Ingen kontroll kan någonsin bli hundraprocentig. Det visar inte minst de hemska bilderna från ett sydsvenskt slakteri, som var KRAV-godkänt. Kontinuerlig kameraövervakning kan vara del av lösningen. Det diskuterades, om jag inte minns fel, som ett alternativ för att övervaka omlastningsstationer vid transport av levande djur i EU och finns på slakterier i flera EU-länder.
Uppdrag Granskning hade tagit på sig rollen att underkänna KRAV:s kontroll av sina djurgårdar. Med utgångspunkt från anmärkningar från den offentliga kontrollen plockades ut ett antal KRAV-gårdar – antog man! Ann- Helen Meyer von Bremen har på Facebook gått igenom de 17 gårdar som utpekats i onsdagens Uppdrag Granskning. Stort Tack Ann-Helen! Citat: ”Läser man vidare i den här listan över de 17 gårdar som nämns i programmet, ser man att researchen har varit milt sagt slafsig från redaktionens sida, en förutsättning för att det skulle bli något program överhuvudtaget. Här finns gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända. Det finns några fall där kontrollföretagen som har kontrollerat enligt KRAVs regelverk har missat eller där man kan diskutera att det kanske borde ha skett snabbare åtgärder. Men det finns ingen kontroll som är hundraprocentig även om man i det här fallet kommer väldigt nära. Är det här en skandal? Ja, men mera en publicistisk sådan.” Problemet är att programmet uppmärksammat problem i den svenska djurhållningen.
Jag blev i höstas tillfrågad av Uppdrag Granskning om jag ville delta i programmet för att kommentera. Jag blev kontaktad i egenskap av att jag var med om att utforma KRAV:s djurregler på 80-talet. Jag tackade gudskelov nej. Andra namn var på tal, men jag konstaterar att det blev bara Anita Falkenek, KRAV, utvalda bönder och offentliga djurskyddskontrollanter. Tyvärr känner jag igen bönder som förlöjligar unga kvinnliga kontrollanter. Att någon hävdar att Arla säger att man ska ringa polisen, hänför jag till djurrättsaktivisternas intrång.
Ingen kontroll är hundraprocentig. Men väger man den offentliga kontrollen mot revisioner som bygger på certifieringar som KRAV, EU-ekologiskt, IP Sigill eller kvalitetsprogram som Arlagården finns uppenbara fördelar med certifieringar, eftersom kontrollen sker regelbundet och som gårdsbesök minst vartannat år. Det finns svagheter med egenkontroll men den uppmärksammar ändå gårdsägaren om gällande regelverk. Styrkan med certifieringar är att gården berövas sitt certifikat om man inte lever upp till regelverket. Detta visas tydligt när det gäller genomgången av KRAV- gårdarna i UG och det tidigare KRAV-godkända slakteriet. Samhällsmaskineriet mal långsamt när det gäller förelägganden och anmälan för brott mot djurskyddslagen. Oberoende tredjepartskontroll – standardägarna KRAV, Sigill Kvalitetssystem och Arla har delegerat kontrollen till certifieringsorgan som Kiwa, SMAK och HS- certifiering. Problemet, som visats av UG, är att standardägaren kan tappa i insyn över utfallet av kontrollen. De finns de, som med rätt, ifrågasätter att KRAV släppte sin kontroll av KRAV-anslutna företag till certifieringsföretag. Det blir onekligen ett glapp i kommunikationen. Arla kräver rapportering av Arla-gårdarna fyra gånger per år. Den kritiska frågan är om KRAV och för övrigt alla svenska djurgårdar kan återupprätta förtroende för den goda svenska djuromsorgen, som LRF talar om i sin helsidesannonsering. Att driva en uppluckring av djurskyddslagstiftningen gynnar inte förtroendet.