Och så det dåliga. Arla investerar nu för att övergå till s k takåsförpackningar med skruvkork av plast till mjölken. Fråga mig inte varför. Jag har själv ofta svårt att öppna juiceförpackningar med skruvkork och får tillgripa hjälpmedel. Nu har jag läst att SIK på uppdrag av Livsmedelsverket har konstaterat att takåsmodeller ger 50 % mer utsläpp av växthusgaser än traditionell tegelstensförpackning.

Marit Paulsen framhärdar i sina påståenden att 50 % av alla antibiotika inom EU används inom djurhållningen och man vet inte hur den används. Och det kan vara sant rent generellt, men man kan tycka att hon kan lyfta fram vissa länder som Sverige och Danmark, som faktiskt har hyfsad koll på läget. I Sverige används 84 ton inom humanmedicinen och ca 15 ton till djur. Men visst Sverige är en liten del av verkligheten inom EU. Det kan vara svårt att bli hörd när man representerar ett litet medlemsland. Det finns en tydlig polarisering i nordvästra och sydöstra EU. Men frågan är hur Sverige fungerar? Vi har enligt Marit en matpornografi i Sverige med en kokbok som ges ut varje dag. Ändå lagar vi mindre mat och lägger ned allt mindre pengar på våra livsmedelsinköp. Jag fick en förklaring kring 7 % ekologisk träda. Den marken ska användas till skyddszoner och gröna korridorer. Marit talar också varmt för plöjningsfritt jordbruk. Men då ska man vara klar över att denna i allmänhet kräver ogräsbekämpning med växtskyddsmedel.

Eva Erikson, som svensk djurskyddsutredare markerade att Sverige inte ska sänka sin djurskyddsnivå. Det ligger ett stort ansvar på Jordbruksverket att förvalta uppdraget att utarbeta väl förankrade föreskrifter. Hon hävdade att vi har världens bästa djurskyddslag. ”Antibiotikafrihet” måste vara en konkurrensfördel för svensk export.

Mårten Carlsson, f d rektor för SLU och preses för KSLA, blev utnämnd till hedersledamot och det är väl verkligen någon som är förtjänt. Jag påminde om att Mårten var högtidsföreläsare på den första Guldtackeutdelningen 1986. Guldtackan var ju Slakteriförbundets pris för god djuromsorg som delades ut tillsammans med tidningen Land. Guldtacken delades ut på Läkarsällskapet under härliga högtidliga former. Mårten var moderator för vårt seminarium under utdelningsceremonin. På sitt oemotståndligt charmerande sätt med handritade OH presenterade han sina tankar om SLU:s satsning på etiska frågeställningar. Jag har en video från den dagen i november 1986, som återuppväcker gamla härliga minnen och man får nästan tårar i ögonen. Tack Gunilla Krantz och Sven Tidala för dessa fantastiska upplevelser. Just i dag är det väl tillåtet att vara lite nostalgisk. Guldtackan las för övrigt ned av Scan för några år sedan.

Gårdagen blev för mig en fantastisk unik upplevelse. Så högtidligt och festligt och jag fick mängder av grattis och kramar för att jag blev utsedd till hedersledamot. Jag har nog ännu inte riktigt fattat hur akademins ledamöter kunde utse en så kontroversiell person. Motiveringen var kort och kärnfull och lät ungefär som: Hon insåg tidigt att djur som har det bra är också bra för bönderna (jag måste be om den korrekta motiveringen). Jag tackar också Mårten Carlsson för den spännande bordsplaceringen.

År 2011 innehöll många brännande ämnen. Den ökande antibiotikaresistensen har fått berättigat ökat utrymme. Danmark som ordförandeland första halvåret 2012 kommer att prioritera frågan. Jordbruksverket har också bjudit in till strategisk diskussion i slutet av mars. Föreningen Vi Konsumenter har uppmanat Sveriges Konsumenter att jobba vidare med frågan. Personligen kommer frågan, precis som de senaste 30 åren, vara högprioriterad.

EHEC- utbrottet i Tyskland under sommaren med många allvarligt sjuka och dödsfall skapade panik och plötsligt blev spanska gurkor livsfarliga. Så småningom hamnade fokus på groddar och bockhornsfrö från Egypten. Svenska groddodlare som verkligen säkrat sin livsmedelssäkerhet, fick se marknaden totalt försvinna när Livsmedelsverket avrådde från groddar och detaljhandeln plockade bort groddarna från hyllorna. Svenska myndigheter blev orättvist uthängda för att inte göra något, när Svenska Dagbladet visade på den oroande utvecklingen av smittade barn i Sverige. KSLA:s EHEC-seminarium i oktober visade med all önskvärd tydlighet att ovanligt mycket görs för att förebygga EHEC i Sverige.

Den offentliga upphandlingen av livsmedel blev en följetong där förvaltningsrätts – och kammarrättsdomar avlöste varandra, spretande åt olika håll. Utan tvekan har Servera, som den stora överprövaren, under året ändrat attityd. Från att inledningsvis ha sagt att det inte går att ställa djurskyddskrav, så säger man nu sig vilja göra detta. Vi får väl kämpa för att få rimliga verifikationskrav. Och frågan kommer definitivt att leva nästa år med Anders Wijkmans upphandlingsutredning. KSLA planerar en workshop i vår.

Pågående statliga utredningar har inneburit flera bloggar och medfört en omfattande samverkan mellan olika intressenter. Christer Wretborns s k djursmittutredning innebar bl. a ett konstruktivt samarbete mellan veterinär – och läkarkåren. Tråkigt bara att samarbetet gav en något för tillspetsad diskussionen kring villkorad läkemedelsanvändning i mjölkproduktionen. Låt oss avvakta den pågående utvärderingen. Alla är överens om att det är oerhört viktigt att användningen av antibiotika måste vara behovsanpassad och bygga på diagnos och att resistensen inte får öka. Jordbruksverket har nyligen gått ut med förslag till skärpningar när det gäller tillgången till antibiotika.

År 2011 går till historien då den svenska mejeristrukturen kraftigt förändrades. Ännu är det oklart om Skånemejerier säljs till franska Lactalis. Det var intressant att nyheten gavs stort utrymme i SVT. Jag tror inte utförsäljningen av Scan till Finland 2006 fick samma uppmärksamhet. Men det är ju ändå så att svensk mjölkproduktion är ryggraden i svenskt lantbruk och ligger nära den svenska folksjälen. Jag undrar om svenska mjölkkonsumenter bryr sig om ifall svenska mejerier ägs av svenska bönder? Än en gång – det är dags att driva frågan om ursprungsmärkning av mejeriprodukter.

Det är bra om man engagerar sig i utvecklingen av CAP, men diskussionen måste bygga på ett helhetstänk och handla om vad vi får och vill ha för pengarna. Verkligheten är ju den att Maria Ludvigsson och hennes marknadsliberala kompisar inte vill betala för kollektiva nyttigheter via priset på biffen i butik och för den delen inte heller på krogen. Och kollektiva nyttigheter är bl a biologisk mångfald, minskat näringsläckage, öppna landskap, kulturmiljöer. Flera med mig anser också att djuromsorg som ger friska djur och säkra livsmedel och positivt bidrar till folkhälsan också är en angelägen kollektiv nyttighet.

Susanne Gäre har också jobbat i Frankrike och pekar på engagemanget hos franska konsumenterna kring maten från jord till bord. De franska bönderna har också stöd i befolkningen. Jag saknar verkligen detta engagemang i Sverige. Svenska konsumentrepresentanter anser fortfarande att konsument – och producentintressen oftast är motsatta. Det är så enkelt att med bristande kunskap och insikt tänka bort vad som skulle hända om marknaden skulle få styra och jordbruksstöd bara skulle ges till ekologisk produktion. Vad händer då med tillgången till svenska säkra livsmedel, med höga djurskyddskrav och miljökrav? Och vad händer med vårt jordbrukslandskap och våra miljömål? Det blir kanske bara finns nichade svenska gårdsprodukter för de rika.

Under 2012 vill jag
- att Eskil Erlandsson inte ryggar för Eva Erikssons förslag om att införa krav på märkning och registrering av katter, förbud mot tidelag och extrem avel av hundar. Eskil tar till sig kritiken på Christer Wretborns rapport SOU 2010:106, som föreslog att bönderna skulle stå för huvuddelen av kostnaderna för kontroll och bekämpning av smittsamma djursjukdomar och zoonoser. Belasta inte bönderna med ytterligare kostnader, som samhället bör stå för. För att vi inte ska få in allvarliga djursjukdomar i landet bör Sverige gå till EU-domstolen och hävda våra tilläggsgarantier för allvarliga djursjukdomar. Det ger oss respit.
- att politiker och opinionsbildare på ett kunnigt och seriöst sätt engagerar sig i diskussionen om framtida CAP. Marknaden är inte villig att betala för kollektiva nyttigheter
- att kommunalpolitiker utformar väl formulerade kostpolicies som ger upphandlarna stöd att ställa miljö – och djurskyddskrav och ställer krav på uppföljning
- att Jordbruksverket driver på mot landsbygdsdepartementet för att Sverige ska värna sina tilläggsgarantier. Att verket inte i sin strävan efter förenkling slänger ut viktiga djurskyddskrav ur sina föreskrifter.
- att Konkurrensverket accepterar att djurskyddskrav vid offentlig upphandling har betydelse för folkhälsan och inte är i strid mot EU-rätten.
- att någon anmäler Sverige till EU-domstolen för att våra rättsinstanser inte begär förhandsbesked om rätten att ställa djurskyddskrav vid offentlig upphandling
- att Sveriges Konsumenter (SK) fortsätter att driva frågorna kring den offentliga måltiden och antibiotikaresistens. Att SK inser att framgång ofta bygger på samverkan, att bilda allianser, och inte på att betrakta andra intressenter som fiender. Att SK lever upp till sin målsättning att relevant märkning underlättar konsumenternas val.
- att SKL prioriterar maten till skolor, vård och omsorg och ger utökat stöd till kostchefer och upphandlare
- att Grossisterna gör allvar med att ställa djurskyddskrav vid offentlig upphandling av livsmedel genom att undersöka marknaden och ta en dialog med upphandlare och underleverantörer
- att Anders Wijkman driver frågorna kring att ställa miljö – djurskydd – och kvalitetskrav utöver EU:s minimidirektiv. Det är en principfråga att samhället ska gå före mot ett hållbart samhälle.
- att Råd & Rön och Naturskyddsföreningen inser att även det näst bästa kan bidra till en hållbar livsmedelsproduktion. Kvalitetskoncept som Svenskt Sigill och Rainforest Alliance bidrar till minskad bekämpningsmedelsanvändning, ökad biologisk mångfald, minskat näringsläckage och säger dessutom nej till GMO.
- att LRF äntligen tar ett rejält tag för att professionellt marknadsföra svenska mervärden. Konsumenter som väljer svenskt har rätt att få veta varför. Att man medverkar till en konstruktiv konsumentdialog och även med andra NGO:s inte minst med djurskyddet inför hanteringen av en ny djurskyddslag.
- att Svenska djurskyddsorganisationer (de två stora) ser värdet i att ju fler dess bättre. Flera medlemmar i Eurogroup for Animals gynnar djuren i EU.
- att svenska detaljhandeln (tittar på kollegorna i exempelvis Holland och Storbritannien) och mer aktivt driver en utveckling och marknadsföring av djurvälfärdskoncept. Ekologiskt räcker inte för att freda sitt samvete.
- att EU fastställer en handlingsplan för djurvälfärd som inte innebär totalharmonisering av EU:s djurskyddslagstiftning, utan i första hand lägger krut på att se till att nu gällande förordningar efterlevs exempelvis transportförordningen.
- att Guy Allan Svensson inser att EU-domstolen inte kan förhindra enskilda företag/slakterier att ställa kvalitetskrav på sina slaktdjur. Och Belgisk Blå har med kvantitet att göra och inte kvalitet.

M. m. m. m. det innebär att det sannolikt kommer att finnas mycket att blogga om nästa år. GOTT NYTT ÅR

Det har varit ett väldigt intensivt år. Alldeles för många utredningar! Jag undrar varför jag lägger kraft på att plöja igenom decimetertjocka SOU, skaffa mig kunskap och försöka bidra till att dåliga förslag hamnar där de ska d v s i papperskorgen. När det gäller Gerhard Larssons myndighetsutredning 2009 lyckades jag inte övertyga Sveriges Konsumenter (kanske på grund av deras representant i utredningen), men vi var tillräckligt många som sa nej till Larssons förslag till myndighetsstruktur. Christer Wretborns smittskyddsutredning, som kom i början av året, har mötts av en massiv kritik. Och nu har jag nästan läst hela Anders Wijkmans delbetänkande om offentlig upphandling SOU 2011:73 . Som ni förstått av tidigare bloggar, är jag lite bekymrad. Jag hoppas LRF känner att jag brinner för att hitta bra lösningar för konsumenterna, djuren och för Sveriges bönder. Och i slutet av november kom Eva Erikssons 900 sidor med förslag om ny djurskyddslag SOU 2011:75. Där får jag nog ta rollen att utforma förslag till yttrande för Sveriges Konsumenter. Socialstyrelsens strategi mot antibiotikaresistens var inte svårt att stödja och ställa krav på åtgärder. Annars har under året den offentliga upphandlingen och möjligheten att ställa djurskyddskrav upptagit mycket av min tid och engagemang.
Jag trodde det var slut med att bli anlitad som föreläsare, men nej då. I höst har jag talat om offentlig upphandling för ett nätverk av kostchefer, berättat om bakgrunden till svenska mervärden för Sveriges Äldre Veterinärer och talat om djurskydd i EU och konsumentaspekter för agronomie studerande. På fredag är dags att försöka hjälpa studenterna vid hotell – och restauranghögskolan i Grythyttan att ge svar på frågan: Vad ska jag tänka på när jag väljer kött. Risken är att de kommer bli förvirrade på en högre nivå.

Just nu pågår inom LivsmedelsSverige (www.livsmedelsverige.se) ett försök att få till stånd en branschöverenskommelse kring begreppet närproducerat. Det finns olika begrepp som cirkulerar i debatten – närproducerat, lokalproducerat eller regionalproducerat. Enligt konsumentstudier lägger olika konsumenter in olika värderingar i begreppen. Ibland gör man tolkningar som att närproducerat skulle vara lika med ekologiskt. Det kan ju också vara så att man med närproducerat menar svenskt, med de värden som svenskt står för. Men det finns också de som tydligt vill stödja regionens bönder eller den lokala industrin. Jag tror det finns ett legitimt skäl att tro sig verka för kortare transporter, även om det inte alltid fungerar så. I något slag syfte att sanera begreppsförvirringen har LivsmedelSverige åtagit sig att försöka få till stånd en definition som kan vara underlag för aktörernas användning av begreppen. Jag uppfattar detta som en ganska svår utmaning. Man går nu ut med en enkät tillolika intressenter som underlag för det fortsatta arbetet. I detta sammanhang vill jag nämna att Svenskt Sigill inte har använt sig av begreppet närproducerat. Däremot kan det vara så att de som märker med Svenskt Sigill har använt närproducerat som ett argument.

Personligen, boende i Stockholm, så är det inte avståndet till produktionen som är avgörande för mina val av livsmedel. Jag är betydligt mer intresserad av att köpa livsmedel med identitet och ursprung. Jag väljer gärna Charolais-kött eller lamm från Gotland, fläskkotletter från Roslagsgrisen eller dessertostar från Skärvången. Sigill-märkt griskött har tydliga avsändare kopplat till bonde och gård. Sigillmärkta tomater har ofta odlaridentitet till skillnad från importerade ekologiska tomater. Och frågan är vad avstånd ska relateras till – odlingen, var djuret är uppfött eller var förädlingen har skett?

Eva Eriksson gör djurskyddslagen till en ramlag och detaljregler, som beteskrav, lösdrift för grisar och halm till kalvar, försvinner från djurskyddsförordningen. Jordbruksverket får en delikat uppgift att utforma detaljföreskrifter, som tillfredsställer LRF: s krav på målstyrning och flexibilitet. Leif Denneberg betonade Jordbruksverkets uppdrag att förenkla och lätta den administrativa bördan för djurhållarna. Men ändå ska vi behålla den svenska djurskyddsnivån. Och som jag skrev tidigare så kan ju Sverige inte avvika från EU:s lagstiftning inom djurskyddsområdet. Det fanns tidigt kring direktivet för utredningen en tilltro till att bindande resursbaserat regelverk skulle kunna ersättas med djurvälfärdsindikatorer d v s man skulle avläsa djurskyddet på djuren i stället. Nu blir det väldigt klart att djurbaserade välfärdsindikatorer är ett komplement till resursbaserade d v s krav på miljö och skötsel.

När jag jobbade med kattfrågan för Djurskyddet Sverige, nämndes ibland att lokala djurskyddsföreningar hade problem med bönder som hade mängder av katter med dålig koll. Men Jan- Åke Robertsson svarade tydligt att LRF ställer upp på märkning och registrering av katt.

När det gäller djurskyddsaspekter på aveln, så framgick att man vill beakta effekten på såväl hondjur som avkomma. Då uppstår givetvis frågan kring om vi över huvudtaget har någon möjlighet att hantera nötkreatursrasen Belgisk Blå. Här har ju EU-regelverket gjort det omöjligt för Sverige att hindra att genen för muskelhypertrofi (dubbla lår) sprids hos svenska djur. Jag fick inte tillfälle att ställa frågan, vilket hade varit intressant eftersom ordförande i Svenska Belgisk Blå – föreningen Guy Allan Svensson var på plats. Hans supportrar tog chansen att försöka förstöra en bra diskussion, med osakliga inlägg. Men bortsett från detta, bör Jordbruksverket ha en eloge för en intressant och informartiv konferens. En speciell eloge till Eva Eriksson för en tydlig och bra presentation av utredningen.

LRF tycker inte att förslagen är tillräckliga för att få ett mer målstyrt djurskydd, som ger djurägarna större flexibilitet och ansvar. Men uppriktig sagt – så länge vi har resursbaserade djurskyddsförordningar och direktiv på EU- nivå blir det svårt. Marit Paulsen driver i EU- parlamentet kravet på en harmoniserad djurskyddslag inom EU. Eftersom man då sannolikt kommer att hamna på minsta gemensamma nämnare, kommer detta självfallet innebära att Sverige får sänka sin lagstiftning. LRF kanske skulle tycka att detta var en lösning på kravet på målstyrning och ökad flexibilitet, men djurskyddsorganisationerna i Sverige har protesterat vilt mot en sådan harmonisering. Det finns en ganska stor enighet om att det behövs krav på miljö och skötsel, men också att detta bör kompletteras med djurbaserade välfärdsindikatorer.

Sista ordet är definitivt inte sagt. Nu blir det stor djurskyddskonferens på torsdag. Sedan vidtar en bred remisshantering. I starten av utredningen 2009 inkom över 100 synpunkter från olika intressenter. Det lär inte bli färre remissyttranden. Sedan är frågan hur Eskil Erlandsson och hans borgerliga kollegor kommer att se på vissa av förslagen, som faktiskt innebär mer regelverk och inte mindre. Lycka till!

Tidigare i veckan träffades Sveriges Konsumenters livsmedelsgrupp och mejslade ut sitt förslag till manifest kring den offentliga måltiden. Grundplattformen är en hållbar produktion och konsumtion. Man konstaterar också att det är politikerna som måste ta sitt ansvar genom att formulera tydliga kostpolicies. SK anser att det finns flera aktörer som har ett ansvar för att uppfylla målet: Den goda maten till skolbarn, sjuka och gamla. Formellt har politikerna huvudansvaret, men alla aktörer i kedjan måste känna ett ansvar; kostchefer, upphandlare, köks- och serveringspersonal. SKL har ett centralt ansvar liksom företag som serverar måltider, producenter av råvaror, livsmedel och måltider. Grossisterna har genom sina omfattande överprövningar fått många kommuner att avstå från att ställa miljö – och djurskyddskrav. Man brukar säga att offentlig upphandling bör fungera som vilken annan affärsrelation som helst. Som kund måste du få ställa kvalitetskrav. Hade grossister velat gå upphandlarna till mötes hade man lagt energi på att hitta lösningar på verifikationsfrågorna. Det är väl en konstig affärsrelation där man säger till sin kund: Ändrar du inte dina kvalitetskrav, så släpar vi dig till förvaltningsrätten!

Anders Wijkman verkar ha tagit intryck av Konkurrensverket och Servera . Det finns långa resonemang kring under vilka förutsättningar som den offentliga upphandlingen ska vara ett verktyg för att uppfylla samhällets mål kring hållbarhet. Wijkman anser att EU-kommissionen ska ta fram en vetenskaplig baserad vägledning som tydliggör i vilka sammanhang offentlig upphandling utgör ett samhällsekonomiskt effektivt och verksamt styrmedel för en hållbar utveckling. Han talar hellre om kommunikationer och byggande än livsmedel. Jag trodde Kommissionen redan tagit ställning genom sitt Green Procurement och sitt informationsmaterial kring hur man kan handla med hänsyn till miljö, uthålligt fiske och djurvälfärd. Och det räcker inte som SK anger utgå från de nationella miljömålen. Det finns ett tydligt samband mellan djurskydd, djurhälsa och säkra livsmedel. Friska djur ger mindre behov av antibiotika och mindre risk för antibiotikaresistens. Det finns skäl till att Johan Rockström, Stockholm Environment Institute, en av våra främsta hållbarhetsexperter, i TV-soffan talar om antibiotikaresistens som en av våra viktigaste hållbarhetsfrågor.

När vi i styrelsen i somras kläckte frågeställningen kring köttkonsumtionen visste vi att detta var en angelägen och debatterad fråga. Workshop är en bra form för att föra diskussioner inom ett angeläget område. Deltagarna fick en plattform genom att Helena Lööv, Jordbruksverket presenterade fakta om produktion och konsumtion, Anna Richert, Klimatcertifiering, talade om köttproduktion från hållbarhets – och klimatsynpunkt, Jenny Lundström; Svenska Djurhälsovården, talade om djurskydd, salmonella och antibiotika – viktiga komponenter i den svenska modellen och Monika Pearson från Livsmedelsverket som redogjorde för köttets roll i vårt kosthåll. Diskussionen leddes klokt av Pia Lindeskog, nuvarande Folkhälsoinstitutet. Bland deltagarna saknade jag Naturvårdsverket, handeln, industrin, fler djurskyddsorganisationer och journalister – alla inbjudna, men det var verkligen inget problem att få en livlig debatt.

Det är viktigt att se frågan i sin helhet. Naturvårdsverket utreder just nu frågan kring styrmedel kring köttkonsumtion – klimat. Djuromsorg, livsmedelsäkerhet och hälsa finns sannolikt inte med i Naturvårdsverkets uppdrag. Djurhållning är ett mångfunktionellt system, som förser oss med mjölk, kött, skinn, biologisk mångfald, avfallsförädling och rekreation. Användningen av soja i foder är en av knäckfrågorna från hållbarhetssynpunkt. Sojaanvändningen har fördubblats i svenska foder på 20 år. Sojaodlingen medverkar till avskogning i Sydamerika, användning av otrevliga bekämpningsmedel och en minskning av den biologiska mångfalden (GMO och salmonella inte att förglömma). Men debatten i media har medfört att det pågår mycket arbete för att försöka öka odlingen av inhemska proteinfodermedel. Att som Naturskyddsföreningen påstå att den svenska köttproduktionen bygger på huvuddelen importerat foder är fel. Inblandningen av soja i fodret till mjölkkor är ca 4 % och i foder till köttproducerande nötkreatur och får ofta lika med noll. I Svenskt Sigill Nötkött är användning av soja och palmkärnkaka inte tillåtet. En omvärdering av sojamjölet, som är på gång, kan ändra kycklingproduktionens stora fördelar från klimatsynpunkt.

I USA äter man 100 kg kött per person – är vi på väg åt det hållet? Intresset för kött inom restaurangvärlden är stort. Det öppnas flera nya köttrestauranger bara i Stockholm. Idag ligger andelen svenskproducerat kött mellan 40 – 70 % beroende på köttslag. I livsmedelsbutikerna är köttet huvudsakligen svenskt. Ursprungsmärkningen på charkvaror kan förhoppningsvis öka efterfrågan på svenska charkråvaror. Men i restaurangvärlden annonserar man gärna att man har amerikanskt kött, utan en tanke på hur köttproduktionen ser ut i USA – ofta storskalig och med hjälp av slutgödning i feed lots och med tillväxtantibiotika. Det enda vi slipper är hormonbehandlat kött, eftersom EU säger nej till detta.

På inrådan av Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm lyssnade jag av konferensen ”Sverige kan” på webben. Även nya miljöministern Lena EK tryckte på det personliga ansvaret. Men hon ropade på hjälp för att kunna driva att Sverige ska gå före när det gäller minskningen av utsläppet av koldioxid. Det behövs en tydlig opinion för att få majoritetsbeslut i riksdagen. Johan Skoglund, JM gjorde en reflektion efter att ha lyssnat av alla tunga experter och opinionsbildare. Förutom hans uttalande om eget ansvar, så deklarerade han att han inte förstår värdet av exempelvis ekologisk mjölk. Man (vi?) måste bli bättre på att förklara värdet av våra val i livemedelsbutikerna. Samma signal kommer från Svenskt Kötts konsumentstudie från 2011, där en stor del av konsumenterna inte vet att det finns skillnader mellan djurhållning i Sverige och djurhållningen i länder som exporterar till Sverige. Man köper trots allt svenskt, men förstår inte varför man ska betala mer. Welfare Quality projektets studier av aktörer i livsmedelskedjan bekräftar att svenskarna har ett stort engagemang i djurskydd, men vill helst att politiker och myndigheter sätter ribban. Har lantbruksnäringen under femton år underlåtit att berätta att svensk livsmedelsproduktion har hög livsmedelsäkerhet, jobbat hårt med miljöfrågorna och att djuren föds med stöd av en av världens tuffaste djurskyddslagstiftningar så måste man förstå att kunskapen är låg hos konsumenterna.

På Sveriges Konsumenters konferens i går, tog man förtjänstfullt upp konsumtionens dilemman. Då kommer åter diskussionen om vem som rädda världen. Jag gillade bloggaren Ekostilse Tanja Dyredand, som argumenterade för det personliga ansvaret. Hon har blivit lite bekymrad över att hon ger skolungdomar dåligt samvete. Fortsätt med det tyckte dock Viveka Risberg, Swedwatch.

Jag var inte i Köpenhamn och avlyssnade Nordiska rådets seminarium i Köpenhamn. Men jag har fått en bra och utförlig rapport av en pålitlig rapportör. Eftersom seminariet ägde rum i Köpenhamn blir det fokus på vad som händer i Danmark. Och går jag in och tittar på Nordiska rådets hemsida, så är det mycket danska presentationer. ”Danmarks flagga flaggar mest”. Jag blir påmind om ett citat från, jag tror det var, Pecka Langer, när han bevistade ett nordiskt skidevenemang. Med en rejäl ironisk släng mot det norska självförtroendet fällde han en för mig, oförglömlig kommentar ”Det synes mig som Norges flagge flagger mest”.

Danska presentationer och nyhetsbrev präglas av att man gärna hävdar att man är världsbäst på salmonellabekämpning eller att minska antibiotikaförbrukningen och resistensen. Bortglömt är, att det var Sverige som var först i världen med att införa förbud mot antibiotika som generell fodertillsats 1986. Det var Sverige som 1996 startade kampen för att få övriga EU att införa receptkrav på all antibiotika inom djurhållningen. Men självfallet hade vi god draghjälp av Danmark. På jordbruksdepartementets konferens i november 1997, deklarerade danska Lantbrugsraadet att man avsåg att frivilligt avveckla antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. LRF och danska Landbrugsraadet ordnade i mars 1999 en gemensam presskonferens. Jag vet att Danmark sliter med frågan och har tuffa regler för grisgårdar, som har hög antibiotikaförbrukning. Man vill också upprepa den stora antibiotikakonferensen från 1998 ”The Microbial Threat” under det danska ordförandeskapet första halvåret 2012.

Marit Paulsen hävdade på seminariet i måndags att det inte finns statistik över läkemedelsförbrukningen. Men här har det hänt ganska mycket. Många EU-länder inrapporterar såväl förbrukning av antibiotika som resistensdata. Förbrukningen i djurhållningen (korrigerat till djurantal) är nio gånger större i Holland och Frankrike och dubbelt så hög i Danmark som i Sverige. Andelen resistenta bakterier har en koppling till förbrukningen. I Frankrike och Holland är 60 -80 % av kolibakterierna hos gris resistenta mot tetracyklin (vanligt använt antibiotika) I Danmark är drygt 30 % av bakterierna motståndskraftiga, medan Sverige ligger på ca 5 %. En eloge till svenska grisuppfödare, veterinärer och rådgivare som bidragit till denna gynnsamma situation. Och slutligen – svenska representanter från Svenska veterinärförbundet (Evamari Lewin och Christina Arosenius) klargjorde att den tyska uppfattningen att veterinärer ska tjäna på att sälja läkemedel, definitivt inte har stöd av Sveriges Veterinärförbund.

För tretton år sedan 1998, anordnade KSLA ett seminarium kring EHEC. Sverige hade då fått begynnande problem och jag från LRF, presenterade lantbrukets syn. Då var rubriken ”EHEC- bakterien – ett smygande hot”. Då hade LRF redan 1996 initierat samråd mellan näringen och berörda myndigheter. Det första gemensamma myndighetsdokumentet s k 5 GD – dokumentet formulerades 1997 och har sedan reviderats flera gånger, sista gången 2008. Nu var rubriken på KSLA-seminariet: ”Har EHEC-bakterien kommit för att stanna?”. Frågan måste besvaras med Ja. Liksom med salmonella kan man inte utrota bakterierna, men det kan vara möjligt att sänka smittrycket. Sedan tidigt har Halland, Västra Sverige och Skåne varit områden med förhållandevis högt smittryck. Men genom sanering av ett slakteri i Halland med levererande besättningar har man lyckats sänka förekomsten av O 157 klad 8, den som tidigare kallades Hallandsklonen.

Men även om statistiken visar att svenskar drabbas oftare av antibiotikaresistens (över 6000 fall av MRSA och ESBL, huvudsakligen importerad), campylobacter (totalt 8000 fall) och salmonella (totalt 3600 fall) än av EHEC (totalt 334 fall), så kan effekterna av en EHEC- infektion vara oerhört dramatiska – obotliga njurskador, störningar av centrala nervsystemet och dödsfall. Oftast drabbas små barn. Det gör att man måste finna vägar att kontrollera och om möjligt bekämpa sjukdomsframkallande EHEC. 5 GD – dokumentet från 2008 angav att ett kontrollprogram för EHEC/VTEC ska införas. Frågan är bara hur det ska se ut och hur det ska finansieras.

Kvalitetssäkringssystem och certifieringar kan aldrig garantera total livsmedelsäkerhet, men minska riskerna genom att fastställa regelverk inom hygienområdet. ICA måste luta sig mot tredjepartscertifieringar för att så långt möjligt säkerställa säkra livsmedel. Det finns ingen möjlighet att annars ha kontroll över alla leverantörer. Syftet med en tredjepartskontroll ackrediterat av en offentlig myndighet , typ SWEDAC, är att handel ska kunna ske mellan olika länder.

Visst, jag har arbetat på Scan och i LRF och är anställd i ett dotterbolag till LRF, som arbetar med kvalitetssäkring och certifiering av svenska mervärden, Svenskt Sigill. Och då är jag säkert inte neutral i frågorna kring frihandel och svenska värderingar kring djuromsorg, miljöhänsyn och säkra livsmedel. Visst, jag brinner för frågorna kring antibiotikaresistens, djurskydd, men skaffar mig också kunskap om hållbarhets – och miljöaspekter och klimat. Jag har arbetat med svenska mervärden sedan 80-talet och kanske diskvalificerar detta mig som tyckare. Mitt problem är kanske att jag också vet för mycket om hur det ser ut i djurhållningen i Europa genom att arbeta med djurskydd på EU-nivå. Och jag köper inte brasilianskt eftersom jag inte accepterar att man besprutar betesmarkerna med bekämpningsmedel eller hugger ned regnskog.

Hade vi i Sverige köpt frihandelsprincipen inom EU vid medlemskapsförhandlingarna 1994 hade Sverige släppt kravet på att få ställa krav på att importen till Sverige skulle vara kontrollerad avseende salmonella. Vi hade inte arbetat för att djuren i Sverige skulle kunna skyddas mot vissa allvarliga sjukdomar, som finns på andra sidan Öresund. Vi hade accepterat att det svenska förbudet mot antibiotika generellt i foder faktiskt var ett handelshinder och släppt kravet på ett undantag. Detta undantag innebar sedermera att Sverige lyckades övertyga resten av EU att göra likadant d v s förbjuda tillväxtantibiotika i foder fr. o m 2006. Nu tycker vissa departementstjänstemän och utredare att vi i frihandelns namn ska släppa in allvarliga djursjukdomar i Sverige. Och Livsmedelsverket fick inte ta fram miljöanpassade kostråd, eftersom detta skulle kunna uppfattas som handelshinder. Nej låt oss, som Ewa Björling vill, se till att hela EU får tillgång till snus. Det skulle väl gynna den europeiska folkhälsan – eller hur?

Jag förstår inte att Maria Ludvigsson påstår att protektionismen råder i charkdisken. I går tittade jag på SVT:s GoKväll där köksbänken dignade av italienska charkuterier. Och det är inga problem att hitta dessa i livsmedelsbutikerna. Däremot håller jag med om att utbudet i köttdisken kan kännas ganska påvert. Du får väl välja ekologiskt då, blir kanske rådet. Visst men då måste såväl svenska KRAV och EU-ekologiskt rätta till sina svagheter för att jag ska betala ett högt pris för djurvälfärd. Byt kycklingsort och grisras i den svenska ekologiska uppfödningen. Och låt de danska ekologiska suggorna böka i marken.

Ökad kunskap om konsumentbeteende och skillnader mellan länder är viktigt när man vill påverka en utveckling åt ett visst håll antingen det gäller bättre djurvälfärd eller ökad miljöanpassning. Om man tittar på Karl Bruckmeiers studie och också studerar den stora EU-studien Econ Welfare hittar man en likartad bild. Det finns inte en enhetlig modell som kan tillämpas i samtliga EU-länder. Svenska konsumenter ligger uppe i ena hörnet med hög nivå på djurskyddslagstiftningen och konsumenter som har stort förtroende för myndigheter. I andra hörnet ligger Storbritannien som har stort engagemang i djurskydd och ligger långt framme med frivilliga djurvälfärdsstandarder, som fått stort genomslag i detaljhandeln. Nere i botten ligger Makedonien, Spanien och Ungern – lite kunskap och engagemang hos konsumenterna och låg nivå på lagstiftningen. Svenska konsumenter säger sig ta hänsyn till djurskydd när man väljer livsmedel, men anser att det saknas information på produkten. Man vill gärna ha svenskt kött, men vet inte att djurskyddet skiljer sig mellan länder. Det är också viktigt att fundera över skillnaden på konsumenter och medborgare. Svenska medborgare vill ha god djuromsorg men det ska hanteras av staten och myndigheterna. I Sverige finns därmed problem med att utnyttja marknaden som hävstång för att förbättra djurvälfärden.

Filmerna ”Vårt dagliga bröd” från storskalighetens EU, och Food INC från USA, böckerna ”Monsterbiff till middag” och ”Döden i grytan” beskriver en skrämmande utveckling där girigheten och konsumenternas förmodade krav på billiga livsmedel leder till en utveckling, som ingen vettig människa väl kan vilja ha. Monokulturer av soja och spannmål driver mot en intensiv användning av potenta bekämpningsmedel. Detsamma gäller växthusproduktion där bekämpningsmedelsanvändning och gödsling är omfattande. Holland får bli exemplet. Jag har flugit över Spanien där tusentals kvadratkilometer är täckta av plasttält med grönsaksproduktion. Jag undrar var de finns, de spanska miljövänliga frilandstomaterna? Men jag vet att svenska odlare är duktiga på att använda biobränslen för att värma sina växthus och i många fall använder väldigt lite växtskyddsmedel utan vara ekologiska.

Bilden av extensiv nötköttsproduktion med betande djur i Brasilien, har fått sig en rejäl törn. För att spara mark övergår man allt mer till intensiv uppfödning i feed lots. Då blir bilden en helt annan än vad importörerna North Trade och Annerstedt/Flodin vill ge konsumenterna. Och ge mig en förklaring till varför restaurangerna och vissa detaljhandlare blivit så förtjusta i kött från USA, annat än att man kan leverera bra ätkvalitet. Om jag överhuvudtaget ska vara intresserad, vill jag ha garanterat att djuren inte slutgötts i feed lots (jag har sett dem i verkligheten). Och glöm inte att hormonanvändningen för att öka tillväxten är vanlig i USA, även om det köttet inte ska få exporteras till EU. Och fortfarande är antibiotikaanvändningen hög, även om starka konsumentkrafter och vissa kommersiella företag försöker få stopp på användningen för att öka tillväxten (tidigare blogg).

Jag måste erkänna att när jag för första gången såg Handelsbankens (min bank) annonser om att investera i livsmedelråvaror, så jag kände jag obehag. Ska vi nu spekulera i livsnödvändigheter – mat. Jag har en gång i tiden varit i Chicago och sett börshandeln med vete, majs, soja och pork bellies (fläsksidor), men hade då ingen förståelse vad detta kunde tänkas innebära för livsmedelsmarknaden i stort. Daniel Öhman och Malin Olofsson målar upp en skrämmande bild, där prisbilden styrs av samma obegripliga krafter som börsmarknaden. Det handlar inte om terminshandel för att säkra ett pris till bonden utan något helt annat. Och små bönder i U-länderna kan vara helt utlämnade till effekten av kraftiga prissvängningar. Skrämmande!

Men varför ska ekologiskt vara enda lösningen. Varför inte premiera steg på vägen d v s Sigill-certifierade livsmedel, där krav ställs på miljöhänsyn och djursomsorg och klimatcertfiering är möjlig.

Ett möte med djurskyddskollegor från tunga EU-länder ger många tankeställare. Vi som jobbar med djurskydd på EU-nivå vet att förändra djurskyddslagstiftningen inom EU är ett oerhört mödosamt arbete. Kommissionär Dalli, DG Sanco, har verkligen inte visat någon större vilja att driva djurskyddsfrågor. Konkurrensverket, som anser att det är mer framgångsrikt att ändra EU:s djurskyddslagstiftning än att ställa djurskyddskrav i offentlig upphandling, måste inse detta. Därför blir certifierade djurvälfärdsstandarder intressanta för att driva på för ett bättre liv för djuren i EU (och kanske också i tredje land). Det räcker inte med att bara pusha för ekologiskt. I Storbritannien och Holland är den ekologiska djurhållningen liten – i Holland runt en procent. I de flesta fall klarar ekologiska besättningar kraven i djurskyddsstandarden, men det finns exempel på många konventionella besättningar som når tre stjärnor i Holland. Från djurskyddsorganisationerna ses med viss skepsis på en kombinerad kvalitetsstandard som Svenskt Sigill, som också säkrar miljö och livsmedelssäkerhet. Men tittar jag på IP Sigills djurvälfärdskrav, så hävdar vi oss väl. Visst har vi den svenska djurskyddslagstiftningen som bas. Men vi kan i standarden också balansera eventuella målkonflikter mellan djuromsorg och miljö, och med klimatcertifiering även klimatkrav.

Varken Dierenbeschirmung, RSPCA eller Deutsche Tierchutz har någon standard för mjölkkor. Det finns självklart en logisk förklaring till detta, eftersom fjäderfä – gris- och kalvproduktion anses vara de mest intensiva djurhållningsformerna. Lammproduktionen i Storbritannien ansågs vara för svår att certifiera p g a att spårbarheten inte går att säkerställa. Trots mul – och klövsjukeutbrottet 2001 i Storbritannien, så handlas får på kreatursmarknader kors och tvärs över landet. Och kor anses av konsumenterna fortfarande ha det bra! Inom Svenskt Sigill är standarden för mjölk viktigt och omfattar en stor andel av svenska mjölkkor.

Intresset för djurbaserade djurvälfärdsindikatorer är stort, men man är tydlig med att djurvälfärdsstandarder måste bygga på såväl resursbaserade krav som att mäta utfallet genom djurbaserade mått. Även i andra länder än Sverige finns diskussionen om att underlätta lagstiftningen genom att ersätta detaljreglering med mätningar av djurens välfärd – out come. Men det är fortsatt viktigt att förebygga djurskyddsproblem med en god djurmiljö.

Som alltid när jag berättar om att den ekologiska kycklingproduktionen i Sverige bygger på snabbväxande hybrider, så skakar man på huvudet. Djurvälfärd måste täcka hela kedjan – allt från avel till avlivning. RSPCA har valt att inte ange slaktålder för kycklingar, eftersom detta kan leda till att uppfödaren svälter kycklingarna. Det är en del av min kritik mot den ekologiska kycklingproduktionen.

Kommissionen ska i september presentera en utvärdering av djurtransportförordningen 1/2005. I januari i år avrapporterade EFSA (European Food Safety Authority) sin utvärdering (som jag skam till sägandes inte läst). DG SANCO Direktoratet för hälsa och konsumentfrågor) lät 2010 en fristående konsult utvärdera EU:s djurtransporter när det gäller djurskydd, huruvida transportörerna använder navigationssystem och handelsflödet av djur och andra socioekonomiska effekter. Djurskyddet har förbättrats marginellt. Antalet döda djur och djur olämpliga för transport har minskat något, liksom andelen halta djur, skador och tecken på utmattning. De främsta förbättringarna gäller långa transporter d v s över 8 timmar. Även om förordningen kräver att transportfordonen ska vara utrustade med navigationssystem (för att kunna kontrollera resväg och tidsåtgång) är det 25 % som inte har utrustning. Kontrollen av myndigheterna är dålig. Förordningen har inte haft någon effekt på handeln med levande djur. Den internationella handeln har stadigt ökat under perioden 2005 till 2009. De stora skillnaderna mellan medlemsländerna när det gäller införande av regelverket och kontroll av efterlevnaden kan få allvarliga effekter på djurskyddet. Oseriösa transportörer kan välja transporter genom länder med bristande kontroll.

Sverige har ju valt att begränsa sina slaktdjurtransporter till max 8 timmar inom landet, med möjlighet till dispens för ytterligare 3 timmar. Detta är möjligt enligt EU:s transportförordning. Men det är viktigt att veta att för s k livdjur d v s djur som inte går till slakt gäller EU-förordningens tidsangivelser. Grisar kan exempelvis transporteras 24 timmar utan foder och vatten och kalvar 14 timmar. Det förekommer export av slaktdjur från Sverige och import av djur till Sverige. Frågan är hur långa transporter som tillämpas för dessa djur. Och sedan finns ju alltid smittskyddsaspekter på import och export av djur. Åter vill slaktsvinsproducenter importera smågrisar från Danmark, utan hänsyn till vad detta kan innebära för hälsoläget i Sverige. Så kortsiktigt och utan alla hänsyn till sina kollegor i Sverige.

Slutsatserna av Anders Wijkmans hearing den 26 augusti är att Serveras alla överprövningar har gett den förväntat negativa effekten, som jag befarade d v s att upphandlarna vågar inte använda Miljöstyrningsrådets miljö- och djurskyddskrav i sina upphandlingar av livsmedel. Jag fick också bekräftat att överprövningarna är mer omfattande inom livsmedelsområdet än inom andra offentliga upphandlingar. Man kan i sammanhanget fråga sig om någon vågar ifrågasätta kommuner, som vill upphandla miljöbilar?

Jag vet inte om det är Per-Arne Sundbom (tidigare Konkurrensverket) personliga uppfattning att den offentliga upphandlingen inte ska användas för att uppnå samhälleliga mål, men under pausen hänvisade han till sin GD, som uttalat det samma. I sin utredning Mat och Marknad – offentlig upphandling har han använt KSLA:s definitioner av kvalitet. Det innebär att djurskydd inordnas under rubriken ”subjektiv kvalitet”. Detta faktum använder Sundbom för att hävda att det därmed blir problematiskt till skillnad mot objektiv kvalitet som handlar om produktkvalitet d v s näringsinnehåll, innehåll av restsubstanser, konsistens o s v. Det är nog dags för KSLA att ta ett rejält omtag (jag har fått information om att KSLA ska se över sin rapport). För oss som är insatta i djurskyddsfrågor är djurskyddsaspekter inte det minsta subjektivt. Det finns resursbaserade och djurbaserade djurvälfärdsmått, som har tydlig vetenskaplig grund. Dessa har också stöd i bl a det stora EU-projektet Welfare Quality. Mer relevant är det tala om produktkvalitet och produktionskvalitet. Det är inte heller ovanligt att produktionskvaliteten påverkar produktkvaliteten. Och det är angeläget att betona att djurskyddskrav har en koppling till djurhälsa och därmed behovet av antibiotikabehandling och antibiotikaresistens. De 67 kvalitetsstandarder som enligt Kommissionen finns inom EU och som innehåller kriterier för djurvälfärd kan knappast betraktas som byggda på subjektiva.kvalitetskrav.

”Fyra procent är inte lite” sa Anders Wijkman när Per-Arne Sundbom ville marginalisera den offentliga upphandlingen (8,4 miljarder) kr i relation till den totala livsmedelskonsumtionen (190 miljarder). Det finns andra exempel på att 3 – 4 % av marknaden har haft stor betydelse.

IP SIGILL är en produktstandard som säkrar en process avseende miljöhänsyn, djuromsorg, livsmedelssäkerhet och klimatåtgärder. Bolaget Sigill Kvalitetssystem är kravspecifikationsägare – scheme owner. SWEDAC som statlig myndighet genomför ackreditering, kompetensprövning, av de certifieringsorgan som reviderar regelverket på gårdarna. Vissa kriterier måste vara uppfyllda för att SWEDAC ska godkänna en standardägare. Det ska finnas en tydlig ägare och det måste vara ett öppet system. Vem som helst ska kunna anslutas. Systemet ska styras av intressenter. Intressenter i svenskt Sigills fall är såväl företag, producenter som konsumenter och miljö – och djurskyddsintressen. Syftet är att det ska vara bra för tredje man. Det ska finnas sanktionsmöjligheter och möjlighet att hantera klagomål. Grunden i IP SIGILL är den ambitiösa svenska lagstiftning inom djurskydd, livsmedelsäkerhet och miljö. Formellt är det domstolarna som ska säkra efterlevnaden av lagstiftningen. Därför bör en standard innehålla krav utöver lagstiftningen.

Inom EU sker ett omfattande arbete med kvalitetsfrågorna inom livsmedel och det finns riktlinjer för frivilliga certifieringskoncept för jordbruksprodukter och livsmedel.
EU- kommissionens förslag till kvalitetspolicy syftar till att ge möjligheter för producenterna att marknadsföra kvalitetsprodukter och för konsumenterna att kunna göra medvetna val med utgångspunkt från märkning och relevant information. EU- perspektivet anses vara nödvändigt eftersom många krav på produktkvalitet omfattas av EU-regelverk, som måste moderniseras. Det saknas information till konsumenterna för vissa kvalitetsprodukter. Man måste samordna vissa verktyg och göra dessa mer konsistenta exempelvis kring ursprungsmärkning. Förslag till ändringar omfattar bl a registrering av geografiska indikationer och traditionella specialiteter, samordning av kvalitetsepitet as free range eller first cold pressing för olivolja. EU kan lättare ändra marknadsstandarder och regler för ursprungsmärkning. Frivilliga riktlinjer för certifieringssystem introduceras.

Certifieringssystem är per definition oftast byggt på tredjepartscertifiering. Men det finns märkningar eller varumärken som inte bygger på en certifieringsmekanism. Livsmedels – och foderlagstiftningen lägger ansvaret på säkerhet på företagen. Större aktörer i livsmedelskedjan använder därför ofta certifieringssystem för att säkra att lagstiftningens krav uppfylls och skydda företagets trovärdighet. Det finns olika typer av system, där vissa kommuniceras till konsument och andra begränsas till business to business. Vissa ligger på baslinjen (lagnivå) och andra har ytterligare krav. Syftet med kommissionens förslag till är att undvika osäkerhet hos konsumenterna, öka transparensen och klargöra certifieringssystemens kriterier. Syftet är också att minska den administrativa och ekonomiska bördan för bönder och producenter, och anpassa systemen till EU:s regler för den gemensamma marknaden och principerna för certifiering. Riktlinjerna omfattar frivilliga certifieringssystem och omfattar jordbruksprodukter för livsmedelsproduktion.

Igår hade jag mitt nätverk ute på Ingarö för att diskutera hållbarhetsfrågor allmänt och speciellt frågorna kring antibiotikaresistens. Vi kan glädjande se att förbrukningen av antibiotika till djur minskade i Sverige 2010, även beaktat minskningen av antalet djur i lantbruket. Danmark förbrukar fortfarande dubbelt så mycket som Sverige (omräknat till djurmängd) och Frankrike kanske åtta gånger mer. Men såväl Danmark som Frankrike sliter med frågan. Danmark planerar en stor antibiotikakonferens under sitt ordförandeskap 2012. En upprepning av ”The microbial threat” från 1998. Inom den europeiska veterinärfederationen FVE, finns motstånd mot skärpningar av utlämnande av antibiotika. I Holland får veterinärerna 80 % av sin inkomst från läkemedelsförsäljning. FVE anser att det är beroendet mellan veterinär och producent som är grunden till problemet och att det krävs en attitydförändring.

Användningen av zinkoxid till smågrisar för att förhindra avvänjningsdiarreé har ökat i Sverige, även om förbrukningen justerats ned efter redovisningsproblem. Förklaring efterlyses! Tidigare var problembarnet i Sverige hundarna, men nu är det hästhållningen som är orosmolnet. Hästveterinärerna är en heterogen grupp och man har dålig koll på vad och hur mycket som förbrukas. Det aktualiserar frågan som vi tog upp för ett år sedan, och som jag framförde på Socialdepartementets hearing i maj. Det behöver utvecklas system för att övervaka antibiotikaförskrivning på djurslag, diagnos och förskrivare. En utmaning är de utländska veterinärer som utan information och utbildning har full rätt att verka i Sverige. De har självfallet ingen insikt om den s k svenska modellen.

Bättre koll på antibiotikaförbrukningen och mer medvetna konsumenter var min slutsats från förra årets nätverksmöte. Men Louise Ungerth Konsumentföreningen Stockholm slår ifrån sig. ”Konsumenterna kan inte rädda världen. Det krävs modiga politiker och aktiva företag”.  Men handeln måste ändå anses som nyckelaktörer. Men ingenting sker om det inte finns en kraftig opinion som sätter tryck på såväl politiker, företag och handel. Media har sin viktiga roll liksom NGO´s. Föreningen Vi Konsumenter kommer fortsatt driva frågan.

På COOPs spännande Änglamarksseminarium i juni träffade jag Jens Johansson U&W och Bo Algers. Vi enades om att det är oacceptabelt att en av de största aktörerna i den offentliga upphandlingen, Servera, i ett stort antal fall har överprövat kommunernas djurskyddskrav vid upphandlingen av livsmedel. Vi skrev ihop en debattartikel som Bo Algers lyckades få in i UNT den 14 juli. Där pekar vi på att Servera systematiskt har överklagat upphandlingar som kommuner gjort och som innehållit krav på rimlig djuromsorg . Under de senaste två åren har man faktiskt överklagat 22 upphandlingar. Jag citerar ur debattartikeln: ”I april gav så förvaltningsrätten i Uppsala Servera rätt i dess överprövning . Förvaltningsrätten har tolkat lagen så att det inte går att ställa högre krav i en upphandling än vad som föreskrivs i EU:s miniminivå. Detta trots att djurvälfärd ingår i EU-kommissionens egna rekommendationer (Green Public Procurement Product Sheet), som vänder sig till de myndigheter som vill upphandla de bästa miljöprodukterna som finns på marknaden. Enligt Lissabonfördragets artikel 13 ska vi i medlemsstaterna ta full hänsyn till att djur är kännande varelser och EU arbetar nu intensivt för att tillämpa objektiva metoder för bedömning av djurvälfärd som utvecklats av EFSA (EU´s myndighet för livsmedelssäkerhet, djurhälsa och djurvälfärd) i samband med WTO-förhandlingar.
EU-lagstiftningen är omfattande och snårig därför begärde Miljöstyrningsrådet en granskning och ett utlåtande av rättsexperten Niklas Bruun, professor i juridik vid Helsingfors Universitet. Slutsatsen var ”Det finns ett klart utrymme för djurskyddskrav vid offentlig upphandling inom EU”.
Konsekvensen av Serveras ständiga överklaganden och förvaltningsrättens tolkning är allvarliga. Det riskerar att bli praktiskt omöjligt att ställa krav på djuromsorg i offentlig upphandling om denna dom blir prejudicerande. Det riskerar också den svenska djurskyddslagstiftningen som ju i många hänseenden är strängare än på EU nivå. Om god djuromsorg inte tillåts vara ett konkurrensmedel finns risk att krav ställs att sänka vår lagstiftning till EU-nivå med ytterligare försämringar för djuren som följd.”

Servera framhärdar med att hävda att man vill främja god djuromsorg och att det är kontrollmöjligheten och verifikationerna som är problemet. Men läser man Serveras inlagor till förvaltningsrätterna säger man något helt annat. Man ifrågasätter att man kan ställa högre djurskyddskrav än EU:s miniminivå. Dessutom hävdar man att leverantörer i andra länder inte kan känna till kraven. Detta är fullkomligt orimligt eftersom de bygger på beslutade EU- direktiv eller EFSA – rapporter. Därför är domen från Falun ett riktigt glädjeämne. Här har man hänvisat till EU-fördragets artikel 13 och till att djurskyddskrav är kopplat till varans kvalitet.

Vid professorsinstallationen vid SLU i år sa Lotta Rydhmer
”Suggor får i snitt drygt tio smågrisar per kull, men ofta dör en eller två
av dem under den första veckan. En del av dessa är helt friska smågrisar
som kläms ihjäl av suggan. I många länder stängs suggan in i en bur när
hon ska grisa, i syfte att minska risken för att hon trampar eller lägger sig
på en nyfödd gris. Ett sådant system vill vi inte använda i Sverige eftersom
det försämrar suggans välfärd. Många ihjälklämda smågrisar vill vi inte
heller ha, det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Därför behöver
vi avla både för suggor som är bättre mammor och för mer livskraftiga
smågrisar”.

Andra djurskyddsproblem som nämns i EFSA:s rapport är utrymmet för dräktiga suggor. Benproblem hos suggor som hålls i grupp på spaltgolv är ett ökande problem. Det är uppenbart att digivande suggor kan hållas lösa, vilket ökar suggans välfärd och detta kan lösas utan att smågrisarna blir lidande. I Sverige krävs enligt djurskyddslagstiftningen fullständig lösdrift för alla grisar, medan EU-direktivet tillåter att suggan hålls i bur under hela digivningen och även fyra veckor efter betäckning. Det är en av de stora skillnaderna mellan Sverige och grisproduktion i de flesta andra grisproducerande länder. Lösgående suggor kräver tillräckligt med utrymme och skillnad mellan bobyggnad och aktivitetsyta. Blandning av grisar som inte känner varandra innebär alltid en risk för aggressioner. Detta kan bl a åtgärdas genom avel för sänkt aggressivitet. Tillräckligt med utrymme för att grisarna ska kunna undvika varandra underlättar liksom strö som stöd för klövarna. Alternativ till kastrering ägnas förstås stort utrymme. Man konstaterar att bedövning med CO2 eller bedövningsmedel inte är en långsiktig lösning. Vaccinering mot könsmognad anses vara ett fullgott alternativ till kastrering när det gäller galtlukt och djurvälfärd. Problemet är kostnaden för kontrollen av icke-vaccinerade i slakt anser EFSA. Enligt min belgiska djurskyddskollega är detta inget problem i Belgien.

EFSA:a andra rapport innehåller djurskyddsproblem kring aggression, bitskador exempelvis svansbitning, krav på berikningsmaterial. Man föreslår registrering av svansbitning på slaktlinjen. I många länder är höga stalltemperaturer ett problem, eftersom grisen inte kan svettas. Rapporten har fastsällt gränser för buller (max 80 decibelB), ammoniak (max 20 ppm). En ljusnivå på över 80 lux under aktivitetstiden gav mindre aggressioner än 40 lux. Grisarna ska ha minst 14 timmar ljus per dygn.

Som jag tidigare nämnt var jag på Läkarförbundets seminarium i Almedalen och lyssnade på läkaren Björn Ramel, som presenterade sin bok ”Läkare utan vapen”. Läkarförbundet har varit aktivt när det gäller att kritisera förslagen från utredningen Folkhälsa – och Djurhälsa (Wretborn) bl a med hänvisning till risken för ökad antibiotikaresistens. Jag har läst Björn Ramels välskrivna bok. Det märks att han är journalist och ledarskribent i Sydsvenskan. Hans berättelse om situationen i Grekland och i Kenya är skrämmande. Det finns tydliga kopplingar mellan mängden använd antibiotika och utvecklingen av antibiotikaresistens. Men en minskning av antibiotika innebär inte säkert att bakterierna åter blir känsliga. En strategi för att bevara möjligheten att behandla sjuka människor och djur med antibiotika måste därför sikta på att bromsa ökningen av andelen antibiotikaresistenta bakterier. Resistenta bakterier känner inga gränser. Var fjärde svensk som varit utanför Norden tar med sig resistenta bakterier. Det politiska beslutet att kunna söka vård i vilket EU-land som helst gynnar därmed spridning av resistens mellan länder. Det finns också en spridd uppfattning att förskrivningen av antibiotika har ett samband med läkar – och veterinärtäthet, varför man kan undra om det fria vårdvalet kan påverka förskrivningen mot en ökning. När Björn talade om användningen inom djurhållningen så talade han om systemfel. Och där ger jag honom rätt som det ser ut på vissa håll i världen – jättelika intensiva djurbesättningar, handel med djur och dålig biosäkerhet. Däremot kan man inte föreslå att man skall förbjuda antibiotika till djur. Björn Ramel skrev i den bok jag köpte av honom: ”Gunnela, Jag tror vi förstår varandra” Det gillar jag.

Antibiotikaresistens kan betraktas som en pandemi d v s en sjukdom som är spridd över hela världen och antibiotika som en ändlig resurs. Men när Ulf Magnusson, SLU talade smittskydd på ett Östersjöseminarium ville han avliva myten om att stora besättningar är ett problem när det gäller utvecklingen av allvarliga zoonoser som fågelinfluensa. Det är de medelstora med dålig kunskap som är riskbesättningar. Jag var förvånad över att antibiotikaresistens inte togs upp. Björn Ramel talar om antibiotikaresistens som en fråga av samma dignitet som klimatfrågan. Och det är just temat för min nätverksträff i augusti – att få in frågan i hållbarhetsperspektivet för att få ökad dragkraft.

”Det är EU-rätten som gäller” sa SKL:s förbundsjurist Mathias Sylwan vid Carl-Jan Grankvists seminarium Mat, politik och offentliga måltider. Vi hade också lyckats engagera Mathias till vårt seminarium på tisdagen ”Djuren vinnare i den offentliga upphandlingen?”. Han och Monica Sihlén, Miljöstyrningsrådet (MSR) är ett effektivt radarpar när det gäller driva och lyfta frågan kring möjligheten att ställa djurskyddskrav i den offentliga upphandlingen. Miljöstyrningsrådet ställde fyra politiker mot väggen i sitt seminarium. Poltikerna var rörande eniga om att man måste kunna ställa krav i upphandlingen. Men det bekövs ökad kompetens hos såväl politiker som upphandlare. Man vill också ha ökat stöd av SKL. Inte oväntat kom önskemålet om närproducerat och svenska djurskyddskrav, vilket ju inte går att ställa som krav i upphandlingsunderlaget. Man ropar på ändringar i LOU, vilket faktiskt inte är nödvändigt. MP:s Kew Nordkvist ansåg att om man krävde GMO-fritt så skulle man få ekologiskt. Ständigt denna omedvetenhet om att huvuddelen av svenskt kött, mjölk och svenska ägg produceras utan GMO-foder och Svenskt Sigill certifierar detta. Moderaten Sten Bergheden och Centerns Carola Gunnarsson argumenterade starkt för att se till att vi har kvar ett svenskt jordbruk. Anders Wijkman som ska utreda den offentliga upphandlingen, hann med en kommentar där han antydde, det som vi känner till, att överprövningarna spretar och frågan är om det är rättspraxisen som blivit ett problem. Utredningen har skrivit till EU-kommissionen och bett om förtydligande. Hearing är inplanerad till 26 augusti. Jag fick inte svar på min fråga om man kan ta Konkurrensverket i örat. Djurens Rätt fick inte heller svar på vem som driver alla överprövningar. Servera som fanns med på två av seminarierna tiger. Här hade man haft chansen att tydliggöra sina eventuella ambitioner.

Monica och jag följde varann hack i häl. Vi bevakade bl a Eskils Erlandssons uppvisning kring Matlandet, som också inkluderar den offentliga maten. Eftersom ett av de aktuella kraven är kravet på veterinärförskriven antibiotika, så avlyssnade vi läkaren Björn Ramel, som presenterade sin bok ”Läkare utan vapen”. Mer om det senare.

Trots allt hets kring att lyssna av, debattera, lära och mingla kan man en tidig fräsch morgon hinna med att strosa längs stranden, hitta några fina runda stenar, känna lukten av tång till ackompanjemang av dyningarnas frasande in mot land.

Jag blev inbjuden till SVT som ansvarig för livsmedelsäkerhet och djuromsorg på Svenskt Sigill. I regelverket för Svenskt Sigill-certifiering finns krav på hur man förhindrar att smitta sprids från djur till människa och via livsmedel. För grönsaksodlare är det speciellt viktigt att minimera riskerna med bevattningsvatten. Certifiering med Svenskt Sigill är ett sätt att öka livsmedelssäkerheten. Vi har system för att odlare skall ha kontroll på vad de gör och rutiner för säker produktion, och detta kontrolleras regelbundet av en oberoende tredje part. Åtgärderna innefattar till exempel att man gör riskbedömningar och har rutiner för säker skörd och hantering, Min kollega Anna Richert har jobbat intensivt med att inhämta ny kunskap, smittspårning och att stödja producenterna i krishanteringen.

SVT ville höja blicken och inte bara tala om den akuta situationen kring smitta från groddarna. Man hade inspirerats av Henrik Ennarts SvD:s resonemang kring den intensiva storskaliga produktionens risker. Och jag tycker det var alldeles rätt tänkt, om det inte var för att den aktuella EHEC-bakterien kom från mänskliga E coli. Men för mig är antibiotikaberoendet i denna typ av djurhållning ett vidare och större problem. Många djur på samma ställe innebär en större risk för smittspridning och innebär ökad sårbarhet i livsmedelskedjan. 100 VTEC/EHEC- bakterier hos en inköpt kalv kan snabbt spridas till tusentals djur och sedan vidare i livsmedelskedjan. Stora besättningar ställer högre krav på smittskydd (biosäkerhet). Det kan vara intressant att titta på Svenska Djurhälsovårdens logga, som bygger just på smittspridning mellan individer. Även om man nu kan konstatera att den nya aggressiva EHEC-liknande bakterien (man kanske ska döpa om den) har sitt ursprung hos mänskliga tarmbakterier, måste vi fortsätta vårt arbete med att förhindra smittspridning av VTEC/EHEC från djur till människa. Nu kommer ju sommaren med högre risker – gårdsbesök, djur på bete o s v.

Gödsel är ju en ovärderlig resurs. Inte minst för den ekologiska produktionen. Det är oacceptabelt att hälla ut den i Östersjön som man har sett görs i Polen och Ryssland. Å andra sidan är tarmbakterier som salmonella, VTEC/EHEC och campylobacter ett folkhälsoproblem. Vi måste hitta en balans i detta.

Kloning innebär att man använder sig av celler från en individ för att producera nya individer som är genetiskt identiska med ursprungsindividen. Cellerna planteras i en surrogatmoder som föder fram det klonade djuret. Den första klonade djuret var fåret Dolly i Skottland. Metodiken används för att duplicera intressanta högproducerande djur. Det anses vara ett sätt att snabba på avelsframsteget, men kan också vara en intressant metodik för att bevara utrotningshotade arter.

Sist jag skrev om kloning var i januari 2008. Då hade EFSA (European Food Safety Authority) och FDA (USA:s Food and Drug Administration) klargjort att det inte finns några hälsorisker med att äta produkter från klonade djur. Jag missade chansen att i februari samma år att få vara med i TV för att debattera frågan. Det blev i stället ”proffsetikern” Nils Uddenberg som i TV fick ifrågasätta att magkänslan ska styra beslut och konsumentbeteende d v s om EFSA och FDA hade godkänt kloning, så var det säkert från konsumentsynpunkt.

Men EFSA:s vetenskapliga kommitté fastslog i sin uppfattning den 15 juli 2008 att det fanns ett antal djurskydds – och djurhälsoproblem kopplade till kloning. Bara ett av tre embryon överlever och endast en av tre kalvar överlever kalvningen. Klonade djur dör vid lägre ålder och har ofta genetiska effekter. Det första klonade fåret Dolly fick avlivas vid sex års ålder på grund av lungproblem och ledinflammation. Studier i Frankrike visar att klonade kvigor når könsmognad betydligt senare än normala kvigor. Det finns en mängd sådana exempel. Dessutom finns ett djurskyddsdirektiv 98/58 som anger att parning, betäckning eller seminering inte får utföras om det kan förväntas att detta ger problem hos moder eller avkomma. Samma formulering har sedan länge funnit i svensk djurskyddslagstiftning och har använts för att försöka stoppa användningen av Belgisk Blå. Dock utan att Sverige på detta sätt lyckades stoppa rasen.

En klar majoritet i EU-parlamentet röstade i september 2008 för ett förbud mot kloning av djur. EU-barometern 2008 (25 000 tillfrågade) visade att 58 % av konsumenterna sa nej till kloning. Tre fjärdedelar ansåg att det fanns etiska skäl att säga nej. En majoritet skulle inte köpa kött eller mjölk från klonade djur, även om det betraktades som säkert. 83 % kräver märkning om det skulle finnas klonade produkter i butik. Inom bondekåren är man delad i frågan. Inom ministerrådet är Polen och Grekland helt emot kloning och det anses att Danmark i praktiken har ett förbud mot kloning. Med uppropet ” Släng ut klonad mat från tallriken” vill Eurogroup sätta tryck på Kommissionen när man nu ska formulera sitt förslag till lagstiftning. Kommissionen är rädd för handelskrig med USA om man ställer krav på importen. Man talar om svårigheter med spårbarheten. Men kan man säga nej till hormonbehandlade djur borde man kunna säga nej till kött och mjölk från klonade djur och deras avkommor. Deklarationen har redan skrivits under av bl a IFOAM (den europeiska ekologiska organisationen) Jordens vänner och den europeiska konsumentkooperationen EuroCoop. Den europeiska konsumentorganisationen BEUC var på gång, men backat ur. Man frågar sig vilken europeisk medlemsorganisation som bromsat?

Det är väl magstarkt av mig att överhuvudtaget yttra mig i denna fråga som varken är läkare eller veterinär. Men efter att ha jobbat med frågan om antibiotika till djur sedan början av 80-talet tar jag mig friheten och tycker det är viktig. Jag har haft nära kontakt med duktiga rådgivare som Christina Greko och Björn Bengtsson vid SVA och lyssnat på kloka experter inom humansidan exempelvis på det stora antibiotikaseminariet på SMI den 5 april.

I veckan hade Socialdepartementet en hearing kring Socialstyrelsens rapport: Förslag till utveckling av strategin mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner från 2011. Denna gång hade man samlat lantbruksnäringen, häst – och sällskapsdjursrepresentanter, veterinär – och konsumentrepresentation. Själv representerade jag Vi Konsumenter Det fanns ett starkt stöd för förslagen till en gemensam samverkansfunktion och en nationell kommunikationsstrategi. Många lyfte vikten av att behålla det goda svenska djurhälsoläget. Christer Wretborns förslag i utredningen Folk – och Djurhälsa innebär en oacceptabel risk som framfördes av mig och flera andra. Jag tog också upp rätten att ställa krav i den offentliga upphandlingen och behovet av att skaffa sig ökad kunskap om riskerna med spridning av antibiotikaresistens via livsmedel. Och så måste Jordbruksverket se till att vi får system som gör att vi kan följa upp läkemedelsförbrukningen uppdelat på djurslag, diagnos och förskrivare.

Det började med Erik Jonsson i LRF i början av 80-talet. Erik var urtypen för en sliten, klok och uthållig bonde. Man talar om Eriks limpa. LRF gick ut med annonser med en limpa, som visade den smala skiva av konsumentpriset som tillföll bonden. Man uppfattade Erik Jonsson som en ganska lugn och sansad person. Men när jag 1981 presenterade försöket med tidig avvänjning av smågrisar i burar hos Wilhelm Kähler i Halland, blev han röd i ansiktet och rejält upprörd. ”Denna hemska människa!” Smågrisar i burar – fantastiskt vad man kunde hitta på redan på den tiden. Birger Isakson min dåvarande chef (far till Ulric Isakson i Dalarna) var en oerhört charmerande person, som gav mig en spontan löneökning efter att jag drivit frågan om att LRF skulle föreslå ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. LRF:s antibiotikapolicy från 1981 är enligt min uppfattning, ett av de mest avgörande, unika och viktiga ställningstagande som LRF:s styrelse har fattat. Olle Hakelius (pappa till Johan Hakelius), ordförande för Lantmännen, var emot beslutet, vilket han nogsamt påpekade när policyn reviderades i styrelsen 1995.

Ordförande då i LRF:s forskningsberedning var Sven Tågmark. Jag var handläggare kring forskning på djur och livsmedel. Det hörde till, att forskningsberedningen skulle göra en studieresa på sommaren, så jag fick i uppdrag att fixa ett program i Frankrike. Från Paris tog vi oss ut på franska landsbygden. Herbert Lööv (expert på grönsaker) körde, jag läste karta och fick ibland tolka Svens tacktal till franska. Med på turen var Sigvard Andersson (föredetting från slaktbranschen) som kunde franska och fick sig en gratistur. Det var då jag lärde mig att solros hette ”tourne sol”. Sven känd historieberättare – han var ju värmlänning, drog en ny fantasisk historia varje kväll. Sven älskade ”blanquette de veaux” kalv frikasse´. Fantastisk, med tanke på hur man sedan har kritiserat vitt kalvkött. När vi gästat en känd forskningsstation bjöds vi på fyrarätterslunch med generöst med vin. Det var öronbedövande snarkningar i baksätet i bilen när Herbert och jag lotsades oss vidare genom det vackra franska landskapet. Sven blev en kortvarig LRF-ledare. Han hade kort stubin och gjorde sig inte så bra i TV. Jag var med i det stora bondetåget 1985 som samlade tjugotusen bönder, som marscherade från Humlegården till Kanslihuset. När dåvarande jordbruksministern SvanteHolquist stod i fönstret en trappa upp skallade ropen ”Hoppa Svante”. Det glömmer aldrig min då elvaåriga son, som var med.

Jag lämnade LRF 1982 för att påbörja min djuromsorgskarriär inom Slakteriförbundet. Ernst Eriksson som ordförande var en trygg och klok person. Sven Tidala ska verkligen ha en eloge som drev på om förbudet mot antibiotika generellt i foder och tillsammans med ordförande backade upp beslutet om Scans program Omsorg i djurskötseln på stämman 1985. Sven och Ernst kändes trygga när vi åt lunch med Astrid Lindgren., när det blåste som mest kring grisar, djurtransporter och slakt. Ernst Eriksson efterträddes av Lars Elander, som skötte sig med den äran. Man var stolt med Lars Elander som talare på de storstilade utdelningarna av Guldtackan på Läkarsällskapet. Under tiden på Slakteriförbundet satt jag kvar i LRF:s forskningsberedning. Bo Dockered tog över efter Sven Tågmark och blev sedan ordförande för LRF. Vi hade bra kontakt. Bosse satt i juryn för Guldtackan och vi fick där den första signalen om det berömda s k Spårbytet d v s från regleringar till marknad.

Hans Thuresson (definitivt inte en av djuromsorgskramarna) tog över efter Lars Elander som ordförande i Slakteriförbundet. Det blåste kring Sven Tidala som VD och den planerade omstruktureringen (det som senare blev Swedish Meats). Djuromsorgsprogrammet ifrågasattes och det började bli outhärdligt för mig på Slakteriförbundet. Bosse Dockered, som alltid varit en tillskyndare av svensk djuromsorg ville att jag skulle stanna kvar för att säkra Scans framgångsrika djuromsorgssatsning, men till slut blev det ohållbart. ”Kom till oss istället” sa Bosse, när jag berättade att jag var på väg till jordbruksdepartementet. I sista stund (en intensiv nattdiskussion med min kloke man) gjorde jag en kovändning och kände mig verkligen välkommen tillbaka till LRF 1993. Här hittade jag Eva Tejle – Ekbjörn, LRF-styrelsens miljöansvariga. Vi gjorde massa bra saker tillsammans och stred för LRF:s miljö och djuromsorgsambitioner. Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk drogs igång 1992. Men Bosse var ju en dominerande bondeledare. ”Dessa jävla prästkragar” sa Bosse och syftade på LRF:s annonser med bild på grisen bland baldersbrån. Sedan sågades hela den framgångsrika kampanjen, som hade fått starkt stöd av opinionen och konsumenterna och som just börjat få ordentligt genomslag. När jag ville att LRF tydligt skulle ta avstånd från religiös slakt utan bedövning (frågan var ställd av Nordiska Samfundet mot plågsamma djurförsök, senare Djurens Rätt ) sa Bosse nej och varnade mig för att vara fundamentalist. Jag vräkte över honom artiklar och debattinlägg.

Hans Jonsson var den givne efterträdaren till Bosse. Bland det första jag gjorde, var att se till att Hans meddelade Djurens Rätt att LRF inte accepterade slakt utan bedövning. Visst var det mycket snack om böndernas ryggsäck, men för mig var Hans en fantastisk LRF-ledare. När BSE-krisen bröt ut 1996, tog LRF initiativet och bjöd in till presskonferens. Jag kände ett starkt stöd när jag i mars 1996 demonstrerade hos Gunnar Nilsson i Viken, när Nilsson seminerade med den första importerade den första Belgisk Blå – sperman. Hans var beredd att utesluta Gunnar Nilsson ur LRF, men delar av LRF-styrelsen ballade ur. Att vara i Bryssel och få höra Hans representera bönderna vid Jordbruksdepartementets stora antibiotikakonferens 1997 var en njutning, för att inte tala om när Hans pratade med EU-parlamentariker på franska. Jag minns en minnesvärd kväll när Ing- Britt Irhammar som GD för Jordbruksverket och Hans Jonsson var på rejäl kollisionskurs. Jag tror det handlade om de berömde skotten i Ljungskile (Jordbruksverket hade skjutit nötkreatur utan öronmärken på bete) Lars Höök och jag å vår sida hade kontakt med Leif Denneberg för att försöka hitta en kompromisslösning.

”Nu ska det bli en kvinna” sa Bosse Dockered, när jag mötte honom på SLU innan LRF:s stämma, var det 2001. Och Caroline Trapp blev LRF:s första kvinnliga ordförande. Det var under hennes mandat som LRF antog sina viktiga värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel. Hon var rak och tydlig, men någon gång lite väl snabb. Det blev en hel del ståhej kring hennes uttalande om stöd för Arlas export av mjölkpulver till Dominikanska republiken, som i debatten slog undan benen på landets egen mjölkproduktion. Caroline gillade också Scans VD Peter Razstars förslag att importera 500 danska galtar till Sverige. Det blev en kalldusch när Torbjörn Johansson, LRF styrelse meddelade mig att man ställde upp på en förnyelse av den svenska grisen, genom import från Danmark. Det var i augusti 2001. Alla jag pratat med innan dess tyckte det var vansinnigt från såväl smittskydds- som avelssynpunkt. Caroline försåg mig med munkavle, men det var inte svårt att mobilisera SLU, SVA, djurskyddet och slutligen Jordbruksverket, som till sist avrådde från import. Då var Caroline oerhört juste och sa: Du hade rätt i alla fall” och bjöd mig på lunch, innan jag gick på ett halvårs behövlig tjänstledighet i mars 2002. Caroline och jag gjorde 2004 en resa till Köpenhamn för att försöka övertyga Danska Lantbrugsraadet och Danske Slagterier att det fanns starka smittskyddskäl för att LRF inte ville ha danska smågrisar, som transiterades via Skåne till Ryssland och Bornholm (nassetransit). ”Jag är inte enig” sa Caroline när danskarna hävdade att hälsoläget i Danmark var lika bra som i Sverige (Det är verkligen en ständig aktuell fråga). Jordbruksverket fick så småningom backa i frågan. På den resan berättade Caroline om sin hissfobi. Hon klarar inte av att åka hiss. Samma dag som vi åkte till Köpenhamn hade valberedningen meddelat att man föreslog Staffan Danielsson som ordförande i LRF i stället för Caroline, som hade ett år kvar. Det var tufft att ta kampen om ordförandeskapet, men det gick och Caroline var värd ett jättegrattis, som valde striden. Men till slut ett råd till Caroline: I dessa EHEC-tider, bjud inte på opastöriserad mjölk direkt från mjölkrummet!

Jag har redan skrivit en blogg om Lars-Göran Pettersson och till Helena Jonsson vill jag tillönska en god fortsättning. Det känns jättebra.

Torbjörn Fagerström fick stort genomslag i media. Men när han gick ut med siffrorna i pressmeddelande fanns inte ens rapporten tillgänglig för kritisk granskning. Tillskyndarna av GMO har i åratal talat om den stora potentialen att genom genteknik få grödor med sjukdomsresistens, torkhärdighet eller ökat näringsinnehåll. Men även om man accepterar tekniken, som sådan, måste man kunna ifrågasätta dagens tillämpning. Herbicidresistens, där man gör sig beroende av glyfosfat som bekämpningsmedel känns inte uthålligt. För den som jag, jobbar med frågor kring läkemedelsresistens, kan det aldrig vara hållbart i längden att använda ett ”enda” bekämpningsmedel, som lösningen på alla ogräsproblem i odlingen. Fagerström utgår från skördeökningar, som även jag har uppfattat ifrågasätts av flera studier och praktiska erfarenheter. Kommer Fagerströms siffror från Monsanto?

Att man fortfarande använder antibiotikaresistensgener som markörgener är provocerande och olyckligt. Inte minst nu när vi kämpar för att minska ökningen av andelen antibiotikaresistenta bakterier. Det ger självfallet Nej till GMO- förespråkare vatten på sin kvarn. De som säger nej till GMO, säger oftast nej till tekniken som sådan. I Svenskt Sigills regelverk accepteras tillämpning av genteknik i slutna kärl för tillverkning av aminosyror, vitaminer och vaccin. Det känns olyckligt att man inte kan skilja på olika tillämpning. Svenskt Sigill säger inte nej till tekniken utan till dagens tillämpning i växtodlingen. Intressant nog talar ingen idag om livsmedelsproducerande GMO-djur. Försök på dessa djur har mig veterligt gett en mängd negativa effekter. Men vet vi vad som pågår i världen? Kloning är det som är på dagordningen där utvecklingen fortsätter på många håll, medan opinionen ex djurskyddet försöker hålla emot.

Henrik Ennart hade ju hypotesen att det fanns ett samband mellan den intensiva utfodringen och djurtätheten och den nya varianten av E coli på grönsaker och jag fick en kommentar med likartat budskap. Utan tvekan ger en mer kraftfoderbaserad utfodring av idisslare en annan typ av avföring. Men å andra sidan kan man väl se betande djur på färskt gräs med lös avföring – eller? Det föranledde mig att fråga några experter (Erik Eriksson, SVA och Lars Plym- Forshell Livsmedelsverket) kring EHEC/VTEC. Tittar man på forskningen kring utfodring och utsöndring av VTEC finns ingen tydlig koppling till intensitet i utfodringen och utsöndringen. Resultaten pekar åt olika håll. Däremot kan man säga att man lagrar inte gödsel på ett sådant sätt att sjukdomsframkallande bakterier avdödas genom kompostering. Gödsel är inte hygieniserad, vilket ger risk vid gödsling och bevattning av grönsaker. Men man vet inte så mycket om den ovanliga varianten av toxinbildande E coli, som är orsaken till utbrottet i Tyskland. Den kanske inte ens har sitt ursprung från nötkreatur.

När antalet humanfall av EHEC ökade i Sverige 1996-97, fanns i flera fall en koppling till lantbruk, djurkontakt och opastöriserad mjölk. Därmed hamnade djuren och gårdsbesöksverksamheten i fokus. Detta innebar att LRF jobbade mycket med gårdsbesök med omtanke (tvätta händerna och bjud inte på opastöriserad mjölk), god hygien i djurhållningen, rena djur till slakt och hygienisk slakt. Näringen kallade berörda myndigheter till möte den 10 september 1997 och efter det avlöste en mängd möten och konferenser varandra under ett antal år. EHEC-fall kopplat till kallrökt korv i Skåne blev första fallet kopplat till livsmedel. Det innebar en välbehövlig skärpning av hygienreglerna i kring slakt och charktillverkningen. Sallatsutbrottet i Halland i september 2005 blev en tankeväckare. Vatten från Tvååkerskanalen hade sprutats på salladen alldeles innan skörd. Det var mycket upprörda känslor när Jordbruksverket mötte odlare och bönder i Halland. Jag var själv där. Jordbruksdepartementet krävde en utredning som blev klar 2007.

Myndigheterna, Jordbruksverket, SVA, Smittskyddsinstitutet, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen har sedan 1997 utarbetat handlingsplaner, som successivt reviderats. Den senaste är från maj 2008. http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b0800055/VTEC_5GD_080520.pdf

Henrik Ennart, Svenska Dagbladet har efter sin bok Döden i grytan, blivit smittskyddsexpert. Hans hypotes är att den intensiva produktionen när det gäller såväl grönsaker som djurhållning är orsaken till spridning av EHEC till grönsaker. Intensiv djurproduktion med mycket spannmål ger lättflytande gödsel, som lättare skulle smitta grönsaksodlingarna. Jag vill definitivt inte vara smittskyddsexpert, men hypotesen är intressant. Han pekar också på fördelarna med den svenska produktionen som i relation till exempelvis Spanien och Holland är betydligt mer extensiv. Köp svenska grönsaker sägs just nu i radioprogrammet Meny.

”Du kan ringa till Lars- Göran Pettersson. Nyligen invald i Scan Västs styrelse och en intressant person. Jag tror han kan vara intresserad av framtidsfrågor”. Det rådet gav mig Bengt Göransson, då VD på Slakteriförbundets flaggskepp Köttforskningsinstitutet (KI). Det var sannolikt i slutet av 80-talet. Bengt och jag, som sekreterare i KI:s forskningsråd, hade fått i uppdrag att måla en framtidsvision av svensk svinproduktion om 10 år d v s någon gång på 90-talet. Det var min första kontakt med Lars-Göran. Bengt och jag skissade att antalet grisuppfödare skulle minska till 3000 (från ca 10 000), vilket då var anmärkningsvärt. Nu har vi bara ca 1500 kvar. Och de minskar som alla vet.

Scans djuromsorgsprogram antogs på Slakteriförbundets stämma 1985. Scan Väst, med Lars Göran som ordförande, spelade en aktiv roll i att marknadsföra programmet och dess djuromsorgsorganisation med stöd av sin informationschef Bengt Gustavsson. Scan Väst blev Farmek genom fusion och Lars- Göran blev ordförande. Sedan blåste stormvindarna. Sven Tidala, dåvarande VD för Slakteriförbundet hade en annan framtidsbild än medlemsföreningarna och avgick 1993. Då tog jag också steget att lämna Slakteriförbundet för LRF. Det fanns inget stöd för Scans djuromsorgsprogram. Nu skulle man EU-anpassa sig. Svenska djurskyddskrav var effektivitetshämmande. Jag slogs, tillsammans med Marit Paulsen, för att inte sänka avvänjningsåldern för smågrisar. Jag vet uppriktig sagt inte var Lars-Göran fanns i dessa frågor. Slakteriförbundet blev Swedish Meats (hur kunde man välja ett sådant bolagsnamn). Lars-Göran som kom in i LRF-styrelsen 1999, blev bl a ordförande i SPIRA-ägda Kronfågel. Han argumenterade för konkurrens på lika villkor (kärt begrepp i LRF-kretsar) och fler kycklingar per kvadratmeter. Då var vi inte överens. Däremot har han som ordförande i LRF varit väldigt tydlig med att förtroendet för svenska livsmedel i stor omfattning bygger på svensk djuromsorg. Det finns många olika uppfattningar om hur LRF hanterade griskrisen i november 2011. Jag har skrivit flera bloggar om detta och bl. a ifrågasatt att Ekot accepterade Djurrättsalliansens version. Men fastän ingen grisuppfödare har blivit fälld, så tycker jag inte man kan ställa sig upp försvara de bilder som då visades på TV. Intressant nog hade radioprogrammet Media i går ett långt reportage kring problemen med att de grisuppfödare som hängdes ut, men känner att de aldrig får upprättelse.

Panelen av bl a fyra åldriga nobelpristagare utfrågades professionellt av Johan Kuylenstierna (SEI). Vetenskapen tittar på detaljer. Värdet är att hållbarhet har blivit ett sammanhållande begrepp, så att man inte antingen talar om klimatfrågorna eller biologisk mångfald. Katherine Richardsson från universitet i Köpenhamn talade om behovet av att hitta balans mellan utbud och efterfrågan. Vi har för stor efterfrågan mot vad naturen kan ge oss. Hon gav skräckexemplet kring danska lantbrukarna, som med traktordemonstrationer vill få använda mer kväve och fosfor. Pavan Sukhdev från Yale university talade om värdet av naturen som utvecklingspotential. Mangroveträsk för odling av jätteräkor är en dålig ekonomisk affär, eftersom kostnaderna för sanering överskrider inkomsterna av räkodlingen. Men hans långa lista över potentiella naturresurser gjorde mig väldig betänksam, eftersom Richardsson alldeles innan talat om att vi gör för stora uttag från naturen.

Själv hamnade jag på detta symposium inbjuden av Max Hamburgare, som var en av sponsorerna. Eftersom köttkonsumtionen i högsta grad är ifrågasatt från klimatsynpunkt så kan detta uppfattas som motsägelsefullt. Eftermiddagens workshop bedrevs i 8 arbetsgrupper med olika teman. Man hade lyckats samla in ett stort antal svenska experter och representanter från SEI från olika länder. Kring mitt bord talades om småskalighet, det ”verkliga” jordbruket och att det händer mycket i USA, där intresset för ekologiskt och lokalproducerat ökat. Balans mellan djurhållning och jordbruksareal är viktig, och från svensk sida kanske inte skalan är lika viktig. Det var flera diskussionsgrupper som föreslog att MAX borde röra sig bakåt i kedjan och knyta upp ett antal nötköttsproducenter och ställa krav från hållbarhetssynpunkt. Klimatcertifiering och Sigill-certifierat mjölkkokött borde vara intressanta alternativ. Själv drog jag en lans för att djurvälfärd och djurhälsa d v s friska djur är en förutsättning för hållbarhet. Alternativet är en ökad antibiotikaanvändning och resistensutveckling. Och så slutligen ett citat från Sunita Narain: ”I Indien är det monsunen som är finansminister.” Man har sett effekterna av klimatförändringen i form av mer regn på färre dagar.

En beräkning av kostnaderna och värdet av svensk salmonellabekämpning gjordes av SVA 1992 av nuvarande GD Anders Engvall. Då kostade förebyggande kontroll och bekämpning hos svenska djur 60 miljoner kr, varav staten bekostade 12 miljoner kr. Det förebyggande arbetet d v s i huvudsak kontrollen uppgick till drygt 40 miljoner och bekämpningen vid utbrott 20 miljoner kr. Producenternas kostnad skattades till ca 9 miljoner kr. Dåtidens kostnad för sjukvård och arbetsfrånvaro var 11 miljoner kr. Om antalet salmonellafall på människa skulle vara lika stort som i andra jämförbara länder, som inte hade motsvarande den svenska kontrollen, skulle samhället drabbas av merkostnader på ca 150 miljoner. LRF har upprepade gånger bett om en motsvarande beräkning och den som nu genomförts är ett steg på vägen.

Det ges ofta en bild av att staten tar huvuddelen av kostnaderna för svensk salmonellabekämpning (undantaget slaktkyckling) och att det därmed inte finns incitament för djuruppfödare att motverka utbrott eller underlätta sanering vid utbrott. LRF har tittat på fem konkreta salmonelladrabbade besättningar och vilka kostnader som inte har ersatts av staten i samband med utbrott. I mjölk, ägg och nötköttbesättningarna uppgick förlusterna till närmare 600 000 kr, som djurägarna själva fick bekosta. Det finns ju redan idag incitament genom den frivilliga salmonellakontrollen som berättigar till 70 % ersättning jämfört med 50 % om man inte är ansluten.

Nu är det ingen som förordar en avveckling av den svenska salmonellakontrollen. Den är ju också en förutsättning för de svenska salmonellagarantierna d v s att Sverige kan ställa krav på att importerade livsmedel ska vara salmonellakontrollerade i exportlandet. Christer Wretborn i Djursmittutredningen gör det enkelt för sig genom att, utan att utreda eventuella konsekvenser, flyttar över kostnader och bekämpning till djurägarna. Kostnaderna för säkra livsmedel belastar producenterna och självfallet i slutändan också konsumenterna. När samhället begränsar sig till att bara spärra smittade besättningar, så är risken uppenbar att smittläget riskerar att försämras genom att smittor inte upptäcks och anmäls liksom att saneringar kan bli ineffektiva. Detta oroar producenter, konsumenter och även Jordbruksverket.

I dagsläget talas mycket om att ursprungsmärka/svenskmärka charkuteriprodukter. Vad jag förstått finns stort intresse av att få använda Svenskt Kötts nya svensklogga. Men väl så viktigt är att säkerställa att ursprungsmärkning av svenskt griskött och oblandad chark är ärligt märkt. Jag vet inte om vi skulle få lika oroande utfall på en butikstudie idag, som Svensk Mat fick 2008. Då fanns både felaktig och vilseledande ursprungsmärkning av exempelvis bacon och skinka. Jag skulle känna mig tryggare om man använde grundcertifieringen som ett sätt att säkra att grisarna som köttråvara var födda, uppfödda och uppfödda i Sverige. Och med tanke på den aktuella diskussionen kring djurtransporter, skulle det sitta bra, att även svenska djurtransporter var kontrollerade av en oberoende tredje part.

Jag har varit i kontakt med den belgiska djurskyddsorganisationen GAIA och fått mer kött på benen och erfarenheter från vaccinering mot könsmognad. GAIA har goda erfarenheter med samarbetet med Pfizer som är leverantör av vaccinet. Colruyt bestämde sig i juni förra året att vägra ta emot grisar från obedövade kastrerade grisar. Under belgiska förhållanden så betalar sig vaccineringskostnaden med bättre fodereffektivitet. Uppfödarna och transportörerna konstaterar att de vaccinerade hangrisarna är väl så lugna som kastrater och går lätt att lasta. Man ser inga problem med den andra vaccineringen som sker med större grisar. Kontrollen av att grisarna vaccinerats sker på gården och därför behövs ingen kontroll på slakteriet. Holland har ju valt en annan väg med krav på bedövning, men signalerna därifrån att är att det händer att grisarna inte bedövas innan kastrering.

Jag citerar ur Kommissionens produktblad kring grön offentlig upphandling: ”Utvärderingskriterier, 4. Djurvälfärdsstandarder: En proportion av animaliska produkter, som är producerade med hög djurvälfärdsstandard enligt nationella riktlinjer.” Detta är ju en speciellt intressant formulering eftersom svensk djurskyddslagstiftning faktiskt ligger högre än EU:s miniminivå och väl kan anses vara nationella riktlinjer. Och då har det hela tiden sagts att man inte kan ställa krav enligt svensk djurskyddslagstiftning. Att som förvaltningsrätten i Uppsala hävda att man bara skulle kunna ställa krav enligt EU:s minimidirektiv är i direkt motsatsförhållande till EU-kommissionens målsättning att ge upphandlarna möjlighet att köpa de bästa produkterna på marknaden med utgångspunkt från miljö, helhetstänkande och djurvälfärd. Hur kan man reservationslöst acceptera Serveras argument. SKL:s inlaga till rätten verkar inte överhuvudtaget ha beaktats. Å andra sidan anger Kommissionen när det gäller verifikation: Produkter som kan presentera lämpliga bevis på att man lever upp till frivilliga standarder som går utöver bindande lagstiftning med certifiering från en accepterad organisation. Alternativt måste anbudsgivaren presentera andra bevis för att man lever upp till djurvälfärdsstandarden. Det är m a o fritt fram att i upphandlingen ställa krav på Svenskt Sigills standarder för mjölk och kött, liksom KRAV och sannolikt också ett antal djurvälfärdsstandarder inom EU som brittiska Freedom Food, holländska Better Leven eller danska Antoniusgrisen.

Grattis Örjan Brinkman till ordförandeskapet. Från föreningen Vi Konsumenter, som medlemsorganisation i Sveriges Konsumenter, beklagar vi att vår kunniga vice ordförande Eva Callmer inte fick delta i styrelsearbetet, då styrelsen minskade från sju till sex ledamöter. Men var så säker, vi kommer att rikta frågor och uppmaningar till styrelsen. Det finns en fråga som jag ställde vid förra årsmötet, men aldrig fått ett bra svar på. I sina policydokument anger SK ständigt att man vill ge konsumenterna möjlighet att välja genom märkning och information. Ändå säger man nej till någon form av klimatmärkning, utan anser att klimatkriterier ska ingå i miljökriterierna. Trots att en mycket tydlig majoritet av tillfrågade konsumenter vill ha märkning för att kunna göra medvetna val. Jag tycker med anledning av detta att man faktiskt bör fråga konsumenterna i många frågor och inte bara gå på sin egen politiska känsla och intuition. Jag förstår att utsläpp av koldioxid per kg produkt, inte ger mig som konsument någon vägledning. Men det regelverk som KRAV och Svenskt Sigill utarbetat tillsammans bygger på åtgärder, som minskar utsläppet av växthusgaser. Varför vill man inte ge de företag som går före och visar vägen rätten att märka sina produkter. Nu finns det trots SK:s uppfattning, möjlighet att välja klimatcertifierade produkter som mjölken från Sju Gårdar, Nibbles griskött Alverbäcks blommor, Orto Novos växthuskryddor och Findus ärter.

Och så Sveriges Konsumenters utmärkta tidning Råd & Rön. Jag läser den från pärm till pärm. I senaste numret ägnade man en artikel åt märkning och hur den säkras. Jag förmodar att syftet är att vägleda konsumenterna kring ekologiskt, KRAV, Svanen m fl. Men då tycker jag faktiskt man borde ha inkluderat Svenskt Sigill – märkningen. Den möter ju många konsumenter i livsmedelsbutikerna. Svenskt Sigill är ju inget varumärke utan står för en standard som accepterats av SWEDAC och kontrolleras av oberoende certifieringsorgan – en tredjepartskontroll. Det är en standard som faktiskt är öppen även för producenter i andra länder än Sverige. För att märka Svenskt Sigill måste dock produkten vara svensk.

I slutet av 90-talet kämpade Sverige för att övertyga resten av EU att det var möjligt och riktigt att avveckla den generella inblandningen av antibiotika i foder till smågrisar och slaktsvin. Det gällde att övertyga övriga medlemsländer att det var fullt möjligt att ha en effektiv svensk grisproduktion utan tillväxtbefrämjande och förebyggande antibiotika. Jordbruksdepartementet bjöd in medlemsstaterna till ett seminarium 1998. Jag redovisade de beräkningar som gjorts kring kostnader och intäkter av svenska djurskyddsbestämmelserna. I presentationen ingick också en jämförelse mellan svenska och danska produktionsresultat. Sverige hävdade sig väl i slaktgrisledet med högre tillväxt, men hade hade högre dödlighet i smågrisproduktionen. Den bästa svenska kvartilen hade produktionsresultat som var fullt upp konkurrenskraftiga, vilket visade att det fanns en väsentlig potential att även förbättra effektivitet och ekonomi inom ramen för den svenska modellen.

Och det är också budskapet från Per Wallgren, Nils Lundeheim och Car-Johan Ehlorsson – det finns en stor potential att förbättra produktionsresultat och ekonomi i svensk grisuppfödning. Jag citerar ur sammanfattningen. Om en smågris mer per kull skulle överleva till slakt skulle ytterligare 300 000 smågrisar tillföras marknaden. Medelåldern för konventionella grisar vid slakt är 181 dagar. Den bästa fjärdedelen av besättningarna nådde samma slaktvikt 10 dagar tidigare, medan grisar uppfödda i s k serogrisproduktion (frihet från ett antal smittsamma sjukdomar) nådde samma levande vikt vid slakt vid 141 dagar. Det visar betydelsen av friska djur när det gäller snabb tillväxt. Kostnaden för den konventionella medelbesättningen är 28 euro högre än för serogrisbesättningen. Friska djur är också miljövänliga. Svenska grisar förbrukar dagligen 4500 ton foder, vilket ger en kvävebelastning på 5000 ton. En procents förbättrat foderutnyttjade minskar kvävebelastning med 50 ton. I artikeln är samlat en mängd intressanta fakta kring vad kostnaderna är för sjuklighet och ej fungerande reproduktion. Åter blir man påmind  om riskerna för att öpnna gränserna för smittsamma grisjukdomar som PRRS. Det som Djursmittutredningen (SOU 2010:106) föreslår.

Sedan augusti 2002 har Norge haft ett krav på bedövning av veterinär i samband med kastrering. Avsikten var att införa ett totalt förbud mot kastrering fr. o m 2009. En utvärdering i Norge 2006, visade att effekten av bedövning betraktades som bra av 54% av veterinärer och 19% av producenterna. Den övergripande utvärderingen visade att två tredjedelar av veterinärer, men endast en tredjedel av svinproducenter var nöjda eller mycket nöjda med den genomförda politiken. Innan det politiska beslutet var två tredjedelar av grisproducenterna negativa till det politiska beslutet, men med två års erfarenhet var en tredjedel missnöjda. Beslutet att införa ett totalt förbud i Norge har skjutits upp. Ett av skälen är sannolikt de djurskyddsproblem som uppstår när man föder upp galtar med slagsmål och att djuren rider på varandra. Det uppstår ju också problem och kostnader med att fånga upp luktande galtar på slaktbandet.

Konsumentföreningen Stockholm genomförde i juni 2010 en webenkät till sin medlemspanel ca 2000 medlemmar kring kastrering av grisar. Svarsprocenten var 48 %. 84 % tyckte det inte var OK med obedövad kastrering. 77,5% skulle i butik välja kött från grisar som bedövats, 8 % skulle välja obedövade, medan endast 27 % skulle välja vaccinerade. I valet mellan bedövade eller vaccinerade var preferensen stor för bedövade. De öppna kommentarerna avspeglar i många fall avsky för det operativa ingreppet utan bedövning och många berättar att man är vegetarian. Det finns en misstänksamhet till mediciner och vaccin hamnar sannolikt in i den definitionen. Utfallet kanske inte är så konstigt. Frågan är om man fått ett annat svar, om man klargjort att kastrering även med bedövning och smärtlindring faktiskt är ett operativt ingrepp, som kan medföra infektioner och kan ge smärta även efter smärtlindringen. I en tidigare SLU- studie accepterade konsumenter vaccinering som ett alternativ till obedövad kastrering. I veckan talade jag med min belgiske djurskyddskollega, som förordar vaccinering. Han litar inte på att grisproducenterna kommer att bedöva. Vem ska kontrollera detta?

http://www.kkv.se/t/Page____7153.aspx

http://www.dn.se/ledare/kolumner/stall-krav-pa-maten

Konkurrensverkets utspel 1 mars 2011 (se blogg 5 mars) föranledde Miljöstyrningsrådet att samla ihop sin expertgrupp för kriterier för animaliska livsmedel till möte den 18 mars. Mötet enades om, om än motvilligt, att tillfälligt dra tillbaka MRS kriterier för animaliska livsmedel för översyn. Kriterierna har uppfattats som provocerande av vissa intressenter – Gissa vilka! Miljöstyrningsrådet har ifrågasatts och Statskontoret föreslog en ny upphandlingsmyndighet. Men i budgetproposition finns inget förslag om nedläggning av MSR utan MSR finns kvar åtminstone till 2012 och har fått nya projektmedel från Matlandet. Det stora värdet av Miljöstyrningsrådet är att deras förslag till kriterier är ett stöd för såväl offentliga som privata upphandlare. Tidigare har utformats miljökrav inom en mängd områden exempel bygg – och möbler. Därför samlade MSR ett antal experter redan 2005 för att utforma bra kriterier för livsmedel med fokus på livsmedelsäkerhet, miljö och djuromsorg. En översyn genomfördes 2009 -2010, efter en enkät till offentliga upphandlare. Inom inget annat område har det skett så mycket överprövningar som inom livsmedel.
Så nu är det bara att ta tag i eventuella svagheter i gällande kriterier. Det gäller att respektera LOU:s krav:
- Relevans från miljösynpunkt (måste för livsmedel måste detta utökas med aspekter på livsmedelsäkerhet och djuromsorg)
- Likabehandling
- Proportionalitet
- Transparens
- Koppling till upphandlingsföremålet
- Eventuell diskriminerande verkan
Men ”Att kommuntjänstemän ska gnugga geniknölarna för att motivera hur fläskkotletten påverkas av mindre stress före slakt är absurt” säger Jenny Jewert, DN. Här gäller det att ge upphandlarna motiveringsformuleringar och framför allt ge bra vägledningar för hur kraven ska kunna verifieras. MSR gör nu en kartläggning av EU:s 440 kvalitetstandarder – ett mastodontjobb. Själv har jag lovat att hjälpa till via det europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals att hitta djurvälfärdsstandarder och dessutom påverka Kommissionen att tydligt inkludera djurvälfärd i sin grönbok om offentlig upphandling.

Antibiotikaanvändningen på hund ökade rejält för några år sedan. Med kniven på strupen togs krafttag på djursjukhus och veterinärkliniker. Förbrukningen har nu sjunkit med 22 % mellan 2006 och 2010. Det krävs kunskapsuppbyggnad och infektionskontroll. Veterinärförbundets policy är till stöd för en smart antibiotikaanvändning. Det kan behövas en bättre utbildning av veterinärerna. Men det är viktigt också med ansvarsfulla djurägare. Det är en del av strategin om allas ansvar, som också var temat för antibiotikaseminariet.

En del av nedgången av antibiotikaförbrukningen i svinuppfödningen är en effekt av användningen av zinkoxid för att minska problemen med avvänjningsdiarréer hos smågrisar. På Djurhälsovårdens konferens den 23 mars redovisades erfarenheter av 15 års användning. Forskning har visat att zinkoxid stabiliserar tarmfloran hos smågrisarna och minskar risken för problem och ger också bättre tillväxt. Zinkoxid blev ett hjälpmedel för att överbrygga problemen efter förbudet mot s k tillväxtantibiotika 1986 och förbrukningen ökade rejält. Användningen blev ifrågasatt främst från miljösynpunkt och 1998 infördes receptkrav på zinkoxid. Nu användes också zinkoxid av medicinskt kvalitet. Under senare år visade Jordbruksverket en kraftig ökning av inblandningen i foder. Toppen nåddes 2009 då förbrukningen var 36 ton. Dessa skulle, om man följde inblandningsrekommendationen, räcka till 74 % av Sveriges smågrisar. Nu visade det sig att förbrukningsstatistiken även inkluderade export till Norge och vissa andra komplikationer. Därmed sjönk den svenska förbrukningen. Den skattas nu räcka till ca 35 % av smågrisarna, alternativt ca 24 % beroende på ökad foderförbrukning m m. Men även denna siffra är en ökning mot före 1999 och något oroande. Man diskuterar att även zinkoxid kan ge upphov till resistenta bakterier.

En eloge till gårdagens föredragshållare som pedagogiskt och professionellt förmedlade tydliga budskap. Det finns en mängd orsaker till att vi är där vi är idag, d v s fundamentet antibiotika som livräddaren, håller på att vittra sönder. Vad hjälper det att vi har en hyffsat dräglig situation i Sverige, framför allt när det gäller djurhållningen, när människor, djur och livsmedel resor runt jorden och sprider smittor, antibiotikaresistenta bakterier och resistensgener. 25 % av alla turister tar med sig antibiotikaresistenta bakterier. Jag som ständigt pekar på frihandelns risker får vatten på min kran. Och trots att man visar på stora skillnader på antibiotikaresistens hos livsmedelproducerande djur mellan Sverige och andra länder kan Livsmedelsverket aldrig ens en gång antyda att svenska livsmedel är säkrare. Bengt Larsson, Jordbruksverket kan dock våga sig på att säga att han personligen väljer svenskt kött – och då får han applåder av publiken.

Under alla år när jag engagerat mig i frågan kring antibiotikaresistens, så har det varit svårt att finna en tydlig hemvist för antibiotikaresistens kopplat till hållbarhet. Den går inte att inordna under våra nationella miljömål och inte alla förstår heller kopplingen mellan djuromsorg och antibiotikaanvändning till djur. En djurhållning som genom dålig miljö och skötsel, bristfälligt foder och dåligt smittskydd ger sjuka djur är i längden inte hållbar eftersom den är antibiotikaberoende. Dagen innan vid KSLA:s seminarium ”En värld – en hälsa” försökte jag framföra förslaget att antibiotikaresistens på något sätt borde inordnas under ”Planet boundaries”, planetens gränser, som Johan Rockström. Stockholm Environment Institute så tydligt marknadsfört. Björn Olsen, professor i zoonotisk ekologi och epidemilogi i Uppsala, talade då, med all rätt, om antibiotikaresistens som den allvarligaste pandemin. Det seminariet visade med önskvärd tydlighet att det numera ofta använda begreppet ”One Health” inte gått hem hos forskningsfinansiärerna. On Health är den nya ansatsen inom EU för att förstå att människors och djurs hälsa är nära länkade. På torsdag är det världshälsodagen. WHO:s budskap är ”No action today – no cure tomorrow”. Och låt oss hoppas på att den dagen med stöd av gårdagens seminarium är ett avstamp mot ökad kunskap och medvetenhet om antibiotikaanvändningens risker och möjligheter.

Maria Forhufvud, Svenskt Kött redovisade konsumentstudien, som visar att över 9 av 10 är nöjda och trygga med svenskt kött och att 7 av 10 säger sig välja svenskt. Men 50 % förstår och vet inte varför man ska betala mer för svenskt kött. Samma signal fick Djurskyddet Sverige i sin konsumentstudie 2010, där 40 % inte hade någon uppfattning om svensk djurskyddslag och 20 % tror att Sverige ligger på EU-nivå. Detta konstaterade vi även när jag presenterade vårt förslag till kommunikationsplan för svenska mervärden år 2003 för dåvarande LRF:s VD. Konsumenterna känner till och uppskattar svenskt, men kan inte förklara varför och köper importerat. Mervärdena har inte kommunicerats strategisk och aktivt sedan 1994. Vi konstaterade då att för varje procent tappad marknadsandel så förlorar vi 1,4 miljarder kronor i konsumentvärde. Det var det jag skrev om i tidigare blogg. Så visst håller jag med Jenny Lundström om att det är ett komplett marknadsmisslyckande att vi har starka svenska mervärden för svenskt kött men dessa är inte kända och vi har drastiskt tappat produktion och marknadsandelar gentemot importerat kött. En av uppgifterna i 2003 års plan var att skapa allians mellan konsumenter och producenter, något som var effekten av kampanjen ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” 1992 – 1994. Detta är verkligen utmaningen för LRF och Svenskt Kött. Tyvärr tror jag att Svenskt Kötts nuvarande kampanj missar det målet. Jag kläckte idén att återuppta det nedlagda projektet Veterinärer för svenska mervärden. Som agronom får jag ändå konstatera att veterinärer onekligen är trovärdiga avsändare.

Att grisproduktionen idag är certifierad är en styrka tycker Maria Forshufvud och presenterade den broschyr som presenterar certifieringen och fakta kring svenska värden. Även Lars Göran Pettersson tror på en framtida ökad certifiering. Däremot kommer ursprungsmärkningen inte att bygga på certifiering. Det är handeln som är beställare. En logga kommer att tas fram och svenskmärkning kommer gälla djur som är födda, uppfödda och slaktade i Sverige och att charkprodukten ska också vara tillverkad i Sverige.

I måndags presenterade Anders och Johan sin bok på ett välbesökt KSLA. Thomas Rossvall f d rektor för SLU och Annika Åhnberg var inbjudna att kommentera. Anders inledde med att speciellt kommentera att boken har fyra förord varav LRF:s Lars Göran Pettersson är en av dem som kommenterat. ”Men boken visar också att det finns lösningar” skriver Lars Göran, ”Bara de gröna näringarna kan bidra till flera celler som binder livsviktig solenergi. Därför är de gröna näringarna långsiktiga och strategiska tillgångar”.

Det behövs en ny generation ekonomer som inser att BNP inte alltid ökar välfärden. Jag hör Christina Axén Ohlin sitta i TV-soffan och säga att det är klart vi ska ha tillväxt. Ökad konsumtion kan ge fler jobb, men om den ökade konsumtionen ökar vår fossila energiförbrukning, fiskar ut våra hav, ökar kemikalieberoendet, bidrar till övergödning utan kretsloppstänkande och överutnyttjar våra ekosystem så kommer det gå åt pipsvängen, som Astrid Lindgren sa. När det gäller dagens ohållbara konsumtionssamhälle, går tanken också till Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen och bostaden”, som också pekade på behovet av en annan typ av konsumtion. En konsumtion som inte tär på ändliga resurser d v s kultur, litteratur, samvaro, ökad kvalitet på maten o s v, som kan ge ökad livskvalitet, för att inte tala om bättre omsorg om barn, sjuka och gamla.

I boken hittar jag också Johan Rockströms resonemang kring hur vi kan gå mot ett hållbart jordbruk. Det krävs en grön revolution med bl a mer plöjningsfri odling och perenna grödor för att skapa mer kolsänkor. Afrika måste öka den egna livsmedelsproduktionen. I tropiska regioner finns inte samma mängd biomassa och husdjursgödsel att tillföra åkrarna. ”I Afrika behövs utan tvekan under flera årtionden framåt stora mängder handelsgödsel för att över huvud taget möjliggöra en nödvändig grön revolution. Det finns inget annat sätt att lyfta näringstillförseln med en faktor tio som faktiskt behövs” skriver Johan Rockström. Sådana uttalanden, som jag skrivit om tidigare, får de renläriga ekologiska tillskyndarna att skrika högt. Men man tar på sig ett stort ansvar om man driver renlärigheten till det yttersta anser jag.

Jag ska ärligt säga att jag bara hunnit med att läsa halva boken. Energifrågan ägnas stort utrymme viket givetvis är rimligt eftersom tillgången till energi är en nyckelfråga.Välfärd och tillväxt är helt beroende av tillgången till energi. Allt talar för att vi går mot peak-oil men också peak – phosphorus. När jag läst hela boken återkommer jag.

I mars 2007 publicerade svensk dagligvaruhandel (SDH) och Livemedelsindustrierna (LI) sina riktlinjer för frivillig ursprungsmärkning. I riktlinjerna finns tveksamheter eftersom man kunde acceptera slaktland som ursprungsland. Det innebär att man inte får någon information om var djuret är uppfött eller om det har transporterats flera gånger mellan länder. Dessutom tror jag inte att SDH eller LI på något sätt varit pådrivande på sina medlemmar att verkligen märka. Kött – och charkföretagen (KCF) har envist sagt nej till ursprungsmärkning, eftersom det finns medlemmar i KCF som importerar kött. Den butiksstudie som LRF, genom projektet Min Mat, genomförde våren 2008, visade att mycket av grisköttet och bacon är ursprungsmärkt, men ofta vilseledande. Sämst var bacon, som ofta gav valalternativ på ursprung typ svenskt/danskt/tyskt. Inom EU pågår en diskussion om märkning av ”place of farming”, och då missar man också djurskyddet i samband med transport och slakt.

Gud vad vi har tjatat om märkning av ursprungsland – överallt och i alla sammanhang. Och här är bönder och konsumenter överens. Djurskyddet har också varit pådrivande. Alla politiska partier utom moderaterna inför valet 2006 tillstyrkte ursprungsmärkning. Sedan har vi levt med att Eskil Erlandsson och politiskt sakkunniga Sofia Jönberg med dårars envishet under alla dessa år hävdat att det blir för dyrt. Det hade nämligen NUTEK räknat fram – hur, kan man fråga sig eftersom väldigt mycket av köttet redan idag är märkt. Och handeln har skakat på huvudet över talet om kostnader. I mars förra året vid Djurskyddets och Vi Konsumenters presseminarium stod hela detaljhandeln i TV och lovade att ursprungsmärka. Till slut tvingades Eskil i ministerrådet att stödja förslaget om ursprungsmärkning av gris, lamm och fjäderfäkött. ”Men ni får skylla er själva, för att kostnaderna ökar” har Eskil sagt. Nu väntar jag bara på en tydligare märkning av ursprungsland av mejerivaror.

Det här innebär inte att jag kommer att sluta med att kämpa. Jag kämpar för att få förståelse för att öppnar man gränserna för djursjukdomar och lämnar över till bönderna att ta kostnaderna så finns det en jätterisk för problem med ökad antibiotikaresistens. Det är också något som pekas ut i Socialstyrelsens förslag till strategi mot antibiotikaresistens. På fredag träffas vi på Miljöstyrningsrådet för att diskutera Konkurrensverkets utspel. Mot Konkurrensverkets uppfattning står flera viktiga dokument bl. a Kommerskollegiets vägledning för offentlig upphandling och EU-kommissionens Grönbok, som tydligt anger att man kan och bör ställa etiska och miljömässiga krav.

I samband med griskrisen talas mycket om behovet av ursprungsmärkning av griskött och chark. Jag skulle köpa falukorv häromdagen. Tillverkad i Sverige stod det på Lithells falukorv. Vad säger det mig som vill köpa korv gjord på svensk köttråvara d v s kött från grisar födda, uppfödda och slaktade i Sverige. Det bekräftar det som vi fann i Min Mats butiksstudie 2008. Mycket är märkt med ursprungsland, men på ett missvisande sätt. Nu pågår en diskussion om frivillig ursprungsmärkning av svenskt griskött och chark – en motsvarighet till Svensk Fågels ursprungsmärkning. Det innebär att en svensk grisuppfödare, som importerar smågrisar från Danmark och Finland inte kvalar in.

Det var glädjande nog Mikael Robertsson, COOP, som ifrågasatte Johanna Björklunds, Örebro universitet, presentation kring ”Måltidens ekologi”, när hon nämnde ett krav på att ekologiskt måste vara billigare. Gunnar Rundgren, som jag mötte på 80-talet, när vi utvecklade KRAV-reglerna i djurhållningen, ansåg att bonderi som livsstil är antikförklarat. Nu är det företagsamhet som gäller. Och Marie Dirke, Ekologiska lantbrukare beklagade att ”att brinna för något” har blivit ett negativt begrepp inom lantbruket. Johan Ununger, Saltå kvarn, ansåg att varje bransch bestämmer vilka attribut man vill förknippas med och livsmedelsmedelsbranschen har bestämt sig för pris. Även om det är lite bättre nu än för tio år sedan.

Det är klart att jag kände mig som en katt bland hermelinerna, som representerade det konventionella jordbruket genom Svenskt Sigill. Huvuddelen av deltagarna runt bordet hade tydligt fokus på ekologisk produktion och det blir lätt lite övertoner och förenklingar, tycker jag. För Johan Ununger, bygger ekologiskt produktion på en etik som skiljer sig från den konventionella. ”Vi sprutar inte gift på maten” är det tydliga budskapet byggt på dessa värderingar. Men det finns ju en inte oväsentlig andel lantbruk i Sverige som inte använder bekämpningsmedel och väldigt lite handelsgödsel. Och tittar man på mjölkproduktionen är variationen inom system större än mellan. Det blir för mycket av antingen eller i stället för både och. Och så en slutlig reflektion – kan en vegan stödja ekologisk produktion, som bygger på att man har djurhållning och växtodling på samma gård. Utan djur blir det svårt att få kretslopp på gården.

”Från Sveriges bönder till Sveriges folk” var budskapet på LRF:s stora annonser 1994. Sveriges bönder gav löftet att även efter EU-inträdet skulle Sveriges bönder behålla sitt goda djurskydd, arbeta för en bra miljö, inte använda Belgian Blue, inte ge djuren antibiotika i onödan eller utfodra med kadavermjöl. Och visst hade man nytta av konsumenternas intresse för frågorna inför att Sverige skulle bli medlemmar i EU. Det var PR-byrån Hall och Cederkvist som utformade kommunikationen kring Sveriges bönder på Väg. Man engagerade också PR-gurun Leo Nordin. LRF fick flera PR-pris Guldägg, för kampanjen, som ansågs vara banbrytande i sitt budskap och bildspråk. På engelska fick kampanjen titeln ”The Farmers Revolt” och intresset var inte att ta miste på. I Sverige fanns en bondekår som ställde upp för värden som miljö och djuromsorg. LRF genomförde en stor satsning på s k På Vägledare, som med hjälp av böndernas drivkrafter skulle driva på utvecklingen mot ett hållbart jordbruk.

Man kan säga att det som sedan kom att kallas för svenska modellen, var en stor tillgång när det stormade i EU kring galna ko – sjukan, BSE, 1996 och 2000 och det stora mul –och klövsjukeutbrottet år 2001. Den första dioxinskandalen i EU 1999 skakade också om, och utmynnade i ett omfattande regelverk för foder och livsmedel inom EU. Intresset var stort för Sverige och dess bönder. Jag blev intervjuvad av svensk, brittisk och fransk TV. Tyvärr hade då ordförande Bo Dockered med stöd av VD tröttnat på den utåtriktade kampanjen. LRF:s styrelse antog sina värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel 2002. Men jag som fick uppgiften att marknadsföra dessa fick varken budget eller styrmedel. Vi försökte sälja in en väl genomarbetad kommunikationsplan till LRF:s nya VD Reinhold Lennebo 2003, men min kollega Jan – Olof Bengtsson och jag blev sågade vid fotknölarna. Resultat blev i stället LRF-projektet Min Mat, med annat fokus än mervärden i produktionen. Jag hoppas verkligen att Svenskt Kötts kampanj sent omsider kan rädda det som räddas kan när det gäller svenska konsumenters förtreonde och preferens för svenskt kött.

Jag har skrivit om sambandet djurskydd och antibiotikaresistens tidigare. Den 5 april ordnar sex myndigheter ett seminarium om antibiotikaresistens med rubriken ”Kloka val i vardagen”. Temat är det som jag själv förespråkar d v s vi har alla ett ansvar. Jag har i många år med stolthet redovisat vad inte minst svenska grisbönder tillsammans med Svenska Djurhälsovården har åstadkommit i form av minskad antibiotikaförbrukning. Gruppbehandling av grisar med antibiotika i foder eller vatten har minskat rejält sedan 90-talet. Det finns inga quick fix, utan det har handlat om förebyggande djurhälsovård; avel, foder, hygien, smittskydd, god djurmiljö och skötsel. Jag hoppas grisnäringen tar sitt ansvar och står fast vid att det är den väg man vill välja även i fortsättningen. Vi vill inte hitta fler grisar med MRSA i Sverige.

 Och så kommer importen av smågrisar upp igen. Det är precis det vi varnar för, när det gäller att avveckla svenska tilläggsgarantier för allvarliga djursjukdomar. Det kommer tyvärr alltid finnas frifräsare som bara ser till kortsiktiga vinster och som skiter i risken för sig och sina kollegor.

Det är intressant att diskussionen om sänkt avvänjningsålder på grisar poppar upp igen. Det uppfattades i början på 90-talet som den enkla lösningen för att få fler smågrisar per sugga och år. Ett tack till Marit Paulsen, som på den tiden hjälpte mig att slå hål på argumentationen, genom att peka på risken med ökade avvänjningsdiarréer och att suggan faktiskt behövde återhämta sig innan hon blir dräktig igen. Sverige har krav på minst 4 veckors avvänjningsålder och det är grundalternativet i EU-direktivet för gris. Problemet är att det medges undantag, som tillämpas i många länder med intensiv produktion. Hoppas Marit kommer ihåg debatten på 90-talet när hon nu argumenterar för harmoniserad djurskyddslagstiftning inom EU. När det gäller antibiotikaresistens är ju hon och jag ju väldigt eniga.

Förra veckan lyssnade jag på Lantbruksklubbens årsmöte till Staffan Danielsson (C) och Lars Hultström, hans första offentliga framträdande efter griskrisen i november 2009. Budskapet från Staffan var, att om nu grisnäringen befinner sig i en sådan kris, så måste man tänka om. Är det verkligen rätt att vara bäst i världen på djurskydd och livsmedelsäkerhet. Det fanns också en hel del kritik på hur LRF hanterade griskrisen. Hade man myndigheterna på sin sida skulle man ha kallat till presskonferens på Lars Hultströms Blacksta by efter Ekots och TV:s publicering av Djurrättsalliansens bilder. Men bilderna fanns där. Jag anser att Lars-Göran Pettersson, LRF och Annika Bergman, Grisföretagarna gjorde rätt som deklarerade att så får det inte se ut, det som bilderna visade. Christina Jutterströms bedömning var ju att Ekots bedömning var fel, men att makthavare som Lars Hultström, som han då var, alltid får finna sig i att granskas. Lars bekräftade att man var helt överraskad och det fanns ingen krisberedskap. Han hävdade att det var ett svenskt fenomen att man låter Djurrättsalliansen styra utvecklingen. Men det är inte sant. Samma sak hände i Finland där man avslöjade missförhållanden i finsk grisproduktion. Detta gav upphov till skärpningar i finsk djurskyddslagstiftning. Och när europeiska djurrättsorganisationer avslöjade lagbrott i grisbesättningar i de stora grisproducerande länderna 2009 gav detta till resultat att frågan var upp i EU-parlamentet och i förslaget till ny handlingsplan för djurskydd finns speciellt markerat att man måste säkerställa att lagstiftningen efterlevs.

När Staffan fick frågan om vad han skulle göra om han blev jordbruksminister, så föreslog han en bred politisk lösning kring det svenska jordbrukets framtid – en parlamentarisk kommitte´ som utformar ett sjupunktsprogram. I det bör, enligt Staffan, ingå Matlandet Sverige, ursprungsmärkning, offentlig upphandling m m, men det krävs nog mer för att öka det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Att hitta en bred politisk lösning skulle säkert vara bra för svenskt jordbruk och det finns nog mer som förenar än skiljer mellan svenska riksdagspartier. Men låt då inte frihandelsvännerna och marknadsliberalerna helt ta över.

Jag har deltagit i Miljöstyrningsrådets (MSR) kriteriearbete sedan 2005, först för LRF och i sista omgången 2008 – 2009 för Djurskyddet Sverige. Åren 2006 – 2007 kördes mängder av seminarier för upphandlare och politiker för att informera om möjligheter att ställa miljö och djurskyddskrav vid offentlig upphandling av livsmedel. Vi var ett kringresande teatersällskap med bla Charlotta Frenander från MSR, som gjorde våra presentationer. Och visst, jag klargjorde skillnaderna mellan svenskproducerat och situationen i övriga EU när det gällde livsmedelsäkerhet och djurskydd. Sedan flyttade Charlotta till Konkurrensverket och tonen skärptes mellan MSR och Konkurrensverket framför allt kring djurskyddsfrågorna 2009. Monica Sihlén vid MSR är en riktig kämpe och står på sig liksom MSR med anledning av att Statskontoret förra året föreslog en ny upphandlingsmyndighet. Utan MSR riskerar den hållbara offentliga upphandlingen att undermineras. För syftet med att ställa miljö – och djurskyddskrav är att medverka till förbättringar i hållbarheten med högre miljöhänsyn och bättre djurvälfärd. Och det senare medverkar till en ökad hållbarhet genom friskare djur och mindre behov av antibiotikabehandling och mindre risk för antibiotikaresistens. Att lägga sig på EU:s miniminivå bidrar inte till ökad hållbarhet. Vill Servera inte bidra till det?

Efter uppmärksamhet i media hösten 2009 kring kommunernas köp av danskt griskött, har ett ökat antal kommuner tuffat till sig och börjat ställa krav. Tyvärr har man i vissa fall valt att formulera sig så att det är svenska djurskyddskrav som ska gälla, vilket är olyckligt. Servera är en flitig överprövare. Servera anser att Miljöstyrningsrådet (MSR) kriterier utarbetats av den svenska lantbruksnäringen och i linje med ambitionerna i Eskils Erlandssons Matland d v s skaffa jobb i Sverige. Eftersom jag själv deltog i MSR:s arbetsgrupp, vill jag meddela att såväl Menigo liksom importerande livsmedelsföretag exempelvis North Trade deltog i arbetet. Servera var också välkommet.

Servera påstår också att det inte finns några certifierade djurvälfärdsstandarder. Jag rekommenderar att gå in på Kommissionens hemsida där man hittar en uppställning. http://ec.europa.eu/agriculture/quality/certification/inventory/global-view-sectors_en.pdf . Och det som MSR:s kriterier omfattar är frågeställningar som huvudsakligen är hanterade i gällande djurskyddsdirektiv inom EU d v s direktiv för gris, värphöns och kyckling. Servera har hängt ut frågor kring antibiotika , transport och slakt utan bedövning. Att kräva receptkrav på antibiotika är linje med gällande EU-regelverk, Att det fortfarande finns undantag för cocciodiostatika  är inget skäl för att inte acceptera receptkrav för andra djur än kyckling. När det gäller djurtranporter går gränsen i EU:s transportförordning för långa transporter vid 8 timmar. Ett rimligt krav är att ställa krav på ”korta” transporter, vilket säkert huvuddelen av europeiska slakterier kan klara av. Grundkravet är att djur ska vara bedövade innan slakt. EU-förordningen accepterar bara slakt utan bedövning, när det finns ett dokumenterat behov från religiösa grupper. Kommissionen accepterar inte att djur rutinmässigt slaktas utan bedövning av praktiska skäl.

I samband med medlemskapsförhandlingarna med EU fick Sverige övergångsvis ett antal undantag f f a inom foderområdet exempelvis förbudet mot antibiotika som fodertillsats och förbudet mot kadavermjöl. Dessa undantag införlivades så småningom i EU:s lagstiftning av olika skäl. Dessutom fick Sverige s k tilläggsgarantier för ett antal allvarliga smittsamma djursjukdomar och salmonella. Tilläggsgarantier innebär att medlemslandet kan ställa krav på att importerade djur eller livsmedel ska vara fria från sjukdomar eller smittämnen. Så småningom fick Sverige en permanent tilläggsgaranti när det gäller salmonella. Det innebär att import av livsmedel ska vara kontrollerat i exportlandet avseende salmonella. Undantag är köttberedningar d v s om man tillfört marinering eller saltlake. Mycket av den importerade kyckling undantas importkontroll på det sättet. Det är ju väl känt att importkontrollen fungerar dåligt. Med jämna mellanrum hittar man salmonella i importerat kött. Nyligen fick COOP återkalla tre ton tysk fläskkarre´ och tyska fläskkotletter. I ett annat fall fick ICA dra bort irländsk salmonellasmittad köttfärs. Med tanke på att det hävdas att Danmark har samma smittskyddsläge, så är det inte så länge sedan vi hade svenskar som blev sjuka av dansk fläskkarré. I EU:s basstudie 2008 hittades salmonella i 40 % av danska grisbesättningar medan salmonella hittades i 0,5 % av svenska grisbesättningar. Det var visserligen tre år sedan, men…
Inför förhandlingarna för medlemskapet listades ett stort antal smittsamma djursjukdomar, som Sverige ville ha tilläggsgarantier för. Listan har vartefter kortats ner. Att näringens egen importkontroll Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll (SDS) varit så framgångsrikt har berott på att Sverige har haft ett regelverk som i sig förhindrat import av stora volymer. Att tro att SDS ensamt ska kunna axla en myndighetsroll bedöms vara en omöjlighet. Det vinnande konceptet för den svenska modellen bygger på ett samarbete mellan stat och näring. Paratuberkulos och PRRS är sjukdomar som är mycket vanliga i Europa och som vi kommer att ha i landet inom en snar framtid om gränserna öppnas.  Dessutom öppnar vi dörrarna för en stor import av djur med alla de ytterligare sjukdomsrisker detta innebär. Vi har över lag god biosäkerhet i Sverige. Biosäkerhet är ett bra sätt att bromsa smittspridning men den måste kombineras med provtagning Det är mycket effektivare att ha en provtagning i samband med införsel än att provta en stor mängd djur inom Sverige. Att förebygga är bättre än att bota ledorden är rubriken för EU:s djurhälsostrategi. När sjukdomar väl fått fäste är det för sent.

IP, integrerad produktion, som ägs av Svenskt Sigill är en standard för kvalitetssäkrad livsmedelsproduktion av livsmedel, från primärproduktionen till förädling. I går samlade Svenskt Sigill samtliga certifieringsföretags revisorer och även rådgivare till en genomgång av nyheter inom Svenskt Sigill. Revisorerna och deras företag är nyckelaktörer, eftersom dessa genomför den oberoende kontrollen och också avgör när en producent ska stängas av eller fråntas certifikat. Och sådana exempel finns, där odlare och djurhållare blivit uteslutna. En viktig plattform är de allmänna villkor som talar om hur gårdar ansluts, vilka krav som ställs på revisorernas kompetens, hur och när revisionerna ska genomföras, vilka regler som gäller för av avvikelser mot standaren m m. I botten ligger också Svensk Sigills värdegrund. IP ska bidra till en hållbar tillväxt vid produktionen av livsmedel och prydnadsväxter. I värdegrunden ingår värderingar kring livsmedelssäkerhet, djuromsorg och miljöhänsyn. Krav från myndigheter och SWEDAC, som statligt ackrediteringsorgan, har inneburit skärpta krav på revisorernas kompetens och möjlighet att göra oanmälda kontroller.

Med allmänna villkor som grundplatta, finns IP standarder för bl a mjölk, nötkött, lamm, gris, kyckling och frukt och grönt. För alla dessa standarder finns möjlighet att välja klimatåtgärder och därmed få klimatcertifiera sin produkt. Nyheter för i år är lammregler, att djurvälfärdsindikatorer har införts i IP Sigill Gris, att sojamjöl och palmkärnexpeller inte är tillåtet i fodret i IP Sigill nötkött. Djurvälfärdsindikatorer har sedan två år funnits i IP Sigill Mjölk, men nu skärps fokus på kalvdödligheten, som är en viktig markör för djuromsorgen i besättningen.

Wretborn hävdar att lantbruket inte förberett sina medlemmar på att karantänen måste avvecklas. Inget kan vara mera fel. Redan 1994 skapades det som benämns Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll, SDS, som på frivillig väg ställer krav på att djur som importeras är fria från vissa allvarliga smittsamma djursjukdomar. Motsvarande modell finns inom fjäderfärnäringen. Räcker då inte detta? Tyvärr, i den pressade situationen som svensk djuruppfödning befinner sig i, finns stor risk för att någon exempelvis vill köpa billiga smågrisar från Danmark eller Tyskland eller ta in avelsdjur utan dyr karantän. Det finns tyvärr redan exempel på att den allvarliga nötkretaurssjukdomen Paratuberkulos kommit in i landet med import av avelsdjur.  Det har också funnits framstötar om att importera smågrisar från Danmark. Kravet på karantän har avskräckt importörerna. Avelsgaltar importeras från Norge som har ett gott djurhälsoläge och det har också importerats smågrisar från Finland, där det ställt speciella krav hur dessa ska hanteras. Sverige, som enda land i EU, lyckades göra sig fritt från svinsjukdomen PRRS, som kom in landet 2007. 

Föreningen Vi Konsumenter prioriterade frågan kring antibiotikaresistens i sin verksamhetsplan för 2010 och motiverade Sveriges Konsumenter att ta i frågan. Sveriges Konsumenter anordnade den 18 januari ett bra kunskapsseminarium kring antibiotikaanvändning hos människor och djur och de ökade riskerna för antibiotikaresistens. Då tydliggjordes att även tungmetaller som silver kan ge antibiotikaresistens och att visst kan det finnas en risk med antibiotikaresistensgener som markörgener i GMO, men den är liten i det stora sammanhanget. Slutklämmen blev att vi har alla ett ansvar för att verka för en behovsanpassad och restriktiv antibiotikaanvändning. Förra gången i slutet på 90-talet när vi tillsammans drev frågan kring antibiotika som fodertillsats, var det givetvis lättare eftersom det handlade om att säga nej till en specifik tillämpning av antibiotikaanvändning. På KSLA:s högtidssammankomst i fredags träffade jag en av medkämparna från den tiden, förre jordbruksministern Karl Erik Ohlsson. Han sa det som många säger, att Sveriges kamp för ett förbud mot antibiotika som fodertillsats från 1996 och framåt, är ett exempel på att ett litet EU-land framgångsrikt med gemensamma krafter kan påverka. ”Det gällde att vara införstådd med att vi kanske inte skulle lyckas, men ändå fortsätta kämpa” sa Karl-Erik. Och jag har inte gett upp. Frågan är om Sveriges Konsumenter vill sätta sig i förarsätet och ta ett initiativ. Det finns mycket som händer just nu. Socialstyrelsen hade i december ett möte med intressenter, för att utforma en strategisk plan mot antibiotikaresistens. Djursmittutredningen, som jag skrivit om tidigare, är ett allvarligt hot mot det goda djurhälsoläget i Sverige och därmed också mot den förhållandevis goda situationen hos svenska lantbruksdjur.

Henrik Ennart i dagens Svenska Dagblad tar upp frågan kring livsmedel som spridningsrisk för resistenta bakterier. Det är bra att Livsmedelsverket inte bara tittar på inhemska livsmedel utan faktiskt undersöker importerade kycklingar, något som man redan gjort i Danmark. Det är hög tid. Att antibiotikaresistens kan jämställas med andra zoonoser som salmonella och campylobacter och kan spridas via livsmedel är väl inte osannolikt. Och som jag har sagt vid flera tillfällen offentligt, att precis som när det gäller salmonella, så vill jag inte känna att jag ska fixa detta i köket. Vi måste jobba precis som förut på alla fronter och förebygga istället för att åtgärda i sista ledet. Har livsmedelsindustrin och handeln tagit i frågan? 

Det sista rådet kanske jag också vill ge till KSLA (Kungliga Skogs – och Lantbruksakademin), vars preses i går på högtidssammankomsten också raljerade över GMO och oberättigad konsumentoro. Jag tycker man ska lyssna till kritikernas argumentation innan man slår dem i huvudet.

I SLU:s programförklaring har man målat upp fem olika scenarion med utgångspunkt från befolkningsökning, temperaturhöjning och utveckling av jordbruket, markanvändning, miljö – och klimatöverenskommelse, teknisk utveckling m m. Inom området Respons på samhällets värderingar och bidrag till policies, har man listat ett antal utmaningar, som vi nog alla kan vara överens om.
- Etiska aspekter kring livsmedelsproduktion och miljöeffekter – exempelvis import av billiga livsmedel och export av miljöförstöring. (Där vill jag tillägga export av dålig djurvälfärd och osäkra livsmedel).
- Upplevelse av risk – nytta av olika jordbrukstekniker och skattning av acceptans för nya metoder. (Här är väl GMO ett tänkbart exempel)
- Konsekvensen av ökade livsmedelspriser och konsumtionsmönster hos olika grupper i populationen. (Är bra och säker mat bara till för de rika?)
- Konsekvenser av lokala och globala av policies som vill öka själförsörjningen versus frihandelsambitioner (Jag antar att det finns skäl att prioritera både och. Jag är ju verkligen ingen extrem frihandelsvän, med tanke på de effekter frihandeln kan få på livsmedelssäkerhet, djur – och folkhälsa)
- Samband mellan upplevda mervärden exempelvis djurvälfärd och konsumenternas val ( Det förutsätter ju att man kan välja, vilket inte många konsumenter kan i brist på ursprungsmärkning och information)
- Etiska frågor som reses när samhället investerar i ny teknik för livsmedelsproduktion. Vad händer om tekniken inte levererar vad man lovar? (Jag vet inte vad SLU har i åtanke, men även här kan kanske GMO platsa)

Jag tillfogade till listan frågan kring vem eller vilka är det verkligen som styr den framtida utvecklingen? Självfallet får vi räkna med att EU:s framtida jordbrukspolitik CAP fortsatt kommer ha stor betydelse för jordbrukets och livsmedelsproduktionens utveckling. Det är viktigt att ”greening of CAP” bygger på vetenskapligt dokumenterade åtgärder som ger effekt i en minskad miljöbelastning, ökad biologisk mångfald och åtgärder för att minska klimatpåverkan. Djurskyddet i Sverige och i EU (Eurogroup for Animals) och faktiskt också Sveriges Konsumenter vill också ge direkt stöd till djurvälfärd, eftersom erfarenheterna visar att EU:s intensiva djurhållning inte är hållbar genom sitt beroende av rutinmässig antibiotikabehandling. Men jag kan känna stor oro över miljö – och djurskyddsaspekter om man som dagens politiska Sverige, snabbt vill nedmontera EU:s jordbruksbudget och gemensamma jordbrukspolitik till förmån för marknadslösningar. Åter hör jag beklämmande nog preses för KSLA i går tala om vinsjöar och köttberg inom EU, som om detta skulle vara dagens situation och inte gårdagens. Det svenska scenariot är inte särskilt sannolikt och Sverige betraktas som ganska udda i förhandlingarna. Men oberoende av detta kommer det vara oerhört viktigt att andra aktörer i livsmedelskedjan bygger sina policies på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns en benägenhet att begränsa sina policies och åtgärder till vad man upplever som konsumentkrav och möjlighet att kommunicera. Ihåliga åtgärder kommer dock inte att hålla i längden vid en kritisk granskning.

Och slutligen vill jag citera Johan Rockström som förordar ”Think global and act global”. Men låt bara inte det globala perspektivet avskräcka oss från agera även på hemmaplan. Det finns ju faktiskt bra exempel på att ”lilla” Sverige kan vara ett föregångsland och påverka resten av världen. Ge inte upp!

”Vi anser att förslaget sammantaget negativt påverkar djurvälfärden i sin helhet, antibiotikaförbrukning, antibiotikaresistens och folkhälsa. Sammantaget kommer inte listan på föreslagna sjukdomar att medverka till ett bättre smittskydd för människa. Den omfattar till exempel inte antibiotikaresistenta bakterier och det är osäkert om EHEC kan hanteras på ett effektivt sätt” Dessa och flera andra kraftfulla markeringar gör utredningens experter Bengt Larsson, smittskyddschef på Jordbruksverket och Marianne Elvander, statsepizootolog vid SVA i sitt särskilda yttrande. Vem vågar påstå att detta inte är Sveriges tyngsta experter inom området. Det är självklart att My Sahlman, från LRF är orolig. Det är vi alla. Och man måste förstå att om man vältrar över åtgärder och kostnaderna på bönderna att bekämpa exempelvis salmonella, så är risken jättestor att detta inte blir effektivt. Risken är att vi generellt bygger upp salmonella i djurbesättningarna, något som vi tryckt ned under många år genom kontroll och bekämpning i alla led. Att det har funnits djurägare, som drabbats av salmonella, som klagar på höga kostnader för sanering och spretiga direktiv från myndigheterna, är inget skäl för att helt ta sin hand från åtgärder som kan friförklara smittade gårdar. Det är bara argument som utredaren vill använda för att staten ska frånta sig ansvaret. Det hade varit klädsamt om utredningen i stället hade gett förslag till fortsatt utveckling och effektivisering av sanering och kontroll, något som är på gång. Biosäkerhetsplaner, biosecurity, är säkert bra, men det kan inte vara den ”enkla” lösningen på alla problem. Enligt utredaren är det också så enkelt att ordna försäkringslösningar, så att salmonellaersättningarna till drabbade bönder kan staten ta bort i morgon!

Jag finner det lite anmärkningsvärt att Livsmedelsverkets och SLU:s experter i utredningen endast kritiskt ifrågasätter förslaget att SVA skulle ta över del av riskhanteringen från Jordbruksverket. Det får mig att undra över om Livsmedelsverket inte har någon som helst invändning över att ansvaret förs över till djurägarna när det gäller risken för säkra livsmedel. Man kanske tycker som Tor Bergman,  Livsmedelsverket, gjorde på veterinärkongressen, att det löses lätt genom biosäkerhetplaner på gårdarna. .

Vad jag förstått innehåller utredningen ingen konsekvensanalys annat än att staten minskar sina kostnader. Men man måste förstå att djurägarnas ökade kostnader måste tas ut någonstans. Och det finns bara en väg, marknad och konsument. Jag tycker det är ansvarslöst att inte ändå försöka analysera effekterna av ett helt annat sätt att kontrollera och bekämpa salmonella, än det vi har tillämpat sedan 70-talet. En sådan cost – benefit anlys gjordes 1993, som visade hur lönsamt det var att staten bekostade del av bekämpning och kontroll i form av säkra livsmedel och låg sjuklighet hos människa. Men den mest oroande utvecklingen är ändå den ökande risken för antibiotikaresistens. Släpper vi in smittsamma djursjukdomar i landet så ökar risken. Just nu formulerar Socialstyrelsen sin strategiska plan för att minska antibiotikaresistens som inkluderar veterinärmedicin och livsmedel. En eventuell tillämpning av Wretborns nya djursmittskyddslag måste betraktas som en inte oväsentlig potentiell risk.

Inte oväntat ansåg bönderna (COPA/COGECA) att ytterligare krav på ”gröna” åtgärder skulle vara en alltför stor belastning på EU:s bönder. Man anser att det regelverk som ställer krav på miljöåtgärder redan idag är kostnadsdrivande och minskar konkurrenskraften. Produktionen kommer att flytta utanför EU om man ställer för höga krav säger COPA. Man framför, med all rätt, kritik på att motsvarande krav som krävs inom EU inte krävs vid import från tredje land. Livsmedelsindustrin vill ha råvaror från EU, men kräver konkurrenskraftiga priser. Handeln kräver att gränsbarriärer rivs. Dagens enda applåd fick den belgiska mjölkbonden som med stort engagemang argumenterade kring en gemensam politik inom EU kring mjölkpaketet. Han vill inte se att mjölkbönder krigar mot varandra mellan medlemsländerna med olika nationella system.

Miljöorganisationerna vill se en ännu grönare CAP. Ekologisk produktion, vallodling, gröna zoner och Natura 2000 nämndes som konkreta krav. Världsnaturfonden pekar på att livsmedelsproduktionen är beroende av naturresurser, jord och vatten. Utan dessa kan man inte producera. Birdlife International ansåg att man måste stödja bönderna, men vi kan inte ge pengar till lagbrytare. Det måste finnas en direkt koppling mellan stöd och vad lantbruket ger tillbaka. Men hur ska man kunna stödja små bönder som riskerar att slås ut?

Ingen ropar på en total avveckling av CAP till förmån för en marknadsliberal linje. Man kan konstatera att under mötet, hörde jag ingen nämna djurhållning överhuvudtaget. Undantaget var Eurogroup for Animals. Peter Stevenson, Compassion in World Farming krävde tydligare målsättningar inom ramen för CAP om leveranser av kollektiva nyttigheter. Han argumenterade för en övergång från intensiv till mer extensiv djurhållning. Mer bete och vallodling skulle minska behovet av spannmål och sojaimport.

Inom kvalitetspaketet ryms frågan kring ursprungsmärkning. Här blir informationen ganska förvirrande för man vet inte om man avser gårdsidentitet, region, land eller EU. Kommissionen säger att det finns delade meningar i frågan och att man kommer ta diskussionen från fall till fall och starta med mejerisektorn. Märkningen måste vara motiverad. Frågan finns ju också inom lagstiftningen kring informationen på livsmedel, som tillhör DG Sanco. Som jag fattat det har parlamentet förordat märkning med ursprungsland när det gäller övrigt kött och mejeriprodukter.

Dagen avslutades med några ord från kommissionären Dacian Ciolos. Vad som händer med CAP blir givetvis beroende av budgeten. Han hävdar att det inte finns någon konflikt mellan konkurrensförmåga och bevarande av naturresurserna. CAP bekostas av gemensamma medel och måste ha trovärdighet hos medborgarna. Därför krävs en grönare pelare 1.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/statligt-ansvar-for-djursjukdomar-avgorande_5851627.svd

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.523810-ska-vi-importera-all-mat-till-sverige-

Tack Susanne Gäre för att du försöker få liv i en debatt som är så viktig för vår framtida livsmedelsförsörjning och hur vi vill att det svenska jordbrukslandskapet ska utformas i framtiden. Susanne efterlyser att någon ryter till och är slängd i käften. Jag ryter gärna till och tror jag är hyfsat slängd i käften. Men vi behöver en representant, som uppfattas stå utanför särintressen. Eftersom jag arbetar för ett dotterbolag till LRF, har jag enligt vissa en LRF-stämpel i pannan trots att jag är ordförande i föreningen Vi Konsumenter.

Det är viktigt att respektera EU- medborgarnas värderingar som framgår av de undersökningar som genomförts inom EU(EU-barometern, mars 2010). En överväldigande majoritet stöder nya drivkrafter för utvecklingen av jordbruket och landsbygden. Att bevara landsbygden är viktigt för 93 %, liksom att hjälpa bönderna att möta konsekvenserna av klimatförändring (89). Det finns ett starkt stöd för att koppla det finansiella stödet till bönderna till efterlevnaden av regler för miljöskydd, livsmedelsäkerhet och djurskydd (87%). Man vill också uppmuntra bönderna att producera vad marknaden kräver.

Det finns ingen anledning att förmoda att svenska medborgare har en totalt avvikande uppfattning än EU-medborgare generellt. Intresset för närproducerade livsmedel är stort och är inte bara ett krav på att minska transporterna, utan också för att gynna regionens livsmedelsproduktion (COOP-rapporten 2009). I hållbarhetsperspektivet ingår också sociala och ekonomiska aspekter. Livsmedelssäkerhet (security) innebär att det måste finnas förutsättningar för en fortsatt hållbar livsmedelsproduktion avseende lönsamhet och sociala aspekter exempelvis social service på landsbygden. Många svenska konsumenter föredrar livsmedel producerade i Sverige. Skälen till detta är bl. a de unika värden, som karaktäriserar svensk produktion, som livsmedelssäkerhet och djuromsorg. För att tillmötesgå svenska konsumenters önskemål måste säkerställas att det finns en svensk livsmedelsproduktion med dessa värden. EU-stöd från pelare 2 bör i ökad omfattning ge stöd till en i EU-perspektiv hög nivå på djurskyddet, miljöåtgärder, som vallodling, skyddszoner m m biologisk mångfald och ekologisk produktion. Alternativet att Sverige harmoniserar sin djurskyddslagstiftning till EU:s nivå och kräver att marknaden/ konsumenterna ska betala de ökade kostnaderna är inte acceptabelt från konsumentsynpunkt. Den svenska grisköttsproduktionen med höga djurskyddsvärden har minskat kraftigt till förmån för import från länder med sämre djurskydd. Det är skräckexemplet både för mig och min belgiska djurskyddskollega, som hänvisar till den svenska marknadsliberalismen. Det är väl en utveckling som djurrättsengagerade Birgitta Ohlsson knappast gillar – eller?

Man ska ju skriva en årskrönika – göra några reflektioner över det gångna året. Jag konstaterar att alla frågor som var i fokus 2010, blir precis lika viktiga nästa år – om inte viktigare. De två utredningarna Djursmittutredningen (utredare Christer Wretborn) och Djurskyddslagstiftningsutredningen kommer att avlämnas till regeringen nästa år. Redan 2008 deklarerade Christer Wretborn sina intentioner att låta näringen ta över del av kostnaderna för bekämpning och kontroll av salmonella och smittsamma djursjukdomar. På jordbruksdepartementet tycker man inte heller att Sverige ska få skydda sig mot allvarliga smittsamma djursjukdomar, som finns i andra länder genom s k. tilläggsgarantier. Argument från konsumentorganisationer, djurskydd, veterinärer, näring och myndigheter om riskerna med detta, har bara runnit av utredaren. Läkarförbundet, Veterinärförbundet, Djurskyddet, föreningen Vi Konsumenter och näringen oroar sig och kämpar för att få en allmän debatt i pressen. Vissa av oss intressenter var lika eniga 2009 om att Gerhard Larssons förslag till ny livsmedelsäkerhetsmyndighet inte var bra från djurskydds – och livsmedelssäkerhetssynpunkt. Den rapporten hamnade i byrålådan. Vi får väl se hur vi lyckas denna gång med Christer Wretborns förslag. Det gäller nog att mobilisera remissinstanserna. Det känns i alla fall bra att såväl läkare, veterinärer, djurskyddet och delvis konsumenterna är överens.

Antibiotikaresistens är ju en fråga, som jag har engagerat mig i sedan början av 80-talet. Tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll – andelen multiresistenta sjukdomsframkallande bakterier bara ökar. När vi från svenskt håll jobbade med frågan i slutet av 90-talet, hade vi svårt att få EU-kommissionen med oss. Nu driver kommissionen på. Svenskt Sigill har i sin verksamhetsplan prioriterat åtgärder och kriterier som minskar behovet av antibiotikabehandling av djuren. Och det ställs krav på att förbrukningen noggrant dokumenteras. Jag har planterat antibiotikaresistensfrågan hos den europeiska konsumentorganisationen BEUC och med viss framgång hos Sveriges Konsumenter. Den 18 januari ordnas ett seminarium i frågan. Men det är viktigt att seminariet inte utmynnar i ”enkla” lösningar, att som alternativ till antibiotika behandla med homeopatika. Från djurskyddssynpunkt måste sjuka djur få adekvat behandling. Som veterinär är man skyldig att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Jordbruksverket anser inte att homeopatika är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Sveriges Veterinärförbund stöder den uppfattningen. Effekterna är inte vetenskapligt verifierade. Enligt Jordbruksverkets föreskrifter måste veterinären, som alltid är ansvarig, göra bedömningen om andra åtgärder behöver vidtas från djurskydds- och smittskyddssynpunkt. EU:s regelverk för ekologisk djurhållning anger att man bör välja alternativ till konventionella läkemedel. Detta har debatterats i Sverige och KRAV har en sundare inställning.
Personligen var år 2010 ganska omvälvande. Jag lämnade Djurskyddets Sveriges styrelse efter 6 år. Var sak har sin tid och jag saknar inte styrelseuppdraget, men det hade kanske varit trevligare att lämna på annat sätt. Jag blev å andra sidan ordförande i föreningen Vi Konsumenter (VK). VK är föreningen som samlar personmedlemmar. Under året har vi sökt pengar från Konsumentverket, skapat en medlemspanel i frågor kring mat, miljö, hälsa och djurskydd. Dessutom har vi engagerat oss i flera angelägna debattfrågor. Själv har jag representerat Vi Konsumenter vid flera intressanta seminarier – inte minst i den angelägna antibiotikaresistensfrågan, som vi prioriterade i vår verksamhetsplan. Det europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, där jag fortfarande sitter i executive committee, har engagerat mig för att försöka påverka EU-kommissionen att inkludera djurskydd som kollektiv nyttighet i den kommande jordbrukspolitiken CAP 2013. En viktig utmaning , som sannolikt skulle gynna det svenska djurskyddet. Och så gläder jag mig åt att få jobba med Svenskt Sigill ett år till.

I Sverige avlämnade Jordbruksverket sin rapport till regeringen i oktober i år. Ett projekt, som genomförts av Svenska Djurhälsovärden har utvärderat möjligheten att låta smågrisuppfödare själva lokalbedöva innan kastrering. Slutsatsen är att veterinärer ska kunna förskriva lokalbedövningsmedel till djurägare för kastrering av smågrisar. Denna möjlighet kommer att inordnas under villkorad läkemedelsanvändning och kräva utbildning av djurägarna. Nya föreskrifter beräknas träda i kraft i mars 2011. Utelämning av lokalbedövningsmedel till andra än veterinärer har sedan länge varit en kontroversiell fråga. Diskussion kring bedövning av kalvar i samband med avhorning var tämligen infekterad. Bedövning av kalvar tillåts för husdjurstekniker efter delegering av veterinär. Bedövningsmedel är potenta läkemedel, som fel använda kan ta död på folk.

Kommissionen kräver en årlig rapport över framsteg inom åtagandet. Man har gjort ett undantag för tyngre grisar som produceras inom ramen för speciella regionala koncept. Som exempel kan nämnas grisar för produktion av Parmaskinka. Inom ramen för dessa projekt är vaccinering mot könsmognad inte accepterat. Eurogroup for Animals, det europeiska djurskyddet, är inte helt nöjd med resultatet av överenskommelsen. Man känner sig inte helt övertygad om att den europeiska bondeorganisationen COPA/COGECA kommer att leva upp till sina åtaganden. Eurogroup har tidigare drivit frågan om ett snabbt totalt förbud mot kastrering, med hänvisning till länder som England, Irland och Spanien som inte kastrerar sina hangrisar och som anses tillämpa slakt av yngre grisar. Men även från dessa länder rapporteras problem med aggressiva hangrisar. Med ett snabbväxande djurmaterial kommer könsmognaden ganska tidigt och det är en betydande ekonomisk nackdel att slakta vid låg ålder. Det innebär att man dåligt utnyttjar grisens tillväxtpotential. Den kortsiktigt bästa lösningen är fortfarande vaccination mot könsmognad. Andra alternativ som diskuteras är könssorterad sperma.

När jag läste om griskalkylkerna och Jordbruksverkets Harald Svenssons kommentar återkom känslan av grisar som produktionsenheter att jämställas med skruvar och muttrar. Per Karlsson, vice ordförande i Grisföretagarna är ju den som handlar med grisar på spot-marknaden. Det var kanske hans grisar som mina vänner nyligen mötte på färjan mellan Sverige och Tyskland.

Jag har inte tillgång till hela rapporten, men om jag bara får göra några reflektioner. Det sägs att arbetskostnaden är högre i Sverige än i Tyskland. Hur kan den då vara lägre i den svenska smågrisproduktionen? Där borde väl de svenska grisningsboxarna med lösdrift och halm ge högre arbetskostnad – eller? Dödlighet anges som kostnad i slaktgrisuppfödningen, men inte i smågrisuppfödningen, där Sverige sannolikt har en nackdel. Jag kanske är naiv, men jag har lärt mig att de stora kostnadsposterna i slaktgrisproduktionen är smågris (är det posten avel?) och foder. Hur kan då foderkostnaden vara lägre än strökostnaden? Att strökostnaden sätts till noll i den tyska kalkylen strider mot EU:s djurskyddsdirektiv. Men så är ju alla tyska grisar svanskuperade. Det blev ju klart, att ville man exportera smågrisar till Tyskland så skulle svansarna var klippta.

Jag har tidigare framfört att varken djurskyddet eller konsumenterna har något att tjäna på att grisproduktionen flyttar utomlands. Men då gäller det att hitta former för att skapa förutsättningar för framtidstro och marknad. Jag läste en uppmuntrande artikel om grisuppfödaren som gav rådet att inte prata djurskyddsregler utan jobba på att bli bättre företagare. Å andra sidan köper jag inte djurskyddslagstiftningens utredare Eva Erikssons påstående på djurskyddskonferensen, om att det inte fanns några större skillnader mellan svenska djurskyddsföreskrifter i L100 och EU:s djurskyddsdirektiv. Det finns tydliga skillnader. Problemet är snarare att många grisproducenter i de stora grisproducerande länderna inom EU inte följer gällande djurskyddsdirektiv. Det visade Compassion in World Farming och djurskyddsorganisationen PETA för något år sedan i en kritisk granskning.

Henrik Ekman framförde det klassiska exemplet med klorblekt papper, med hänvisning till att näringslivet och marknaden kan bidra till lösningarna. Men jag tror att det är svårt att få marknaden och konsumenterna att fullt ut betala. Jag tror att man måste stimulera och ersätta bönder för att vårda artrika biotoper och betesmarker, anlägga skyddszoner för insekter och småviltet o s v. Avgörandet ligger på gårdsnivå. Stig Linden, lantbrukare i Östergötland gav några tråkiga exempel på hur byråkratin kan sätta krokben för vällovliga ambitioner. Han efterlyste en helhetssyn på gårdsnivå. Detta är samma problematik som när det gäller djurskyddsfrågorna, där man också efterlyser helhetssyn och målstyrning. Det gäller ”bara” att hitta rättsäkra system och kontrollmöjligheter – lätt som en plätt. Kollektiva nyttigheter måste vara kostnadseffektivt finansierade och kunna utvärderas. Det var nog många överens om.

Måste Sverige bevara arter som finns rikligt av i andra länder? Tänkte frågeställaren kanske på vargen? Svaret på frågan blev Ja. Varje land har ett ansvar. Det gäller också den genetiska variationen inom art. Exempelvis har varje flod sin lax med speciell genetisk uppsättning. Därför blir utsättning av fisk ett känsligt kapitel. Också hade vi träden på bete förstås, som ett tråkigt exempel på att EU lägger sig i när man maximerar antalet träd per hektar. Vi är alla oroade över bristen på betande djur i Sverige.

Telge fick ett pris av Veckans Affärer för sitt CSR-arbete tillsammans med H&M och COOP. Bolaget Telge Hovsjö lyssnade inte på rådet att först upprusta och bygga om de nedgångna bostäderna, innan man sätter igång med annan verksamhet med integrering och engagemang hos arbetslösa. I stället anställde bolaget 50 ungdomar per sommar för att snygga upp i sitt eget område – måla, rusta upp grönområdet m m. Ungdomarna får beröm och tjänar egna pengar. Och i stället för massmöten fick föräldrarna följa med vid anställningsinterjuven. På det sättet nådde man närmare ca 400 personer och informationen spreds,för att man ska kunna känna stolthet över att bo i Hovsjö.

Manpowers styrka är matchningen mellan arbetsgivare och arbetssökande. Det tar i genomsnitt 7 år för en invandrare att få jobb i Sverige. Satsningen från Telge har inneburit att 50 % får jobb inom 6 månader. I bolaget Telge Tillväxt samarbetar men med Swedbank, Folksam, KF, Manpower och Peab och hyr ut ungar som arbetskraft till andra företag. Budskapet från Alarik von Hofsten var att CSR inte får vara en sidoverksamhet. Man måste tjäna pengar och vara uthållig (kanske lättare när man är kommunalägd). Det krävs ett entrepenörskap och uppfinningsrikedom och det får inte bli någon ”green wash”. I styrelsen för Telge sitter endast politiker med den inte helt okände ordförande Anders Lago (S) som styr bolagen i samverkan med moderaterna i kommunen.

Även om jag tyvärr fick springa ifrån under del av konferensen, fick jag lära mig mycket om fiskar av olika slag, dess fysionomi och beteende. Det finns självfallet ett stort antal olika arter med olika egenskaper. Jag fick också lära mig att fisk f f a sebrafiskar är vanliga försöksdjur. När det gällde huruvida fiskar kan uppleva smärta, blev utfallet att två av tre experter uttalade sig för att det är så. EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA, uttrycker sig försiktigare: ”Det finns vetenskapligt stöd för antagandet att vissa fiskar har hjärnstruktur, som innebär att fiskar kan känna smärta och uppleva rädsla. Det behövs mer forskning säger EFSA. Mats G Hansson, etiker vid Centrum forskning & bioteknik, Uppsala, ifrågasatte fiskarnas förmåga att uppleva smärta och att forskningen hittills, inte räckte till  Jag håller inte med honom. Han kanske är rädd för mer regelverk för fisken som försöksdjur.

Konferensen var välbesökt och jag kom in på reservplats. Jag uppfattade det som många kom dit för att förhindra bindande djurskyddsregler. Det finns en benägenhet att förlöjliga frågan kring djurskydd och fisk från representanter för det professionella fisket, sportfisket och forskare kring havsmiljö. Det tyckte såväl jag som Djurens Rätt var ytterst beklagligt.

Jag deltog vid stämman som gästs eftersom jag lämnat in de två motionerna. Det var en föreningsvan församling med tämligen hög medelålder. Det intressanta var att den längsta diskussionen uppstod kring tre motioner, som ville att COOP skulle bojkotta livsmedel från Israel, som kommer från ockuperad mark. En av motionärerna pekade på förekommande felmärkning av ursprung av grönsaker och frukt i butik, vilket gör det svårt för de som vill välja bort. Diskussionen utmynnade i ett tillägg där man påminner COOP om att man anslutit sig till avtalet Global Compact, som bl a innebär att man måste respektera mänskliga rättigheter och stöder Rio- deklarationen om miljö och utveckling. Försiktighetsprincipen ska tillämpas. Vidare fanns en motion kring sänkning av momsen på KRAV- livsmedel. Där kvarstod styrelsens utlåtande att detta inte är en framkomlig väg. Ett argument var att det inte går att koppla en momssats till KRAV, som ekonomisk förening. Motionärerna avsåg sannolikt ekologiska varor, varför detta blev lite lustigt. Avslutningsvis uttalade sig miljö – och kvalitetschefen på COOP Per Rosengren om principerna när det gäller krav på COOP:s 4000 leverantörer. COOP ska möjliggöra hållbar konsumtion. Man ställer varukrav på leverantörerna och det är leverantörerna som har ansvaret. Ibland ställer man krav på tredjeparts certifiering och ibland gör man egna kontroller.

Och svenskarna är mest oroade (74 %) över djurens välfärd i EFSA.s studie. Det är intressant och får också stöd av ett flertal andra aktuella konsumentstudier just nu. Annars har antibiotikaresistensen fått ordentligt med uppmärksamhet på senare tid i radion. I tidningen Metro den 23 november läser jag: ”De resistenta bakterierna letar sig ut från sjukhusen och åker runt i våra samhällen och naturen” citat Christina Greko, SVA. I EFSA:s konsumentstudie ställdes den klassiska frågan om man oroar sig över antibiotika – eller hormonrester i kött. Frågan är fel ställd. Det är inte rester av antibiotika i kött som är huvudfrågan, utan användningen av antibiotika i djurhållningen och risken för ökad antibiotikaresistens. Antibiotikaresistensgener sprids i vår miljö. Det hade varit väldigt intressant och få reda på om tillfrågade konsumenter oroar sig över antibiotikaanvändningen och förstår sambandet. Frågan om användningen ställdes i LRF:s breda konsumentstudier mellan 2000 – 2006. Svensk Mjölk som klokt nog fortsatt sina breda konsumentstudier ställer också frågan kring användning och inte kring restsubstanser.

När jag grattade Mats-Eric Nilsson till Blåslampan på middagen den 10 november, frågade han mig varför Eskil Erlandsson är negativ till ursprungsmärkning. En bra fråga eller hur? Mitt svar var att Eskil är hysteriskt negativ till nya regelverk. Att snacka om höga kostnader är bara nys.

Även en blogg kring djurskydd, livsmedelsäkerhet och konsumentaspekter kan få innehålla en novemberbetraktelse. Det är full fart vid fågelbordet. I det novembergrå diset och mörkret finns ändå sprudlande liv. Jag har satt upp fågelbordet och talgbollen. Det tog ett halvt dygn. Sedan blev det full fart. Talgoxar och nötväckor tumlar om med pigga tofsmesar. Hackspetten balanserar med sin stjärt i vinkel. Koltrastarna rinner över verandan och väntar på att några solrosfrön ska ramla ner. Ekarnas knöliga grenar spretar mot den blågrå himlen. Men mörkret faller rekordsnabbt. Eftermiddagspromenaden med hunden får ske med ficklampa och ”elhalsband” på hunden.

Förslaget till ny jordbrukspolitik har givetvis färgats av kommissionären Dacian Ciolos. Med ett ursprung i Rumänien, värnar han rättvisa i stödet mellan EU:s alla medlemsländer, stöd till jordbruk i områden med naturbetingande nackdelar (typ bergsjordbruk) och också de små lantbrukarna. För att tillmötesgå kritiken, som framförts på dagens CAP, diskuteras ett tak på EU- bidraget för stora mottagare (typ engelska kungahuset). Man vill ha ett grönare direktstöd och också begränsa detta till aktiva brukare. Markägare ska inte med minimal insats kunna hösta in EU-bidrag. Som tidigare finns möjligheter till stöd till miljöåtgärder typ biologisk mångfald, bete och något som nämndes flera gånger ”ekologisk träda”, vad det nu är.

Kommissionen presenterar tre alternativ till fortsatt utveckling av CAP. Ett alternativ är en total utfasning av inkomststöd och en begränsning till miljö – och landsbygdstöd. Enligt Kommissionen är detta knappast ett tänkbart alternativ, även om vissa svenska politiker vill det. Det skulle innebära avfolkning att vissa delar av EU och en intensifiering i andra. Kritiken från exempelvis det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, är att dagens jordbrukspolitik inneburit en oacceptabel intensifiering av djurhållningen. Det finns ett starkt opinionsmässigt stöd för en gemensam jordbrukspolitik som värnar en levande landsbygd. Alternativet att bara göra mindre justeringar i dagens CAP, bedöms inte heller realistiskt. CAP måste kunna accepteras av EU:s medborgare och avarterna måste undanröjas. Men det finns fortfarande massa förutfattade uppfattningar som bygger på gamla skrönor. EU:s jordbrukspolitik tar inte hälften av EU:s budget. Det har skett en successiv minskning till idag ca 40 % av budgeten. Men trots att det är mycket pengar är det fortfarande endast 0,5 % av EU:s total BNP. Det finns inga smör – eller köttberg. Bönderna får inte stöd relaterat till sin produktion och det ställs krav på att regelverk uppfylls för att man ska få stöd (tvärvillkor). Kring det senare talas dock om ett starkt krav från bönderna om förenklingar.
Och bönderna tjänar inte massa pengar, utan har halkat efter i lönsamhet jämfört med andra grupper i samhället eftersom kostnaderna för insatsvaror ökat medan produktpriserna inte följt med upp.

Jag hade inte möjlighet att lyssna på Otto Cars, eftersom jag själv presenterade frågan i SK:s livsmedelsgrupp. Men intressant nog togs frågan också upp av SLU:s etiker Helena Röcklingsberg. Frågan är om det är rätt att rädda ett enskilt djurs liv om det påverkar de framtida djurens behov av läkemedel (antibiotika). Svaret är kanske nej, eftersom vi måste ha ett hållbarhetsperspektiv. Och det är precis det, som är en del av vårt ansvar som djurägare. Att acceptera ett nej till en antibiotikabehandling när loppet faktiskt är kört för en älskad gammal hund.

Frågan kring antibiotikaresistens är också angelägen fråga med anledning av att den s k Djursmittutredningen, som nu är inne på sluttampen och ska lämnas över i slutet av året – är det tänkt. Bekämpningen av zoonoser och allvarliga smittsamma djursjukdomar måste vara ett ansvar, som delas av samhället och näringen. Bekämpningen av salmonella är ju för samhället en lönsam affär d v s insatserna ger pengarna tillbaka i form av få drabbade människor. Hela ansvaret kan inte lämnas över på näringen och i förlängningen till konsumenterna att betala. När jag själv tog upp frågan på veterinärkongressen, tyckte Livsmedelverkets representant att det kunde väl bönderna stå för och att s k biosäkerhet enkelt skulle lösa problemet. En något anmärkningsvärd uppfattning från en myndighet som ska skydda konsumenterna!

Smitta hos djur kan spridas direkt mellan djur och människa, via djurens gödsel och indirekt via livsmedel. Man talar om ”One health” d v s människor och djur delar en värld av sjukdomsframkallande mikroorganismer. Risken för smittspridning ökar med ökad handel med livsmedel och djur. Det är därför det är så angeläget att Sverige får behålla möjligheten att ställa krav på att djur som importeras till Sverige är fria från sjukdomar, som vi inte har i landet (tilläggsgarantier). Friska djur behöver inte antibiotika. Men vissa verkar tycka att frihandel är viktigare än svensk folk- och djurhälsa!

COOP har anlitat konsulten U&W i sitt arbete för att fastställa sin djuromsorgspolicy. U&W marknadsför sin s k kallad kamelanalys, som man, så vitt jag vet, tidigare utfört för COOP/KF. Kamelanalys syftar på ordspråket ”sila mygg och svälja kameler”, men här gäller att sila kameler och inte mygg. Ansatsen är att kartlägga företagets strategiska viktiga hållbarhetsfrågor – företagets belastning på klimat, miljö eller inom det sociala området. Men även vad som är mest effektivt från företaget från affärssynpunkt att satsa på. Det är väl bakgrunden till att COOP så tydligt fokuserar på ekologiska alternativ. U & W har gjort ett berömvärt ambitiöst arbete med att bjuda in till seminarier och genomföra studiebesök. Man har också kvantifierat djurskyddsproblemen hos de djur som säljs som livsmedel i COOPs butiker.

Men djuromsorg är inte lika enkelt som kemiska bekämpningsmedel d v s ja eller nej till bekämpningsmedel. Djur är enskilda kännande individer och djuromsorg går inte alltid att inordna under det traditionella hållbarhetsperspektivet. Om man inte förstår sambandet mellan friska djur, användningen av antibiotika och risken för antibiotikaresistens. Jag har själv varit en del av processen, men vad som skiner igenom är att U&W inte kan djur och djurhållningens villkor. Vissa av de fem områden som U & W prioriterat känns udda. Grisar med knorren kvar, är en bra markör, men om man talar om näbblösa hönor, så hoppas jag att man vet att det är förbjudet i Sverige att dubba näbben på höns. Och att frågeställningen är ointressant i kycklingproduktionen, där alla kycklingar har hela näbben kvar, men utrymmet för kycklingarna varierar mellan länder. Kastreringen av obedövade smågrisar är en viktig djurskyddsfråga, som måste finna en bra lösning. Skulle COOP kanske satsa på vaccinering mot könsmognad, som den belgiska detaljhandelskedjan Colruyt har gjort. Och när det gäller grisar så är det inte säkert att bästa möjliga djurvälfärd uppnås med utedrift. Och vi måste också beakta smittskyddsrisker.

Jag har lämnat in två motioner till Konsumentföreningen Stockholms stämma. Den ena handlar om önskemål om ursprungsmärkning, som förslås omfatta inte bara kött utan även mejeriprodukter. Den andra handlar just om COOP:s djuromsorgspolicy, men också om att COOP ska erbjuda andra djurvälfärdsalternativ än ekologiska. Det ska bli spännande att lyssna på stämman den 27 november.

Med ett historiskt perspektiv var det, det som Slakteriförbundet gjorde på 80-talet när man sjösatte handlingsprogrammet Omsorg i djurskötseln. Insikten var att det fanns mycket som var bra inom slaktdjursuppfödningen, men att det också fanns stort utrymme för förbättringar. En del i jobbet var givetvis att inventera sina lik i garderoben. Ett lik i början av 80-talet var exempelvis att det ingick kadaver i köttmjölet. Detta faktum, som senare gav upphov till det som kom att kallas kadaverdebatten. Då tog den bondekooperativa slakten, som stod för ca 80 % av slakten, ett slags kollektivt ansvar för produktion av kött i Sverige och arbetade proaktivt för att stärka förtroendet. Men detta är historia. Med bildandet av Swedish Meats på 90-talet (då ville man inte dumt nog kalla organisationen för Svenskt Kött) och senare HK Scan förändrades hela bilden och det finns nu ingen stark aktör, som kan gå före på samma sätt som Scan gjorde på sin tid. Realiteten är ju också att investera i djuromsorg och kvalitet kostar pengar. Det ironiska är att det är danska KLS/Ugglarp som exempelvis certifierar djurtransporterna och hantering av djur i samband med slakt. Branschen har det tufft och är hårt pressad av importen. Det är svårt för Kött – och charkföretagen, som också har importörer som medlemmar att ta rollen, även om man gör bra ansatser exempelvis när det gäller Belgisk Blå eller skinkmärkning. Kan den nya branschorganisationen Svenskt Kött axla den rollen. Välkommen Maria Forshufvud, som har ett förflutet inom den bondekooperativa slakten på 90-talet, då vi jobbade tillsammans.

Givetvis inträffar vanvårdsfall också inom svensk mjölkproduktion. Men Svensk Mjölk, som branschorganisation har föredömligt ständigt granskat sin produktion, krisinventerat, certifierat och Svenskt Sigill-märkt och proaktivt utvecklat. Mejerierna var tidiga med mjölkkvalitet (celltal, bakterietal m m) men senare med kokvalitet. Nu ligger man verkligen i framkant med hjälpmedel för att förbättra djurens välfärd och djurhälsa – Fråga Kon, signaler djurvälfärd, Hälsopaket mjölk m m. Trixa bara inte för mycket med beteskravet. Det är en verklig förtroendefråga.

På KSLA i tisdags kväll presenterades den intressanta forskning, som bedrivits med stöd av och tillsammans med Axfood, Findus, Atria, Lantmännen och Santa Maria. I vissa avseenden känns resultaten som ganska deprimerande. Många av de frågor som jag värnar om, kanske inte har något stöd av konsumenter som faktiskt vill bidra till en bättre miljö, bättre djurvälfärd och minskad klimatpåverkan. Konsumentmakten har givetvis sina begränsningar. Många konsumenter upplever signalerna från media som motsägelsefulla. Gamla skrönor lever fortfarande kvar. Det visade Konsumentföreningen Stockholms konsumentundersökning i våras. Ska man tro Solverig Wikström svarar man i enkäter vad som förväntas att man ska svara, som något slags kollektivt ansvar. Det finns ett glapp mellan vad man säger och vad man verkligen gör. En reflektion, som fler än jag har gjort är att ekologiskt kommer att förbli en nisch eftersom kostnaden för att producera ekologiskt är högre, livsmedelsindustrin betalar mer och priset är högre i butik. Det europeiska djurskyddet Eurogroup for Animals har insett detta och vill jobba med en djurvälfärdsstandard, som fångar upp kvalitetskoncept, som ligger över lagstiftningens nivå, men inte är ekologisk produktion.

Den omfattande utvecklingen av matkassar, som kommer direkt hem till konsumenterna och ökningen av gårdsbutiker är ett symtom på att den traditionella handeln delvis har misslyckats att lösa konsumenternas problem. En sak är säker. Det behövs mer öppenhet hos livsmedelsindustrin. Deklarera öppet vad man står för och motivera exempelvis varför man inte kan ursprungsmärka alla ingående råvaror. Och det krävs mer utbildning av handelns personal. Man bör övergå från produkttänkande till servicetänkande. Det är sannolikt så man får behålla sina kunder. Sluta att fokusera lågpris. Där är det handeln skyller på konsumenterna, som säga vilja ha lågt pris, men handeln har sig själv att skylla. Mångfalden ger oss problem och frustration. Hur ska vi kunna välja bland 350 alternativ i mejerihyllan? Vi har nog med val av husläkare, elleverantör, apotek m m.Den nuvarande regeringen talar alltid vackert om konsumentmakten, men vi vill inte alltid som konsumenter belastas med att ta det fulla ansvaret. Jag tror inte att Solveig Wikströms forskning gör traditionella konsumentstudier onödiga. En viktig information är exempelvis hur konsumenter rangordnar olika värden som livsmedelssäkerhet, miljö. GMO och djuromsorg.

”För att kor mår bra på bete, behöver väl inte beteskravet inkluderas i lagstiftningen” så uttryckte sig ledarskribenten i en känd lantbrukstidning, när jag ställde frågan om vad som menades med att kon själv skulle få välja. Enligt min bedömning är det politiskt dödfött att i dagsläget föreslå ett avvecklat beteskrav för svenska kor. I direktivet till den pågående djurskyddslagsutredningen har tydligt uttalats att det svenska djurskyddet inte ska försämras. Samtliga svenska politiska partier har också uttalat att man inte vill sänka den svenska nivån, utan snarare medverka till att höja EU:s djurskyddsregelverk. Då gäller det verkligen att visa att man menar allvar med detta. Kritiken från exempelvis det europeiska djurskyddet Eurogroup for Animals, är att medlemsländer med strängare regelverk inte driver på för en högre nivå, utan nöjer sig med att få undantag för nationellt regelverk. Det är inte logiskt, eftersom bönderna  i  länder med högre djurskyddskrav, inklusive de svenska, ofta klagar på ”unfair competition”, som Marit Paulsen hänvisar till.  Det politiska trycket i Sverige borde ju verkligen medverka till att Eskil driver på i frågorna med stöd av sina kollegor i andra länder som  har strängare djurskyddskrav. Så har Sverige gjort tidigare. med framgång. Jag vägrar att acceptera att man inte kan höja nivån inom EU, utan att detta skulle kräva harmonisering. Det är en trovärdighetsfråga för svenska politiker och andra intressenter.

Sveriges Konsumenter (SK) med stöd av BEUC (den europeiska konsumentorganisationen) vill gå från en gemensam jordbrukspolitik till en gemensam livsmedelspolitik. Varför denna begränsning? Jordbruket producerar inte bara livsmedel, utan levande landsbygd, öppet landskap och ekosystemtjänster. Jordbruket producerar också förnyelsebara energiråvaror och andra råvaror till industrin. I en bred konsumentenkät inom EU (mars 2010) säger sig 93 % vilja bevara landsbygden och stödja lantbrukets klimatomställning (85 %). CAP har successivt övergått från ett rent produktionsstöd till mera marknadsorienterade åtgärder kring miljö, biologisk mångfald, ekologisk produktion och djuromsorg. SK talar om det berättigade kravet att CAP skall främja en hållbar jordbruksproduktion; ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Man talar om konsumenternas engagemang i miljö, djurskydd och andra värden. Det är en viktig markering, eftersom det skulle innebära att det finns ett stöd för att kollektivt kunna stödja ett någorlunda värdigt liv för våra husdjur. Och att det faktiskt också skulle finnas ett stöd för att behålla och utveckla svensk djurhållning. Alternativet är ju import från länder med helt andra djurskydds – och miljökrav än svenska.

Vi som arbetar med djurskyddsfrågor står ständigt inför dilemmat att å ena sidan driva på för bättre lagstiftning och å andra sidan utnyttja konsumenternas och marknadens drivkrafter. Blir vi för framgångsrika med att driva industrin och handeln för att förbättra för de livsmedelsproducerande djuren, så kan politikerna luta sig tillbaka och slippa det jobbiga med att driva igenom en förbättrad lagstiftning. Med den allmänna strävan mot förenklingar, avreglering och mindre regler och 27 ibland motsträviga medlemsstater i EU, har detta blivit allt svårare. Det finns också kritik mot medlemsstater, som bara bryr sig om att skaffa sig undantag från djurskyddsförordningar, för att tillfredsställa en nationell djurskyddsengagerad opinion. ”Vi fick i alla fall behålla vårt förbud mot slakt utan bedövning”.

Det är därför det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, diskuterar att utveckla en certifieringsstandard för djurvälfärd. Standarden syftar till att lyfta nivån för en majoritet av EU:s livsmedelsproducerande djur. Standarden är tänkt att fungera som benchmarking mot befintliga eller kommande djuromsorgsstandarder inom EU. Det räcker inte med ekologisk djurhållning, som är och kommer att förbli en nischproduktion. Men detta är ett stort projekt och ännu bara i sin linda.

Självklart måste en lagstiftning avvägas mot vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Alla djur kan inte (och bör kanske inte) gå ute och sprätta och böka i naturen. Den svenska djurskyddslagen syftar till att förebygga djurskyddsproblem, ge djuren möjlighet att bete sig naturligt och (observera) främja en god djurhälsa – vulgärt uttryck; friska och lyckliga djur. Jag köper inte kritiken att djurskydd i Sverige har blivit för mycket beteende och etologi. I föreskrifterna måste livsmedelsäkerhet givetvis vägas mot djuromsorg. Men hade livsmedelsäkerheten bara styrt hade all hönor fortfarande suttit kvar i burarna eller så hade vi haft kliniskt rena stallar utan halm. Det är inte alltid lätt att balansera.

Lantbrukstidningen ATL föreslår i sin ledare nyligen att det är dags att anpassa svensk djurskyddslagstiftning till EU:s nivå. Det blir lätt ett mantra, att detta skulle lösa den svenska grisuppfödningens katastrofalt dåliga lönsamhet. Jag undrar om man har koll på vad de svenska djurskyddsföreskrifterna verkligen kostar i dagsläget. Dessutom förenklas resonemanget, som om det bara är att EU-anpassa sig och att det inte skulle ha någon effekt på djurhälsan. Och sämre djurhälsa kostar. Vad händer om vi sänker avvänjningsåldern för smågrisar, ökar beläggningen i slaktgrisboxarna och börjar fixera sinsuggor och digivande suggor? Och bete för kor motiveras inte bara av att konsumenterna vill se kor i det gröna, utan för att vi får positiva effekter på kohälsan. Visst det är möjligt att svenska uppfödare kan ta bättre betalt om man frivilligt behåller svenskt regelverk. Men är man beredd att ta diskussionen om riskerna för sämre djurhälsa och ökad antibiotikaförbrukning.

Under slutet av 90-talet genomfördes ett antal studier för att kvantifiera kostnaderna för djurskyddslagstiftning i svensk grisproduktion. Den mest genomarbetande studien utfördes av SLU 1996 på uppdrag av Grisproducenterna, Lantmännen och Slakteriförbundet. Slutsatsen var att förutsatt ett receptkrav på antibiotika, var större ytor och halm lönsamt i slaktgrisproduktionen p g a av bättre hälsa och ökad tillväxt, då i jämförelse med Danmark. I smågrisuppfödningen kompenserades inte kostnaderna för svenska djurskyddsföreskrifter med bättre hälsa och ökad produktion. Totalt beräknades då den ”svenska modellen” i svensk grisuppfödning kosta 50 öre per kg griskött. En stor del av de i övrigt högre kostnaderna jämfört med dansk produktion, kunde hänföras till att man bygger med högre standard, svenska skatter m m.

Så var det på den tiden. Det känns angeläget att veta vad den ”svenska modellen” djurskydd, antibiotikarestriktivitet och livsmedelssäkerhet verkligen kostar i dagsläget. Och då talar jag inte bara om i primärproduktionen utan också när det gäller livsmedelssäkerhet som låg andel antibiotikaresistenta i miljön och hos livsmedelsproducerande djur.

Den rapport som antogs av EU-parlamentet tack vare Marit Paulsen, pekar mycket tydligt på kopplingen mellan folk – och djurhälsa. Det sker en omfattande handel med djur över gränserna och det är kanske inte bara rabies och dvärgbandmask vi ska vara oroliga för. Sanningen är ju den att det är hos hundar och hästar som man hittar kända multiresistenta bakterier som MRSA (meticillinresistenta Staphylocockus Areus – sjukhusbakterien). För att inte tala om salmonella hos sköldpaddor och reptiler. Därför är det belgiska förslaget om en gemensam identifiering, registrering och spårbarhet mycket vällovligt. Man kommer väl inte åt den illegala valpsmugglingen med ökade krav på kontroll av försäljning och avel, men reglering i någon form måste ändå innebära ett steg i rätt riktning. Det diskuteras också frågan kring kupering i detta sammanhang.

Från de europeiska djurskyddsorganisationerna, de som driver djurhem och hantering av vilda djur, har efterlysts en samlad EU- lagstiftning. Det gäller inte minst också problemen med den ökande handeln med exotiska djur. I den svenska djurskyddslagstiftningsutredningen har just avel lyft fram som ett prioriterat område. Hundaveln är ett exempel på betydande utmaningar med att komma åt anatomiska defekter och ärftliga sjukdomar. Så kära Eskil ! Det som är angeläget på svensk nivå, måste också vara angeläget på EU-nivå. Se till att sällskapsdjuren i EU åtminstone får ett basalt skydd. Djurskyddsorganisationerna och den allmänna opinionen skulle uppskatta ett starkt stöd av vår ”nya” landsbygdsminister.

Vid presseminariet den 24 mars deklarerade Djurskyddet Sverige och Vi Konsumenter att KRAV, EU-ekologiskt och Svenskt Sigill är bra, men vi vill veta mer – exempelvis lösgående kor, betande nötkreatur och lamm, lösgående grisar eller gårdskoncept. I ICA:s gårdgriskoncept får vi veta att suggorna får gott om halm och genom att hela uppfödningen är Sigill-certifierad vet vi att en mängd andra krav på djurens miljö – och skötsel är uppfyllda. Vi har också en bonde på bild som garant för att djuren sköts som de ska. Gårdsgriskoncept är ju definitivt inte nytt och finns många idag Nibble, Havor och Karlsfält för att nämna några Sigill-certifierade. Det känns lite som att flyttas tillbaka till den gamla goda tiden på 80 – 90-talen när Hemköp lanserade sina gårdsgrisar, som försvann med Nils-Erik Johansson som VD. Nu väntar jag på COOP där jag på uppdrag från Djurskyddet innan sommaren föreslagit sprättgrisar som alternativ utöver ekologiska grisar.

Svenskt foder innebär att vi slipper importerat sojamjöl, som kan innehålla GMO-soja, salmonella och oacceptabla bekämpningsmedel och som kan ha inneburit att regnskog skövlats. Det känns bra. I det svenska klimatarbetet har den importerade sojan fått en nyckelroll och ett stöd till inhemsk proteinodling är värdefullt. Att soja och importerad raps är riskråvaror när det gäller salmonella, har försvunnit från diskussionen, men är en väl så viktigt fråga. Att vi slipper säkerställa att sojan är GMO-fri är också en fördel med svenska foderråvaror. Hoppas nu inte ICA får de arga professorerna och akademisekreteraren att gå i taket igen, när ICA nu kommunicerar GMO-fritt foder.

I december 2007 var jag med vid överläggningar i London kring ”animal welfare labelling” med det europeiska djurskyddet Eurogroup for Animals, det brittiska djurskyddet RSPCA, det holländska djurskyddet och Compassion in World Farming CIWF. Vi diskuterade bl a värdet av EU:s äggmärkning som både visar ursprung och djurhållningsform. Det var då min brittiska djurskyddskollega betonade att kvalitetskoncept som det engelska Freedom Food, måste omfatta hela djurets liv- från födsel till slakt. Det mötet konkluderade också att djuromsorgskoncept måste vara certifierade.

Nu kan man kanske hävda att Citygross är lite slarviga i sin argumentation. Man bjussar på en del vulgärargument som tillskyndarna av GMO brukar framföra. Frågan handlar inte om GMO-gener i köttet. Ställningstagandet avser att säga nej till odling av vissa GMO-grödor som exempelvis herbicidresistent soja och raps. Det ställningstagandet delar Citygross med den svenska mjölknäringen, ägg – och kycklingproducenterna liksom Svenskt Sigill och ekologisk produktion . Det finns grupperingar som säger nej till all tillämpning av genteknik. Dit hör ”Ett GMO-fritt Sverige” och numera Sveriges Konsumenter. Sedan finns de intressenter som inte kategoriskt säger nej till tekniken, men tar avstånd från viss tillämpning. Dit hör Svenskt Sigill, Naturskyddsföreningen och även KRAV, som faktiskt accepterar vaccin framställt med GMO. Svenskt Sigill liksom övrig svensk animalieproduktion accepterar GMO i slutna system, för framställning av aminosyror och vitaminer.

Scan med flera slakterier släppte på det svenska gemensamma GMO-nejet i foder 2006. Man (läs Hampe Mobärg) hävdade att man inte fick betalt för att ställa detta krav på sin djurleverantörer. Eftersom man dessutom inte var säker på att uppfödarna höll vad man lovat, så vågade man inte heller marknadsföra ”GMO-friheten”. Det öppnade för möjligheten för Citygross har utnyttja ett marknadsutrymme. Grattis – nu gäller det för Citygross att också säkra att fodret inte innehåller avsiktlig inblandning av GMO-foderråvaror.

Det hade varit uppfriskande att få se en ny jordbruksminister, men Eskil sitter kanske tryggt i sitt ”matland”. Det trodde i alla fall tidigare Mats Knutsson. Kan man hoppas att den stora satsningen på svensk mat från regeringen, kan hjälpa till med att delvis rädda den högkvalitativa svenska livsmedelsproduktionen. Sedan behöver Eskil (eller eventuellt någon annan) att i mycket större utsträckning se möjligheterna att utnyttja CAP för att stödja, inte bara ekologisk produktion, utan också miljö, landsbygd och djuromsorg. Läs om vad Eurogroup for Animals direktör Sonja van Tichelen föreslog vid KSLA:s seminarium den 10 september. Stöd till god djuromsorg borde vara obligatoriskt för medlemsländerna om man ska svara upp mot konsumenternas krav. Inom parentes har jag med flera, regerat starkt på att KSLA accepterat att låta ett politiskt läger (Alliansen Liberaler och Demokrater i EU-parlamentet) stå som inbjudare till ett seminarium alldeles innan det svenska valet. KSLA måste stå helt fritt från politiken, även om man kan bjuda in till diskussion. Om Marit (Fp) fick hålla sitt valtal, skulle väl exempelvis Carl Schlyter (Mp) också få hålla sitt. Inom den svenska politiken finns en berättigad oro för att ideella organisationer som Djurskyddet kommer att kramas av Sverigedemokraterna. Så har ju redan skett när det gäller exempelvis ”religiös” slakt.

Syftet med seminariet var att belysa vad som händer inom djurskyddsområdet inom EU och vägen framåt. Det var väl ingen tillfällighet att Marit Paulsen ville få fram sitt budskap till det svenska auditoriet. Det är ju val. Marit driver hårt frågan om en harmoniserad djurskyddslag inom EU, som en motsvarighet till den gemensamma livsmedelslagstiftningen. Men jag ser inget motsatsförhållande till att inrätta en gemensam djurskyddslag i EU, som gör det bättre för alla EU:s djur, men ändå låta medlemsländer gå före med skarpare lagstiftning. Historien har lärt oss att ministrar från medlemsländerna som går före, sätter större tryck på sina ministerkollegor och bidrar till att lyfta nivån. Det är ju ändå i ministerrådet, som besluten tas. Djurskyddsdirektivet för gris, som släppte loss suggorna (åtminstone delvis) är ett sådant exempel.

Sonja van Tichelen tydliggjorde de möjligheter som redan idag finns inom CAP att stödja en bättre djuromsorg, men som inte utnyttjas. Det är en fråga som jag lyft i Jordbruksverkets djurskyddsråd, inom Djurskyddet, framfört till kommissionären John Dalli och även inom Sveriges Konsumenter. Tillgång till livsmedel är en allmän rättighet. Djurskydd är en kollektiv nytta, som medborgare kräver. I den senaste EU-barometern, där man frågar konsumenter i alla EU-länder, anser 87 % att man genom CAP bör koppla stödet till bönderna till åtgärder för bättre miljö, livsmedelssäkerhet och djuromsorg. 93 % anser att man ska bevara landsbygden. Därför ska bönderna få betalt för vad de levererar i form av kollektiva nyttigheter. Det är ju hela tanken med landsbygdsprogram och miljöåtgärder inom ramen för CAP. För Sonja räcker det inte med att medelmsländerna utnyttjar landsbygdsprogrammet, utan hon vill att alla medlemsländer ska vara skyldiga att finansiellt stödja en utveckling mot bättre djurskydd. Att medborgarna kollektiv ska stödja vissa viktiga åtgärder i stället för att kostnaderna ska belasta konsumentpriserna på livsmedel. En utmaning ligger i att få även LRF med på det spåret. Att öka kunskapen hos konsumenter och djurhållare måste också vara en viktig del i åtaganden inom CAP.

Leif Denneberg klargjorde den svenska situationen och avslutade med att han var övertygad om att vi kan hitta en legal form för att behålla svensk djurskyddsnivå. För övrigt konstaterar jag att det fanns ett starkt stöd för frivilliga kvalitetssäkringssystem från såväl, Marit, Sonja som Leif.

Sedan mars 2008 har pågått en statlig utredning kring smittsamma djursjukdomar (SOU 2007:5). Utredare är Christer Wretborn. Rapporten ska överlämnas till regeringen den 1 oktober 2010. Den övergripande målsättningen för utredaren, enligt direktivet, har varit att minska statens kostnader och göra dessa mer förutsägbara. Utredaren ska därför ge förslag på fördelningen av kostnaderna mellan staten och näringen och finna incitament för att minska riskerna för spridning av djursjukdomar. Svensk lagstiftning ska också anpassas till EU:s djurhälsopolitik. I uppdraget ligger också att se över vilka sjukdomar som ska bekämpas och om statens finansiering kan ersättas med andra modeller.

Sverige har en lång tradition av sjukdomsbekämpning och har genom gemensamma insatser från myndigheter och näringen uppnått en god djurhälsostatus. Sedan minst 50 år tillbaka har Sverige framgångsrikt bekämpat såväl vissa zoonoser som TBC och almonella samt ett antal allvarliga smittsamma djursjukdomar. Det har skett genom ett nära och gott samarbete mellan staten och näringen och kostnaderna för bekämpning och kontroll har delats mellan staten och näringen. Sverige producerar praktiskt taget salmonellafria livsmedel och har ett i EU-perspektiv mycket gott djurhälsoläge. Inför beredningen av reviderad epizootilagstiftning 1999 uttalade Eskil Erlandsson i en reservation som ledamot i Riksdagens miljö – och jordbruksutskott ”Vi anser att staten skall ha det övergripande ansvaret för bekämpning av allvarliga smittsamma djursjukdomar, såväl vad gäller epizootiska som zoonotiska sjukdomar. Epizooti- och zoonosutbrott som inte snabbt kontrolleras drabbar inte enbart livsmedelssektorn utan kan även leda till betydande samhällsekonomiska kostnader. Det är av stor vikt att ersättningssystemet är upplagt så att det ger djurägarna incitament att med förebyggande djurhälsovård och frivilliga kontrollprogram förhindra att smitta eller sjukdom uppstår” Klokt sagt Eskil!
Det finns en stor risk för att djurägarens motivering att anmäla allvarlig sjuklighet minskar om han själv får stå för huvuddelen av kostnaderna för bekämpning. Ändrade ansvarförhållande innebär en risk för att någon parterna staten eller näringen undandrar sig sitt ansvar, med stor risk för att sjukdomsläget kan försämras. Staten kommer också avhända sig styrmedel i sjukdomsbekämpningen, när man inte längre finansierar den. Man får i detta sammanhang inte heller nonchalera de negativa effekterna av ett försämrat djurhälsoläge kan ha på exporten av animaliska livsmedel.

Friska djur är en viktig målsättning i den svenska djurskyddslagstiftningen. Att skydda djur från sjukdom är väl så viktigt som att ge djuren möjlighet att bete sig naturligt. Att förebygga sjukdomar och smitta i stället för att bota symtomen, har varit ett generellt angreppssätt i den s k svenska modellen. Det har inneburit att djurskyddslagstiftningen har syftat till att utforma bra djurmiljöer och ställa krav på skötselåtgärder med syftet att motverka djurskyddsproblem och smittspridning. Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter har uttryckt sin oro över utredarens signaler och skickat en inlaga till utredaren.

Ett förslag att lägga över stora delar av kostnaderna för bekämpningen av allvarliga smittsamma djursjukdomar på näringen, kommer att skapa samhälleliga kostnader och också öka priserna på svenska livsmedel. Någonstans måste ju kostnaderna tas ut. Staten har ett övergripande ansvar för att skydda befolkningen från sjukdom. Näringen har ett ansvar för att leverera säkra livsmedel till konsumenterna. Att skydda befolkningen från sjukdomar ska göras på ett för staten och samhällsmedborgarna kostnadseffektivt sätt. Statliga regleringar ska syfta till att förebygga sjukdomar och skapa incitament för att minska risken för att sjukdomar, såväl zoonoser som andra sjukdomar som drabbar djur och därmed innebär en risk för folkhälsan. Antibiotikaresistenta bakterier är vårt största hot mot folk – och djurhälsan. Därför blir allvarliga smittsamma djursjukdomar en angelägenhet för såväl samhället som näringen. Åtgärderna måste omfatta såväl livsmedelsproducerande djur som andra djur i människans närhet.

Det är sannolikt väldigt knepigt att föreslå åtgärder hur man ska bekämpa MRSA hos svenska lantbruksdjur. Det uppstår en mängd svåra frågor. Den svenska grisuppfödningen är väl strukturerad och det viktigaste när det gäller att kontrollera smittsamma djursjukdomar och zoonoser (sjukdomar som kan spridas mellan djur och människa, som salmonella och även antibiotikaresistens) är att se till att toppen av pyramiden d v s att avelsbesättningarna är friska. Men vad gör man om man hittar bärare av MRSA?

Jag fick en förfrågan från Sveriges Konsumenter, hur man som konsumentorganisation ska se på frågan m a a debatten i media. Jag är ju ordförande i föreningen Vi Konsumenter och vi har valt att lyfta antibiotikaresistens som en av våra huvudfrågor. Men att formulera krav man kan ställa på livsmedelskedjans aktörer är svårt. Ursprungsmärkning är ett rimligt krav. Men eftersom MRSA inte anses vara en livsmedelsburen zoonos, så är det orimligt att föreslå åtgärder kopplat till kontroll av livsmedel.  Däremot kan man fundera över hanteringen och förbrukningen av antibiotika i djurhållningen i de länder man importerar kött ifrån. Och ekologiskt kött är nog ingen säker garanti för att inte hitta antibiotikaresistenta bakterier eller andra zoonoser. Den detaljhandelkedja eller livsmedelsindustri som tar tag i frågan är värd en eloge.

I Sverige har MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aurus), som nu ökar inom humanmedicinen, hittills (juli 2010) isolerats från 16 hundar, 3 katter, 15 hästar och i ett prov från grisar i Sverige. Inte för att jag vet om det är bevisat, men att man hittat MRSA hos svenska hästar, kan kanske kan bero på att svenska tävlingshästar far kors och tvärs över Europa och möter hästar från andra länder i samband med tävling. Detta utgör en stor risk för smittspridning, vilket är väl känt av hästnäringen och en enorm utmaning.

Men boken handlar också om mycket annat. Inte minst den heta frågan kring offentlig upphandling och vilken mat vi serverar våra skolbarn, sjuka och gamla. Författarna ifrågasätter allvarligt den storskaliga produktionen av portionsförpackad färdigmat. Mat som är tillverkad med olika tekniker, som bl a är en effekt av EU:s rigorösa hygienkrav. Här finns många supporters till författarna; Camilla Sparring, Carola Magnusson, Peter Eriksson (MP), Skolmatens vänner och många regionala LRF-representanter för att nämna några. EU:s hygienkrav som driver mot storskalig livsmedelstillverkning och gör bullbakande frälsningssoldater till brottslingar. Men å andra sidan skapar osäkerhet genom att luta sig mot företagens egenkontroll som garant för livsmedelssäkerheten. Sedan läser jag i SvD i fredags om en ny lagstiftning som syftar till att skärpa hanteringen i samband med offentlig upphandling så att konkurrensen fungerar. Och då talar vi bara om pris. Oro finns bland upphandlarna att antalet överprövningar kommer att öka. Frågan är om detta verkligen kommer gynna kvaliteten i upphandlingen av livsmedel och ge möjlighet för mindre regionala leverantörer. Redan idag vet vi att de stora drakarna Servera och Menigo utnyttjar överprövningen för att inte behöva ställa upp på detaljerade krav på djurskydd och miljö.

Jag har också fått en ny favorit, GD för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, en klok person med känsla för värdet av mat som upplevelse och njutning inte minst i slutet av livet. Men det är Livsmedelsverket som ”äger” livsmedelsfrågan och jag får vatten på min kvarn när det gäller Livsmedelsverket syn på att Findus inte får marknadsföra att de tagit bort onödiga tillsatser.
 http://gunnela.nu/2010/07/31/informationen-ar-ovidkommande-for-konsumenten/#more-435

I september 2008 samlade jag ett nätverk av spännande och drivna personer inom svenskt lantbruk (och konsumentrepresentation) till ett informellt seminarium kring antibiotikaresistens. Många av dessa hade, precis som jag, varit med om att driva frågan om att förmå EU att förbjuda antibiotika som fodertillsats under slutet av 90-talet. Vi konstaterade att läget när det gällde lantbrukets djur i Sverige var tämligen gott, men att det fanns en oroande ökning av förbrukningen av antibiotika till sällskapsdjur. Vi var överens om att frågan om antibiotikaresistens var precis lika viktig då som på 90-talet, men bedömde att det inte fanns utrymme för Sverige att driva frågan under svenska ordförandeskapet. Den fanns inte på EU – agendan – då. Men den fråga som Sverige drev med framgång under ordförandeskapet var just oro för ökad antibiotikaresistens. Frågan lyftes till allra högsta nivå i Reinfeldts samtal med Obama. Nu ska jag samla samma nätverk igen i slutet av augusti. Då ska vi uppbåda alla krafter med att arbeta vidare med åtgärder som minskar risken med ökad antibiotikaresistens. Frågan har också en djurskyddsaspekt eftersom en restriktiv antibiotikatillgång tvingar fram djurvänligare uppfödningssystem som främjar god djurhälsa. Vi svenska representanter blir gärna lite hånade för att vara antibiotikafixerade av europeiska djurskyddsrepresentanter. Det gäller att övertyga dessa om sambanden och se värdet av att kombinera djurskydd, djurhälsa och folkhälsa.

Birgitta citerade Ghandi: Hur man behandlar djuren i ett land är ett symtom på hur långt ett land har kommit. Hon anser djurskyddet saknas på den politiska agendan i EU trots att många bryr sig. Hon uppfattar fortfarande att djurskydd av många medlemsländer uppfattas som lite löjligt och det finns länder med extremt djurplågeri. Många östländer anser sig inte ha råd med något så lyxigt som djurskydd. EU:s jordbrukspolitik ger ekonomiskt stöd till handel med djur och därmed djurtransporter enligt Birgitta, vilket hon tyvärr aldrig preciserade. Johan Beck-Friis, Veterinärförbundet rapporterade från Animal Angels och Eyes on Animals fynd av otrevliga överträdelser av gällande transportregelverk. Det krävs skärpta regler och bättre kontroll enligt Johan.

Mitt budskap var att det finns flera vägar att påverka för ett bättre djurskydd. Förutom lagstiftning på nat