Att andelen vancomycinresistenta enterocker (VRE) hos kyckling ökar blev en huvudnyhet i går. Det visar att frågan kring antbiotikaresistens är både allvarlig och engagerande. Desto värre är det då, att det inte finns någon förklaring till ökningen i resistens. Tillväxtantibiotikan Avoparcin som, enlig dagens kunskap, förmodas ge upphov till vancomycinresistens, förbjöds i Sverige i början av 80-talet! Kycklingbranschen har tillsammans med Statens Veterniär Anstalt (SVA) i flera år letat efter förklaringar.
Det svenska läget när det gäller antibiotikaresistens hos bakterier hos djur är gott. Det kan man med rätt hävda. Man kan genom att titta på förbrukningen av antibiotika till djur och antibiotikaresistens se ett samband. Ju större mängd förbrukad antbiotika i djurhållningen desto större andel resistenta bakterier. Det finns statistik från flera länder som stärker hypotesen. Det vill säga Sverige har låg förbrukning och låg andel resistenta bakterier. Utvecklingen av VRE hos kyckling är det svenska undantaget.
Avoparcin användes allmänt som tillväxtantibiotika i foder till kycklingar och slaktgrisar i Sverige i slutet av 70-talet. Ironiskt nog sattes Avoparcin in, när den tidigare tillväxtantibiotikan Nitrovin, visade sig inte förebygga bakteriesjukdomen vaktelsjuka (nekrotiserande enterit) hos kycklingar p g a resistens hos bakterien. Ett bevis för att tillväxtantibiotika kunde ge resistens och hade en sjukdomsförebyggande effekt (glöm det där med tillväxtantibiotika). Avoparcin som effektivt förebyggde vaktelsjuka, förbjöds (jag tror det var 1983) för att studier vid SVA visat att Avoparcin kunde ge upphov till tillväxt av salmonella.
1981 skrevs LRFs antbiotikapolicy som föreslog en avveckling av antibiotika som generell fodertillsats. Resten av historien känner många. Svenskt förbud 1986 och efter 10 års svensk kamp, så gäller förbud i EU sedan 1 januari år. Därför känns det så enormt frusterande att man inte vet hur man ska får bukt med utvecklingen av VRE i kyckling.