Den första september skrev jag en personlig omvärldsanalys om mina två upplevda skilda världar. https://gunnela.nu/2025/09/01/personlig-omvarldsanalys-kring-svensk-matproduktion/. Det finns flera som instämmer i min analys och pekar på behovet av en dialog. Den ena världen som vill öka all produktion av svenska livsmedelsråvaror får stöd av Jordbruksverkets förslag till departementet om kvantitativa mål, som ska överlämnas till departementet den 15 oktober. Jordbruksverket föreslår ökning på samtliga produkter utom morötter. Man hävdar att arealen kommer räcka till. Men det oroar mig när LRF säger att finns 250 – 350 000 ha vall som kan användas till annat. Det är bra att man sätter mål för respektive köttslag. Tyvärr får vi ingen målsättning när det gäller ökning av svensk ost. Jag förstår att Jordbruksverket har svårt att styra mejeriernas val av tillverkning, men LRF hade satt en målsättning på 55 % försörjningsförmåga.
Den andra världen har fått stor uppmärksamhet genom presentationen av EAT Lancet 2.0 den 3 oktober. Den som följt media-debatten, kan konstatera, att precis som förra gången, EAT Lancet 2019, hamnar den ofta på 15 g rött kött per dag. När Stockholm Resilience Center, SRC, presenterar, blir det VAD man ska äta i fokus och inte hur vi når en hållbar produktion av maten. Jag blir oerhört provocerad när Line Gordon, SRC i TV 4 rekommenderar en mejeriprodukt per dag, rött kött en dag i veckan, kyckling och fisk två gånger i veckan. Jag förstår att man måste förenkla, men jag tar friheten att peka på svagheterna i förenklingen. Rött kött definieras som kött från såväl idisslare som gris. Gräsätande djur, idisslare, bidrar till biologisk mångfald, ett rikt svensk jordbrukslandskap, grön mark året runt och bättre jordhälsa. Hälsoaspekterna kring rött kött är osäkra liksom påverkan av metanutsöndringen. Från svenskt perspektiv kan man nog hävda att de vilda betande djur som fanns innan de ersattes av domesticerade idisslare hade lika stora utsläpp av metan.
För att förstärka behovet av betande djur anordnade COOP Östra, WWF och Naturbeteskött ett seminarium i anslutning Stockholm Food Forum på lördagen 4 oktober 08.00 kring gemensamma studier av certifierat Naturbeteskött. Och om man ändå accepterar mejeriprodukter, så måste vi ha kor. Och med kor följer kött och kalvar som kan bli kött. Att SRC rekommenderar dubbelt så mycket kyckling som rött kött, bortser helt från diskussionen om att kycklinguppfödningen konsumerar mest sojamjöl och konkurrerar om spannmålen som kan gå till humankonsumtion. Och fisket och fiskuppfödningen (inte odling) har många utmaningar kring hållbara bestånd, miljöaspekter och djurvälfärd.
Det finns annat intressant i rapporten som tagit till sig kring kritiken om rättviseperspektivet och har tydliga riktlinjer kring förutsättningar för lokal konsumtion. Man lyfter den kontroversiella frågan kring ultraprocessad mat. Man har nu också kunnat fylla på fakta för alla nio planetens gränser. 2019 fanns inga fakta kring kemikalier exempelvis bekämpningsmedel, vilket var en brist. Nu borde man fokusera på hur de växtbaserade livsmedlen odlas. Jag har inte förstått att markanvändning är ett problem. Det beror väl vilken mark och hur marken används. Gunnar Rundgren kritiserar att med kraftigt minskat antal nötkreatur kommer betade marker med stora miljöfördelar minska. Jag har uppfattat att kriteriet markanvändning, som exempel Arlas hållbarhetsersättning, driver mot ökad intensitet d v s mer monokulturer med insatsmedel som handelsgödsel och bekämpningsmedel. Skogsbete kan kanske vara ett hållbart alternativ i restaureringsambitionen.
Välkommen till Vi Konsumenters seminarium den 26 november på KSLA. Inbjudan kommer på www.vikonsumenter.org där tar vi diskussionen med deltagande av Gunnar Rundgren, Helena Hansson, Mistra Food Future och Markus Hoffman, LRF.
2 kommentarer
Hej Gunnela,
Det finns många olika verklighetsbilder som inte stämmer med varandra.
Jag tycker att EAT-Lancet-utgångspunkten i planetens gränser är suverän. Där framgår att de största problemen är artrikedom/habitatsförluster, övergödning och giftiga kemikalier.
Självklart är naturbeteskött en pusselbit i ett ekologiskt lokalbaserat livsmedelssystem inom planetens gränser.
(Men det mesta kött som dyker upp i min lokala livsmedelsbutik är inte naturbeteskött. Är det 1% av allt kött i Sverige idag?)
Planetens-Gränser-tankevärlden krockar helt med Landsbruksminister Peter Kullgren som bara vill öka produktionen, oavsett konsekvenser för vattendrag, hav och övriga arter.
Sen finns det andra tankar, t.ex. att marknaden säkert löser allt optimalt och att importerad mat är precis lika bra som svensk, bara den är billig.
Ett fjärde perspektiv tittar på biomassan för kor, människor och grisar, som de tre arter som tillsammans står för oerhörda 90% av all biomassa för däggdjur. Det rimliga är nog att försöka minska alla tre med 50% så fort som möjligt. Men hur?
Det är mycket som krockar när vi jämför det globala med det svenska. Nästan alla hållbarhetsutmaningar är enklare i ett land som Sverige med mycket yta, liten befolkning och fantastiska jordar på sina håll. Det är inte många länder i världen som matchar det… Här är ett till intressant spänningsfält: vilket ansvar har vi för att förse t.ex. Ruhrgebiet med mat? Eller det extremt tättbefolkade England?
För övrigt organiserar vi ett symposium om svensk nötodling den 26:e november på dagen på KSLA, hoppas du har tid att delta!
Vänligen,
Göran Christiansson, Laholm
Tack för kloka kommentarer. Det är bara COOP som säljer certifierat naturbeteskött. Men jag hävdar att betesmark generellt är av stort värde även åkermarksbete eftersom det ökar kolinlagringen och betande kor har mindre metanutsläpp än kor på stall. Dessutom albedo. Vall minskar behovet av bekämpningsmedel och minskar näringsläckaget.