Anita Goldman plus Elin Röös!

Vilken blir vägen framåt? Jag har sagt det förut Vi måste ställa om! Men hur? Och hur ska vi få med oss de viktigaste aktörerna i livsmedelskedjan, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel och inte minst politikerna? Konsumenterna och marknaden kan inte ensamt lösa frågan. Trycket måste komma underifrån så att politikerna känner stöd för att modigt kunna förmedla behovet av att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som idag. Så säger klokt Elin Röös i sommarpratarna i fredags. Vi måste sluta med att konsumera och producera resurskrävande varor. Redan Stefan Edman med utredningen 2005 Biffen, bilen, bostaden pekade på värdet av att konsumera vård, omsorg och kultur i stället för prylar, onödigt bilresande och flygturismen. Vi behöver knappat bli olyckligare för det. Men det tror många politiker. Jag har medvetet minskat mitt resande, köper väldigt lite kläder och inga onödiga prylar (jag har ju det mesta), slänger bara mögligt bröd, äter i säsong, ofta med kort datum, äter mindre kött, väljer MSC/ASC- fisk, åker så långt möjligt kollektivt o s v. Men visst har även jag många utmaningar när det gäller exempelvis elförbrukningen och bilkörande. Jag är djupt imponerad av Elins övergång från flyg till tågåkande.

”Jorden vi ärvde på väg att ta slut – kriget mot jorden leder mot kollapsen” det var rubriken på Anita Goldmans berörande artikel i DN den 11 augusti. Anita Goldman tar upp utarmningen av de bördiga jordarna. De svarta jordarna i Ukraina och i mellanvästern i USA som byggde på betande djur och perenna växter med blommande jordhälsa. Specialiseringen med det monokulturella jordbruket där vi skiljt djuren från jorden, placerat dem i stora stallar och brutit kretsloppet – äng är åkers moder. Kan det generativa jordbruket eller agroekologi återta en effektivare fotosyntes och bidra till levande livsviktiga jordar? Elin riktar ett tack till alla bönder! Utan bönder – ingen mat. Men var hamnar investerarnas orimligt stora intresse för food-tech-satsningar d v s mat utan bönder- syntetiska animalieprodukter som kött, ost, fisk o s v? Och hur står det till med näringsinnehållet? Ska vi ha ost som består av palmolja och stärkelse?

Vi behöver mer betesmarker i Sverige. Elin talar, som många, varmt om naturbeteskött. Men vilka djur är det som ska beta? Är det dikoproduktion hon förespråkar? Mjölkkorna finns inte i Elins resonemang. Vi vill ha mindre mjölkrastjurar på stall och fler stutar på bete. Och inte heller skillnaden mellan metan och koldioxid när det gäller nedbrytningstid i atmosfären ingår i resonemanget. Vad händer med nationella miljökvalitetsmål när vi minskar vår konsumtion av rött kött med 30 – 70 procent? Annars är Elin mycket inne på, som många andra d v s att utnyttja idisslarnas förmåga att omvandla gräs, örter och fiberrika produkter till värdefullt protein och grisar och kycklingar för att förädla biprodukter. Vi kan behöva produktionen av spannmål och ökad baljväxtodling till humankonsumtion.

Behöver vi agronomer?

Klart att vi behöver agronomer när vi ska öka landets möjlighet att försörja oss med livsmedel. Och vi behöver alla slags agronomer. På SLU utbildas livsmedels, mark/växt, landsbygdsutveckling, ekonomi och husdjursagronomer. Jag måste erkänna att jag inte har någon uppfattning om vad omorganisationen med tre års kandidatutbildning och två år masterspåbyggnad kommer att innebära. Jordbruket står i alla händelser för stora utmaningar med att ställa om till ett mer hållbart jordbruk. För vi är inte framme, som ibland kan hävdas av lantbruksnäringen. Resilient jordbruk i form av generativt, agroekologiskt eller conservation agriculture är på gång, men fortfarande tillämpas ensidiga växtföljder med monokulturernas alla nackdelar.

Därför behövs mark/växtagronomer som förmår svenska bönder att övergå till andra växtföljder och gynna mer biologisk mångfald och som bidrar till jordhälsa och kolinlagring. Som ser till att vi utnyttjar fotosyntesen maximalt genom ha marken täckt av växande grödor stora delar av året. Vi behöver mark/växt-agronomer för att maximera förebyggande åtgärder som minskar behovet av växtskyddsmedel. Som ser till att tilldela växtnäring med stor precision, för att minska läckaget till Östersjön. Som anpassar odlingen efter regionala förutsättningar och gör det mindre sårbart. Ett jordbruk som har större beredskap för extrema väder. Det verkar för övrigt som vi även i år får ett torkår i delar av landet.

Inte minst behövs teknikagronomer för att bemanna länsstyrelsen förprövningen av djurstallar. Det fanns på min tid på Ultuna. Jag hittar en tilläggsruta med Teknik och byggnadsfunktion i djurstallar på, 7,5 poäng. Men räcker verkligen detta? Nu när smittskyddsutredningen har föreslagit att smittskydd ska ingå i förprövningen. Något som jag på LRF föreslog för flera år sedan, men som utmynnade i en halvkompromiss. LRF:s enkät till bönderna, visar på att flera bönder tycker det är bra att få en extra granskning. Det är helt oförståeligt att oppositionen i sitt tillkännagivande till regeringen vill avskaffa förprövningen av djurstallar. Man hävdade okunnigt att om det har byggts fel är det väl bara att rätta till efteråt efter besiktning. Förprövning handlar om att förebygga djurskydds- och smittskyddsproblem med stöd av kompetenta experter.

Det finns säkert de som tycker att husdjursagronomer på sikt borde bli onödiga. Vi ska ju ersätta animaliskt protein med växtbaserat. Men jag är övertygad om att hållbarhetsdiskussionen kommer innebära en omvärdering av djurens roll i ett hållbart jordbruk. Många studier visar att integrering av växtodling och djurhållning har många fördelar. Men en viktig utmaning blir att balansera frågan kring vilka djurslag vi ska hålla och vilken roll dessa ska fylla. I sårbarhetsperspektivet tycker jag man missar att djur kan vara en levande livsmedelsreserv, speciellt om djuren kan försörja sig på inhemska fodermedel. En husdjursagronom ägnar sig åt att uppnå friska och hållbara djur, men som också tillfredsställer djurens behov av naturligt beteende. Foderförsörjningen kommer bli en kritisk fråga.

För fjärde året i rad har jag blivit inbjuden att prata för nya årskullen agronomie studerande i augusti. Det är givetvis smickrande. Det är fascinerande att man vill lyssna till en snart 80-årig husdjursagronom som lämnade det formella yrkeslivet 2015. Jag har sannerligen aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag fick en bred naturvetenskaplig grund och mycket av kunskapen håller fortfarande. Jag önskar de blivande agronomerna lycka till. De behövs sannerligen i dessa bistra tider.

Marit Paulsen – en kämpe har lämnat oss

I många år har vi i Sverige och i EU saknat en talesperson för djurskyddet, antibiotika och jordbrukets mervärden. En person som når medias öron och har folkets förtroende. Bondkärringen som ingav respekt för sitt genuina engagemang och sin klokskap – Marit Paulsen. Marits styrka var att hon hade ett gediget förtroende hos en bred allmänhet och en förmåga att förmedla ett rakt och tydligt budskap. Marit var tidig i debatten kring matens kvalitet. Boken ”Den stressade potatisen” från 1985 pekade på livsmedelsproduktionens negativa utveckling. Sedan kom flera böcker inte minst hur illa djuren behandlades i Europa, Europa och Djuren 1993. Dessa fick berättigat utrymme i den svenska debatten.

Första gången vi möttes måste ha varit sent 80-tal. Sveriges Radio hade ordnat ett seminarium kring djurskyddsfrågor. Jag var där och representerade Slakteriförbundets program Omsorg i Djurskötseln. Tycke och respekt uppstod. Marit hade ett nära samarbete med Astrid Lindgren och jag glömmer aldrig när de efter ett möte skickade Astrids bok till mig ”Min Ko vill ha roligt” med dedikationen från Astrid ”Ge inte upp”. Marit gjorde ett jättejobb med att marknadsföra svenska mervärden i Sverige.

Under 90 – och början 2000-talet genomgick EU flera allvarliga kriser – Galna ko-sjukan, BSE, Mul – och klövsjuke-utbrott och dioxinkris. Med Marit i EU-parlamentet hände mycket med ny lagstiftning kring olika livsmedelssäkerhetsfrågor. Marit bidrog till att livsmedelssäkerhetsmyndigheten EFSA inrättades. Hon drev också antibiotikafrågan och djurskyddsfrågorna med enfas. Jag glömmer inte bilden av det omaka paret Marit tillsammans med Brigitte Bardot när de med hjälp av en Scans djurtransport i Bryssel argumenterade för skärpta regler för djurtransporter i EU. Marit var bra på att skapa dramatik. Men vi var inte överens om att harmonisera djurskyddslagstiftning inom EU, som Marit ville. Jag villa behålla Sveriges möjlighet att ha skarpare regler. I EU-parlamentet körde hon par med Karl-Erik Olsson, centerpartist och f d jordbruksminister. Jag hälsade på båda i Bryssel 2000. Nu är båda borta. Vemodigt.

Marit och jag hade en hjärtefråga. Smågrisar ska inte avvänjas för tidigt, för då ökar risken för sjukdomar som avvänjningsdiarré. Min dåvarande chef på Slakteriförbundet drev i början av 90-talet med stöd av grisproducenter att Sverige skulle sänka avvänjningsåldern från fyra till tre veckor, vilket tillämpades i många EU-länder. Jag kämpade emot och till slut bad jag Marit om hjälp. I en artikel i Expressen avrådde Marit från en sänkning av avvänjningsåldern och så blev det inte heller i svenska djurskyddsföreskrifter. År 2018 blev frågan aktuell igen. Grisföretagarna och LRF ville tillåta avvänjning vid tre veckor. Jag ringde Marit och undrade om hon än en gång kunde hjälpa oss. Full förståelse att hon hade fullt upp och var trött. Det var sista gången vi talades vid. Och tyvärr fick vi ge oss för Jordbruksverket trots 60 000 namnunderskrifter.

Marit! Så konstigt i går tänkte jag på dig och undrade om jag skulle ringa. Djuren och svenskt jordbruk har saknat dig under flera år. Nu är du borta. Tack för allt du gjort för djuren, livsmedelssäkerheten och svenska mervärden. Du lämnar ett stort tomrum.

Almedalen 2022 – hur blev det?

Det ska bli intressant att läsa utvärderingen av årets Almedalsvecka. Det som inte blev en vecka utan söndag kväll till torsdag. Det var väldigt mycket folk. Jag som hade trott att det skulle vara mindre än tidigare år. Utan tvekan gav mordet på Donners plats en hemsk påminnelse om våldet och döden i världen. Jag har aldrig varit så nära en mordplats både i tid och rum. Det skapade förstämning. Som tidigare år hade jag förmånen och glädjen att bo hos Anna och Elvira i Visby. I år hade jag en lite speciell situation eftersom jag hade med mig hund och bil. Det var inget problem med hund. Jag klev bara in på seminarierna och Attis blev efter några dagar en proffsig seminariehund, som inte ens reagerade på applåder. Han låg snällt på golvet. Det var bara på Agrias stora seminarium kring veterinärfrågan i Spegelsalen på Visby Hotell som han fick sällskap av fyra hundar till. Att parkera bilen blev dyrt. Efter några dagar på gården fick jag betala 20 kr i timmen på torget.

Två partiledartal per dag funkade ganska bra. Man kunde lyssna på talet klockan 11 i Almedalen och kvällstalet på TV:n. Jag har som Världsnaturfonden konstaterat att klimat och hållbarhetsfrågorna lyste med sin frånvaro hos M, SD, V och KD. MP och C pekar på utmaningarna men ger väldigt få lösningar. Jag oroar mig över Per Bolunds bristande insikt om sambandet mellan biologisk mångfald, 16 svenska miljökvalitetsmål och djurhållningens positiva effekter. Apropå detta, ställde jag en fråga vid ett frukostseminarium med fokus växtbaserat, hur vi skulle lösa den biologiska mångfalden i naturbetesmarkerna som kräver betande djur. Svaret från Cecilia McAleavey, Oatly var minst sagt kryptiskt när hon började tala om skogen som ett alternativ.

Ett partiledartal kolliderade med ett intressant seminarium kring hållbarhet i kris. Jag undrar om arrangörerna av seminariet hade missat. Samtliga seminarium är max en timme och nästan aldrig släpps auditoriet in. Det blir lätt snuttifierat och den uteblivna dialogen mellan föreläsare och paneldeltagare och seminariedeltagare är en brist. Almedalen som ska vara förebilden för öppenhet och dialog. Men Almedalen fungerar som mötesplats. Jag fick tillfälle att träffa gamla och nya kontakter.

”Mind the gap” var min reflektion från ett intressant frukostseminarium kring dagligvaruhandel och konsument ordnat av konsultföretaget Accenture i samarbete med Handels SSE Business Lab. Hur ska vi minska gapet mellan ambition och handling d v s det finns stort engagemang hos konsumenterna för klimat och hållbarhet, men detta resulterar sällan i att man handlar sin mat enligt sina ambitioner. Gapet har minskat men det räcker inte för att få en hållbar konsumtion säger Roberto Rufo Gonzale, Consupedia. Cirkulär ekonomi var ett populärt ämne och jag fick lyssna på Åsa Domeij och Anders Wijkman flera gånger. Åsa är avgående ordförande i delegationen för cirkulär ekonomi. Förutom cirkulär ekonomi dök Åsa Domeij upp överallt, allt ifrån Blå mat, Bonden och de globala klimatmålen och Due Diligence Directive på Svensk Handel. Alltid kloka insiktsfulla synpunkter till lantbruksnäringen: ”Omvandla organogena jordar till våtmarker, fossilfritt jordbruk, biologisk mångfald , släpp fler stutar på bete, utnyttja fosforn från järnmalmsproduktionen”. Från LRF-håll hävdas att vi har ett regenerativt jordbruk i Sverige, vilket verkligen är en sanning med modifikation. Det finns mycket kvar att göra kring grön mark stora delar av året, plöjningsfritt, fleråriga grödor, balans mellan djurhållning och växtodling m m. Det finns stor enighet om att den svenska livsmedelsstrategin från 2017 måste uppdateras. Med hänvisning till dagens kriser pekar många på vikten att inkludera livsmedelsproduktionens försörjningsförmåga. Men hållbarhetsaspekterna, inklusive klimat, biologisk mångfald och nationella miljömål måste också fokuseras. Kanske kan man som exempel sätta mål för areal för betad naturbetesmark och övergång till resilient generativt jordbruk. Jag har ju initierat en grupp inom KSLA som ska titta på djurhållningens roll i ett hållbart jordbruk. Med tanke på debatten anser jag att en reviderad livsmedelsstrategi måste ta i frågan.

Hur tänker LRF och Anna- Karin Hatt?

Hur ska LRF som stark och stor lobby-organisation i framtiden skapa förtroende för svenska mervärden när man väljer att avskeda sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd, livsmedel m m. Man vill inte ha några seniora experter. Förbättrar den nya organisationen verkligen påverkansarbetet? LRF:s presentation av projektet Diamant ger inga svar kring hur man ska driva hållbarhetsfrågorna eller hur man ska hantera alla de uppgifter, som idag hanteras av experterna. Hur ska remisser besvaras, vem ska sitta i myndigheternas råd, vem ska driva frågorna på EU-nivå och ha dialog med EU-organisationer, politiker, näringsdepartement, civila samhället m m m m. Framgång nås genom att ha rätt kompetens och rätt argument. Argumenterar LRF som Mjölkbönderna när det gäller betesfrågan att bönderna alltid vet bäst?

Jag kan ju beklaga att LRF under senare år varit väl framgångsrikt och fått politiskt stöd när det gäller djurskyddets kostnader i Konkurrenskraftutredningen, att ifrågasatta förprövningen av djurstallar och beteskravet och avvänjning av smågrisar m m. Det innebär att vi som driver djurskyddsfrågorna, Vi Konsumenter, Djurskyddet Sverige, World Animal Protection m fl. verkligen behövs. För även om vi inte varit överens i många djurskyddsfrågor så har det alltid funnits en kompetent motpart. Och när det gäller att förbättra djurskyddet inom EU är vi nog rörande överens. Här behövs verkligen LRF som viktig part i bondeorganisationerna COPA/COGECA och att påverka EU-parlamentariker och Kommissionen.

När jag återvände till LRF från Slakteriförbundet 1993 fanns ingen tjänst, som ansvarade för djurskydd och livsmedelsäkerhet. Men frågorna var högaktuella med anledning av den kommande EU-anslutningen. Det handlade mycket om salmonellabekämpning, det svenska förbudet mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte från 1986 och skyddet mot smittsamma sjukdomar. Kampanjen Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk blev också plattformen för djuromsorgsarbetet. Den nya djurskyddslagen från 1988 skulle också i många fall implementeras. LRF var en aktiv part i djurskyddsarbetet. Vi tog initiativet till ett förbud mot Belgisk Blå. Jag demonstrerade 1996 mot Gunnar Nilsson i Viken när han seminerade med Belgisk Blå-sperma. Vi lyckades så småningom stoppa exporten av svenska kalvar till Holland. Jordbruksverket och LRF var ofta överens om behovet att skärpa djurskyddet. Jag var ordförande i EU-kommissionens kommitté för djurskydd 1999 – 2001.

Det var en händelserik tid med BSE- och mul- och klövsjukekris. LRF blev en intressant aktör på den internationella arenan och jag blev intervjuad av europeiska media som BBC. En spännande och utmanande tid med många resor till Bryssel med seminarier, pressmöten och konferenser kring såväl antibiotika som djurskydd. Min tjänst blev senare två experttjänster på LRF, djurskydd respektive smittskydd och livsmedelssäkerhet.

Jag lämnade LRF 2004 av det skälet att jag sedan 2002 hade ansvaret för svenska mervärden men hade varken pengar eller styrmedel. Vi hade tagit fram en kommunikationsplan som sågades av dåvarande kortvarige VD Reinhold Lennebo. Då hade jag lämnat expertansvaret för djurskyddet och livsmedelssäkerhet. Jag hade tagit ett halvårs tjänstledigt 2002 p g a konflikt med ordföranden och när jag kom tillbaka hade exportområdena övertagits av andra bl a Erika Brendov som nu slängs ut.

Att LRF avskedar sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd och livsmedel m m har äntligen fått uppmärksamhet. Jag hörde skvallret för ett bra tag sedan och twittrade utan att få någon reaktion och skrev om detta i bloggen. Men nu blev det napp på Twitter.

Det finns inga enkla lösningar på våra hållbarhetsproblem?

Nötkreaturens metanutsläpp har ständigt utmålats som ett av de stora miljöproblemen kopplat till djurhållningen. Metanet omräknas till koldioxidekvivalenter och i en LCA-analys blir staplarna kring klimatpåverkan för nötkött och ost höga jämfört med kyckling och växtbaserade råvaror. Men LCA fångar varken biologisk mångfald, djurvälfärd eller andra sociala dimensioner. Därför är klimatmärkning av livsmedelsprodukter inget bra alternativ för att välja hållbar mat. Svenskt Sigills Klimatcertifiering däremot bygger på åtgärder för att minska klimatpåverkan och säkerställer djuromsorg, biologisk mångfald och livsmedelssäkerhet.

Det finns enighet om att vi får negativa effekter av bunta ihop olika växthusgaser och räkna om till koldioxidekvivalenter. Metanet har andra egenskaper än koldioxid. Metanet är en mer potent klimatgas, men som bryts ned efter ca tio år. Metanet ingår i kons kretslopp. Kon äter gräs som genom fotosyntesen har bundit kol i gräset. Kons fantastiska magar f f a vommen med en mångfald av mikroorganismer bryter ned stärkelse och fibrer och bygger upp muskler och fett och producerar mjölk i juvervävnaden. Under matsmältningen bildas metanet som utsöndras till atmosfären. Men metan kommer också från utvinning av fossila bränslen. inte minst fracking, utsläpp från gödsel och andra avfall, våtmarker (risodlingar) och andra naturliga utsläpp. Biogasanläggningar lär också läcka metan.

Sedan länge har det talats om också prövats fodertillsatser som ska minska metanutsläppet från kor. COOP lanserar tillsammans med PROTOS (Stockholms Butikskött och Gotlands Slagteri) kött med låga metanutsläpp. Man har prövat en fodertillsats på ett antal tjurar hos Ejmunds på Gotland med gott resultat. Arla utvärderar tillsatsen Bovaer på ett antal Arla-gårdar i såväl Sverige som i andra länder. SLU prövar alger till kor. Men jag har precis som Ann-Helen Meyer von Bremen ett antal frågor. För att få effekt av fodertillsatsen till köttdjur, bygger väl detta på att det är ointressant att ge en fodertillsats till betande djur. Hur stämmer det med COOP:s vällovliga satsning på Naturbeteskött? Kommer detta att driva mot fler ungtjurar på stall, när vi hellre vill ha fler betande stutar och bevarad och ökad biologisk mångfald? Rent generellt sägs att ökad effektivitet bidrar till minskade utsläpp per kg produkt eller kg protein. Det gynnar snabbväxande tjurar och kycklingar och straffar betande djur, som växer långsammare, jämför svenska köttdjur och betande djur i Brasilien. Det är som alltid gott om målkonflikter. Och vad händer när vi påverkar vomfloran? Vad jag förstått är det något SLU tittar på i sina utfodringsförsök. Biologiska system är komplexa och vi ska se till att skaffa oss ordentlig kunskap och helhetssyn. Enkla lösningar har ofta oväntade bieffekter.

Reservera 27 september för ett spännande KSLA-seminarium med rubriken ”Save our soils”. Med global utblick ska vi belysa frågan kring markanvändningen ned till nationellt perspektiv. Hur ska vi försörja 10 miljarder människor på jorden? Intresset är stort för andra sätt att förse oss med mat än att bruka jorden och föda upp djur. Det är gott om investerare i industrin som vill producera mat utan koppling till jordbruksmark. Det kan handla om odlat kött, vattenbruk, vertikalodling, insektsodling, utnyttja mikroorganismer eller kemiska processer. Så här skriver AGFO. ”Globalt syns begreppet ”farm free-food” allt mer. Här menas mat producerad i bioreaktorer där myllan är frånkopplad livsmedelsproduktionen. Ett exempel är det cellbaserade köttet som länge varit i ropet. Singapore var första landet i världen att ge klartecken för försäljning. Finska Solar Food producerar ett proteinmjöl av byggstenarna el, luft och mikrober. Och den Berkeley-baserade startupen Air Protein gör ett köttalternativ med hjälp av NASA-inspirerad jäsningsteknik”. Det som är gemensamt är att processerna kräver mycket energi. Konkurrensen om energin kommer m a o bli stenhård. Frågan är om det ändå är mer smart att maximera fotosyntesen, som är gratis till skillnad från energi från andra källor – el, väte, bioenergi o s v.

Finns hopp om förändring?

Kan krig och kris driva fram den nödvändiga förändringen? Sverker Sörlin, professor idehistoriker vid KTH tillika ledamot av det klimatpolitiska rådet tror det. `Vi har nästan passerat pandemikrisen och gått in i nästa kris med krig, ökad inflation med ökade drivmedels – energi och matpriser. Detta är realiteter, medan klimatkrisen fortfarande för många är något som inte drabbar oss. Arlanda är överfullt av ressugna. Jag hör Nobelstiftelsens ordförande Lars Heijkensten i radio säga att det inte är så oroande med att havet stiger, eftersom vi har en landhöjning och vi kommer inte drabbas så allvarligt i Sverige. Förra året var det varmaste någonsin. Har Heijkensten glömt bort torka (inte bara 2018) skogsbränder och skyfall. Något som klimatforskarna varnat för länge d v s extremväder. Tyvärr har jag vänner som inte tror att femtio graders värme i Indien tyder på någon bestående förändring.

Och vad gör politikerna? Varför lyfter inte Miljöpartiet när man ligger i topp på WWF:s och Naturskyddsföreningens rankning av politiska partier? Socialdemokraterna hamnar långt ned på listan – nästan i klass med värstingarna M, SD och KD. Vi har en mycket svag miljö – och klimatminister och en finansminister som lyhörd för oppositionen jagar röster. Vi har en regering som kraftigt drar ned budgeten för klimat- och miljöåtgärder. Som minskar utlovat stöd för klimatåtgärder i utvecklingsländer och minskar SIDAs budget rejält. Som sänker drivmedelspriserna och vill ge 1000 kr till varje bilägare. Och dessutom säger ja till gruva i Kallak. Det senaste är att inrätta en motorväg genom Södertörn, även om man vet att motorvägar föder mer biltrafik. Man verkligen uppmuntrar medborgarna att bete sig fel från klimatsynpunkt. Den svenska tillämpningen av CAP bådar inte heller gott. Regeringen ska minsann tala om att Kommissionen har fel i sin kritik. Kritiken över Stockholm + 50 har varit stark. Dåligt förberedd och verkligen a missed opportunity. Det som gläder är ändå att generalsekreteraren för FN tar upp den viktiga frågan om hur vi ska mäta ökad välfärd för världsmedborgarna och planeten. BNP är ett dåligt mått. Ökad konsumtion kan allvarligt drabba planetens överlevnad. Det är något vi drivit inom KSLA:s grupp Bruka utan förbruka. Flera börjar ropa på en revidering av livsmedelsstrategin från 2017. Det finns starka skäl för att göra ett omtag. Många vill lyfta landets försörjningsförmåga från ett beredskapsperspektiv. Men det finns starka skäl att skärpa ambitionerna när det gäller hållbarhet – klimat, biologisk mångfald, kemikalier o s v. vi skall väl inte släppa ambitionen att uppnå politiskt beslutade miljömål.

Vart är LRF på väg? Jag gick ur LRF när Helena Jonsson skröt över att LRF fått upp att djurskydd kostar pengar i Konkurrenskraftutredningen. Min dåvarande kollega gick ur LRF förra året när det visade sig att Sverigedemokraterna är det största partiet bland LRF:s medlemmar. Stämman 2020, med stöd av ordförande röstade för att uppluckra svenska kors rätt till bete. Några år tidigare hade stämman bestämt att man inte ville utveckla det svenska djurskyddet. Jag har fått signaler om att LRF slänger ut sina experter inom viktiga mervärdesområden. Kan detta vara sant? Men det är bra att LRF driver frågan kring ett fossilfritt jordbruk, som utreddes av Helena Jonsson.

Vart är vi på väg? Kan vi som Sverker Sörlin tro att de positiva krafterna ändå får genomslag. Att det finns en längtan efter modiga politiker som visar vägen även om den är obekväm. För vi måste ställa om till ett fossilfritt samhälle. Vi måste minska vår konsumtion för att planetens resurser ska räcka till. Vi måste vårda ekosystemen som är en förutsättning för att kunna producera mat som räcker. Och vad ska vi äta? Min vän Christina Möller, tillsammans med Jan Scherman och Isabel Moretti har tagit i ordentligt i Dagens Industri. ”Det är hög tid att fakta – inte känslorna – får styra. För miljön, för vår hälsa och för att säkra en tillräckligt hög självförsörjningsgrad. Det är också hög tid att börja ställa krav på hur inte bara köttet utan också hur vegetarisk mat produceras. Utan mångfald i jordbruket med både grisar, kor och växter kommer både naturen och människorna att må sämre”. Modigt, med tanke på att jag förlorat striden mot Stefan Swartling Petersson som på Järvaveckan tvärsäkert hävdade att rött kött ger tjocktarmscancer. På Twitter hänvisade jag till Global Burden of Disease som inte funnit ett sådant samband. Det var snarare alkohol, rökning, lite fiber, lite kalcium och mjölk som bidrog till tjocktarmscancer. Men Swartling Petersson hänvisade till att WHO fattat beslut om rött kötts farlighet. Jag kan inte den vetenskapliga grunden för WHO:s position.

Vänner kan man ha och mista

Vänner kan man få, ha och mista. Socialt sammanhang brukar nämnas när man talar om att behålla en god hälsa och att undvika demens. Det finns dumma påståenden om att riktiga vänner skaffar man tidigt i livet och kan inte skaffa sig senare i livet. Jag har flera vänner som jag skapat mig sent under min yrkeskarriär. Och det finns vänner som jag känt jättelänge som försvunnit. Å andra sidan har jag upplevt att det går att återknyta till vänner som jag inte haft kontakt med på femtio år.

Min Bosse som jag levde med i 47 år, var i många år min bästa vän. Han var en god lyssnare, en viktig samtalspartner och en bra rådgivare. Han kände mina vänner och min omgivning. Det är väl så det ska vara. Men till min sorg försvann den vännen för flera år sedan. Och så kan vänner försvinna. De kan dö, man växer ifrån varandra eller åldern förändrar personligheten.

Bengt Ohlsson som skriver i DN:s lördagsmagasin skriver i sin krönika om relationen till gamla vänner, som av olika skäl försvann. Jag känner igen mig. Man ringer och försöker hålla kontakten. Just det där att det uppskattas att man ringer, men sedan går det fel i alla fall. Och varför är det bara jag som ringer? Lite självkritisk undrar jag om jag är en dålig lyssnare. En gammal god kollega försvann i demens. Det kan vara tufft att acceptera att vännen kom med påståenden som definitivt inte stämde eller la ord i munnen, på mig, som är helt orimligt att jag sagt. Vänner ska ju förhoppningsvis ge energi och inte dränera på energi. Det får inte vara så att man måste tassa på tå av rädsla för att säga något som kommer att missuppfattas. Vänner är som kärlek och samlevnad – vänner måste underhållas och vårdas. Lever man ensam blir detta ändå viktigare. Och Attis i all ära, men det är svårt att ha ett intellektuellt samtal eller dela en god middag med ett gott vin.

Den underbara kon

”Gör inte kon till en gris och grisen till en människa”. Den fantastiska kon som med sina fyra magar kan omvandla gräs till värdefullt protein. Gunnar Rundgren och jag med flera har sagt det förut, men den här gången är det vetenskapsjournalisten Peter Sylwan, som säger det i LRF Kötts video. Och här kommer fler viktiga sanningar till de högljudda förespråkare för veganismen som brukar just använda det motbjudande argumentet att 70 % av åkermarken används till foder, typ Mat – och Miljöinformation och Djurens Rätt. 70 procent av jordens åkermark är betesmark. På den marken går det inte odla grödor för humankonsumtion. Det är på denna mark vi ska utnyttja idisslarnas unika förmåga. Men ger vi korna soja och spannmål så har vi gjort dem till grisar, som konkurrerar med människan om maten. Att använda grisar och kycklingar för omvandling av spannmål och proteinfodermedel är i grunden inte resurseffektivt. Om inte, som jag skrivit många gånger förr, de effektivt kan utnyttja biprodukter från livsmedelskedjan. Då minskar de svinnet.

I dag har jag avlyssnat arbetet kring nya nordiska näringsrekommendationer lett av Rune Blomhoff vid norska Helsodirektoratet. Arbetet är oerhört omfattande och det är 400 experter involverande. Man arbetar med qualified systematic reviews. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Det är kul att lyssna av frågorna som ifrågasätter Chatham house för att vara veganer. Ett annat inlägg ifrågasätter att Global Buden of Disease klassificerar rött kött som hälsofarligt. Svaret blir att Chatham house har anlitats av myndigheter i många länder och även FN. Det är styrgruppen som i slutändan som styr vad slutresultatet blir. Rapporter kommer successivt att lämnas ut för public consultation. Gå in på https://www.helsedirektoratet.no/english/nordic-nutrition-recommendations-2022 och tyck till. KSLA känner oro med viss rätt. – inte minst vad det gäller svenska miljökvalitetsmål. Man planerar ett inspel till Helsodirektoratet och Livsmedelsverket.

En klimatmärkning är på gång i Danmark, drivet av Födovarustyrelsen med stöd av danska Förbrukerrådet m fl. Som stöd anges en konsumentundersökning som visade på bristande kunskaper och viss förvirring kring vilka livsmedel som är mest klimatpåverkande. Man kanske är medveten om att det finns målkonflikter med andra hållbarhetsmått som biologisk mångfald och andra planetens gränser. Men Danmark vill ligga i framkant och kanske f f a styra mot mer växtbaserad mat. Jag är kritisk till klimatmärkning av just det skälet att det finns tydliga målkonflikter med exempelvis biologisk mångfald. Risken är ju att man slänger ut betande nötkreatur, naturbeteskött, till förmån för kyckling eller växtbaserad mat producerad med mycket växtskyddsmedel och oacceptabelt vattenutnyttjande. Man kommer använda LCA, som har kritiserats för att inte inkludera systemfrågorna, biologisk mångfald eller social hållbarhet som djurvälfärd eller antibiotikaresistens.

Jag har initierat en grupp inom KSLA med målsättningen att definiera olika djurslags roll i ett hållbart lantbruk. Definiera vilka djurhållningsformer som så långt möjligt uppfyller miljökvalitetsmålen och social hållbarhet som folkhälsa, djurvälfärd och antibiotikaresistens. Målsättningen är att om möjligt också kvantifiera djurhållningens omfattning ur ett svenskt perspektiv med hänvisning till svenska miljökvalitetsmål.

Nordiska näringsrekommendationer måste utgå från regionalt hållbarhetsperspektiv

Livsmedelsverkets näringsrekommendationer har betydelse för konsumtionen och produktionen av mat i Sverige. Rekommendationerna används ofta som underlag för offentliga måltider och rekommenderas i många sammanhang. Senast hörde jag Charlotta Szczepanowski från COOP och Sara Sundqvist, Livsmedelsföretagen hänvisa till dessa. Förenklat säger SLV idag – mindre energi, mer frukt och grönt, lika mycket spannmål men mer fullkorn och mindre rött kött. Inte minst med tanke på diskussionen kring livsmedelsförsörjningen har näringsrekommendationerna stor betydelse på vad vi ska producera och därmed jordbruket i regionen. Livsmedelsstrategin säger bara att vi ska öka produktionen, men inte vad vi ska öka.

Men nu är nya nordiska näringsrekommendationer på gång. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. Dessa kommer att publiceras i juni 2023. Arbetet finansieras av nordiska ministerrådet, leds av norska Helsedirektoratet och genomförs med stöd av nordiska experter. Svenska Livsmedelsverket deltar i arbetsgrupp och styrgrupp. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Stefan Hellstrand har offentligt ifrågasatt forskarna vid Chatham House opartiskhet med fokus minskade animalier. Livsmedelsverket har gett svar och hävdar givetvis krav på opartiskhet.

EAT Lancetrapporten som publicerades i januari 2019 har ett globalt perspektiv och inkluderade exempelvis inte kemikalier och inte det stora behovet av att fasa ut fossil energi. Det sociala perspektivet saknas. Rapporten innehåller mycket tydliga riktvärden över vilka livsmedel som ska öka och vilka som ska minska. Framför allt finns mycket låga riktvärden för animaliska livsmedel främst för kött från nötkreatur, får och gris, men förvånande nog ska också potatis minskas. Sedan tidigare har Livsmedelsverket men också EAT Lancet rekommenderat ökad konsumtion av fisk. Från hälsosynpunkt (förutom miljögifter och kvicksilver) har fisk många fördelar och bidrar inte till utsläpp av växthusgaser. Men 70 % av den fisk vi konsumerar i Sverige är importerad och 93 % av bestånden i världen är överfiskade. Av den fisk som fångas i Sverige skickas 83 % på export framför allt för foderändamål. Det är m a o inte säkert att det är hållbart att öka fiskkonsumtionen. Dessutom är varken den odlade/uppfödda fisken eller den viltfångade fisken acceptabla från djurskyddssynpunkt, något som sällan diskuteras.

Behovet av regional anpassning av näringsrekommendationerna har framförts. I en artikel i Nature Food, 2021, https://www.nature.com/articles/s43016-021-00425-3?fbclid=IwAR0IOuZbiDJcr22hH4_29vdyQdvdl7mTO1xl_iE5fgJbpgkypksWID5G5RI där forskare har funnit att ett cirkulärt livsmedelssystem för djurhållningen kräver ändring av EAT- Lancet i Europa. Ett kalkylerat cirkulärt system minskade utsläppen av växthusgaser med 31 % och landanvändning med 42 % när stora delar av kycklingkött ersattes med mjölk, kött från mjölkkor och gris. En revidering av EAT Lancet ska presenteras i juni 2022. Johan Rockström som medförfattare har annonserat att man bör omvärdera idisslarnas roll och se över regionalisering.

De nordiska näringsrekommendationerna måste anpassas till nordiska förutsättningar och nordiska miljömål. Sverige har 16 miljökvalitets mål varav ett rikt odlingslanskap, ett rikt växt- och djurliv d v s biologisk mångfald, giftfri miljö och ingen övergödning är beroende av vilka grödor som odlas och av betande djur. Vall odlas på 40 % av den svenska åkerarealen. Vall som flerårig gröda gynnar kolinlagringen, minskar behovet av bekämpningsmedel, minskar övergödningen och ökar oftast den biologiska mångfalden. Vallen kan användas för proteinprocessing, och biogasproduktion, men omvandlas mest kostnadseffektivt av gräsätande djur till värdefullt protein. Studier visar att gårdar med nötkreatur lagrar in 50 % mer kol i marken än gårdar med ren växtodling.
I stora delar av norra Norden är vallodling och betesmarker den viktigaste grödan. Betande djur är nödvändiga för den biologiska mångfalden på naturbetesmarkerna . Senare forskning tyder också på att betet i sig ökar kolinlagringen. Ett doktorsarbete vid SLU har visat att små gårdar med idisslare har mer ändamålsenlig växtföljd, bättre jordhälsa och bidrar mer till biologisk mångfald än rena växtodlingsgårdar. Djur som förädlare av biprodukter måste också beaktas, där grisar och fjäderfä kan fylla en roll.