Handeln med levande djur är och förblir den viktigaste spridningsvägen av smittor – antibiotikaresistens, zoonoser som salmonella och smittsamma djursjukdomar. Den finska grisen har ett gott hälsoläge men är bärare av multiresistenta MRSA. I den danska grispopulationen finns såväl MRSA som den allvarliga grissjukdomen PRRS. PRRS kom in i Sverige 2007 och utrotades framgångsrikt. Man spårade aldrig källan. Nu vill storfräsaren inom svensk svinproduktion Per Karlsson importera danska smågrisar. Och Jordbruksverkets veterinär hejar på och hävdar att import av danska smågrisar inte innebär någon risk. Här har näringen tillsammans med myndigheterna sedan EU-inträdet kämpat för att täppa till riskerna för att få in allvarliga djursjukdomar i landet. Det var också en del i den handlingsplan som togs fram av Socialstyrelsen för att förhindra spridning av antibiotikaresistens (SPAR-planen). Tyvärr förstår inte Per Karlsson och likatänkande vad det är som står på spel – inte bara hälsoläget bland svenska grisar utan också förtroendet för svenskt griskött. Grisar bär smittor. Det gör inte pärmar.
På djurskyddskonferensen i Bryssel (återkommer med referat) träffade jag motsvarigheten till Sten Olof Dimander d v s chefen för finska djurhälsovården. Hon hävdade att finska grisar har ett bättre hälsoläge än svenska, men erkände motvilligt att det fanns MRSA i finska grisbesättningar. MRSA är ingenting som Jordbruksverket kan kräva att det kontrolleras i samband med införsel av levande djur till Sverige, såvitt jag vet. De svenska s k tilläggsgarantierna omfattar än så länge salmonella,PRRS och några andra smittsamma djursjukdomar. De svenska tilläggsgarantierna är dessutom allvarligt hotade av EU-kommissionen och svenska departementstjänstemän. När smågrisimport var aktuellt för några år sedan hotade Leif Denneberg, Jordbruksverket med lagen om provtagning. Den ger myndigheten möjlighet att provta i besättningar om man misstänker allvarlig smitta. Var står Jordbruksverket idag? Är det feltolkning, aningslöshet eller okunnighet som gör att en veterinär hävdar att införsel är säker? Har man helt glömt det svenska utbrottet av PRRS i Sverige 2007?
Per Karlssons lösning på svensk grisuppfödnings problem är in med smittor, bort med svenskt regelverk d v s mer grisar i boxarna, sänkt avvänjningsålder och frågan är om han tycker vi ska börja kupera grissvansar också för att undvika risken för svansbitning, som faktiskt är förbjudet enligt EU:s djurskyddsdirektiv. Ibland tror jag att vissa svenska producenter tror att det inte finns några djurskyddsregler i EU. Men det finns ju ett grisdirektiv och kravet på grupphållning av suggor träder i kraft nästa år. Man talar om att utnyttja djurbaserade djurvälfärdsindikatorer. Bo Algers föreslog på djurskyddskonferensen att man skulle kunna använda grissvansen som indikator. En hel svans kan vara en markör för en god miljö, tillräckligt med utrymme, ett bra foder och tillgång manipulerbart material. Svenskt Sigill har svansbitning som en djurvälfärdsindikator.
En kommentar
Tack Gunnela för att du hela tiden påminner oss om att man inte får något utan ansträngning. Vill vi ha friska grisar måste vi skapa förutsättningar för det!