomfördes. Djurtransportförordningen förväntas hamna på det svenska ordförandeskapets bord i höst. Departementet ser detta snarare som ett problem än som en möjlighet. Jag kan ha en viss förståelse för detta eftersom Sverige hellre vill driva frågan som deltagare i en rådsarbetsgrupp än som ordförande i gruppen. Men se möjligheterna att få hjälp av ideella organisationer m fl. för att väcka uppmärksamhet och opinion. Det hade varit klädsamt om departementet hade bett om det stödet. Det känns tveksamt om vi får hjälp av näringen. Jag minns manifestationen på Norrmalmstorg i slutet av 90-talet när dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg och Hans Jonsson som ordförande i LRF tillsammans med Djurens Rätt deklarerade sitt avståndstagande till långa och plågsamma djurtransporter.

Efter att alla seminarier som ordnades av Miljöstyrningsrådet, SKL och LRF 2007 och 2008 är min slutsats att det brister i kunskap hos politiker, upphandlare och faktiskt även kostchefer när det gäller vilka möjligheter som faktiskt finns inom ramen för lagen om offentlig upphandling när det gäller att ställa miljö – och djurskyddskrav och även bjuda in lokala leverantörer. Man kan dela upp upphandlingen för att ge utrymme för mindre leverantörer att leverera direkt till vissa skolor eller daghem exempelvis. Ett positivt exempel är lokaluppfött nötkött till skolorna i Ljungby kommun som kommer från gården Torlarp. Det roliga är att jag var i Ljungby i mars 2007. Anders Olsson, ordförande för Skånemejerier och jag föreläste för intresserade kommunalpolitiker. Då hade kommunfullmäktige fattat beslut om närproducerade råvaror i kommunens upphandling. Kul att se att detta så småningom ledde till konkreta resultat.

Vissa frågor finns ständigt levande. Frågan om religiös slakt d v s avlivning av djur utan bedövning, har ständigt diskuterats. Religiös slakt innebär att man skär av halspulsådrorna när djuret är vid medvetande. Djurskyddsmyndigheten och senare Jordbruksverket har ett stående uppdrag att utreda förutsättningarna att tillmötesgå muslimer och rättrogna judar. Muslimerna i Sverige är pragmatiska och accepterar bedövning innan avlivning, till skillnad från rättroende judar som överhuvudtaget inte accepterar bedövning innan halsen skärs av (kosherslakt). Den som sett slakt utan bedövning ”live” eller i videoinspelningar vet att det kan ta upp till fyra minuter mellan att ett nötkreatur fått halsen avskuren tills det förlorar medvetandet och dör. På många slakterier tvingas också nötkreaturen in en roterande tunna, som vänds med syfte att lättare lägga snittet. Detta är oerhört stressande för djuren. Det europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals driver att denna hantering ska förbjudas. Som kompromiss mot förbud mot slakt utan bedövning, kan man tänka sig s k post cut stunning d v s att man bedövar djuret alldeles efter att halssnittet har lagts för att förkorta lidandet. Man har också jobbat hårt för att kött från djur som religiösslaktats åtminstone skulle märkas, så att konsumenter ska kunna välja bort. Idag är det många konsumenter inom EU som äter religiöst slaktat lamm, fjäderfä och nötkött utan att ha en aning om detta.

Inom den svenska slakterinäringen är man väldigt överens om att man inte accepterar slakt utan bedövning. Muslimsk (Halal) slakt med bedövning sker på några slakterier. Om EU-parlamentets uppfattning får styra i ministerrådet kommer förordningen om slakt och avlivning inte innehålla möjligheten för Sverige att behålla sitt förbud. Ett skräckscenario skulle vara att muslimska eller judiska grupperingar skulle anmäla ett slakteri som inte vill slakta utan bedövning till EG-domstolen för brott mot förordningen.

Sveriges Konsumenter (SK) tillsammans med sina systerorganisationer inom EU verkar nu för att få stöd för en konsumentpakt. Pakten innehåller åtagande att verka för konsumenternas rättigheter inom 8 olika områden. Ett område är livsmedel där man vill att konsumenten ska ha möjlighet att göra medvetna val av livsmedel med hänvisning till säkerhet och hälsa och bidra till en uthållig produktion och konsumtion. På SK:s årsmöte framförde jag att ska SK leva upp till den ambitionen måste man vara öppen för nya märkningar och ny livsmedelsinformation. Om man säger nej till klimatinformation/klimatmärkning med hänvisning till märkesdjungeln, så blir det svårt när nästa fråga kommer om exempelvis djurvälfärdsmärkning. Fritidsodlarnas representant hoppade upp och påstod att vi inte har tillräckliga kunskaper för en klimatmärkning, vilket är helt fel. Det finns massor av åtgärder som kan göras i primärproduktionen, som minskar utsläppet av klimatgaser. Däremot är vi helt överens om att industrins märkning med GDA (Guideline Daily Allowance) kring energi, fett, socker och salt är svår och i vissa fall vilseledande. Märkningen säger ingenting om nyttighet eller näringsinnehåll.

På Kött – och Charkföretagens konferens framförde Sofia Carlsson, politisk sakkunnig hos Eskil Erlandsson att hon var tacksam för att KCF inte vill ha obligatorisk ursprungsmärkning. Det inte så länge sedan som uppfattningen inom KCF var att man skulle ursprungsmärka. Är det importörerna som motsatt sig en information som konsumenterna så tydligt vill ha. Argumenten mot en ursprungsmärkning är de ”ofantliga” kostnader det skulle innebära att för företagen. Ändå uppmanar Sofia Carlsson till frivillig ursprungsmärkning. Och butiksstudien maj 2008 visade att det fanns en ganska omfattande ursprungsmärkning av kött och fågel. Problemet är att märkningen ofta var vilseledande och förvirrande. Det gläder mig att KCF ska ta tag i frågor kring trovärdighet och etik. Ett område som togs upp var märkning, som inte får vilseleda konsumenterna.

Ragnar Löfstedt, Kings College drog principerna kring vad människor uppfattar som risk. Många av principerna känns som väl kända och jag känner igen dessa när vi diskuterade riskbedömningar redan på 80-talet. Löfstedt finns i England och det går inte alltid att översätta larm och konsumentreaktioner i Storbritannien till Sverige. Vi har olika frågor på dagordningen, olika tradition och olika förutsättningar. Salmonellalarm i slutet på 90-talet avsatte en brittisk jordbruksminister. Det kan knappast hända i Sverige. Vad hade hänt om inte larmet gått om att BSE (Galna ko-sjukan) kunde överföras till människa genom speciellt riskmaterial i slaktkroppen. Man talar ofta om akrylamidlarmet som ett skräckexempel, men det gav effekter på livsmedelsföretagens processteknik för att inte tala om transfetter.

Karin Bojs, DN gav en mängd ytterligare exempel på väl motiverade larm som plötslig spädbarnsdöd d v s att inte lägga spädbarn på magen och hormonbehandling vid klimakteriebesvär som ökar cancerrisken. Hon ansåg att akrylamid, solning och genmat var exempel på för stora larm.

Bryggarföreningen hoppade upp (igen) för att underkänna ”larmet” om buteljerat vatten som miljöfara. Louise Ungerth står på sig om flaskvatten som symbolfråga och jag håller med. Även om klimateffekten inte är särskilt stor enligt IVLs livscykelanalys, så känns det väldigt onödigt att inte dricka vårt rena kranvatten.

Staffan Danielsson (C) och jag kanske inte alltid är överens, men många av hans reflektioner i tidningen ATL är intressanta. Han tar också upp att den ekologiska produktionen lagt beslag på begreppet ekologi. Det ligger någonting motsägelsefullt i att många hävdar att ekologisk odling i stort sett är lika effektiv som konventionell, men man får mer betalt för produkten och dessutom ett statligt stöd. Arla har ett eko-tillägg på 50 % på mjölken, men framför tydligt att miljöstöden i Sverige är nödvändiga.

Jag tycker det är viktigt att diskutera den totala miljönyttan. Precis som i den offentliga upphandlingen blir miljönyttan marginell om man väljer 10 % ekologiska livsmedel, men skiter i att ställa krav på övriga 90 % av inköpen till skola och äldreomsorg. Min kollega hittade KRAV-gurka för 95 kr kilot och Svensk Sigill-gurka för 25 kr i butik. Med sådana prisskillnader finns det risk för att kommunen tycker man gjort något för miljön genom att barnen i skolan får en skiva KRAV-gurka, medan köttfärsen kommer från intensivuppfödda köttdjur i Tyskland eller Danmark. Pengarna kommer inte räcka till närproducerat naturbeteskött. Slutsatsen är att samhället måste stödja miljöåtgärder oberoende av produktionssystem. Något som Staffan Danielsson tar upp i sin debattartikel.

När man bjuder in två så spännande personer i samtal kring aktuella frågor då kommer folk. ”Alla” var där! Jag vill ge en eloge till KSLA som hittar spännande och aktuella ämnen och därmed fungerar som pådrivande i debatten. Samtalet leddes klokt av Annika Åhnberg. Åsa Domeij lade sig klokt och kunnigt nära mittfåran. Marit stödde den demokratiska kompromissen och tog chansen att slå ett slag för behovet av det stora effektiva jordbruket. Det är intressant att reflektera över att på 90-talet var Marit en fristående författare och debattör kring matkvalitet, miljö och djuromsorg och Åsa politiker, språkrör för Miljöpartiet. Idag är Marit politiker och Åsa miljöansvarig på Axfood – en intressant utveckling.

Åsa Domeij talade varmt och övertygande om det soldrivna samhället. Problemet idag är bl a att för mycket växtnäring/handelsgödsel tillförs till åkermarken och att bekämpningsanvändningen är för hög och okontrollerad. Det är inte uthålligt. Åsa tog upp den viktiga frågan kring att vi förstör den grundläggande resursen genom att bebygga vår bästa åkermark. Se bara vad som planeras med den stora forskningsanläggningen i Lund. Dags för att rörelsen ”Den goda jorden” får mer utrymme i debatten. Marit återkom flera gånger till nödvändigheten att återföra slammet till jordbruket. Det vill också LRF. Jag känner mig tveksam. Och det handlar inte bara om kadmium utan om annan skit som folk slänger i toaletten, läkemedel och antibiotikaresistenta bakterier.

Östersjön tål inte mer kväve sa Svante Axelson. Minskar vi köttkonsumtionen så minskar vi foderarealerna och får utrymme för direkt livsmedelsproduktion. Och det är ju sant. Bara vi klarar av den svenska biologiska mångfalden och minskar utsläppet av växthusgaser genom många betande djur. Stora arealer i världen lämpar sig bara för bete och ger befolkningen värdefullt protein. Holger Kirchman från SLU laddade med fakta om den lägre avkastningen i ekologisk produktion i Sverige och Finland och fick givetvis mycket mothugg. Så visst är det lite känsloladdat.

Mellan 1975 och 1980 arbetade jag med att utveckla kycklingfoder inom Lantmännen. Det var en rolig tid. Kycklingbranschen var liten (det är den väl nu också) och alla kände alla. Svensk Fågel hette BIF – Broilerintressenternas Förening. Jag ökade Lantmännens marknadsandelar för kycklingfoder från 25 till 50 %. Hur då ? undrade dåvarande avdelningschefen Lennart Aronsson, när jag sa upp mig från Lantmännen till förmån för LRF. Tja, jag dansade väl till mig 50 ton foder där och 100 ton där. Det var mycket fest i branschen på den tiden. Nolle var en riktigt trevlig festprisse. Men skämt åsido, så gjorde vi massor av förbättringar av Lantmännens foder under den här tiden. Vi stärkte bl. a fodrets aminosyrasammansättning. En fråga som även idag är aktuell när det gäller ekologiskt fjäderfäfoder.

I en fråga var Nolle och jag inte överens. Han var motståndare till en avveckling av den generella inblandningen av antibiotika i fodret till kycklingar. Då 1981, hade vi på LRF satt igång debatten kring ett förbud mot användningen av s k tillväxtantibiotika. Precis som min tidigare chef på Lantmännen hävdade Nolle att det inte fanns vetenskapliga bevis för resistensutveckling och att ett förbud snarare var drivet av mediadebatten. Jag hade dock själv lekmannamässigt upplevt att en speciell antibiotikatillsats i kycklingfoder slutade ge effekt på en bakteriell tarminfektion, den nekrotiserande enteriten. När vi bytte preparat försvann sjukdomen. Jag bedömde att bakterierna (clostridier) utvecklat resistens mot det tidigare använda preparatet. Men låt oss glömma detta. Det finns många varma minnen kring en kunnig och charmig person som Nils Olof Lindgren.

Jens Holm (V) återkommer med sin köttskatt som ett sätt att minska köttkonsumtionen. Men liksom etanol tycker jag man bör skilja mellan fin och ful etanol som Lena EK,(C) och bra och skadlig köttuppfödning. Betande djur behövs i Sverige, men kanske inte så många fler i Brasilien. Flera uttalade sig om att ge stöd till det öppna landskapet och miljöåtgärder. Marit Paulsens budskap att den ekologiska odlingen inte löser livsmedelsförsörjningen dök upp och kritiserades av Isabella Lövin (MP) som hänvisade till Naturskyddsföreningens analys av ekologisk odling i Etiopien, som visat sig vara lönsamt.

Martin Andreasson (FP) talade om ursprungsmärkning, men när jag ställde frågan så handlade det mest om att myndigheterna skulle kolla att man inte vilseleder konsumenterna. Och det uppdraget har myndigheterna redan idag. Intresset för seminariet var stort och lokalen var fullpackad. Det verkar som om intresset för jordbruk, klimat och skog är större än konsumentfrågor, som hade sitt seminarium på fredagen.

BEUC den europeiska konsumentorganisationen har tillsammans med sina medlemsorganisationer utformat en guide/pakt som Sveriges Konsumenter vill att blivande parlamentsledamöter ska skriva under (www.consumerpact.eu). Det innebär ett löfte att driva dessa frågor inom EU. Inom området livsmedel vill man hjälpa konsumenterna att göra medvetna val. För mig innebär det att konsumentorganisationerna ska driva frågan kring klimat - och ursprungsmärkning. Bland parlamentarikerna fick jag här stöd av i stort sett samtliga kandidater. Ella Bohlin (KD) gläder med att kräva GMO-märkning på livsmedel producerade av GMO inklusive foder. Åsa Westlund (S) tycker att det svenska nyckelhålet är bra och är skeptisk till Kommissionens förslag till att införa industrins GDA- märkning (Guidelines Daily Allowances). Många förespråkar rätten för enskilda medlemsländer att gå före d v s EU-reglerna ska vara ett golv och inte ett tak. Man ska exempelvis kunna säga nej till GMO. Det tycker såväl Håkan Larsson (C), Mikael Gustavsson (V), Isabella Lövin (MP) och Sören Wibe (JL).

Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter ville ta bort jordbruk – och fiskepolitik från dagordningen, men Isabella Lövin tyckte att det var viktigt att få tala om frågorna eftersom jordbruket har stor betydelse för klimatet och energifrågorna. Marit Paulsen framförde att vi borde lära oss mer när det gäller evidensbaserad argumentation inom livsmedelsproduktionen. Titta på läkarvetenskapen säger Marit. Jag förmodar att hon refererade till debatten kring ekologiska livsmedel. Hon hävdade att jordbruket kan ställa om till ett icke beroende av fossila bränslen, vilket möttes av skepsis av Lasse Helander, Biodynamikerna.

Det politiska trycket har varit hårt på Kommissionen att skärpa den gällande förordning 1/2005 för transport av levande djur. Processen kring denna var lång. Redan 2003 föreslog dåvarande kommissionären Byrne en anpassning av den maximala transporttiden av djur till chaufförernas maximala körtid d v s 9 timmar. Det var också det förslag som det nederländska ordförandeskapet presenterade 2004. Men bl a Irland, som på många fronter motsatt sig skärpningar av transportlagstiftningen, förkastade förslaget. Det var då en stor besvikelse för djurskydds-organisationerna som mobiliserat på alla fronter för att minska de maximala transporttiderna.

Kommissionen har genomfört en omfattande konsekvensanalys. Den har visat att efterlevnaden av dagens regelverk är dålig i många av de 27 medlemsstaterna. Ett av skälen är att regelverket uppfattas för krångligt. Det var också Veterinärfederationens, FVE, position.  Kommissionen säger därför att en kategorisering av transporttider och utrymmesbehov till olika djurkategorier komplicerar situationen och löser inte problemet. Ett vetenskapligt angreppssätt skulle inte innebära en lättförståelig och en väl tillämpad lagstiftning säger Kommissionen – anmärkningsvärt. Det innebär att EFSA:s vetenskapliga rapport från 2002 läggs åt sidan. Man framför att dagens maxtider för transport på 24 timmar för grisar och 29 timmar för nötkreatur nu minskas till max 20 timmar, för att därigenom ge sken av att förslaget innebär en klar djurskyddsmässig förbättring. Men man ökar transporttiden för unga djur, vilket är det mest allvarliga från djurskyddsynpunkt. Man accepterar även i fortsättningen upprepningar av transportmomenten. Av konskvensanalysen framgår att vissa regioner är starkt beroende av handel med levande djur. Risken är stor att man kan kringå kravet på max 9 timmar vid direkt transport till slakt.

Kommissionen hävdar att man i sitt förslag ökar utrymmeskraven i transportbilarna. Detta är en sanning med modifikation. Förslaget motsvarar ungefär vad som gäller idag för korta (max 8 timmar) transporter och knappt det, medan utrymmeskraven för längre transporter är något generösare.

EU-parlamentet ska vara medbestämmande och det kommer man inte hinna med innan parlamentsvalet i juni. Det kommer att bli upp till det svenska ordförandeskapet att driva frågan vidare. Grattis Eskil Erlandsson!

Slow Food ordnade en välbesökt Taste work shop kring fisk i Hötorgshallen. I panelen fanns bl a Isabella Lövin (numera Miljöpartikandidat till Europaparlamentet) och Inger Näslund WWF. Samma WWF som fått massiv kritik av fiskgruppen på KSLA, där jag deltog som kritisk konsument. Kritiken handlar om WWF:s fiskguide, som fått som effekt att i stort sett all torsk har bannlysts. Slow Food vill gå ut med en egen tuff fisklista. Rune Kalf-Hansen vill säga nej till odlad lax och jag känner nästan att jag kan solidarisera mi med den tanken. Envist driver jag frågan om djurskyddsaspekter på fiskodling d v s stress, storskalighet, sjuklighet och smittrisker. Här fick jag delvis stöd av Isabella Lövin, som också ville tala om djurskydd för vild fisk.

Konsumentföreningen Stockholm ordnade ett som vanligt professionellt och imponerande medlemsmöte kring Maten vi slänger på Cirkus den 31 mars. Johan Kuylenstierna, FAO inledde med att hävda att globalt är sannolikt vattenfrågan större än klimatfrågan för att kunna försörja världens befolkning med livsmedel. Sverige använder bara tre % av sitt vatten medan i vissa länder används redan idag 70 % av vattnet till livsmedelproduktion. Hur ska man där kunna öka jordbruksproduktionen. Konsumentföreningens studie kring hur och varför vi slänger mat, har fått stor uppmärksamhet (57 % av slängd mat i Bromma var fullt ätbar). Vi slänger mer mat nu än förr (mätt 1965) och rikare och yngre slänger mer duglig mat. I diskussionen kring ”Bäst före” vill handeln skylla på industrin. Konsumentföreningen ville testa begreppet ”Minst hållbar till”. Debatten kring denna fråga måste fortsätta för att få effekt.

Till slut i fredags presenterade SLU och SVA sin faktaskrift kring Lantbrukets djur i en föränderlig värld. En välskriven och faktaspäckad bok om djurhållning, klimat, smittor, djurskydd och miljö. SLU och SVA har upplevts huka sig i debatten kring dessa frågor. Jag hoppas skriften får en bred spriding för att nyansera debatten. Den är också ett bra underlag till fortsatt forskning. Seminariet var välbesökt. Jag noterade djurssmittutredaren Christer Wretborn och Ängavallens Rolf-Axel Nordström.

Rune Andersson, SLU har arbetat med uthållighetsfrågor inom livsmedelproduktionen i många år. Det stora projektet Mat 21, där Rune var ledare, handlade just om detta. I gårdagens debatt framförde Rune bristen på vetenskapligt stöd kring flera påståenden om den ekologiska odlingens miljöfördelar. Det starkaste argumentet för ekologisk produktion är, precis som Marit säger, att man inte använder kemiska bekämpningsmedel och kanske också en begränsning av tillsatser i den förädlade maten. Sedan finns det ett antal lovvärda ambitioner när det gäller djuromsorg.

KRAV:s representant i Debatt-panelen hävdade att det ska finnas balans mellan djur och växtodling på gården och att djuren ska finnas på gården från födsel till slakt. Det låter ju bra, men så ser det inte ut. Det sker handel med ekologiskt foder och handel med djur mellan gårdar med negativ effekt på djurhälsan (se min blogg om ekologiska grisar). Man kompromissar för mycket. Jag håller också med Stefan Edman i radioprogrammet Meny att det känns vansinnigt att skicka äpplen (även KRAV-äpplen) tvärs över hela jordklotet under tider när vi har svenska äpplen i överflöd.

Marit uppfattas ha svikit sina tidigare mål genom att peka på den ekologiska produktionens begränsningar. Marit har slagits för mycket, som vi brukar kalla svenska mervärden på 80 – och 90-talet i Sverige och sedan i sin roll som EU-parlamentariker. Bättre salmonellakontroll, nej till köttmjöl i foder, skärpt foderlagstiftning och bättre kontroll av livsmedelsäkerheten är exempel. Bättre djurskyddsregler inom EU är också en av Marits hjärtefrågor. Målsättningen är att förbättra förhållandena inom hela unionen.

Det är viktigt att konstatera att utredningsdirektivet omfattade livsmedelskedjan och inget annat. Det finns en hel del konstigheter i Gerhard Larssons rapport till regeringen om förslaget till ny myndighetsstruktur inom livsmedelskedjan. Jag tycker att parallellen till EU:s institutioner är svår, eftersom man i EU rör sig på överstatlig nivå. Sverige har inte som många medlemsländer stora jordbruksministerier. Sverige har istället en myndighetsstruktur med fackmyndigheter som både är främjande och normerande. Ett starkt argument i rapporten är att man ska skilja på normering och främjande. Och ändå finns det en ganska tydlig ambition att i den förslagna livsmedelssäkerhetsmyndigheten främja näringslivets konkurrenskraft och driva regelförenklingen. Det är väl kanske därför som Livsmedelsindustrin (LI) och Svensk Dagligvaruhandel (SDH) är positiva.

Det mest oväntade var, att Gerhard Larsson inte föreslog en tydligare uppdelning av riskvärdering och riskhantering enligt EU:s modell. SVA plus delar av SLV borde ha blivit ett rimligt EFSA (European Food Safety Authority). Det är svårt att ha tilltro till ett vetenskapligt råd.

Jag var själv med i processen att utarbeta de första KRAV-reglerna för ekologisk djurhållning under slutet på 80-talet. Redan då fanns diskussionen kring vad som var viktigast – friska djur eller frihet från ”kemikalier” i djurhållningen eller djurens möjlighet att bete sig naturligt. Detta är fortfarande ett dilemma. Eftersom man inte får bekämpa parasiter annat än vid tydliga bevisade parasitproblem, så är parasitangrepp mer eller mindre ett problem för alla ekologiska djur som vistas ute. KRAV:s krav på dubbla karenstider efter läkemedelsbehandling gör att man ibland avstår från att behandla. EU:s regelverk går längre genom att hävda att man i första hand ska använda naturläkemedel eller homeopati. Något som man dock inom KRAV inte bejakar. En av viktigaste reglerna borde vara att djuren slipper transporteras mer än en gång under sitt liv, men nu accepteras handel med levande djur för vidareuppfödning.

Svenska Djurhälsovården har följt sjukligheten inom den ekologiska grisuppfödningen under flera år. Man studerar och sammanställer besiktningsfynden som registreras i samband med slakt av ekologiska grisar och konventionella grisar. Data finns insamlat från 1997 t o m 2008. Under många år har KRAV-grisarna haft mindre problem med lunginflammation än konventionellt uppfödda. Men sannolikt som en effekt av att grisarna både går mer inomhus och att det dessutom sker mer blandning av grisar från olika gårdar, har lungproblemen ökat tydligt under senare år. Ofta tömmer man inte heller stallet och gör rent mellan uppfödningsomgångar. Däremot har KRAV-grisar mindre problem med allvarliga lungstörningar.

KRAV-grisarna har också alltid haft mer problem med olika typer av ledförändringar. Man skulle kunna tro att en ökad möjlighet att röra på sig, böka och skaffa sig motion skulle innebära starkare ben. Det verkar dock som om den moderna grisen fortfarande har en ärftlig svaghet med risk för ledförändringar (osteokondros). Jag som trodde att vår svenska grisavel hade minskat risken för benproblem p g a förändringar i ledbrosket. Kanske dags för en ny grisras i den ekologiska produktionen, precis som när det gäller den ekologiska kycklinguppfödningen.

Min första bloggartikel i mars 2006, refererade Torbjörn Fagerström vid ett SLU-seminarium, där han uttryckte sig på likartat sätt som i debattartikeln i DN i mars i år. Under alla de år, som jag följt GMO-debatten, har jag hört om alla de möjligheter, som finns, att med genteknik producera de nyttiga grödorna. De grödor, som kan ge livsmedel med högre näringsinnehåll, högre vitamininnehåll eller exempelvis grödor, som är tåligare mot torka eller kyla. Torbjörn Fagerström nämner också sådana exempel. Men så vitt jag kan utläsa, så är det fortfarande herbicidresistenta grödor (växter som gjorts motståndskraftiga mot bekämpningsmedel mot ogräs) som dominerar i EU:s godkännandeprocess. Och då känner jag fortfarande stor osäkerhet. Detta gynnar sannolikt bara de kemikalieföretag som producerar de kemiska bekämpningsmedlen. Dessutom finns inte sällan risken för att motståndskraften mot ogräsbekämpningsmedel kan spridas till närbesläktade ogräs. Växter som producerar gift mot skadeinsekter, som Bt- bomullen, kan kännas mer tilltalande, men då kan nyttiga insekter också drabbas. Torbjörn Fagerström är inte ensam om att kritisera kritikerna. Tunga forskare på SLU kan också raljera över att vi i rika västvärlden har råd att avstå från GMO-grödor, som i de fattiga länderna skulle vara en fördel. Det var intressant att gå in och läsa av debatten på SLU:s forskarblogg.

Historien upprepar sig. Jag drar mig till minnes Uppdrag granskning med Cattis Ahlström, då jag fick kommentera bilder från slakteriet i Bollnäs, där man inte kontrollerade att grisar var riktigt bedövade innan avlivning. Det kan ha varit någon i början av 2000-talet. Sedan kom ytterligare skandalreportage i TV kring hantering av djur under transport och slakt. Margaretha Winberg, som jordbruksminister skapade då en krisgrupp kring hanteringen av djur i samband med slakt. Den gruppen finns kvar fortfarande vid Jordbruksdepartementet. Men det hjälper tydligen inte.

Den personal som hanterar levande djur, bedövning och avlivning är oerhört viktiga personer. Det är avgörande att dessa utbildas och motiveras. Människor som inte har känsla för djur, måste man flytta på. Och det vet jag har också genomförts på Scan- slakterier. Man frågar sig varför Scan drabbas, som fortfarande har en djuromsorgsansvarig och genomför s k etiska revisioner. Om det varit ett enstaka fall som inträffat, men nu har detta rapporterats från fyra slakterier. Det känns bra att vi i höstas satte igång det viktiga arbetet att inom Svenskt Sigill ta fram ett regelverket för transport och slakt. Om allt går som det ska ,är detta snart färdigt att sjösättas. Då kommer oberoende kontrollorgan kunna revidera transportföretag och slakterier.

En gång månaden bjuds in till Klimatsalong anordnad av U&W, Social Venture Network och ZeroMission. Man betalar 200 kr för en ekologisk macka, inledare och gruppdiskussioner. Det Naturliga Steget har stött hamburgerkedjan Max i arbetet med att bli ”klimatneutralt”. Man kom fram till att beteckningen ”klimatneutralt” har sina begränsningar. Det finns ingen neutralitet. Möjligheten att klimatkompensera genom att köpa utsläppsrätter eller plantera skog i andra delar av världen, kan dessutom minska motivationen för företaget att minska sina egna utsläpp av klimatgaser. För Max kan det dock vara svårt att komma åt köttproduktionens metanutsläpp.

Det behövs ett bättre begrepp än klimatneutralt tyckte deltagarna – klimatbalansera, klimatbanta eller att införa något slags index som kan redovisas i årsredovisningen tillsammans med miljö – och etik. Det behövs nog också en tredjepartscertifiering tyckte deltagarna.

Martin Hedberg, meteorolog från Swedish Weather and Climate Center tyckte man skulle sluta med att skuldbelägga människor. Men jag tycker man lämnar konsumenterna i sticket. Om en mängd konsumentstudier visar att en majoritet vill bidra genom klimatsmarta köpvanor, ska man väl ge dessa den möjligheten genom information i köpögonblicket. Därför kan man verkligen välkomna projektet Klimatmärkning med dess nya hemsida www.klimatmarkning.se. Jag ser också fram emot att Sju gårdar i Uppland ska leverera ekologisk, Sigillmärkt och klimatcertifierad mjölk.

Frågan är vem som älskar Arla idag utom handeln. Det ska bli intressant att se vad som händer. Det känns i alla händelser olustigt att vi ska få en drake som dominerar mejerimarknaden, även om man givetvis kan vara vederbörligt imponerad över Arlas sortiment och produktutveckling. Arla som alltsedan det blev dansk, inte vill deklarera mjölkens ursprung. Jag bojkottade Kelda i ett år, när jag fick reda på att mjölkråvaran var dansk. Svaret som jag fick från Arla var, att alla vet väl om att Arla-kossan markerar svensk mjölkråvara. Alla vänner jag har frågat, svarar: ”Det hade jag ingen aning om”. Det finns skillnader mellan svensk och dansk mjölkproduktion. I Danmark accepterar man GMO i fodret till kor och det finns inget krav på att korna ska vara ute på bete på sommaren. Det är därför det danska djurskyddet har drivit en kampanj för ”kvaeg på graes”, kor på bete. Den danska ekomjölken kan dock jämföras med svensk mjölk.

Senast jag läste om uppropet för Skånemejerier på Facebook hade man fått 11 000 medlemmar. Camilla Sparring lyckades tidigare att få City Gross i Falun att återta Milko-mjölken efter det Arla var på väg att ta över helt. Men var kan jag i Stockholm hitta mjölk från Sju gårdar - de sju mjölkproducenterna i Uppland, som vågade sig på att bryta sig ut från Arla - inte på COOP på Odengatan i alla fall.

Det är länge sedan Scan hade 80 % av slakten i Sverige och verkligen var marknadsledare. Och vi hade starka ledare för den bondeägda slakten som Gunnar Lund och Sven Tidala. Sven Tidala gick 1993 (samtidigt som jag) då dåvarande slakteriföreningar valde sin egen väg och så småningom bildade Swedish Meats. Scan, som en gång tiden dominerade slaktmarknaden, har tappat leverantörer och marknadsandelar i slakten. När man tittar på mejerisidan är det tvärtom så att dansksvenska Arla dundrar fram som en ångvält på den svenska marknaden. Det känns olustigt att vi ska få en drake som dominerar mejerimarknaden.

I går ordnade Miljöstyrningsrådet och tidningen Miljöaktuellt en späckad konferens Grön upphandling - till stora delar ett spännande och bra program. Under delprogrammet för upphandlare, ställde jag frågan om riskerna med att ”bara” fokusera på ekologiskt i sin upphandling av livsmedel. Charlotta Frenander tidigare Miljöstyrningsrådet, numera Konkurrensverket, betonade ansvaret för den totala miljönyttan i upphandlingen. Upphandlar man och fokuserar bara på en del ekologiskt, har man inte tagit miljöansvar. Jag upplever att många kommuner gör detta och marknadsför sig som miljömedvetna i sin upphandling. Jag har mött få kommuner, som kan skryta med att man ställer miljö – och djurskyddskrav på hela sin livsmedelsupphandling Risken är stor att man av praktiska skäl inte ställer krav på den stora delen av livsmedelsupphandlingen, d v s konventionella livsmedel. Man handlar upp ekologisk mjölk, eftersom det är lättast, men accepterar besprutade importerade tomater eller kött från danska grisar, som inte lever under samma djurskyddsregler som svenska. Sannolikheten är också ganska stor, att man får importerad eko- mjölk och inte svensk KRAV-mjölk.

Det går inte att ställa krav på att svenska djurskyddslagen ska gälla för upphandlat kött, kyckling eller ägg. Men miljöstyrningsrådets kriterier gör det fullt möjligt att jobba med krav på salmonellafrihet (aktuellt i dessa tider kring danskt salmonellasmittat griskött), att korna ska beta, att grisarna ska gå lösa och att hönorna ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad.

I övrigt på konferensen lyssnade jag på engagerande föreläsningar av Johan Rockström, Stockholm Rescillience Center och EU-parlamentarikern Anders Wijkman. Oförglömlig var Emil Jenssen som diktade och sjöng klurigt och underfundigt. ”Puss och Kram - vi säger det vi gör i stället för att göra det” eller ”Ekologiskt äpple från Nya Zealand – gott men absurt”, eller “Vi får inte sätta oss i en situation där vi säger Vad var det jag sa, just innan världen går under”.

PRRS är en allvarlig förlustbringande sjukdom, som omfattas av den svenska epizootilagen – än så länge. Sjukdomen är vanlig hos grisar i Danmark och Tyskland. Man räknar med att 70 % av grisarna i Danmark bär på smittan. Sverige är fortfarande fritt från grissjukdomen PRRS och är det enda landet som efter ett utbrott av sjukdomen (sommaren 2007), lyckats utrota den. Jordbruksverket har gjort en ekonomisk utvärdering (rapport 2009:4) om värdet av att avliva smittade djur enligt den svenska epizootilagen. Man skattar att kostnaden för Sverige skulle uppgå till 46 – 300 miljoner per år om sjukdomen fick samma utbredning i Sverige som i Danmark. Det är m a o lönsamt att satsa medel på s k ”stamping out”. Hur kan Quality Genetics i detta läge än en gång vilja riskera att smitta svenska grisar genom import av levande galtar. Jag hoppas det sunda förnuftet segrar än en gång.

I augusti 2001 övertalade Scans danske VD Peter Razstar LRF: s ordförande Caroline Trapp och vice ordförande Thomas Johansson att det var bra och riskfritt att importera 500 danska galtar för att ”förbättra” den svenska grisaveln. Jag var inte ensam om att tycka att detta var vansinnigt både av smittskyddsskäl men också på grund av inriktningen på det svenska avelsarbetet. Den svenska grisaveln var sedan länge inriktad inte bara på produktion, utan också på bra konstitution och hög fertilitet.

Min chef, många kollegor och jag var så övertygade om att LRF:s ledning skulle säja nej till Scans planer, så att när jag fick beskedet om att LRF:s ledning tagit ställning för en eventuell import, blev det verkligen en kalldusch. Som LRF:s ansvariga för djurhälsa fick jag munkavle. Hösten 2001 uppstod en livlig debatt mellan smittskydds – och avelsexperter. Jag minns spända möten i SVA:s projektråd där Djurhälsovårdens chef presenterade sina bevekelsegrunder för import inför flera kritiska åhörare. SLU:s speciella djuromsorgsprogram bjöd in den ansvarige inom Scan. Inom programmet fanns bl a mångårigt kunniga avelsexperter. Snacka om teflon – argumenten bara rann av den ansvarige från Scan, som inom parantes ska bli VD för slakteriföretaget KLS (tidigare svenskt bondeägt – numera ägt av Danish Crown).

Jag har hösten 2001 att tacka för att jag bestämde mig att ta ett halvår tjänsteledigt. Det blev för tufft på LRF – just då. SVA: riskvärdering avrådde från import av galtar och Jordbruksverket utfärdade inte importtillstånd. Caroline Trapp sa ärligt till mig: ”Du hade rätt” och bjöd mig på lunch. Men jag hade bestämt mig. Mars - september 2002 var en av de härligaste och roligaste perioderna i mitt liv. Att det blev ett helsike att komma tillbaka är en annan historia.

Det är också frustrerande att FAO:s svenska representant anser att odlad fisk är lösningen på behovet av fisk som livsmedel. Om vi odlar växtätande fisk så kan det vara en vettig lösning. Men tyvärr har vi ingen tradition av att äta karp i Sverige. Den ser man bara i fiskdiskarna till jul. Att ersätta del av fiskmjölet i foder med vegetabilier ger lägre innehåll av omega tre-fettsyror. Men i perspektivet uthålligt fiske kanske vi får överse med detta. Jordbruksministern vill också satsa på ökad fiskodling i Sverige. Det oroar mig också.

Redan vid konsumentföreningen Stockholms seminarium i mars förra året talade Mikael Robertsson om värdet av mer odlad fisk, medan Isabella Lövin avrådde bestämt eftersom odlad fisk kräver vildfångad fisk till fiskmjöl (se min blogg mars 2008). Vid varje tillfälle som Livsmedelsverket ensidigt talat om fisk tre gånger i veckan, har jag försökt väcka frågan om att fisken faktiskt inte räcker till.

Jag har inte fått tag i siffror över hur mycket fiskmjöl som totalt blandas i svenskt grisfoder. Men redan på 80-talet minskades inblandningen av fiskmjöl i slaktsvinsfoder radikalt p g a risken för härskning av grisfettet. Då var fiskmjöl ett förhållandevis billigt proteinfoder. Idag finna bättre och billigare proteinkällor och det blandas inte in något fiskmjöl i slaktgrisfoder. Däremot används någon liten inblandning i smågrisfoder. Det var ett dåligt argument av Mikael Robertsson att vilja göra grisuppfödningen som medskyldig tycker jag.

Kött – och charkföretagens Åke Rutegård tycker att Gerhard Larssons förslag är bra, men vill att den nya myndigheten ska införliva företagens konkurrenskraft i syftesparagrafen. Den formulering, som man idag kan återfinna i Jordbruksverkets syftesparagraf: ”Statens jordbruksverk har som förvaltningsmyndighet inom jordbrukets område till uppgift att arbeta aktivt för en konkurrenskraftig och miljö- och djurskyddsanpassad livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna”. Men det tror jag att Åke Rutegård kan glömma. Gerhard Larsson vill ju väldigt tydligt skilja på främjande åtgärder som ska hamna på Jordbruksverket och normerande och ”begränsningar” (som miljökrav och djurskydd) som ska hamna på livsmedelsmyndigheten.

Djurskyddsfrågorna kommer i kläm, genom att Jordbruksverkets djurhälso – och djurskyddsenhet skulle inordnas under livsmedelssäkerhetsmyndigheten. Genom att föreslå att enheten skulle få stanna kvar i Jönköping, tror Gerhard Larsson, att han skulle kunna lugna upprörda känslor hos personalen. Men tro inte att man skulle få sitta i orubbat bo. Myndighetens regleringsbrev styr verksamheten och om det är livsmedelssäkerhet som är uppdraget, riskerar djurskydd och många djurhälsoaspekter att hamna i strykklass. För att inte tala om sällskapsdjur, djurparksdjur m fl. Och åter, jag förstår definitivt inte vitsen med att slå ihop SVA med Livsmedelsverket. Det hade varit mer logiskt att skilja riskvärdering och riskhantering. Man måste se till att riskvärderingen har kompetens och resurser och kan agera snabbt. Det här är med ett vetenskapligt råd, är en unik konstruktion, som man mig veterligt inte kan hitta någon annan stans.

Ibland funderar jag på vilka drivkrafter som ligger bakom Gerhard Larssons förslag. Signaler kommer att Gerhards Larssons förslag inte har riksdagspolitikernas stöd och man spekulerar i vilka som egentligen har initierat och driver frågan. Visst finns det en allmän ambition att se över myndighetsstrukturen, men ändå?

Mötet innebar en första avstämning av läget. Den europeiska veterinärfederationen FVE har en transportposition som antogs i november 2008. FVE tycker inte att den nuvarande transportförordningen från 2004 har förbättrat djurens situation. Man tror inte på kompletteringar med krav på kortare transporttider och utrymmesbehov utan på ett förenklat regelverk som skulle vara lättare att efterleva. Ett förslag om maximalt åtta timmar ströks i FVE:s slutposition. Positionen är inte särskilt offensiv och har påverkats av motsträviga irländska representanter.Veterinärerna inser dock att man har en viktig roll i kontrollen av efterlevnaden av regelverket, vilket är en prioriterad fråga.

Eurogroup for Animals, det europeiska djurskyddet har också tagit bort de åtta timmarna som en max-gräns för transport till slakt. Man kämpar för att genomföra det beslutade systemet med satellitnavigering, som medger att man centralt kan följa transporterna. Man vill fokusera på de riktigt avarterna d v s nötkreatur som går från Brasilien till Italien eller smågrisar från Holland till Ryssland. Ett annat prioriterat område är unga icke avvanda djur, som far mycket illa under transport eller gamla uttjänta tackor och kor. Jag som själv sitter med i Eurogroups transportgrupp (men inte kunde åka på mötet den 11 februari), känner en oro över att man gett upp redan från början. Djurskyddet Sverige har en bra transportpolicy som inte heller vill låsa sig vid 8 timmar, utan kräver kortare transporttider, bättre förhållanden och bättre kontroll av efterlevnaden av regelverket.

LRF meddelande att man har en reviderad transportpolicy på gång. Man signalerar som tidigare att man i Sverige kanske inte kommer klara de 8 timmarna. Inom den europeiska bondeorganisationen COPA/COGECA är det tyst. Själv var jag med och försökte lägga en gemensam transportolicy för EU:s bönder 2004, men även där var det irländarna som blockerade. Svenska Djurhälsovården fokuserar smittskyddsaspekten och vill förhindra att allvarliga sjukdomar kommer in i landet. Djurens Rätt bedömer att djurtransportfrågor har hög prioritet hos allmänheten, och kommer driva en kampanj i sommar. Man stöder Euroaparlamentarikern Jens Holms kampanj om max 8 timmar. Travsällskapets djurskyddsansvarige hade ingen aning om vad som händer inom EU och utmärkte sig med att vilja riva upp svenska transportföreskrifter, vilket knappast var dagens ämne.

Dalarna, precis som tidigare i historien, har blivit landskapet där man protesterar mot överheten. Det var i Dalarna som Siljans Chark fick backa och återinföra förbud mot GMO i foder till grisarna och korna. City Gross tvingades ta in Milkos Dalamjölk som alternativ till Arla-mjölken. Camilla Sparring är också en kämpande dalkulla. Från uppvaktarna kom också en del kritiska frågor till jordbruksministern kring bristande märkning och GMO, som Eskil inte ville svara på.

Land ställde frågan till mig om vad som behövs för att något ska hända. Jag har föreläst på ett 10-tal seminarier som Miljöstyrningsrådet genomförde 2007 - 2008, om möjligheten att ställa krav på livsmedelssäkerhet och djuromsorg i den offentliga upphandlingen. Erfarenheten är, att en förutsättning för att lyckas, är att de ansvariga kommunpolitikerna måste visa vägen och fatta beslut om upphandling med respekt för miljö, livsmedelssäkerhet och djuromsorg – och det kan inte bara bli ekologiskt. Sedan måste kunskapen och viljan om möjligheterna finnas hos kostchefer och upphandlare. Och de stora grossisterna måste också vilja försöka hitta lösningar.

Och så det här med insamlingsresultatet. Som en jämförelse till de 65 000 namnen, samlade Djurskyddet in 109 000 namn för märkning och registrering av katter och 27 000 för skonsammare djurtransporter. Men duktig PR och fokus på matkvalitet går hem bättre än herrelösa katter. Camilla Sparring hamnade i SVT-nyheterna och fick bild bl a i Svenskan.

Besöken hos Eskil Erlandsson blev väl som förväntat. Eskil hänvisade till EU-parlamentsval i juni och ny Kommission under andra halvåret 2009. Dessutom vill Irland inte ha någon inblandning i ny omröstning om Lissabonfördraget. Irland hör ju till de länder som kraftigast motsatt sig begränsningar i sin handel med levande djur. Inom EU finns beslut om att införa satellitnavigeringssystem på transportbilarna för att kunna följa transporternas längd. Eskil hävdade att finanskrisen används som argument från medlemsstaterna för att inte kunna investera i utrustning hos myndigheterna. Svenska jordbruksdepartementet kommer driva kravet på maximalt 8 timmars transport till slakt, även om man vet att man inte kommer att lyckas. Skälet är väl bl a Eskil Erlandsson skrivit under Europaparlamentarikernas upprop om 8 timmar. Frågan är om detta är särskilt klokt. Det kan finnas svenska slakterier som vill kräva förlängning av de åtta timmarna. Eurogrup for Animals har släppt förslaget om max 8 timmar och vill hitta tidsgränser anpassade till djurslag och transportförhållanden. Det positiva var väl att Eskil markerade att handel hellre bör ske med kött än med levande djur.

Det är klart att det inte var populärt att påminna om kravet på ursprungsmärkning. Ett krav som alla partier utom moderaterna drev innan valet 2006. Nu används argument som orimliga kontrollkostnader för en utvidgad ursprungsmärkning. När det gäller kravet på märkning och registrering av katter hoppas vi på att detta kommer med i översynen av djurslagsstiftningen. Direktivet till utredningen är inte klara men på gång. När det gäller den nya livsmedelsäkerhetsmyndigheten hade Eskil Erlandsson noterat kritiken, men hänvisade inte oväntat till en kommande remisshantering

Det är lite patetiskt att Mette Börsen anser att jag kommer med felaktiga påståenden om danskt griskött, när dessa faktiskt bygger på EU-statistik. Dessutom preciserar hon inte vad som var fel. Kartläggningen av salmonellaförekomsten hos höns, kycklingar och gris bygger på studier utförda i samtliga EU-länder med samma metodik. Kartläggningen av andelen antibiotikaresistenta bakterier bygger på respektive medlemslands rapportering till EU-kommissionen. Här ligger Sverige bättre till än Danmark. Jag var noga med att säga att danska grisar hade hög överlevnad under transport. Men även om Mette Börsen säger att sifferuppgifterna finns på Danish Meats hemsida, letade jag kors och tvärs utan att hitta uppgifterna. Nu kan man säga att det nog är mer intressant att veta hur stor dödligheten är under transport och vid uppstallning på slakteriet. Det kan vara vilseledande att endast redovisa dödlighet under transport.

Som tidigare version av broschyren står många av Sveriges myndighetsexperter som garanter för sakligheten. Den nya broschyren har utökats med fakta om fågelinfluensa, EHEC och LRF:s klimatarbete. Den som vill hämta hem broschyren hänvisas till LRFs eller Svenskt Sigills hemsida.

Vi var många som trodde att utredaren skulle föreslå det mest logiska d v s att skilja på riskvärdering och riskhantering. Så har man löst frågan i EU med EFSA (European Food Safety Authority) som riskvärderare och Kommissionen som riskhanterare. Det hade varit mest rationellt att Statens Veterinärmedicinska Anstalt skulle få ta över Livsmedelsverkets riskvärdering och kanske även riskvärderingen för djurskydd med stöd av SLU. Det finns bra kompetens inom SVA. Men istället väljer Gerhard Larsson att slå ihop de båda funktionerna och tala om något diffust vetenskapligt råd, som riskvärderare.

Livsmedelskvalitet och säkerhet grundläggs på gården. Kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald och öppet landskap är nära kopplat till livsmedelsproduktionen i lantbruket. Det ligger ett stort värde i att en myndighet som Jordbruksverket tar ett helhetsgrepp på primärproduktionen, något som EU också arbetar med i sina handlingsplaner för djurhälsa och djurskydd. Det är ohederligt att utmåla ett motsatsförhållande mellan främjande av jordbrukets utveckling och det som han kallar begränsningar d v s djurskydds – och miljöregler. Att ange exemplet att plocka dun av levande fåglar är skamligt. Precis som om svenska ankuppfödare skulle sätta igång i morgon att plocka dun av levande ankor om de bara fick. Att hävda att livsmedelslagstiftningen omfattar djurskydd, som Gerhard Larsson gjorde flera gånger på presskonferensen är dessutom felaktigt och vilseledande.

Att Livsmedelsverket jublar över förslaget är kanske inte så konstigt – det handlar om mera makt och placering i Uppsala. Sannolikheten är stor att det blir säkra livsmedel som blir fokus och inte produktionskvaliteten som värdesätts högt av svenska konsumenter. Säkra livsmedel är ju snarast en hygienfaktor d v s nödvändighet. Däremot duggar pressmeddelandena med kritiska röster Jordbruksverket, LRF, Miljöpartiet, Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt. Sveriges Veterinärförbund ser med oro på utvecklingen och tycker inte att norska Mattillsynet är ett positivt exempel snarare tvärt om. Och gäller det konsumentinflytande så är det väl ingen konst att välja konsumentrepresentanter till myndigheternas insynsråd.