Den underbara kon

”Gör inte kon till en gris och grisen till en människa”. Den fantastiska kon som med sina fyra magar kan omvandla gräs till värdefullt protein. Gunnar Rundgren och jag med flera har sagt det förut, men den här gången är det vetenskapsjournalisten Peter Sylwan, som säger det i LRF Kötts video. Och här kommer fler viktiga sanningar till de högljudda förespråkare för veganismen som brukar just använda det motbjudande argumentet att 70 % av åkermarken används till foder, typ Mat – och Miljöinformation och Djurens Rätt. 70 procent av jordens åkermark är betesmark. På den marken går det inte odla grödor för humankonsumtion. Det är på denna mark vi ska utnyttja idisslarnas unika förmåga. Men ger vi korna soja och spannmål så har vi gjort dem till grisar, som konkurrerar med människan om maten. Att använda grisar och kycklingar för omvandling av spannmål och proteinfodermedel är i grunden inte resurseffektivt. Om inte, som jag skrivit många gånger förr, de effektivt kan utnyttja biprodukter från livsmedelskedjan. Då minskar de svinnet.

I dag har jag avlyssnat arbetet kring nya nordiska näringsrekommendationer lett av Rune Blomhoff vid norska Helsodirektoratet. Arbetet är oerhört omfattande och det är 400 experter involverande. Man arbetar med qualified systematic reviews. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Det är kul att lyssna av frågorna som ifrågasätter Chatham house för att vara veganer. Ett annat inlägg ifrågasätter att Global Buden of Disease klassificerar rött kött som hälsofarligt. Svaret blir att Chatham house har anlitats av myndigheter i många länder och även FN. Det är styrgruppen som i slutändan som styr vad slutresultatet blir. Rapporter kommer successivt att lämnas ut för public consultation. Gå in på https://www.helsedirektoratet.no/english/nordic-nutrition-recommendations-2022 och tyck till. KSLA känner oro med viss rätt. – inte minst vad det gäller svenska miljökvalitetsmål. Man planerar ett inspel till Helsodirektoratet och Livsmedelsverket.

En klimatmärkning är på gång i Danmark, drivet av Födovarustyrelsen med stöd av danska Förbrukerrådet m fl. Som stöd anges en konsumentundersökning som visade på bristande kunskaper och viss förvirring kring vilka livsmedel som är mest klimatpåverkande. Man kanske är medveten om att det finns målkonflikter med andra hållbarhetsmått som biologisk mångfald och andra planetens gränser. Men Danmark vill ligga i framkant och kanske f f a styra mot mer växtbaserad mat. Jag är kritisk till klimatmärkning av just det skälet att det finns tydliga målkonflikter med exempelvis biologisk mångfald. Risken är ju att man slänger ut betande nötkreatur, naturbeteskött, till förmån för kyckling eller växtbaserad mat producerad med mycket växtskyddsmedel och oacceptabelt vattenutnyttjande. Man kommer använda LCA, som har kritiserats för att inte inkludera systemfrågorna, biologisk mångfald eller social hållbarhet som djurvälfärd eller antibiotikaresistens.

Jag har initierat en grupp inom KSLA med målsättningen att definiera olika djurslags roll i ett hållbart lantbruk. Definiera vilka djurhållningsformer som så långt möjligt uppfyller miljökvalitetsmålen och social hållbarhet som folkhälsa, djurvälfärd och antibiotikaresistens. Målsättningen är att om möjligt också kvantifiera djurhållningens omfattning ur ett svenskt perspektiv med hänvisning till svenska miljökvalitetsmål.

Nordiska näringsrekommendationer måste utgå från regionalt hållbarhetsperspektiv

Livsmedelsverkets näringsrekommendationer har betydelse för konsumtionen och produktionen av mat i Sverige. Rekommendationerna används ofta som underlag för offentliga måltider och rekommenderas i många sammanhang. Senast hörde jag Charlotta Szczepanowski från COOP och Sara Sundqvist, Livsmedelsföretagen hänvisa till dessa. Förenklat säger SLV idag – mindre energi, mer frukt och grönt, lika mycket spannmål men mer fullkorn och mindre rött kött. Inte minst med tanke på diskussionen kring livsmedelsförsörjningen har näringsrekommendationerna stor betydelse på vad vi ska producera och därmed jordbruket i regionen. Livsmedelsstrategin säger bara att vi ska öka produktionen, men inte vad vi ska öka.

Men nu är nya nordiska näringsrekommendationer på gång. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. Dessa kommer att publiceras i juni 2023. Arbetet finansieras av nordiska ministerrådet, leds av norska Helsedirektoratet och genomförs med stöd av nordiska experter. Svenska Livsmedelsverket deltar i arbetsgrupp och styrgrupp. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Stefan Hellstrand har offentligt ifrågasatt forskarna vid Chatham House opartiskhet med fokus minskade animalier. Livsmedelsverket har gett svar och hävdar givetvis krav på opartiskhet.

EAT Lancetrapporten som publicerades i januari 2019 har ett globalt perspektiv och inkluderade exempelvis inte kemikalier och inte det stora behovet av att fasa ut fossil energi. Det sociala perspektivet saknas. Rapporten innehåller mycket tydliga riktvärden över vilka livsmedel som ska öka och vilka som ska minska. Framför allt finns mycket låga riktvärden för animaliska livsmedel främst för kött från nötkreatur, får och gris, men förvånande nog ska också potatis minskas. Sedan tidigare har Livsmedelsverket men också EAT Lancet rekommenderat ökad konsumtion av fisk. Från hälsosynpunkt (förutom miljögifter och kvicksilver) har fisk många fördelar och bidrar inte till utsläpp av växthusgaser. Men 70 % av den fisk vi konsumerar i Sverige är importerad och 93 % av bestånden i världen är överfiskade. Av den fisk som fångas i Sverige skickas 83 % på export framför allt för foderändamål. Det är m a o inte säkert att det är hållbart att öka fiskkonsumtionen. Dessutom är varken den odlade/uppfödda fisken eller den viltfångade fisken acceptabla från djurskyddssynpunkt, något som sällan diskuteras.

Behovet av regional anpassning av näringsrekommendationerna har framförts. I en artikel i Nature Food, 2021, https://www.nature.com/articles/s43016-021-00425-3?fbclid=IwAR0IOuZbiDJcr22hH4_29vdyQdvdl7mTO1xl_iE5fgJbpgkypksWID5G5RI där forskare har funnit att ett cirkulärt livsmedelssystem för djurhållningen kräver ändring av EAT- Lancet i Europa. Ett kalkylerat cirkulärt system minskade utsläppen av växthusgaser med 31 % och landanvändning med 42 % när stora delar av kycklingkött ersattes med mjölk, kött från mjölkkor och gris. En revidering av EAT Lancet ska presenteras i juni 2022. Johan Rockström som medförfattare har annonserat att man bör omvärdera idisslarnas roll och se över regionalisering.

De nordiska näringsrekommendationerna måste anpassas till nordiska förutsättningar och nordiska miljömål. Sverige har 16 miljökvalitets mål varav ett rikt odlingslanskap, ett rikt växt- och djurliv d v s biologisk mångfald, giftfri miljö och ingen övergödning är beroende av vilka grödor som odlas och av betande djur. Vall odlas på 40 % av den svenska åkerarealen. Vall som flerårig gröda gynnar kolinlagringen, minskar behovet av bekämpningsmedel, minskar övergödningen och ökar oftast den biologiska mångfalden. Vallen kan användas för proteinprocessing, och biogasproduktion, men omvandlas mest kostnadseffektivt av gräsätande djur till värdefullt protein. Studier visar att gårdar med nötkreatur lagrar in 50 % mer kol i marken än gårdar med ren växtodling.
I stora delar av norra Norden är vallodling och betesmarker den viktigaste grödan. Betande djur är nödvändiga för den biologiska mångfalden på naturbetesmarkerna . Senare forskning tyder också på att betet i sig ökar kolinlagringen. Ett doktorsarbete vid SLU har visat att små gårdar med idisslare har mer ändamålsenlig växtföljd, bättre jordhälsa och bidrar mer till biologisk mångfald än rena växtodlingsgårdar. Djur som förädlare av biprodukter måste också beaktas, där grisar och fjäderfä kan fylla en roll.

Hållbart, hälsosamt men också tillräckligt

Utan tvekan har kriget och kostnadskriserna inneburit ett kraftigt ökat fokus på svensk försörjningsförmåga när det gäller mat. Förra veckan gav landsbygdsministern uppdraget till Ingrid Petersson, GD på forskningsrådet Formas att leda en utredning om Sveriges livsmedelsberedskap. Tidigare har Livsmedelsverket, Jordbruksverket och SVA fått ett liknande uppdrag. Och det är viktigt! Vi kanske inte kan förlita oss på att global handel kan lösa vårt behov av mat. Kanske slipper vi då uttalanden från Jordbruksverket som argumenterade förra året kring livsmedelsstrategin: ”Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut”. Maten måste vara hållbart producerad och den hållbara maten ska också konsumeras i lagom mängder.

Samma dag som vetenskapsradion än en gång konstaterade att animalieproduktionen skapar mest miljöproblem, kom en glädjande rapport från ett doktorsarbete från SLU. Man visar att småbruk och gårdar med idisslande djur är förknippade med mer varierade landskap som bidrar till ekosystemtjänster jämfört med närliggande gårdar som har specialiserat sig på växtodling. Det visar en analys av bland annat Jordbruksverkets databas över stödberättigande jordbruksmark på svenska gårdar. Gårdar med gris – fjäderfäproduktion har dessutom sämre växtföljd än rena växtodlingsgårdar. När Gunnar Rundgren la ut artikeln på Facebook gav det en mängd kommentarer. Gunnar är störd av SLU:s påstående att det är tydligt att vi måste minska vår konsumtion av kött och mjölk för att hålla oss innanför planetens gränser. Det är inte tydligt och gäller i alla fall inte kött från idisslare, som är en mindre del av allt kött.

Det finns ett förenklat mantra som upprepas ibland: Det som gynnar miljön gynnar också hälsan. EAT Lancet och Livsmedelsverket hävdar att konsumtionen av rött kött (idisslarkött?) måste begränsas av hälsoskäl. Men av hållbarhetsskäl ska vi kanske öka konsumtionen av kött från svenska betande djur för att bidra till jordbrukets ekosystemtjänster, öka den biologiska mångfalden och öka kolinlagringen. Betande djur bidrar också ökad djurvälfärd.

I fredags avrapporterade Jordbruksverket livsmedelsstrategin fram till 2020. Glädjande och förtjänstfullt har man nu valt att dela upp redovisningen på tre områden – konkurrenskraft, miljöpåverkan och resurseffektivitet och social hållbarhet. Man refererar till miljömål, men jag noterar att det finns ingenting ännu på giftfri miljö. Kanske inte så förvånande att Jordbruksverket specifikt lyfter resurseffektivitet och lyfter spannmålsskördarna. Bedömningarna delas upp i grönt, gult och rött. Ibland blir jag lite förvånad över färgvalet, men jag har inte läst rapporten. Det finns mycket rött och gult i sammanställningen, så det finns mycket kvar att göra.

Mycket har hänt i veckan. Jag deltog som representant för Vi Konsumenter i en dialog ordnad av Livsmedelsverket (SLV) och Folkhälsomyndigheten (FHM) kring deras regeringsuppdrag kring hållbar och hälsosam konsumtion av livsmedel. Församlingen bestod av trettio personer varav två män. Utan tvekan känns det fantastiskt att vid 79 års ålder få delta. Det finns ingen vedertagen definition på hållbar och hälsosam konsumtion säger myndigheterna. Man vill säkerställa att denna rapport inte fastnar i byrålådan, som den tidigare rapporten kring folkhälsa. I uppdraget sägs precis som i livsmedelsstrategin att nationella miljömål ska nås. Därför har jag väldigt svårt att förstå att SLV och FHM har bestämt att produktion inte ska ingå i utredningsuppdraget- inte heller svinn eller livsmedelssäkerhet. En hållbar konsumtion måste bygga på att det finns ett tillgängligt utbud av hållbara livsmedelsprodukter.

Vilket djurskydd vill vi ha i EU?

Det är viktigt att EU:s arbete inom The Green Deal och Farm to Fork drivs vidare, även om Europa för närvarande drabbats av ett flertal kriser. Inom ramen för EU:s ambitioner för grön omställning Farm to Fork genomför Kommissionen en översyn av EU:s djurskyddslagstiftning. Detta är mer än välkommet eftersom det tidigare funnits ett kraftigt motstånd mot att införa nytt regelverk. Det är väl konsumentstudier och det kraftfulla stödet för kampanjen ”End the Cage Age” d v s förbud mot burhållning av livsmedelsproducerande djur, som fått EU-kommissionen att tänka om. Svenska landsbygdsministern bjöd in till sakråd den 20 april där 40 deltagare fick tre minuter var för att framföra sina åsikter. Jag representerade Vi Konsumenter och Sveriges Konsumenter.

Ett gott djurskydd är en viktig del av hållbarhetsarbetet. Detta framfördes också vid landsbygdsministerns möte kring livsmedelsstrategin den 30 mars (se tidigare blogg). Djurvälfärd är viktigt för en majoritet av svenska konsumenter. Enligt en svensk konsumentstudie från februari 2021 anser 80 % att det är viktigt att djuren behandlas väl. Lika många d v s ca 80 % anser att det är mycket viktigt att djuren får bete sig naturligt, hållas lösgående och vistas ute. Även bland medborgarna inom EU har djurskydd hög prioritet enligt EU-barometern. Det stora engagemanget för kampanjen ”End the Cage Age” med 1.4 miljoner underskrifter är ett exempel på detta. Det innebär att det bör finnas förutsättningar för att framgångsrikt driva en skärpning av EU:s djurskyddslagstiftning.

Ett förbättrat djurskydd är en förutsättning för att genomföra den nya förordningen 2019/6 för veterinärläkemedel. Förordningen innebär att det blir förbjudet att rutinmässigt använda antibiotika, att använda antibiotika för att kompensera för brister i djurhållningen och att ge antibiotika till grupper av friska djur (profylax). En bra miljö och skötsel medverkar till friska djur och därmed minskat behov av antibiotika. Den svenska modellen med ett gott djurskydd och EU:s lägsta antibiotikaanvändning till djur är ett gott exempel. I EU finns djurskyddsdirektiv för grisar, kalvar, värphöns och slaktkyckling samt ett allmänt djurskyddsdirektiv från 1989. Gällande djurskyddslagstiftning inom EU måste implementeras och kontrolleras. Men bristande efterlevnad av befintlig lagstiftning får inte vara ett skäl till att inte skärpa och utöka djurskyddslagstiftningen inom EU. EU:s djurskyddslagstiftning bör omfatta samtliga livsmedelsproducerande djur. Inte minst gäller detta nötkreatur över 6 månader. Det är inte ovanligt att antibiotikaförbrukningen är hög inom mjölkproduktionen. Dessutom har EFSA tidigare gjort en kartläggning av riskfaktorer för mjölkkors hälsa och välfärd 2009, 1143. EFSA har också gjort motsvarande kartläggning för köttproducerande nötkreatur 2001. En skärpning av djurskyddslagstiftningen innebär viktiga förbättringar för djuren och ökar förtroende för animaliska livsmedel från EU.

Det som med rätt upprör många är transporter av levande djur. Här måste till en skärpning av förordningen. Det var med besvikelse vi konstaterade att EU- parlamentet inte accepterade max 8 timmars transporttid. Och regelverket måste skärpas för så väl djur som transporteras till slakt som för vidareuppfödning och livdjur. Alla djur måste bedövas innan avlivning och slakt. EU bör stödja en förenklad utveckling av avlivning på gård för att minska stressbelastningen under transport och slakt. Detta skulle också öka förutsättningarna för utökad nödslakt för att därigenom minska svinnet i primärproduktionen.

Sverige har haft betydande inflytande över utvecklingen av EU:s djurskydd i många år. Det är viktigt att enskilda medlemsländer tillåts ha skarpare djurskyddslagstiftning än EU:s miniminivå. Detta bidrar till en utveckling av djurskyddet och skapar erfarenheter som kan rättfärdiga förbättringar i gemenskapens regelverk. Här finns många exempel inom området djurskydd för grisar där Sverige visat vägen. Förprövning av ny – och ombyggnation av djurstallar är ett viktigt instrument för att förebygga djurskyddsproblem. Men det är rimligt att svenskt djurskyddsregelverk över EU:s nivå kan berättiga till djurvälfärdsersättning inom ramen för CAP, där det kan bevisas att åtgärden innebär utökade kostnader.

En gemensam djurvälfärdsmärkning inom EU är tveksamt. En märkning innebär att del av ansvaret för djurskyddet av livsmedelsproducerande djur överlämnas till marknad och konsument. Det krävs ett politiskt ansvar för att säkra att djuren inom EU garanteras ett tillräckligt skydd. Med hänvisning till att flera medlemsländer har regelverk som överstiger EU:s miniminivå, finns också berättigad oro över att dessa kan missgynnas vid en gemensam djurvälfärdmärkning inom EU.

Vårt öppna brev till landsbygdsministern: Mer hållbart jordbruk stärker Sveriges matberedskap

Kriget blottlägger svenskt jordbruks stora importberoende av fossila insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Nu måste politiken styra mot fossiloberoende matproduktion och mer cirkulära flöden av näringsämnen. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan uppnå långsiktigt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. Med anledning av Rysslands invasion av Ukraina bjöd regeringen 30 mars in till överläggningar om Sveriges livsmedelssystem. Frågan regeringen ville diskutera är hur omvärldsläget påverkar arbetet med att bygga ett hållbart livsmedelssystem, där matproduktionen ökar samtidigt som miljömålen nås.

Vi har förståelse för att det extraordinära läget kräver snabba beslut för att säkra svensk produktion och livsmedelsberedskap på kort sikt. Men de akuta åtgärderna får inte försena den nödvändiga omställningen till ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan garantera verkligt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. Regeringens politik behöver därför hålla stadig kurs mot minskad klimatpåverkan, minskad övergödning, livskraftiga ekosystem och insatser för de livsviktiga pollinatörerna. Kortsiktiga insatser för att lindra effekten av det höga kostnadsläget på drivmedel, el, gödsel och foder, måste kompletteras med kraftfulla stöd och investeringar som gör att jordbruket står bättre rustat vid nästa kris. Fossila insatsvaror är inte en del av framtiden och nu blinkar alla varningslampor samtidigt: klimatkris, naturkris och ett icke hållbart beroende av import av drivmedel, gödsel och foder. Låt prischocken på energikrävande produktionsmedel skynda på processen att lämna det fossil- och importkrävande jordbruket bakom oss.

Vi menar att ökad hållbarhet i själva verket är ett av de viktigaste verktygen för att långsiktigt säkra svensk livsmedelsförsörjning. Bara genom omställning till fossilfri produktion, ökad inhemsk produktion av proteingrödor för foder och humankonsumtion, ökad återvinning och recirkulering av näring från olika restflöden i samhället, mer inhemsk produktion av biodrivmedel (som bygger ett hållbart uttag av råvara från lantbruket), förnybar energi, gödningsmedel och utsäde kan beredskapen i svensk livsmedelsproduktion stärkas. Med agroekologiska och regenerativa odlingsmodeller som optimerar kolinlagring, minimerar användning av kemiska bekämpningsmedel och restaurerar och sköter viktiga miljöer för biologisk mångfald (våtmarker, naturbetesmarker, ängsmarker, småbiotoper) får vi ett mer resilient och klimatvänligt jordbruk. En av flera odlingsmodeller för detta är den ekologiska- och KRAV-märkta produktionen, och som finns väl utvecklat både i produktion och marknad i Sverige.

I linje med detta uppmanar vi den svenska regeringen att verka för att ambitionerna i EU:s gröna giv (Strategin Från jord till bord, Biodiversitetsstrategin) ska ligga fast och att beslut om en restaureringslag för europeisk natur fattas så snart som möjligt. Vi vill också att regeringens förslag till strategisk plan för jordbruket (som ska träda i kraft 2023) uppdateras för att åstadkomma en starkare styrning mot miljömässigt hållbara odlingsmetoder. Vi menar att det finns ett antal åtgärder som saknas, och som kan stärka både beredskap och hållbarhet. Det handlar om att komplettera planen med stöd för vallodling (som är positivt ur flera miljöaspekter, inte minst kolinlagring), stöd för odling av proteingrödor och stöd för att så in blommande växter för pollinatörer. Vi hoppas att Kommissionen fångar upp detta i sin granskning, som ska presenteras inom kort. Sveriges strategiska plan måste också i högre grad stärka konkurrenskraften för ekologisk och naturbetesbaserad produktionen.

Vad gäller jordbrukets omställning till fossiloberoende produktion finns flera förslag i utredningen Vägen mot ett fossiloberoende jordbruk som regeringen kan inspireras av. Men marknaden måste också ta ett större ansvar i detta läge. Alla aktörer i livsmedelskedjan bör se till att en större andel av ”matkronan” tillfaller primärproducenterna och att de ökade kostnaderna för att producera mat förs över till konsumentledet. Men för att konsumenterna ska välja och vilja betala för svenska råvaror, måste svenska mervärden vara tydliga och leverera på högt uppsatta miljö-, klimat och djurskyddsmål. Det innebär att livsmedelsstrategin även fortsättningsvis måste bygga på att de svenska miljökvalitetsmålens (Ett rikt odlingslandskap, Begränsad klimatpåverkan, Ingen övergödning, Myllrande våtmarker, Ett rikt växt- och djurliv, En giftfri miljö etc) och djurskyddslagens ambitioner ska nås.

Avslutningsvis, som organisationer vill vi gärna bidra med utvecklade ställningstaganden och kommunikation om hållbara matval. Det finns ett stort behov av att stötta Sveriges bönder i ett svårt läge, och ett viktigt val för konsumenter kan därför vara att välja bort importerade livsmedel. WWF:s konsumentguider ger ytterligare vägledning till hållbara matval. Vi behöver alla vara beredda att lägga mer av vår inkomst på mat för att möjliggöra en hållbar omställning och ge lantbrukarna en skälig inkomst. Det innebär samtidigt att politiken kan behöva stödja konsumenter med svag köpkraft, och satsa på ökad kunskap kring matsvinn, hållbar kost och hur man som konsument kan minska sina matkostnader. Mycket talar också för att vi kommer behöva vara beredda på att äta enklare mat, mer växtbaserat, och de animalier vi äter behöver komma från betande djur eller från djur som i högre utsträckning förädlar restflöden till värdefull mat. Vi tror att framtiden tillhör lokalt och regionalt producerad ”relationsmat”, det vill säga mat som uppbär starkare sociala, kulturella och geografiska band mellan producent och
konsument. Här kan ideella organisationer och jordbruksnäringen hitta samverkansformer. I dessa tider är det också viktigt att påminna om att den gemensamma måltiden är en viktig samlingsplats där vi skapar kapacitet för att hantera kriser och överleva tillsammans.
Gustaf Lind, Generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Gunnela Ståhle, Ordförande Vi Konsumenter
Jan Bertoft, Generalsekreterare Sveriges Konsumenter
Sofia Emilsson, Verksamhetsledare Ekologiska Lantbrukarna
Roger Pettersson, Generalsekreterare World Animal Protection
Karin Lexén, Generalsekreterare Naturskyddsföreningen

Livsmedelsstrategins värde ligger på lokal nivå

Den enda fördelen med livsmedelsstrategin är att den satt igång dialog, ambitioner och verkstad på regional/lokal nivå. Nationellt är strategin mycket av bussiness as usual – ökad produktion, ökad produktivitet, ökad export, mindre regler och mer innovationer. Därför går också utvecklingen mot ökad strukturomvandling med större gårdar och glesare landsbygd. Vi behöver mer mångfald, fler gårdar, fler slakterier och fler mejerier. Bl a detta uttryckte Ann-Helen Meyer von Bremen på föreningen Reformatens ambitiösa halvdagsövning i fredags. Rebecka Wikström från Länsstyrelsen i Gävleborg gav flera positiva exempel hur man lyfter den lokala maten och utnyttjar lokala resurser.

Och jag håller med. Livsmedelsstrategin är en tillväxtstrategi och säger ingenting om vad som ska produceras och ganska lite om hur. Ökningen, både konventionell och ekologisk, ska dessutom svara mot konsumenternas efterfrågan! Men är det konsumenterna som styr efterfrågan? Nej det är det som produceras som styr. Vi kan inte efterfråga något som inte finns. Konkurrens och dagligvaruhandelns utbud, exponering och prissättning styr i stor omfattning.

I arbetet kring livsmedelsstrategin gjorde miljö- konsument och djurskyddsorganisationer 2015 och framåt tydliga inspel kring ekosystemens bärkraft och planetens gränser och att produktionen ska bygga på mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalitet som ger lönsamhet i hela sektorn. Sedan strategin antogs 2017 finns mycket litet av hållbar utveckling och att uppnå relevanta miljömål. När jag lyssnar på Tillväxtverket som har samordningsansvaret känns det verkligen som verkligheten sprungit ifrån livsmedelsstrategin från 2017. Marie Persson, Tillväxtverket pratar om de tre områdena regler och villkor, konsument och marknad och kunskap och innovation som om ingenting hänt i omvärlden. Livsmedelverket talar ändå om försörjningsförmåga och refererar från syntesarbetet med berörda myndigheter kring hållbara livsmedelssystem. Vad har kommit ut av detta? Syntesarbetet bygger på Jordbruksverkets definition av hållbara livsmedelssystem, där vi är flera som hävdar att ekonomi är medlet att nå social och ekologisk hållbarhet och inte ett mål i sig.

Var i strategin finns åtgärder för att nå nationella miljömål, rädda klimatet, bevara den biologiska mångfalden och fånga allt som nu sker kring jordhälsa, kolinlagring och värdet av betande och gräsätande djur i resilienta jordbrukssystem. T o m Johan Rockström tycker att dessa djur behandlats styvmoderligt eftersom gräsmarker egentligen är utgångspunkten för resilienta system, som vi bör efterlikna för att hålla oss inom planetens gränser. Därför blir jag ledsen när jag återigen hör uttalas om att rött kött är problemet.

Landsbygdsministern kallade till krismöte kring livsmedelsstrategin den 30 mars. Till mötet överlämnade miljö – konsument- och djurskyddsorganisationer ett öppet brev till landsbygdsministern med budskapet: ”Mer hållbart jordbruk stärker Sveriges matberedskap. Kriget blottlägger svenskt jordbruks stora importberoende av fossila insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Nu måste politiken styra mot fossiloberoende matproduktion och mer cirkulära flöden av näringsämnen. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan uppnå långsiktigt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. De akuta åtgärderna får inte försena den nödvändiga omställningen till ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem”. Det är avslöjande att Jordbruksverket och Tillväxtverket talade om lönsamhet som grundpelaren för allt hållbarhetsarbete. Ministern talade om hela livsmedelskedjan – från jord till export”. Är det något vi kan prioritera ned i dagsläget så är det väl export?

Kämpen Eva Tejle Ekbjörn har lämnat oss

När jag efter 11 år på Slakteriförbundet, Scan, 1993 återvände till LRF fanns Eva där. Eva var ganska ny i LRF:s styrelse. Hon kom från en styrelsepost i länsförbundet i Östergötland. På den tiden drev hon en gård med mjölkkor ägd av riddarhuset. Det fanns två kvinnor i LRF:s styrelse Eva och Kerstin Westerlund. De fick nog backa upp varandra rejält, för det var tufft att vara kvinna i denna mansdominerande värld. Bosse Dockered, som ordförande, drev ändå framgångsrikt mer kvinnlig representation. Eva var slagfärdig och rapp i käften. Jag glömmer aldrig hennes svar till en riksdagsledamot, som frågade hur man slaktade strutsar. ”Det finns ju häcksax” skämtade Eva.

Eva fick givetvis ansvaret för miljö – och djuromsorgsfrågorna. Hon blev ordförande i LRF:s miljöberedning. Miljöberedningen var en fantastisk samling engagerade och kloka bönder. Vi reste runt i landet och drev framgångsrikt miljöfrågorna. Vi hälsade på Eva i Horn, Bertil Gunnarsson i Skåne (utflykt till Hallands Väderö) och Staffan Nilsson i Björsarv i Bjuråker (en tid ordförande i EU:s ekonomiska och sociala kommitté). Jag hade på LRF ansvaret för djurfrågorna med smittskydd, djurskydd och livsmedelsäkerhet m m. Eva och jag hade ett väldigt nära samarbete och jag fick många gånger vara spökskrivare när Eva skulle hålla föredrag. Det var ett mycket fint, konstruktivt och roligt samarbete.

1993 var LRF:s program ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” i full gång. Eva var en viktig och drivande kampanjgeneral. På Väg-programmet var en fantastisk satsning med På Väg-ledare i alla länsförbund, egenkontrollen Miljöhusesynen och framgångsrik kommunikation inför EU-valet. Eva och jag fick tyvärr uppleva att LRF:s ledning tappade sugen. 1999 var det slut med pengarna till På Väg-programmet. Eva satt i styrelsen för IFAP den internationella bondeorganisationen och drev kvinnofrågorna. Eva och jag fortsatte att kämpa med miljö – och djuromsorgsfrågorna i LRF:s styrelse, men det blev allt tuffare. Jag förstod att Eva mötte på motstånd i styrelsen. Och till slut fick hon ge upp.

Men som drivande och kreativ blev hon snabbt uppfångad av Björn Cederblad som då var chef för distriktsveterinärerna på Jordbruksverket. Då sågs vi ibland. Sedan försvann hon till LRF i Kalmar och sedan till Kalmar kommun. Eva satt i många år i Naturskyddsföreningens styrelse. Bosse, Alexander och jag var och hälsade på henne i Horn och det var mysigt. Senast vi sågs var när Eva till min glädje kom upp från Horn till mitt seminarium, konstutställning med mingel som jag ordnade på LRF i samband med min 65-årdsdag 2008. Eva gav mig ett fint fat från Iittala med en uggla som motiv. Det var en fin tanke bakom, vilket var typiskt för Eva, en trogen vän och så omtänksam. Så sorgligt att hon lämnat oss.

En sommar för 66 år sedan blev början

Sommaren 1956 lade sannolikt grunden för min inriktning i yrkeskarriären d v s att utbilda mig till agronom. Min syster Elisabeth hade efter studenten kommit in på veterinärhögskolan. På den tiden krävdes praktik och en vän till familjen ordande så att hon fick komma till familjen Wachtmeisters gods i Blekinge. Syrran bjöd ned mig och jag tog cykeln med för att tillbringa några fantastiska veckor med syrran och alla djuren. Wachtmeisters drev djurhållning och jordbruk på den tiden med mjölkkor på Wambåsa, hästar på Johannishus, grisar på Edestad och Tromtö med får.

Jag blev påmind om detta av ett reportage i tidningen ATL kring paret Wachtmeister på Johannishus, som är elfte generationen. Fideikommisset har en fantastisk lång historia. Redan på sent 1600-tal köptes gårdarna in av amiralgeneralen Hans Wachtmeister. Och godset har hållits ihop under alla dessa år med Johannishus, Wambåsa, Edestad och Tromtö.

Elisabeth och jag och ännu en praktikant bodde på Wambåsa. Praktiktiden för Elisabeth med korna på Wambåsa var över, så vi fick cykla milen till Edestad där grisarna fanns. Några dagar tillbringades också på Johannishus med en fantastisk upplevelse med frustande hingstar av ardenner och varmblod. Det glömmer jag aldrig. Suggorna bodde i ett urblåst torp som hörde till Edestad. Där grisade suggorna i köket eller i salen och hade rasthagar utanför. Mycket tid gick åt till att flytta suggor. Vatten till grisarna hämtades i en vattentunna dragen av ardennern Primula. Jag som tidigt börjat rida, fick lov att rida Primula barbacka i skogen runt gården. Sommaren 1956 innebar också magiskt kräftfiske och livad kräftskiva i augusti. Där fanns också Tage, svinskötare som bodde på Boahaga, en liten skogsgård i närheten av Edestad. I Boahaga bodde Tage med sin mamma och pappa. Syster som var förlovad kom och hälsade på med fästman med bil. Mamma Alma lagade mat på vedspisen och satt aldrig ned vid bordet, utan stod vid spisen och åt.

Jag fick vara på Boahaga sommaren 1957. Jag var nog ingen lätt besökare. Jag hade en hel del hemlängtan och grät i telefonen när jag talade med min mamma. På Boahaga fick jag uppleva jordbruk på 50-talet. Höskörden med kaffe vid hässjorna. Mäktig att få förtroendet att köra släpräfsan med Primula. Jag fick också uppleva slakt av hushållsgrisen och kalvslakt på gården. Jag fick två kaniner, som till hösten slaktade kom skickade till Stockholm. Kändes lite makabert att äta sina vänner, men det är livet. Det stora äventyret den sommaren blev marknad i Ronneby och med färjan till Köpenhamn.

Jag fick komma tillbaka på sportlovet, då Tage hämtade ut släden och bjöd på slädtur med Primula i gnistrande snölandskap. En oförglömlig upplevelse. Tage förblev ogift och fick inga barn. Kanske fyllde jag något av en dottersroll. Vi bjöd Tage till Stockholm och han fick hälsa på ute på Ingarö och åka rutschbana på Gröna Lund. Jag tror och hoppas att blev en upplevelse för livet för Tage, som aldrig varit i Stockholm tidigare. Fina minnen!

Att jag sedan fick hälsa på min klasskamrats pappa som hade lantbruk i Kolbäck fyllde på känslan att jag ville satsa på lantbruksutbildning. Och så älskade jag ju djur och ridning var huvudintresset, förutom hunden. Och så blev det agronom med husdjursinriktning. Har aldrig ångrat mig och utbildningen har lett till en fantastisk rik och omväxlande yrkeskarriär. Om som ni vet är den definitivt inte slut ännu.

Ökad hållbar försörjningsförmåga för svensk livsmedelsproduktion

Livsmedelsförsörjningen är i kris både nationellt och i världen. Rysslands krig mot Ukraina har stor påverkan på världens livsmedelsförsörjning. Rusande el – och drivmedelspriser, brist på och ökade priser på handelsgödsel och dyrare foder. Det finns stor risk för att dagens akuta situation innebär att f f a lantbruksnäringen vill stoppa åtgärder som ökar hållbarheten i våra livsmedelssystem. Det gäller såväl nationellt som på EU-nivå. Det var därför glädjande att i dag höra den tyska förbundskanslern Scholz uttala att man måste sträva efter att göra sig oberoende av fossila energikällor och uppfylla EU:s klimatambitioner till 2045. Det krävs en grön omställning. Förhoppningsvis kommer därmed the Green Deal och Farm to Fork drivas vidare inom EU.

Nu gäller det att behålla siktet på en långsiktig ökad hållbarhet. Vi kan i nödfall acceptera kortsiktiga övergångslösningar, men måste se möjligheterna till ett långsiktigt mindre sårbart svenskt jordbruk. Det går inte att på sikt lösa problemet med statliga finansiella akutbidrag. Under en övergångstid kanske vi måste bygga upp ett lager av insatsvaror som diesel, gödsel och kemikalier. EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP, ska vara ett medel för att mera aktivt stödja hållbara lösningar. Jordbruksverkets och sedan regeringens förslag var alldeles för magert. Varför tog man bort vallstödet?

Men en oerhört viktig åtgärd är att skapa förståelse för att maten måste få bli dyrare för att vi ska kunna behålla ett svenskt jordbruk med svenska mervärden. Att välja svenskt måste vara det mest hållbara alternativet. Men det kräver förtroende. Att som tidningen ATL hävdar att nu kan man slänga ut svenska mervärden, håller inte. I en debattartikel i Svenska Dagbladet vill LRF minska regelverket och ta bort pålagor som sänker konkurrenskraften. Ett gott djurskydd är ett starkt svenskt mervärde, som inte får offras. Det svenska beteskravet för mjölkkor och den obligatoriska förprövningen av djurstallar ingår i djurskyddsförordningen och jag förutsätter att regeringen inser att detta är viktiga mervärden.

Jordbruket måste ställa om till att bli oberoende av fossil energi. Helena Jonssons utredning måste verkställas. Kan kommunerna verkligen få fortsätta med att säga nej till förnybar energi från vindkraftverk? Jord – och skog kan bidra till förnybara energikällor. Jordbruket kan också minska sin energiförbrukning genom plöjningsfri odling. Med brist på handelsgödsel blir stallgödseln mer värd. Men det finns också en intressant utveckling där vi kan få se inhemsk fossilfri tillverkning av kvävegödsel. Någon gång måste det också utvecklas system för att på ett säkert sätt att införa kretsloppet för att återföra samhällets avfall till lantbruket. Det finns gott om inhemsk fosfor i slammet och i svensk gruvindustri. Den intressanta utvecklingen kring, ska vi kalla det, agroekologi innebär också att kväve tillförs genom kvävefixerande mellangrödor. Ökad odling av baljväxter för humankonsumtion, där det går, blir också intressant. Handelsgödsel och växtskyddsmedel blir komplement.

Och var hamnar djuren? På initiativ av Potsdaminstitutet har 400 forskare pekat ut att animalieproduktion som bygger på mycket spannmål d v s fjäderfä och gris bör fasas ut. Det var väl också budskapet i artikeln i Nature Food som pekade ut behovet av kor och gris i ett cirkulärt jordbruk. Betande djur har fått en renässans. Därför vänder jag mig mot rekommendationer om att minska konsumtion av rött kött.

Nu har landsbygdsministern återupplivat det nationella rådet för livsmedelsstrategin och kallat till krismöte den 30 mars. Rådet innehåller livsmedelskedjans aktörer och ideella föreningar som Världsnaturfonden, WWF, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection, Ekologiska lantbrukarna och Sveriges Konsumenter. Mötet är förstärkt med Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Tillväxtverket och några stycken till. De ideella organisationerna gjorde flera inspel inför livsmedelsstrategin 2016 och uppvaktade också landsbygdsministern. Tillsammans med Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter träffade vi miljö – och jordbruksutskottet. Nu planeras inspel från WWF, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection, Ekologiska Lantbrukarna, Sveriges Konsumenter och Vi Konsumenter. Det kommer bli tufft med tanke på en stark representation från lantbruksnäringen. Regeringen har ju också tyvärr inte visat framfötterna när det gäller hållbarhet och klimat. Jag tycker jag hörde landsbygdsministern Anna-Caren Sätherberg uttala efter jordbruksministermöte i Bryssel, att man kanske måste bromsa krav på klimatåtgärder i det här akuta läget.

Vi måste ställa om!

Det räcker inte! Vi måste accelerera våra insatser. Vi måste ställa om! Det var det tydliga budskapet från Klimatpolitiska rådets utvärdering av Sveriges åtgärder mot klimatkrisen. Vi ska ställa om från 100 år av beroende av fossil energi till alternativa energikällor, spara energi och bli mer resurseffektiva. Man kan inte bara ropa på mer el utan också se till att effektivisera. Sverige ligger dåligt till när det gäller energiförbrukning per capita. Det handlar om tekniska förändringar men lika mycket om förändrade institutioner, affärsmodeller och beteenden

Vi måste ställa om vårt jordbruk. Min kompis Peter Sylwan brukar tala om den fjärde jordbruksrevolutionen. Under minst femtio år har vi ökat vår jordbruksproduktion med hjälp av ökad användning av insatsmedel, som fossil energi, handelsgödsel, växtskyddsmedel och antibiotika, storleksrationalisering och ökad intensitet. Det har skett på bekostnad av biologisk mångfald genom monokulturer, erosion, växtnäringsläckage, bekämpningsmedel i grundvatten och djurskyddsproblem. Det fanns starka politiska krafter som drev på. Livsmedlen skulle bli billigare. Staten styrde genom lantbruksnämnderna med ekonomiska styrmedel och rådgivning. Nu gäller det att ta tillvara gammal och ny kunskap. Conservation agriculture, regenerativt jordbruk och agro forestry driver på. Ett effektivare utnyttjande av fotosyntesen genom grön mark stora delar av året. Varierande växtföljder och balans mellan djurhållning och växtodling. Minskad jordbearbetning minskar energiåtgången, gynnar jordhälsan och innebär att kolinlagringen maximeras. Handelsgödsel och växtskyddsmedel blir komplement. Klimatpolitiska rådet vill att man höjer ambitionen från fossilfritt till klimatneutralt jordbruk. Vad händer då med frågan kring idisslarnas metanutsläpp? Kan kolinlagring kompensera? Kompletterande åtgärder kan komma att behövas för att kompensera för sådana utsläpp från jordbrukssektorn som inte går att helt bli av med säger klimatpolitiska rådet. Man tycker att Jordbruksverket ska få i uppdrag att ta fram strategiska planer för nollutsläpp. Och hur kommer det att stämma med livsmedelsstrategins mål om ökning av produktionen?

Transportsektorn är högprioriterat när det gäller att minska utsläppet. Men här saknas styrning för ett transporteffektivt samhälle. Elektrifiering, effektivare förbränningsmotorer och biodrivmedel räcker inte för att nå klimatmålen för inrikes transporter. Även styrmedlen för ett mer transporteffektivt samhälle behöver förstärkas. Jag har uppfattat att Trafikverket fortsätter att planera för att öka framkomligheten.

Vi måste minska vår överkonsumtion av varor. Vi tär på ett ohållbart sätt på planetens resurser. Vi måste ändra vårt beteende. 2016 gick Vi Konsumenter med i det som kallades klimatmålsinitiativet. Syftet var att mäta och sätta mål för konsumtionens utsläpp av växthusgaser. Det handlar om exempelvis flygresor och import av produkter som mat. Dessa utsläpp är mångdubbelt större än den svenska produktionens utsläpp. Glädjande nog har Miljömålsberedningen nu äntligen enats om att mäta och sätta mål för konsumtionens växthusgasutsläpp. En seger för Oxfam, WWF och Naturskyddsföreningen som tillsammans med 20-tal organisationer har skrivit flera debattartiklar och spelat in till politikerna.

Till slut citat Klimatpolitiska rådet ”Även om en lyckad klimatomställning i förlängningen kommer att vara till gagn för hela samhället, kommer det att finnas både vinnare och förlorare under själva omställningen. Genom den strukturomvandling som sker av samhälle och ekonomi kommer en del verksamheter, teknologier och branscher att bli obsoleta och efterhand upphöra medan andra gynnas och expanderar, eller i vissa fall uppstår om de inte fanns tidigare. Politiken har en central roll i att hantera sådana intressekonflikter. Det är politikens uppgift att skapa förutsättningar för medborgare och organisationer att bidra till förändringen genom att anpassa institutioner och lagstiftning. I klimatomställningen blir politikens roll särskilt tydlig, eftersom klimatomställningen drivs av politiskt beslutade målsättningar översatta till politiska åtgärder.”