När jag efter 11 år på Slakteriförbundet, Scan, 1993 återvände till LRF fanns Eva där. Eva var ganska ny i LRF:s styrelse. Hon kom från en styrelsepost i länsförbundet i Östergötland. På den tiden drev hon en gård med mjölkkor ägd av riddarhuset. Det fanns två kvinnor i LRF:s styrelse Eva och Kerstin Westerlund. De fick nog backa upp varandra rejält, för det var tufft att vara kvinna i denna mansdominerande värld. Bosse Dockered, som ordförande, drev ändå framgångsrikt mer kvinnlig representation. Eva var slagfärdig och rapp i käften. Jag glömmer aldrig hennes svar till en riksdagsledamot, som frågade hur man slaktade strutsar. ”Det finns ju häcksax” skämtade Eva.
Eva fick givetvis ansvaret för miljö – och djuromsorgsfrågorna. Hon blev ordförande i LRF:s miljöberedning. Miljöberedningen var en fantastisk samling engagerade och kloka bönder. Vi reste runt i landet och drev framgångsrikt miljöfrågorna. Vi hälsade på Eva i Horn, Bertil Gunnarsson i Skåne (utflykt till Hallands Väderö) och Staffan Nilsson i Björsarv i Bjuråker (en tid ordförande i EU:s ekonomiska och sociala kommitté). Jag hade på LRF ansvaret för djurfrågorna med smittskydd, djurskydd och livsmedelsäkerhet m m. Eva och jag hade ett väldigt nära samarbete och jag fick många gånger vara spökskrivare när Eva skulle hålla föredrag. Det var ett mycket fint, konstruktivt och roligt samarbete.
1993 var LRF:s program ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” i full gång. Eva var en viktig och drivande kampanjgeneral. På Väg-programmet var en fantastisk satsning med På Väg-ledare i alla länsförbund, egenkontrollen Miljöhusesynen och framgångsrik kommunikation inför EU-valet. Eva och jag fick tyvärr uppleva att LRF:s ledning tappade sugen. 1999 var det slut med pengarna till På Väg-programmet. Eva satt i styrelsen för IFAP den internationella bondeorganisationen och drev kvinnofrågorna. Eva och jag fortsatte att kämpa med miljö – och djuromsorgsfrågorna i LRF:s styrelse, men det blev allt tuffare. Jag förstod att Eva mötte på motstånd i styrelsen. Och till slut fick hon ge upp.
Men som drivande och kreativ blev hon snabbt uppfångad av Björn Cederblad som då var chef för distriktsveterinärerna på Jordbruksverket. Då sågs vi ibland. Sedan försvann hon till LRF i Kalmar och sedan till Kalmar kommun. Eva satt i många år i Naturskyddsföreningens styrelse. Bosse, Alexander och jag var och hälsade på henne i Horn och det var mysigt. Senast vi sågs var när Eva till min glädje kom upp från Horn till mitt seminarium, konstutställning med mingel som jag ordnade på LRF i samband med min 65-årdsdag 2008. Eva gav mig ett fint fat från Iittala med en uggla som motiv. Det var en fin tanke bakom, vilket var typiskt för Eva, en trogen vän och så omtänksam. Så sorgligt att hon lämnat oss.
En kommentar
Så bra skrivet Gunnela.
Eva lämnar stor sorg och saknad efter sig. Jag var ju styrelsens sekreterare när Eva kom in i styrelsen och minns henne som en frisk fläkt, där hon tog plats vid styrelsebordet, tog ut snusen och tog till orda och levererade så gubbarna runt bordet hukade.
Vi har haft kontakt genom alla åren så jag har vetat att hon haft problem med sin hälsa, men att det var så illa har jag nog inte förstått. Eva var ju ingen gnällspik precis!
Hon lämnar ett tomrum efter sig.