Det har uppstått en intressant diskussion kring industrijordbruket kontra Bullerby-jordbruket med anledning av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgrens inlägg i Aftonbladet 14 juli. Peter Borring, bonde och aktiv debattör på Facebook reagerade och anförde att många bönder inte känner igen sig i beskrivningen. Utlösande var sannolikt bl. a debattartikeln i DN 13 juni ”Släpp Bullerbydrömmen om eko innan vi svälter” undertecknad av ordföranden för Sveriges Mjölkbönder och Spannmålsodlarna tillsammans med Kersti Linderholm. Ett onödigt, osakligt och pinsamt inlägg, som jag tror faktiskt skadar förtroendet för Sveriges bönder. Gunnar Rundgren har i sitt Veckodrev tydliggjort vad han menar med industrijordbruk respektive Bullerby-jordbruk.
Debatten är inte ny, men utvecklingen har gått snabbare än jag förväntade mig under min yrkeskarriär för Sveriges bönder. Under min tid på Slakteriförbundet 1982 – 1993 gjorde vi en utredning om den tänkbara utvecklingen. 5000 grisbesättningar kändes overkligt, men nu skattas det att det finns ca 600. På 90-talet var en mjölkbesättning med 300 kor stor. Jag fick också då frågan om storleksrationaliseringen. Jag hävdade då att det fanns regelverk som skulle begränsa f f a besättningsstorlekarna – spridningsareal för gödsel och beteskravet för kor. Där misslyckades jag med att vilja se en förprövning där byggnation för mjölkkor skulle kopplas till tillgång till tillräcklig betesarareal.
Min chef på Svenskt Sigill Sören Persson lämnade och gick till LRF för att forma LRF:s livsmedelsstrategi på uppdrag av LRF-stämman 2010. Jag noterar att Lars-Göran Pettersson var ordförande för LRF fram till 2011. Strategin som beslutades på stämman 2011 sträckte sig fram till 2020. Målsättningen då var: Mer svensk mat, mer värd mat och fler matbönder. ”Se möjligheterna, Hitta vägarna, Samverka och kommunicera”. En viktig framgångsfaktor angavs vara dialog med konsumenterna. Något som i dagsläget lyser med sin frånvaro. Man kan fråga sig hur mycket av det rika och kloka underlaget finns kvar som vägledning inom LRF? I strategin talade man om värdeskapande som ekologiskt och småskalig förädling. ”Om tillväxtmålen i strategins ska nås, är det nödvändigt att producenterna satsar på mat med mervärden”. Sören talade om röd och blå ocean, där just röd ocean handlade om storskalig specialisering. Den blå oceanen omfattade det småskaliga jordbruket och förädlingsindustri som gårds – och gårdsslakterier. LRF tillsatte en tjänst med ansvar för detta. Jag har genom åren uppfattat att LRF bromsat åtgärder som skulle specifikt gynna småskalighet bl a kring diskussionen kring CAP. Man vill inte begränsa stödet till stora gårdar. Frågan är hur mycket Lantmännen och Arlas inflytande i LRF påverkat LRF:s näringspolitik?
Inför Vi Konsumenters seminarium i november 2025 kontaktades jag av en tidigare arbetskontakt, som ville ta upp storleksrationaliseringens negativa effekter på sårbarheten och landsbygdens utveckling. Men nu var det så att han var aktiv i LRF:s kommungrupp och hade fått munkavle av sina LRF-kollegor att ta upp frågan. Ett litet symtom på diskussionen inom LRF. Nu ligger LRF:s fokus på regelförenklingar, minskad byråkrati och förbättrade villkor för bönder, för att säkra konkurrenskraft, lönsamhet och robusthet i hela kedjan.
Men vad vill många med mig ha? Jag vill att diskussionen mer handlar om hur vi producerar vår mat än vad vi äter (SLV:s kostråd). Jag vill definitivt att man slutar att prata om matpriser på det förenklade sättet man gör idag. Det är väl just prispressen som drivit utvecklingen åt fel håll. Marknaden fungerar inte när det gäller matens miljöpåverkan eller djurvälfärden. Vi borde betala mer för vår mat. Jag har alltid ogillat PRO:s matprisjakt, eftersom den just fokuserar pris. Även om ekologisk produktion har en del fyrkantiga regler, så är det ändå ett sätt för oss konsumenter att premiera god miljö och djurvälfärd.
Vi vill ha jordbruk i hela landet. Vi vill ha fler bönder. Vi vill att mindre och medelstora gårdar inte tvingas att utöka sin produktion för att få investeringsstöd eller banklån. Vi vill begränsa storleksrationaliseringen. En större mångfald skulle minska sårbarheten. Det är inte rimligt att en äggproducent står för 20 % av svensk äggproduktion. Ska vi verkligen ha svenska mejeriprodukter från 300 gårdar med 1000 kor? Utvecklingen idag går mot att huvudsakligen befintliga mjölkproducenter ökar besättningsstorleken. Stora mjölkgårdar kräver mer areal för att producera foder och små gårdar köps ut. Med tanke på minskade grundvattennivåer är det oroande med stora besättningars vattenbehov. Befintliga grisgårdar och kycklingproducenter bygger ut och blir större. Jag säger inte att djurvälfärden nödvändigtvis blir sämre i större besättningar, men det finns ett skäl för att mjölkbönder tycker att det ska räcka med att öppna stalldörren för att det ska kallas för bete. Då missar man ju helt betets positiva effekter för kon. Det är inte frisk luft som är målet. Och skötarens tillsyn ersätts av digital övervakning. En aspekt är att vid sjukdomsutbrott drabbas många djur i stora besättningar. Tänk salmonella, fågelinfluensa eller afrikansk svinpest.
Den stora frågan är givetvis hur man påverkar omställningen. Frågan kring storleksrationaliseringen har föredömligt lyfts av KSLA i ett samtal i våras. Men det pyser i många led. Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren har på uppdrag av Omställningsnätverket 2024 utarbetat ”En strategi för den goda maten”. Undertecknare är flera mindre organisationer som också stöder Matupproret. Matupproret (Reformaten och Rebellmammorna) vill sänka momsen på ekologisk mat. Men framför allt ställer man krav på såväl regioner och kommuner att agera. Och trycket kommer underifrån. Vi ser hur många kommuner börjar med lokal livsmedelsförsörjning. Jag tycker det är fantastiskt när kommuner håller egna betande djur. BERAS Building Ecological Regenerative Agriculture Societies jobbar med kommuner för inköp av hållbart producerad mat. Man har på sina anslutna gårdar jobbat med balans mellan växtodling och djurhållning. Södertäljes kommuns koncept Matlust har länge jobbat med lokal upphandling och den offentliga maten.
3 kommentarer
Så bra och tydligt skrivet. Tack. Du har alltid varit en förebild 🙏🏻🤩
Tack för de uppmuntrande orden
Tack Gunnela!
Mycket välskrivet! Vad vill konsumenter egentligen ha? Ja inte är det ett fokus på låga priser, med en utveckling av matkulturen enligt amerikanskt mönster som producerar alltmer övervikt och ohälsa. Det upplysta egenintresset är naturligtvis mat med hög kvalitet i alla dimensioner, vilket främjar hälsa. Att detta kostar mer betyder bara att vi betalar när vi köper maten istället för att betala i form av sämre miljö och sämre hälsa. Visst vill jag köpa svensk mat men varför ska jag göra det om den inte bidrar till en god svensk miljö och hälsa?