Hur svensk är svensk mat?

På uppdrag av Ekomatscentrum har Gunnar Rundgren studerat andelen importerade insatsmedel för konventionella respektive ekologiska produkter och dess kostnader per hektar respektive produkt. Slutsatser från rapporten: Man kan på goda grunder hävda att svensk ekologisk primärproduktion är mindre beroende av importerade insatsmedel än svensk konventionell primärproduktion. Förhållandet är särskilt starkt för andelen av intäkten som går till att köpa importerade insatsmedel. Uttryckt annorlunda betyder det att för varje krona som konsumenten lägger på ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel. Per kilo är skillnaderna mindre, men existerar fortfarande för de flesta produkter, särskilt för spannmål. Budskapet är viktigt, men det är tveksamt om det går att kommunicera till konsument. Den offentliga upphandlingen och berörda myndigheter bör vara viktiga mottagare av fakta (seminarium 26 oktober www.ekomatcentrum.se).

Under Corona-pandemin har livsmedelsförsörjning och sårbarhet fått ökat fokus. LRF har länge hävdat att vi har bara 50 procents självförsörjning, vilket är felaktigt eftersom det handlar om handelsbalans och inte om kg (påpekat i ett flertal bloggar och tweets). Tyvärr har den siffran fastnat i den allmänna debatten. LRF har också hävdat att vi vid avspärrning skulle behöva leva på morotskaka, eftersom den svenska marknadsandelen för spannmål, morötter och socker är över 100 procent. Det är bara patetiskt. I dagsläget är exempelvis den svenska marknadsandelen för griskött 80 procent och ägg över 90 procent.

Myndigheterna som har utrett försörjningsfrågan, förkastar begreppet självförsörjningsgrad och talar om försörjningsförmåga. Importen av insatsmedlen har glädjande nog fått ökat intresse. Det handlar om gödselmedel, bekämpningsmedel, foder, drivmedel, veterinärläkemedel och inte minst arbetskraft. Därför blir Ekomatcentrums rapport speciellt intressant. Den ekologiska produktionen är mycket mindre beroende av import av gödsel och bekämpningsmedel. Skillnaderna i bränsleimport är marginella liksom veterinärläkemedel. Det som sticker ut är importen av foder i den ekologiska djurproduktionen. Ekologisk soja är dyr och importeras från Kina. Jag fick möjlighet att medverka vid ett möte med ekologiska lantbrukarna där möjligheten att ersätta sojan diskuterades. Inhemska proteinfodermedel är bl a raps, åkerböna och högre kvalitet i vallfodret. Att ersätta sojan med inhemska proteinfodermedel är ju inte bara en utmaning för den ekologiska produktionen. Sojamjöl har högt proteininnehåll och innehåller viktiga aminosyror. Problemet är den begränsade tillgången till svenska ekologiska proteinfodermedel. Tänk om de ekologiska reglerna kunde tillåta syntetiska aminosyror. Då skulle man kanske kunna lösa en del av problemet.

Vid kriser samlar vi oss kring flaggan, som professorn i kriskommunikation Bengt Johansson, Göteborgs universitet uttryckte det på ett seminarium i SVT:s Forum. Den starkaste konsumenttrenden under senare år har varit nära/lokalt. Och det är inte bara en svensk trend. Svenskt har gått före ekologiskt och marknaden för ekologiskt har stagnerat. Den ökade efterfrågan på vegetariskt gynnar inte heller marknadsandelarna för svenska råvaror. Vi odlar inte tillräckligt med svenska baljväxter och saknar svensk förädling. Det är olyckligt att den offentliga upphandlingen ökar importandelen.

Att kor går lösa inomhus räcker inte!

Enligt Djurskyddslagen från 2018 sägs att djur ska kunna utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende). Det är därför svensk lagstiftning förbjuder instängning av suggor i bås innan grisning och att de ska ha tillgång till halm för att bygga bo. Forskning från 2017 visar att mjölkkor i lösdrift vill arbeta genom att öppna en tung dörr, lika mycket för att få komma ut, som för att få tillgång till färskt foder. Kornas möjligheter till rörelse och sociala interaktioner är helt andra på bete än inomhus i lösdrift, med många gånger hårda och hala golv. Det finns omfattande forskning som visar på positiva effekter av bete på djurens hälsa och beteende. Betet är bl a positivt för kornas ben- och klövhälsa. En studie vid SLU 2019, där belastningsfördelningen på kornas klövar vid olika underlag jämfördes visar att betet är överlägset både betonggolv och gummibeklädda golv. Lösdrift inomhus kan inte ersätta betesgång utomhus. Att Arla nu marknadsför mjölk från frigående kor, är att manipulativt inte kommunicera det starkaste argumentet för svensk mjölk d v s lagkravet på att svenska kor ska vistas på bete. Att hävda att lagkrav inte ger merbetalt är nonsens och kanske ett argument som mejerierna använder. Svenska grisproducenter får mer betalt för svensk djurskydd som förbud mot svanskupering, lösgående suggor och större utrymmen.

På årets LRF-stämma behandlades en motion från LRF Västra Götaland som yrkade att LRF ska verka för att lagstiftningen ändras så att nötkreatur i lösdriftsstallar undantas från kravet på bete och utevistelse. Stämman gav stöd till styrelsen förslag att arbeta för en mer flexibel svensk lagstiftning kring betesdrift för nötkreatur för mjölkproduktion i lösdriftsstallar. På frågan om vad som avses med mer flexibel hänvisar ordföranden till målstyrd lagstiftning. I styrelsens yttrande hänvisas till förra årets position: ”Bete bidrar till bra djurvälfärd och den goda bilden av svensk mjölk- och köttproduktion. Regler och tillämpningar för bete ska ha djuren i fokus och möjliggöra ett modernt och flexibelt företagande i en växande svensk mjölk- och köttproduktion”. I texten sägs också ”Av kommunikationsanalysen framgår bland annat att om beteslagstiftningen förändras, kommer den av många i samhället vinklas till att det leder till en försämring för korna, oavsett om det stämmer eller inte”. Ett ganska anmärkningsvärt uttalande med tanke på vad man uttalade 2019 och vad forskningen säger.

Sverige har haft en lång tråkig tradition av att fokusera på att mat ska vara billig (se uttalande från jordbruksminister Eric Holmqvist längre ned). Till min stora glädje verkar trenden ha vänt och i dagens krisläge prioriteras svensk mat med högre kvalitet till ett högre pris. Närhet och lokalt prioriteras högt och marknadsandelarna för exempelvis svenskt kött ökar samtidigt som köttkonsumtionen minskar. För mejeriprodukterna har utvecklingen på senare år gått åt andra hållet. Svensk mjölkproduktion har minskat och bl a ostimporten har ökat kraftigt. Minskningen ligger bakom svenska mjölkbönders krav på att ändra den ”omoderna” beteslagstiftningen. Nu verkar ändå den svenska mjölkproduktionen ha ökat. Vilket är intressant med tanke på att den vikande svenska produktionen används som argument för att ändra svensk beteslagstiftning. Och lagstiftningen är allt annat än omodern. Det finns som tidigare nämnts en stark motivation för kor att beta och mycket av kornas naturliga beteende tillgodoses på bete. Det är något som har stöd av modern forskning och också av EFSA (EU:s expertmyndighet). Kommer vi få se några kosläpp nästa vår?

Läs hela artikeln »

Vad väljer man bort som vegan?

”Det finns inga hållbara jordbrukssystem utan animalier ” citat Gunnar Rundgren. Och han är inte den enda som framhäver behovet av hållbara jordbrukssystem, som bygger på balans mellan växtodling och djurhållning. Ska man verkligen som Livsmedelsverket vill, välja bort rött kött, som bidrar till flera hållbarhetsmål? Jag har ställt frågan och lyssnat av flera presentationer den senaste tiden – Axfoods rapport Livsmedel 2030, den Ekologiska framtidsdagen och senast Matlusts hållbarhetsseminarium. Men frågan är vilka djur vi ska ha i ett hållbart system och vad man som vegan väljer bort, bortsett från djuretiska skäl, som man måste respektera. Men de som använder den amerikanska filmen Cowspiracy som skäl för sin veganismen, kanske ändå måste skaffa sig lite bättre kunskap. Sedan får vi inte glömma bort att i många utvecklingsländer är betesdjur eller kycklingar kanske den enda möjlighet att få i sig värdefullt protein.

En argumentation för djurhållning bygger på att alla vegetabilier ger biprodukter som måste omsättas av djur för att uppnå lönsamhet i systemet. Sojaolja var och är viktig vegetabilisk olja där sojamjölet sedan blev en viktig proteinfoderråvara. Samma sak gäller rapsolja och rapsfrökaka. Spannmål , som exempelvis havre, ger kli som foder. Öl och sprit ger drav och drank och sockerbetor ger melass och Betfor. Avrenspellets d v s det som rensas bort vid spannmålshanteringen kommer jag ihåg som en bra foderingrediens i idisslarfoder. Jag har ju ett förflutet på foderavdelningen hos Lantmännen.

Ett tungt argument för gräsätarna är vallodlingens tydligt positiva effekt i växtföljden när det gäller mullhalt och kolinlagring. Vallen minskar också behovet av bekämpningsmedel. Det är därför bekämpningsmedelsanvändningen är så låg i Norrland. Stora delar av Norden är väl lämpat för odling av gräs., som ger bättre jordhälsa och minskad klimatpåverkan. Att öka vallen i växtföljden skulle vara positivt i våra intensiva spannmålsområden med monokulturer. Det finns stor enighet om vallens positiva effekter. Invändningen är att man inte behöver använda vallen som foder utan den kan bli råvara till bioenergi. Men frågan om det ger tillräcklig lönsamhet som alternativ till att låta gräsätarna omvandla fiberrikt foder till värdefulla mejeriprodukter och kött. De som har räknat på hur många djur det behövs i Sverige för att vårda svenska naturbetesmarker, glömmer bort vallens positiva effekter.

Betande djur har blivit ett starkt argument för det viktiga hållbarhetsmålet biologisk mångfald. Certifierat naturbeteskött har blivit en höjdare, som omfamnas av alla, även de som vill radikalt minska köttkonsumtionen. I Axfoods rapport Mat 2030 vill man ha fler betande djur som stutar. Därför blir LRF-stämmans beslut om avveckling av beteskravet för mjölkkor verkligen kontraproduktivt. Klimatmässigt är det fördelaktigare att äta mjölkkokött än kött från dikoproduktion. Jag blir bekymrad när jag läser att Karin Lexén, Naturskyddsföreningen , kraftfullt avråder från ost, eftersom det krävs mycket mjölk för att göra ost. Ekologisk produktion bygger på balans mellan djur – och växtodling och stallgödseln har en viktig roll. KRAV har en fin film om kons viktiga roll i det hållbara jordbruket. Men grisar och kycklingar då? Kycklingen står för den stora ökningen v svensk köttkonsumtion, något som ofta glöms bort. Kycklingen är förhållandevis klimatsmart, men bidrar knappast till biologisk mångfald. Grisen ligger någonstans mellan kyckling och nötkött. Grisen skulle kunna försvara sin roll som biproduktsförädlare.

Men glöm inte det viktigaste – måltiden som social faktor. Var det inte brasilianska kostrekommendationer som uttalade vikten av att äta tillsammans. Det är som Gunnar Rundgren säger – mycket av vad vi äter beror på kultur och traditioner.

Kan Sverige tvingas godkänna slakt utan bedövning?

EU:s generaladvokat anser att det inte ska vara möjligt att införa förbud mot slakt utan bedövning. Skälet är att detta strider mot religionsfriheten inom unionen. Jag vet inte vem eller vilka som driver frågan och som har medfört att generaladvokaten uttalar sig. I nuvarande EU regelverk gäller att djuren ska bedövas innan slakt, men att undantag kan medges av religiösa skäl för att tillgodose en marknad. Det finns en vedertagen uppfattning att många slakterier inom unionen rutinmässigt slaktar utan bedövning för att slippa ha separata slaktlinjer.

Begreppet bedövning vid slakt innebär att djur görs medvetslöst innan halspulsådrorna skärs av. Man skjuter djuret i hjärnan, slår ut hjärnan med elektricitet eller bedövar djuret med gas. I Sverige diskuteras just nu bedövningsmetoder för framför allt grisar och kycklingar. Och det kan konstateras att dagens metoder framför allt gasbedövning av svin inte alls är optimal från djurskyddssynpunkt. Men därifrån till att helt avstå från bedövning är steget mycket långt.

Slakt som innebär att djur inte bedövas innan avlivning är ett oerhört allvarligt brott mot djurskyddet. Avlivning genom att skära halsen av djuret innebär stor stress eftersom djuret måste kraftigt fixeras. När det gäller nötkreatur finns teknik som vänder djuret på rygg. Själva snittet framkallar djup smärta. Det kan ta tid innan djuret avlider- för nötkreatur upp till flera minuter. För några år sedan visades en vidrig film där man fick se hur blodet sprutade ut från snittet och det tog lång tid innan djuret dog. Själv fick jag bevittna judisk slakt i New Jersey i USA på 80-talet. Djuren hängdes medvetna upp i bakbenen innan snittet las!

Man talar ibland om slakt utan bedövning som religiös slakt. Muslimerna , koranen, tar inte avstånd från bedövning. Det finns flera svenska slakterier som slaktar enligt halal, där djuret bedövas, men att djuret välsignas av en godkänd person. Djurskyddet Sverige gav för några år sedan sitt djurskyddsstipendium till ett muslimskt slakteri Qibbla Halal Kött AB, just av det skälet att man kräver bedövning. Vid ett seminarium på KSLA 2012 uttalade rabbinen för judiska församlingen i Stockholm Isak Nachman: ”Så länge ni i Sverige accepterar älgjakt, så måste ni respektera vårt krav på skäktning d v s slakt utan bedövning”. http://gunnela.nu/2012/03/27/bedovning-vid-slakt-aldrig-ett-alternativ-for-rattrogen-jude/

Kravet på bedövning skrevs in i svensk lagstiftning i mitten av 30-talet. Men även i Sverige har vi haft ett ifrågasättande av det svenska förbudet. Det har funnits liberala politiker som velat tillmötesgå religiösa krav och även svenska präster. LRF fick frågan av Djurens Vänner och jag som ansvarig för djurskyddet på LRF, fick höra av ordföranden (hans rådgivare) att jag inte fick förfalla till att vara rabiat. LRF svarade då inte Djurens Vänner. Efter byte av ordförande svarade LRF Djurens Vänner 1996: … ” EUs direktiv ställer krav på bedövning före slakt. Skäktning är endast tillåtet efter dispens. Jordbruksverket gjorde 1991 en noggrann utredning och ansåg att metoden skulle innebära en kraftig försämring av djurskyddet. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) tar klart avstånd från metoder som innebär ökat lidande och stress i samband med slakt. LRF stöder till fullo Jordbruksverkets bedömning att metoden inte bör tillåtas i Sverige. Behovet av koscherkött bör kunna tillfredsställas genom import.”

Om EU-domstolen skulle fastställa att medlemsländerna inte får införa ett förbud mot obedövad slakt, är jag övertygad om att svenska slakterier aldrig skulle sluta bedöva innan avlivning. Däremot kan jag oroa mig över att detta skulle legitimera obedövad, idag olaglig, slakt av får som sker i det fördolda.

Djurskyddsmärkning knappast en fördel för djurskyddet och konsumenterna

Att animaliska livsmedel får ett djurskyddsmärke är väl bra? Då kan vi göra medvetna val. Men vet vi vad vi väljer? Hur ska vi veta vilka kriterier som gäller och hur de kontrolleras? Hur skiljer sig exempelvis EU:s djurskyddsmärke från svensk djurskyddslagstiftning? Inom ramen för EU:s Green Deal och Farm to Fork finns ett förslag till djurskyddsmärkning. Det tyska ordförandeskapet driver på med stöd av flera andra medlemsländer. Men förslaget kan sannolikt både vilseleda konsumenterna, bromsa en nödvändig utveckling av djurskyddet inom EU och gynnar kanske inte heller svenska djurbönder. En djurskyddsmärkning innebär att man överlämnar till konsument och marknad att lösa svagheter i dagens djurhållning.

I Sverige finns en gemensam uppfattning om att EU bör höja sin ambition när det gäller lagstiftning inom djurskyddsområdet. Det finns också en motiverad kritik mot att många medlemsstater inte implementerat gällande djurskyddslagstiftning. Det gäller f f a grisdirektivet. Djurskyddsmärkning får inte ersätta dessa berättigade krav på ett gott djurskydd inom unionen. Om det trots detta finns ett starkt stöd för detta bland medlemsstaterna är det angeläget att ovan nämnda risker vägs in i utvecklingen av kriterier, kontroll och kommunikation.

Ska svenska producenter ha glädje av detta måste man säkerställa att svenska produkter når upp till ex en eller två stjärnor. En märkning kräver certifiering och kontinuerlig kontroll, vilket medför en extra kostnad. Men en djurskyddsmärkning skulle kanske innebära en bättre och säkrare tillämpning av gällande djurskyddsregelverk. Omärkta produkter skulle förhoppningsvis straffas av konsumenterna. Mycket beror på hur detaljhandeln ställer sig. Om detaljhandeln eller grossister ställer krav ex minst en stjärna, skulle detta kunna vara starkt drivande. Förädlingsindustrin skulle också kunna ställa tydligare krav på ingående animaliska råvaror. Ett intressant alternativ är att begränsa märkningen till bussiness to bussines d v s att ställa krav på leverantör till industri, grossist eller dagligvaruhandel.

Jag har deltagit i utveckling av ISO/OIE:s standard för djurskydd, i Global GAPs motsvarande och i Eurogoups for Animals försök att utarbeta kriterier för djurvälfärd. Jag har tillbringat tio år på Sigill Kvalitetssystem med certifiering, kriteriearbete och kontroll. När det gällde ISO-standarden var vi väldigt tydliga med att standarden inte skulle kommuniceras till konsument utan bara fick användas för bussines to bussines. Euorogroup for Animals ansats stupade på att man insåg att det måste bygga på en certifieringsorganisation. Om EU väljer att gå vidare med frågan krävs m a o ett omfattande arbete att kartlägga marknaden, fastställa kriterier och utveckla kontrollsystem.

Jag vill hänvisa till Nordiska rådets rapport kring myter om hållbar konsumtion från 2013. En kartläggning av befintlig forskning visade tydligt att hållbar konsumtion inte kan uppnås genom att upplysa konsumenterna och ge möjligheter till upplysta val. Citat: ”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Innovation i teknik och infrastruktur, lagstiftning, prissättning, marknadsföring och nya sociala normer kan användas i kombination för att
skapa en arkitektur för hållbara val. Bindande lagstiftning är ofta de mest effektiva politiska styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster. Dessa politiska styrmedel blir ofta ännu effektivare när de används i kombination med andra verktyg i så kallad styrmedelspaket, som innefattar prissättning eller infrastrukturutveckling,
samt informationsverktyg, vilket skapar ett effektivare ramverk för förändring för konsumenterna”. Det ska vara lätt att göra rätt, som man brukar säga.

En höst med digitala möten!

Det löste sig inte till hösten – Corona-pandemin. Personligen var jag väldigt skeptisk. Nu rasar det igång igen med full kraft med seminarier, möten, workshops och uppskjutna årsmöten. Och det är en anstormning från olika avsändare som sköt på aktiviteterna i våras och ett inställt Almedalen. I torsdag hade jag fyra olika aktiviteter som kolliderade samma dag. Men nu gäller Zoom, Teams, Skype m m. Vi hoppas väl alla att detta ska vara en övergångslösning. På nästan alla möten, jag deltagit i, har man ropat på fysiska möten. ”Vi måste få ses nästa gång – och kramas”. Jag skrev en blogg i juli. ”Kramades vi för mycket innan Corona-krisen”. Själv har jag bara kramat en person, säger inte vem, sedan mars d v s ett helt halvår utan fysisk kontakt. Det är inte mänskligt. Det är inhumant.

Jag har deltagit i tämligen bra digitala möten, huvudsakligen Zoom och Teams. Men tydligen är det så att regeringskansliet eventuellt också statliga myndigheter av säkerhetsskäl begränsas till företags-Skype. På mötet med Näringsdepartementet kring djurvälfärdsmärkning i veckan, fick jag budskapet ”Anslut igen” kontinuerligt. Okej, då får man tillgripa nödlösningen – telefonuppkoppling. Långa nummer och flera steg och så har man missat flera inlägg. Telefonuppkoppling innebär att man inte ser deltagarna, jag vet inte hur man ska begära ordet och dessutom kan man inte läsa chatten. Tyvärr missade jag inledningsvis att stänga av ljudet, så alla fick väl höra hur jag försökte få Attis att sluta gnälla och krafsa på mig. Till slut fick jag ta en vända utanför porten (på Blanchegatan) med telefonen i högsta hugg. Det är väl en av fördelarna med telefonmöten, att man kan göra så. Men jag tappade bort ett inlägg. Jag är inte ensam om att klaga. Veckan innan hade näringsdepartementet ett möte kring EU:s Farm to Fork med 60 inlägg från olika intressenter. Ingen bra lösning när vissa tvingas delta per telefon. Skärpning Regeringskansliet. Jag har klagat på Jordbruksverket, som har lovat Zoom nästa gång.

Höst – skönt men alltid vemodigt. Jag gillar inte 30 graders värme. Höst innebär mörka kvällar, solen står lågt, blåst och skärpa i luften. Jag framhärdade med kortbyxor fram till förra helgen. Och nu kommer förberedelser inför vintern. Ta upp båtarna, sätta in trädgårdsmöbler, plocka äpplen och ta in pelargon och apelsinträd. Jag byter vissa tavlor efter årstid. ”Första höststormen byter plats med ektavlan och rådjuret på vallmoäng byts mot höstfärgad rönn. Nästa gång byts mot vintermotiv. Nu kommer tiden när man överlever genom att tända ljus och elda en värmande brasa. Snart kommer jag flytta in från Ingarö till Blanchegatan, där jag inte bott sedan mitten av mars. Attis vantrivs, men han får väl anpassa sig precis som jag. Frågan är när man vågar åka kollektivt?

The true story för hur Sverige lyckas med att minska behovet av antibiotika till djur

Ny EU-förordning om veterinärmedicinska läkemedel träder i kraft i januari 2022. Den kräver att antimikrobiella läkemedel (antibiotika) inte får användas rutinmässigt och inte heller användas för att kompensera för dålig hygien, bristfällig djurhållning eller bristande vård eller för att kompensera för dålig jordbruksdrift. Det kommer att kräva en omställning av intensiv djurhållning i många länder. Framför allt är det gris – kyckling – och kalvproduktion som har de största utmaningarna.

Sverige tillsammans med Island, Norge och Finland har i flera år haft en låg antibiotikaförbrukning till djur. Intresset och engagemanget för hur Sverige lyckats med en denna låga antibiotikaanvändning är stort. Redan på slutet av 90.talet möttes vi, som arbetade med frågan av vulgärargument, som att Sverige bara hade en liten gris- och kyckling produktion, vi hade små gårdar och ett kallt klimat. Och den diskussionen verkar pågå fortfarande. Det har känts väldigt motiverat att försöka förklara vårt goda djurhälsoläge för omvärlden. I våras kom broschyren ”Swedish work against antibiotic resistance – a one health approach”. Bakom den står samtliga ansvariga myndigheter. I våras kom SLU med: ”The Swedish experience” – a summary on the Swedish efforts towards a low and prudent use of antibiotics in animal production. Och nu pågår ett arbete med att i en vetenskaplig artikel beskriva: Success factors for prevention of antimicrobial resistance (AMR) in animals in Sweden.

Sverige införde förbudet mot generell antibiotikatillsats i foder 1986. Det hade förekommit diskussion kring antibiotika och resistens inom veterinärkåren redan tidigare, men ”antibiotika-förbudet”, blev vändpunkten, som tvingade både veterinärer och bönder att tänka nytt. Tillsatsen i foder var i verkligheten en generell profylax för både grisar och kycklingar. Framför allt drabbades smågrisuppfödningen av ökade problem med avvänjningsdiarreer och ökad förskrivning av antibiotika. Och tro inte det var lätt. Alla veterinärer och bönder var då inte övertygade om att förbudet var rätt väg. LRF, Lantmännen, Slakteriförbundet och Svensk Mjölk fick bedriva ett kontinuerligt kommunikationsarbete. Ett seminarium 1992 kring antibiotikaresistens var ett steg på vägen.

I samband med EU-inträdet 1995, beslöt sig Sverige för att söka övertyga resten av då EU 15, om att det var önskvärt och möjligt att införa ett motsvarande förbud mot tillväxt antibiotika AGP (Antibacterial Growth Promoters) i EU. Väldigt många var involverade i detta arbete. LRF övertygade dåvarande Jordbruksdepartementet om att det behövdes en extra resurs. Det blev Maria Donis som under ett år drev processen fram till seminariet i Bryssel i november 1997. Sverige hade då drygt 10 års erfarenhet att hantera ”antibiotika-förbudet”. Året innan hade LRF tillsammans med MEP Karl-Erik Olsson och Sveriges Konsumentråd ordnat ett seminarium för att börja övertyga opinionen om att det var möjligt att införa restriktioner kring antibiotika till djur. I det här sammanhanget är det intressant att studera de svenska argumenten kring hur vi lyckades.
Så här sa dåvarande LRF-ordförande Hans Jonsson på seminariet i Bryssel 1997: A sustainable animal production must as far as possible be independant of a constant use of drugs. After the ban on adding antibiotics general in feed in 1986 Sweden has:
– introduced rearing systems reducing the pathogen load i e age segregated rearing, all in all out systems
– improved hygiene in the whole production chain
– developed systems promoting animal welfare and thereby minimizing stress
– developed new feeds with a lower protein-content and with a special anti- secretoric factor (ASF)
– established health control and quality assurance programs for pigs and poultry
– built and rebuilt a lot of pig- and poultry houses according to the new Animal Protection Act ( more space per animal, straw for pigs, grouphousing for sows better ventilation and climate etc)

Budskapet är bl a att den svenska djurskyddslagstiftning som kom i början på 90.talet bidrog positivt till friska djur och därmed till minskat behov av antibiotika. Men ledordet är nog tillsammans. Friska djur är inte bara en veterinär fråga utan ett samarbete mellan en mängd yrkeskategorier – bönder, veterinärer, tekniska rådgivare, fodertillverkare, myndigheter, djurskydds – och konsumentorganisationer. Avslutningsvis citat från broschyren Swedish work against antibiotic resistance – a one health approach i översättning: Många faktorer har lett till nuvarande relativt gynnsamma resistenssituationen bland lantbrukets djur och sällskapsdjur i Sverige. Hörnstenarna är det tidiga förbudet mot antibiotika som tillväxtbefrämjare, en stark tradition av kontroll av infektionssjukdomar, strikta djurskyddsbestämmelser och tillgång till data över försäljningen av antibiotika till djur. Nära samarbete mellan akademi, myndigheter och intressenter har varit en förutsättning för fortsatta förbättringar.

Ett oskrivet blad

Det har inte blivit någon blogg på länge. Det beror delvis på att jag varit utan dator, datorlös eller datorfri, i en och en halv vecka. Känslan, när min datakonsult Göran ringde och berättade att min kraschade hårddisk var helt tom, var just tomhet. Det kändes som om mattan hade ryckts bort under fötterna. Vi vet att vi är sårbara och att datorn kan bli kapad eller krascha. Man får sig en riktig tankeställare. På datorn låg, förutom alla foton från de senaste tio åren, dokument från början av 90-talet d v s dokumentation från stora delar av min yrkeskarriär. Jag har haft stor glädje av PM, skrivelser och rapporter från en fantastisk händelserik tid – antibiotika, galna-kosjukan, mul – och klövsjuka, belgisk blå d v s mycket av det jag skrev om i min blogg kring sommarprat. Hur känns det att allt var borta. Blir man historielös? Visst – när jag slutade jobba 2015, tog jag med mig en hel kartong med overhead-bilder som minne av ett stort antal presentationer. Allt från Scans program Omsorg i djurskötseln på 80-talet, Sveriges bönder på Väg på 90-talet till Svenska Modellen i början på 2000-talet. Det finns också ett antal presentationer kring aktuella frågor vilket speglar den tidens utmaningar.

När det begav sig sparade man (jag) papperskopior av det mesta. Att läsa dokument på datorn var inte rutin. Jag har 10 pärmar med antibiotikadokumentation, en full pärm med Belgisk Blå och en med kadaverförbudet o s v. Inte sällan känns det viktigt att ha ett historiskt perspektiv. Jag fick just en fråga om man fixerade grisande suggor innan de nya djurskyddsföreskrifterna, som kom efter djurskyddslagen 1988. Innan djurskyddslagen fanns bara bindande djurskyddsföreskrifter som gällde vid nybyggnation den s k djurstallkungörelsen. Det far fritt fram för LBT i Lund att utveckla en grisningsbur, där sugga skulle vistas veckan kring grisningen.

Just nu pågår också arbete att i en vetenskaplig artikel kartlägga och förklara varför Sverige lyckats med att föda och hålla friska djur med lågt behov av antibiotikabehandling. Den frågan skulle kräva en helt egen blogg. Jag vill bara säga att förbudet mot generell antibiotika i foder 1986 innebar en total omställning för kyckling – och grisuppfödningen. Jobbet måste fokuseras på förebyggande åtgärder, inte minst vid avvänjning av smågrisar, bättre skötselsystem, förbättrad hygien och bättre foder. Jag vill betona att djurskyddslagstiftningen syftar till att skydda djur från sjukdom. Jobbet gjordes, och görs, av bönder, rådgivare och duktiga veterinärer. Allt beror inte på att vi har ett organiserat veterinärt arbete. med kontroll -och bekämpningsprogram och uppföljning av antibiotikaförbrukning och resistensutveckling. LRF, Lantmännen och Slakteriförbundet la ned mycket jobb på att skapa förståelse hos såväl bönder som veterinärer om vikten av friska djur och låg antibiotikaanvändning. Det var sannerligen inte så att alla veterinärer och uppfödare var övertygade om att förbudet mot generell foderantibiotika var riktigt. Och även mjölkbönderna behövde och kanske behöver övertygas.

”Även en flitig myra, behöver vara ledig ibland” fick jag som en kommentar från en vänlig styrelsekollega. Kan kännas skönt att faktiskt inte kunna skriva nyhetsbrev och rätta texter. Och hur gick det sedan? Datorn blev helt svart torsdagen den 13 augusti och lämnades in dagen därpå. På tisdagen ringde Göran med beskedet att hårddisken var tom. Men jag hade ju ett externt minne som ändå var hyffsat sent laddat. Och se på f´n. Det mesta fanns kvar. En hel del strul med e-posten, men nu funkar det. Lite lustigheter med högtalare som inte fungerar och jag har blivit döpt till Gunnila, men det fixar väl sig. Det finns värre problem här i livet i dessa tider.

Jag skulle vilja vara sommar – eller poddpratare

I sommar har jag lyssnat på nästan alla sommarpratare. Det känns som om pratarna genom åren blivit mer personliga. Det är en människa och ett levnadsöde,som man möter. Det känns som en kittlande utmaning att få utforma ett samtal med lyssnarna. Kanske är det den konstiga tiden som manar till eftertanke och reflektion. Framtiden är ju helt oförutsägbar. Vid min ålder kan det kännas värdefullt att göra en tillbakablick och dra slutsatser. I sommarpratet får man dessutom gott om tid och ingen avbryter. Jag måste erkänna att jag tycker om att höras och synas och att vara i media. Det var många år sedan, i slutet av 90 – talet och början av 2000-talet, som jag var på TV och i radio ibland flera gånger i veckan. Det var missförhållanden på svenska slakterier, djurtransporter, smågriskastrering, Belgisk Blå, galna-ko-sjukekris eller mul – och klövsjuka. Med Marit Paulsen blev jag intervjuad av BBC i London. Jag hade starkt stöd av LRF:s kommunikationsansvariga. Tack Åsa Westman, Lena Holmestig och Lars Höök!

Jag tror jag fick med mig i bagaget hemifrån en trygghet och styrka och en tilltro till att ”sedan blir det bättre”. Min mamma blev ensam med tre döttrar vid 35 års ålder. ”Utbilda er och se till att ni kan klara er själva”. En blev veterinär, den andra civilingenjör och jag agronom. Jag har nog gillat att utmana. Mina f d arbetskollegor kan nog bekräfta det. Men jag har också haft ledordet tillsammans. Jag har älskat att jobba i lag, som Pullforgruppen, LRF:s djurhälsoråd, djuromsorgsnämnden, miljöberedningen, IDL-gruppen och senare Frukostklubben/matvalet, styrelsen i Vi Konsumenter eller Djurskyddet styrelse. Och alla har varit hemma hos mig antingen i Stockholm eller på Cikruberget på Ingarö.

Jag vågade på 70-talet ifrågasätta min chef på Lantmännen och hävda att kycklingarna behövde mer av aminosyran metionin i fodret. Och det gick bra. Med stöd av kloka chefer på LRF och Slakteriförbundet drev jag på i frågan kring antibiotika i djurfoder i början av 80-talet. Magkänslan (och vetenskapen) sa mig att det var alldeles rätt Det finns bönder som hävdar att frågan drevs av bönderna. Och det är delvis sant, eftersom det var en motion på LRF:s stämma 1984, som fick LRF att kräva ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte av regeringen. Men frågan var väl förberedd genom LRF:s antibiotika-policy 1981, framställan till myndigheterna och en mängd andra aktiviteter inklusive en Centermotion till riksdagen. Det intressanta är att LRF krävde skärpt lagstiftning. Motionen ville att LRF skulle avstå frivilligt, men vi visste att det inte skulle gå. Lantmännen b l a vägrade med stöd av min förra chef. Tonen inom LRF är annorlunda idag. Det finns en utmärkt avhandling i agrarhistoria av Christina Nordeus, som beskriver processen. Av de som backade upp mig i denna process är fler borta; Birger Isacson, Torsten Andersson, Jan de Woul och Nils-Erik Bramsvik.

Kriser? Visst har de funnits. Efter flera väldigt roliga och spännande år med SCAN:s program Omsorg i Djurskötseln 1985 och framåt, kom snålblåsten. EU-medlemskapet närmade sig och även Slakteriförbundets roll inom den bondekooperativa slakten ifrågasattes. Jag fick kämpa för att Slakteriförbundet skulle ordna ett antibiotika-seminarium tillsammans med Lantmännen 1992. Där tog vi upp resistensfrågan och tankar om att kunna övertyga EU om att Sverige hade gjort rätt som förbjöd tillväxtantibiotika 1986. Det blev också strid kring en aktuell fråga även idag – avvänjning av smågrisar. Men även djuromsorgsprogrammets ambitioner ifrågasattes. Jag glömmer inte när min nya chef frågade mig om det var så farligt att ha sinsuggor i bur! Jag valde att lämna, symboliskt nog, ungefär samtidigt med dåvarande VD Sven Tidala. Sven var kraftfullt stöttande både i antibiotikafrågan och till djuromsorgsprogrammet.

Tillbaka till LRF, 1993 efter att ha insett att Jordbruksdepartementet skulle bli för stor omställning. Efter några roliga år med Sveriges Bönder på Väg mot Världens renaste Jordbruk, tröttnade ordförande och VD. Men jag fick fullt upp ändå med alla kriser i EU – BSE, mul – och klövsjuka, djurtransporter, Belgisk Blå , dioxin m m. Och så fick jag den stora utmaningen att driva antibiotikafrågan i EU- så häftigt och fullt med motkrafter från foder – och läkemedelsindustrin. I mars 1996 genomförde LRF tillsammans med Sveriges Konsumenter och MEP Karl-Erik Olsson det första seminariet kring antibiotikafrågan. Samma år deltog jag i Djurens Rätts demonstration, när Gunnar Nilsson i Viken inseminerade sina kvigor med Belgisk Blå-sperma. Jag fick lite slängar efteråt, men jag hade ordförande Hans Jonssons stöd.

Krisen kom 2001 när Scans nye danske VD Peter Raztar ville importera 500 danska galtar. Jag var så övertygad om att LRF skulle inse att det var ytterst tveksamt från såväl smittskydds – som avelssynpunkt. Men ack, nej! Dåvarande ordförande Caroline Trapp och vice Thomas Johansson lät sig övertalas av Peter Raztar och jag försågs med munkavle. Alternativet blev nu att begära tjänstledigt. Innan denna trädde i kraft i mars 2002, hade efter utredning Jordbruksverket beslutat att avråda från import. Caroline Trapp var strong nog att ge mig rätt och bjöd på avskedslunch. I ett halvår valde jag bort allt som hade med jobbet att göra. Jag gjorde allt annat – åkte till Kallgården i Jämtland, bilade med Bosse till Frankrike, red med systerdöttrarna i Frankrike, målade på Fårö, seglade och gick i fjällen i Saltoloukta. Under den här tiden tänkte jag inte på att jag hade tvingats lämna över mina hjärtefrågor till en kollega, som hade en helt annan uppfattning. Vi funkade inte alls tillsammans, så återkomsten blev jättejobbig.

De sista åren på LRF gav dålig eftersmak. Jag hade fått ansvaret för svenska mervärden, men utan pengar och inga styrmedel. Tillsammans med kollegan Jan- Olof Bengtsson lyckades vi uppdra åt Ami Hovstadius att utarbeta en väl genomarbetad kommunikationsplan för svenska mervärden. Men då hade Leif Zetterberg avgått som VD för LRF och ersatts av Reinhold Lennebo (på 80-talet djuromsorgsansvarig på slakteriet i Kalmar). Reinhold sågade kommunikationsplanen och var mer imponerad av Svensk Mjölks satsning på kaffe latte. Det blev LRF-projektet Min Mat lett av Annichen Kringstad. Då var det dags att en sista gång säga adjö till LRF efter sammanlagt 14 år. Tack vare Ami Hovstadius och Sören Persson lyckades man fixa projektet Matvalet med placering på Svenskt Sigill. Jag lämnade LRF i november 2004. Nu är det slutpratat för tillfället. Jag kanske återkommer med mer personligt historiesnack.

Aldrig mer Mekonomen på Valhallavägen!

Går man in Mekonomens hemsida, hittar man under reklamationer och klagomål en rubrik ”Dåligt bemötande” Intressant! Det verkar vara något som behövs som rubrik. För min del är dåligt bemötande nästan ett understatement. Jag har skickat mitt klagomål och väntar på Mekonomens reaktion. Och vad är orsaken?

I några år har jag förvarat mina bildäck på Mekonomen på Valhallavägen. De var billigare än en annan däckverkstad. Men nu är det definitivt slut med det. En gång när jag hade jag bokat tid för däckbyte, visade sig att däcken inte fanns på plats. Jag fick vänta halva dagen innan däcken behagade levereras från lagret. Mekonomverkstaden försökte övertyga mig om att bromsbackarna behövde bytas, men en second opinion, min ordinarie verkstad, förkastade detta. I våras skulle jag byta till sommardäck. Jag gjorde några ärenden och kom tillbaka efter överenskommelse efter en halvtimme för att hämta bilen. Utan att meddela mig på något sätt, säger verkmästaren då att de saknar det fjärde däcket. Han säger att det minsann inte är hans fel, utan att leveransen skulle bara ha lastat av tre däck. Och hur sannolikt är det? Jag berättar att jag inte kan åka kommunalt och har långt hem. Men han blir bara arg och säger att han inte kan tala om när däcket kommer och när bilen är färdig. Jag börjar gå hemåt, men vänder tillbaka. Och då har plötsligt det fjärde däcket dykt upp. Ingen ursäkt utan bara ovänligt bemötande.

Men rekordet slogs i veckan. Min bil gick inte igenom besiktningen på grund av ett bromsok satt löst (sannolikt hade min ordinarie verkstad missat). Fanns ingen tid på verkstäder på Värmdö, så jag fick åter boka en tid på Mekonomen på Valhallavägen. Jag kör in från Ingarö och kommer kl 8. Jag ber om att han kan ta min bil tidigt, eftersom jag inte kan åka kommunalt och har långt hem. Jag påminner honom om den liknande situationen i våras. Då blir han fullkomligt rasande, skäller ut mig, vägrar lyssna, kör ut min bil igen ur verkstan och skriker att han inte tänker laga min bil. ”Det kan ju ta hela dan”. Ja, ha vad göra nu då?

Men historien får ett lyckligt slut. Jag kör till Mekonomen på Tegeluddsvägen som delar lokal med Bilprovningen. Det ser tomt ut. Jag går in på Bilprovningen och de berättar att Mekonomen har gått i konkurs. De oerhört vänliga människorna på Bilprovningen hissar upp bilen och visar att det tydlig saknas två bultar på vänstra bromsoket. De hjälper mig med telefonnummer till två verkstäder och häftar på ett rabattkort på 100 kr för efterkontroll. Jag kör till Speady på Valhallavägen. Åter vänliga människor. ”Kom tillbaka om tio minuter!” Problemet är att de inledningsvis inte hittar bultar med rätt dimension. Japanska bilar har annan dimension än europeiska. Jag tar en kopp kaffe och så meddelas glatt att de har hittat rätt. Det tar fem minuter att skruva i. ”Och vad kostar detta?” frågar jag. Glöm det blir svaret. Stort, stort tack! Jag har meddelat Speady att de fått en ny kund för däcklagring med byte. Tillbaka till Bilprovningen. Jag tackar för all hjälp och får bilen godkänd med 100 kr rabatt. Ett lyckligt slut på morgonens hemska vedermödor. Nu återstår bara det otrevliga med att hämta vinterdäcken på Mekonomen.