Inget jordbruksdepartement och ingen jordbruksminister!

Visst känns det som en politisk markering att statsminister Löfven inte tillsätter en landsbygdsminister. Det är viktigare att Ibrahim Baylan, som näringsminister löser konflikten mellan Centerpartiet och Miljöpartiet i frågorna kring skogspolitiken och strandskyddet, än att se till att hållbarhetens alla dimensioner och Sverige gynnas av den gemensamma jordbrukspolitiken CAP, EU:s Green Deal och Farm to Fork. Vi är många som har reagerat starkt. Hur kommer den svenska strategin utformas? Det finns andra synpunkter än vad Jordbruksverket har föreslagit. Kommer expertmyndigheten Jordbruksverket få ökat inflytande? En angelägen djurskyddsfråga, som ligger på departementet är märkning och registrering av katt. Bryr sig Baylan? Kommer LRF ta chansen att driva en ändring av djurskyddsförordningen kring mjölkkornas rätt till bete?

Oktober 2010 avvecklade Alliansregeringen en mer än hundraårig institution – jordbruksdepartement. Jag vet inte hur situationen ser ut i exempelvis i andra EU- länder, men det kändes som en politisk markering. Anders Borg, som finansminister hade låg tilltro till svenskt jordbruks förmåga att överleva. Eskil Erlandsson blev landsbygdsminister i Näringsdepartementet. LRF såg inga problem, utan såg fördelar med att jordbrukarna skulle accepteras som företagare. Att jordbruket har många andra dimensioner fanns knappast i debatten. Vänner från jordbruksdepartementet, kände sig uppslukade av ett jättedepartement.

Många ministrar har passerat förbi under min yrkeskarriär. Det började med att jag lyckades bjuda in Eric Holmqvist till Lantbrukshögskolans konservativa studentklubb för att presentera den nya jordbrukspolitiken 1968. Om Svante Lundkvist har jag skrivit om tidigare, som stod i fönstret till kanslihuset, vid den stora bonddemonstrationen 1986, när demonstranterna ropade ”Hoppa Svante”. Mats Hellström skrev propositionen till ny djurskyddslag 1988. Hellström klagade i Expressen på att man inte kunde köpa kalvkött i Sverige. Gunilla Krantz och jag, Slakteriförbundet replikerade med att upplysa Mats Hellström om att vi avvecklat uppfödningen av gödkalv i Sverige, som byggde på att undanhålla kalven grovfoder och järn för att få ett vitt kalvkött. När jag blev hedersledamot i KSLA hade jag Mats Hellström till bordet i januari 2012. ”Vi lyckades i alla fall få ut korna och slänga ut de gamla hönsburarna” berömde jag Mats för.

Jag har skrivit en nekrolog, januari 2021, om Karl Erik Olsson, jordbruksminister 1991 -1994 under Sveriges viktiga medlemsförhandlingar med EU. Att behålla det svenska undantaget med förbud mot antibiotika generellt i foder, kadaverförbudet och rätten att kontrollera salmonella i alla led, var hjärtefrågor i förhandlingarna. Jordbruksdepartementet tillsamman med myndigheter och näringen la mycket krut på att driva frågorna. Margareta Winberg fick två omgångar. Under hennes tid var det roligt att driva djurskyddsfrågorna. Hon var väldigt engagerad och stod tillsammans med Birgit Bardot i Bryssel med en djurtransport från Scan, för att driva på för skärpning av reglerna för djurtransporterna i EU. Mellan Margareta Winbergs två perioder, kom Annika Åhnberg 1996 – 1998. Annika gjorde ett utmärkt jobb med att driva antibiotika-frågan d v s övertyga resten av EU att Sverige gjorde rätt när man förbjöd tillväxtantibiotika 1986. En stor konferens i Bryssel, november 1997, där bl a Hans Jonsson, ordförande LRF deltog, gjorde avtryck.

Ann-Christin Nykvist kom från Kommerskollegium och blev också konsumentminister 2002. Hennes uttalande att det var bra att vi kunde köpa mjölk från Tyskland på Lidl, bidrog till att starta upp ett spännande projekt Matvalet (2004 – 2008). Svenskt Sigill, Naturskyddsföreningen, Centrum för tillämpad näringslära och Sveriges Konsumentråd drev. Ett upprop med 31 undertecknande organisationer krävde ursprungsmärkning och fokus på produktionskvalitet. Nykvist tog till sig debatten och formulerade en framåtsyftande livsmedelspolicy med svenska mervärden. Med alliansregeringen kom Eskil Erlandsson 2006. ”Djuren ska ha det bra” sa Eskil och försvarade beteskravet för kor. Men han tyckte det var jobbigt när vi från Djurskyddet drev frågan kring märkning och registrering av katter. Eskil startade Matlandet Sverige, som i vissa avseenden var framgångsrikt. Det satte Sverige på matkartan och ökade intresset för svensk gastronomi. När Socialdemokraterna kom till makten 2014 avvecklades tyvärr projektet. Sven-Erik Bucht presenterade i stället livsmedelsstrategin 2017. Sven-Erik var en glad och entusiastisk person, som syntes och hördes. Jag tycker det var tråkigt att han inte fick fortsätta som landsbygdsminister. Jennie Nilsson kanske hade en otacksam uppgift. Men utan tvekan påverkas den allmänna opinionen om man har en drivande och synlig jordbruksminister. Därför är det mer än beklagligt att regeringen valt att inte bemanna de viktiga landsbygds – livsmedels – och jordbruksfrågorna. Det är ändå ett helt år kvar till riksdagsvalet och mycket är på gång.

Blir 2021 ett nytt torkår?

Jag har semester. Jag ligger i solstolen och tittar upp på molnen, den blå himlen och solen. Tänk att det lilla vita klotet d v s solen kan ge så mycket ljus och värme. När det är trettio grader är det väl ursäktat att man inte orkar göra så mycket nytta. Så var det förra veckan. Nu blev det svalt i natt, med bara 17 grader i morse. Men regnet lyser med sin frånvaro. Att visst väder fastnar, har vi levt med ett antal år. Nu är det ett högtryck. Det hände såväl 2018 som 2019. Än så länge är min stora björk grön, men andra björkar gulnar, rönnen och schersminen slokar och min ”gräsmatta” är helt torr.

I början av klimatdebatten talades gärna om att Sverige skulle gynnas av ett varmare klimat. Vi skulle kunna förlänga växtsäsongen, odla andra grödor och flytta odlingsgränsen norrut. Efter det fruktansvärda torkåret 2018, inser de flesta att det knappast finns några positiva effekter av klimatförändringarna. Extremväder drabbar alla. Även Sverige har haft skyfall. Dock ingenting som motsvarar katastrofen i Tyskland, Belgien och Nederländerna – obegripligt katastrofalt. Verkligheten kommer allt närmare.

Jag lyssnar på Henrik Ekman som sommarpratare. Han fäller många kloka kommentarer. ”Sveriges problem är igenväxning. Det behövs betande djur för att bevara våra hagar. Om man som vissa vill, avvecklar den EU gemensamma jordbrukspolitiken, står vi inför en ny allvarlig utmaning, när vi inte kan betala bönderna för att beta våra naturbetesmarker”. Apropå Oatly – ”Varken humlor eller fjärilar kan leva i en havreåker ” d v s gynnar inte den biologiska mångfalden eller viktiga pollinerare.” Ett argument som jag verkligen har saknat i debatten och har försökt slänga in i Facebook-debatten. Jag har haft svårt för Oatlys nedsabling av animaliska livsmedel. Det är fascinerande men skrämmande hur Oatly lyckats övertyga tunga finansiärer om att havredryck ska lösa världens hållbarhetsproblem.

”Mer honungsbin löser inte problemet. Det behövs mer blommor för att gynna fler pollinerare” säger Henrik Ekman. Och jag har, som Ekman, alltid retat mig på att metrologerna talar om ”solchanser” och fint väder till helgen, när värmeböljan härjar, naturen gulnar och människor dör av värmeslag.

Jordbruksverket och SVA förordar upplagring av veterinärläkemedel för att minska sårbarheten i svensk djurhållning. Tänkvärt! Animaliskt protein är ett levande skafferi i händelse av avspärrning och problem med införsel av protein. Vi kan inte odla proteinrika baljväxter i stora delar av landet och är beroende av import. Att vi upprätthåller en djurhållning är m a o nödvändigt för att minska vår sårbarhet när det gäller proteinförsörjning.

Ge alla nötkreatur rätt till naturligt beteende d v s bete

Nu blev det tryck i frågan när WWF, Världsnaturfonden, med stöd av en rapport från SLU, visade att nästan hälften av alla tjurar i Sverige aldrig får beta och vistas inomhus hela livet. ”Värna betesrätten och stärk den genom att ge fler nötkreatur (inte bara korna utan också kalvar och tjurar) rätt till utevistelse och bete.” Så skrev djurskyddsorganisationerna och Vi Konsumenter i ett brev till samtliga politiska partier i januari i år. I vår debattartikel i Svenska Dagbladet i mars utryckte vi följande: ”Men rätten till bete bör inte begränsas till kor i mjölkproduktionen, utan alla nötkreatur bör ges den rätten. Detta vill också konsumenterna. Det är en fråga som lyfts av flera intressenter när det gäller att vårda våra naturbetesmarker och den biologiska mångfalden”.

Att märka kött från betande djur var en fråga som Vi Konsumenter och Djurskyddet lyfte på ett presseminarium i mars 2010. Axfood i sin rapport 2020, Mat 2030 lyfte frågan om beteskrav för handjur och märkning av köttet. Som konsument vill jag ha möjlighet att välja kött från betande djur utöver Naturbeteskött. Jag kan ju exempelvis inte välja mjölkkokött.

Att betande stutar kunde bidra till att öka våra viktiga naturbetesmarker har tidigare lyfts av Jenny Jewert, WWF. Sedan tidigare har man skattat att ca 25 % av det svenska nötköttet kommer från ungtjurar. SLU har på uppdrag av Världsnaturfonden WWF, kartlagt. Varje år slaktas cirka 110 000 tjurar som inte fått beta alls. 290 000 hektar naturbetesmark skulle kunna skötas om de stallade tjurarna kastreras till stutar och får komma ut på bete. Det innebär att arealen naturbetesmarker som sköts skulle kunna öka med minst 50 procent. Intressant nog använde man kriterierna från Welfare Quality när det gäller djurens välfärd. Tjurar, som till stor del kommer från mjölkproduktionen, vistas ofta i boxar med spaltgolv d v s cementgolv med springor, som bygger på att man inte ger halm eller strö att ligga på. På min tid på Slakteriförbundet var den intensiva utfodringen av tjurar med spannmål, ett problem som gav leverbölder. Glädjande verkar vallandelen i foderstaten ha ökat.

Men djurskyddsförordningen undantar inte bara tjurar och kalvar från rätten till bete. 4 § säger ”Andra nötkreatur än sådana som hålls för mjölkproduktion ska sommartid hållas på bete eller på annat sätt ges tillfälle att vistas ute”. Det var därför vi utryckte oss så i debattartikeln. Problemet är dock sannolikt litet, eftersom dikoproduktion i stor omfattning bygger på betesdrift. Undantaget i djurskyddsförordningen för tjurarna kom redan 1988, av arbetsmiljöskäl och att tjurar är svåra att stängsla. Kastrering är sannolikt lösningen. I Sverige krävs bedövning.

WWF ställer väl berättigade krav på Sverige, när det gäller tillämpning av den gemensamma jordbrukspolitiken CAP. Jordbruksverkets förslag till svensk tillämpning av s k eco-schemes är mycket begränsat. Det får inte vara så att verkets IT-system eller krav på förenkling innebär att åtgärder som kan bidra till viktiga hållbarhetsmål inte stimuleras. Det gäller biologisk mångfald, ökad djurvälfärd och de positiva effekterna av ökad vallodling.

I detta sammanhang är det deprimerande att lyssna till Örebro Universitets Almedalseminarier kring mat och hållbarhet. Anslaget är att hållbarhet är lika med klimatpåverkan och är lika med att rött kött är ohållbart. Förenklingen skrämmer. Ingen i panelen nämner biologisk mångfald eller andra kriterier för planetens gränser. Detta trots att jag försökte lyfta in andra dimensioner i chatten. Även på universitetsnivå har man svårt att inse att livsmedelssystemen är komplexa. COOP fick redovisa sina hållbarhetsdiagram som visar att animaliska produkter kan vara mer ”hållbara” än vegoprodukter. Men på fråga på hur man ska minska köttkonsumtionen, lägger man ansvaret på medlemmarna.

Min mamma

Min mamma blev ensam med tre döttrar vid trettiofem års ålder. Varför vill jag berätta det? Efter att ha lyssnat av sommarpratarna Denise Rudberg, Michael Lindgren och Benjamin Ingrosso, som berättat om sitt ursprung och svåra familjeförhållanden, kände jag ett behov av att se tillbaka på min egen uppväxt. Att berätta hur det sannolikt har påverkat mina värderingar och drivkrafter.

Min mamma föddes i en borgerlig Stockholmsmiljö. Min morfar var en duktig entreprenör, tillhörde det som kallades Skeppsbroadeln, sysslade med grosshandel och startade bl a brädgården Lundquist och Lindroth, som fortfarande finns i Sigtuna. Min morfar Arvid hittade sin Gunhild i Småland och min mamma skröt alltid över att hon var halvsmåländska. Det fanns en bild av att det småländska arvet, var en garant för duglighet och framåtanda. Linnea var hennes favoritblomma. Morfar å andra sidan var stockholmare i tredje generationen. Hans pappa var musikförläggare Abraham Lundquist. Man kan hitta gamla noter med hans namn. Han sålde bl a en flygel till min mans vän Claes Grill.

Jag tror att min morfars och mormors äktenskap var ett lyckligt äktenskap. Lustigt nog kallade de varandra Putte och Tove. Min mamma berättade med värme om familjetraditioner, upplevelser, speciell humor och med fantastiska somrar på Ingarö och i Stockholms skärgård med morfars motorbåt. Jag tror att min mamma bar med sig en positiv syn på livet.

Flickor tar inte studenten. Så var det på den tiden. Min mamma hade velat. Vad gör man när man gått ut flickskolan. Mamma var intresserad av textil och kläder. Då går man på Märta-skolan och lär sig sy kläder. Men så kom kärleken. Han hette Bertil, var teknolog på Tekniska Högskolan, spelade banjo i Teknis` orkester (banjon hänger hos mig) – en levnadsglad människa. Han var nio år äldre än min mamma. Min farfar som var agronom hade flyttat runt rejält. Min pappa föddes i Moskva, men tog studenten i Karlstad med klasskamraten Zarah Leander. Äktenskapet blev nog en stor omställning. Han var en riktig friluftsmänniska och tog med sin fru på långa skidturer i fjällen, skridskoturer och cykelsemester. Tre döttrar blev det. Elisabeth född 1936, Marianne 1939 och jag född 1943. Min pappa var en bra fotograf och jag hittar fina bilder av de tre döttrarna. 1939 hade man flyttat in i de nybyggda funkishusen på Askrikegatan på Gärdet i Stockholm.

Jag kommer på mig själv, att inte ha frågat min mamma om det, som måste ha varit en stor livskris. På grund av bristande sjukhusresurser, dör min pappa akut 1946, 44 år gammal. Ett starkt stöd var min morfar – inte minst ekonomiskt. Han hade förlorat sin älskade Gunhild, Tove i cancer några år tidigare. Jag träffade aldrig min mormor.

Morfar kanske var glad att hans dotter Märta hittade en ny man och gifte om sig. Men äktenskapet blev kortvarigt. Barnen var viktigare än tryggheten i ett äktenskap. Att bryta upp var modigt, men det slapp morfar uppleva. Han dog 1954. Min mamma var stark. Hon passerade tre tonårsdöttrar med olika skolmotivation. Hon såg till alla tre åkte utomlands och lärde sig språk på somrarna. Hon klarade av att lotsa de tre döttrarna fram till student och akademiska examen.

Alltid lojal. Det kan inte ha varit roligt att bli kallad till skolan, när yngsta dottern, doppat klasskamratens ansikte i aprikoskräm. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Och hon hade hög toleransnivå. Äldsta dottern, som sedan blev veterinär, hade en jul två valpkullar med tio valpar. Femton marsvin i korridoren måste ha varit lite stökigt. Och hon hade stort förtroende för sina döttrar. Att jag hade hyrt en okänd häst och red med den genom Stockholm hela vägen till Ingarö, ifrågasatte hon aldrig. Jag fick ju aldrig någon pappa. Jag undrar ibland vad som hänt om jag hade haft en levande pappa.

Mamma fanns alltid där. När man behövde hundvakt, när jag skulle ut och segla. Skulle jag flyga på tjänsteresa, kom hon klockan sex på morgonen och var barnvakt innan barnflickan kom. Ville jag ut och ro eller gå på promenad släppte hon allt. Vi tillbringade underbara helger ute på Ingarö med brasa vintertid och härliga middagar. Gastronomi var jätteviktigt i familjen. Mamma var en uppskattad mormor. Hon dog 2004, 93 år gammal.

Vad var det viktigaste jag fick med mig? Närhet, trygghet, förtroende och en tydlig uppbackning för att utbilda sig. ”Se till att skaffa er utbildning och kan klara er själva. Stå på er!” sa hon, vis av egen erfarenhet. Jag känner mig lyckligt lottad. Jag tror att min mamma har haft stor betydelse i mitt liv. Jag fick med mig en grundtrygghet och ett kanske besvärande självförtroende. Jag känner mig lyckligt lottad.

Midsommar

Jag suger på ordet. Midsommar – mitt i sommaren. Svenskarnas största helg, som för många är betydligt större än den svenska nationaldagen 6 juni. Mitt i sommaren betyder att det vänder. Nu blir dagarna kortare. Det skrämmer, med tanke på att vi med nöd lyckas ta oss igenom ett pandemiår med mörker och kyla och hundpromenader med ficklampa tre gånger om dagen. Midsommar är som gjort för att uppleva gamla minnen – lite vemodigt. Kanske lite ensamt.

Men nu måste jag njuta. När jag gick ut på min lilla balkong i morse, satt en räv på berget. Den såg lite tufsig ut. Jag blev påmind om min granne, som berättade om en räv som travade på vägen och såg ut att inte må bra. Jag har inte sett något rådjurskid i år. Jag vet att rävar tar kid. Annars ligger rådjuren i trädgården på nätterna och hoppar iväg när jag kommer. Häromdagen dagen var råbocken med två unga damer på besök utanför verandan. Fem hästar finns i hagen och skrämde livet av Attis i går kväll när de rusade fram och tillbaka med yra bocksprång. Det är väl skönt att rasa av sig i kvällssvalkan. Schersminen vid trappan har växt sig jättestor och blommar som ett vitt hav. Grenarna sträcker sig över trappan och verandan. Men jag beskär inte förrän den blommat färdigt. Potatisen kommer i nästan alla krukor och hinkar. Det ska bli spännande och se om det blir någon potatis. Det kommer en regnskur, men sedan skiner solen. Typiskt midsommarväder. Midsommar är också mat – jordgubbar, sill och potatis pekades ut av hela Norden vid webinariet i onsdags (mer om det senare).

Dumt nog råkar jag ramla in på SLU Future Foods nyhetsbrev och läser ur rapporten: Styrmedel för hållbar matkonsumtion. Rapporten är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Mistra Sustainable Consumption, SLU Future Food, Beijer Institute of Ecological Economics, Centre for Collective Action Research (CeCAR) vid Göteborgs universitet samt Chalmers. Projektet syftade till att översiktligt kartlägga nuvarande kunskapsläge om styrmedel för en miljömässigt hållbar matkonsumtion samt att identifiera vad offentliga aktörer redan idag skulle kunna göra för att främja en positiv utveckling. Jag har bara läst sammanfattningen och de tre rekommendationerna
1. Intensifiera arbetet i offentlig sektor
2. Ta fram nationella mål för en hållbar livsmedelskonsumtion
3. Utveckla och inför effektiva och attraktiva styrmedelspaket
Åter pekas det röda köttet ut som det stora problemet. Den biologiska mångfalden löser man genom riktat stöd till naturbetesmarker. Jag har inte läst hela rapporten, men var finns konsekvensanalysen. I stora delar av Norden ger vallodling med gräsätande djur som nötkreatur för mjölk – och köttproduktion och får, en möjlighet att leva på landsbygden. Här går inte att odla baljväxter och är det verkligen ökad kycklingproduktion vi vill ha.

I onsdags hade jag fått äran att delta i Nordiska Rådets webinarium inför FN:s Food Summit. I workshoppen för nordiska näringsrekommendationer, fick jag tillfälle att slänga in budskapet att hållbarhet inte bara är klimat utan också det finns andra viktiga planetens gränser. Djurhållning kan vara en viktig del, inte minst gräsätande djur och vallodling. Jag blev livligt påhejad av Norges Bondelag och Sara Jervfors, Södertälje. Sara tyckte att mitt inlägg präglade den fortsatta debatten. Själv blev jag utestängd genom att internet ballade ur i två timmar. Inga åtgärder hjälpte. Gick inte att komma in på telefon. Telia svarade överhuvudtaget inte. Klart att detta skulle hända just då.

Representativ demokrati?

Jag vill med egen erfarenhet hävda att förtroendevalda inom bonderörelsen inte alltid avspeglar värderingar inom bondekåren. Jag har arbetat i stort sett hela min yrkeskarriär anställd av Sveriges bönder – LRF, Lantmännen och Slakteriförbundet. Jag har upplevt turbogänget i Väst, som på sin tid ville öka beläggningen i slaktgristallar. LRF Västra Götaland gjorde ett stämmouttalande för några år sedan om att riksdagen bör avsluta ”det snart 30-åriga experimentet med en djurskyddslag som skiljer från konkurrentländerna”. Jag lyckades få ett citat i Land Lantbruk: ”Experimentet med svenska djurskyddsregler har bidragit till EU:s friskaste djur”. Men det hjälpte inte.

Efter att ha blivit intervjuad av Lantbruksnytt efter KD:s Mjölkens dag i mars i år resonerade jag med intervjuaren hur det kan gå på en LRF-stämma. Något ombud gör ett utspel i anslutning till en motion och får med sig några supportrar. Styrelsen är oförberedd och tveksamma ombud blir överraskade och går inte in i debatten. Det mynnade ut vid en LRF-stämma i ett jättekonstigt uttalande kring svenskt djurskydd. Utfallet kring det svenska beteskravet vid LRF:s stämma 2020 är nog ett resultat av att motionärer och styrelseordförande var överens om att man ville ändra djurskyddsförordningen, även om styrelsens yttrande var mycket mer nyanserat. Vilket visar att ordföranden självklart har en avgörande roll. Och motionen kom även denna gång från LRF Väst.

Bönder precis som andra yrkesgrupper har olika värderingar och drivkrafter. Valda blir de som hörs och syns och som gör sin röst hörd. Visst, jag generaliserar. En intressant enkät med djupintervjuer av medlemmar i LRF 1996, inom ramen för Sveriges Bönder på Väg, visade ett stort engagemang i djuromsorg och miljö – långt högre än hos styrelserna hos LRF och Slakteriförbundet. Att det finns olika uppfattningar i betesfrågan erkänns av dåvarande VD för Arla Patrik Hansson : ”Våra ägare mjölkbönderna har delade uppfattningar i frågan och vi har inte för avsikt att driva den, utan hänvisar till LRF.” Visst finns det mjölkbönder, och också mejeriföretag, som inte gillar LRF:s ställningstagande, men enligt vissa källor vågar man inte gå ut och säga det, med risk för att bli kritiserade.

I tidningen Djurskyddet fick jag chansen att ställa kritiska frågor till Arla som kan sammanfattas: Vill Arla att bara vissa svenska kor ska ha det bra? Och vissa Arla-bönder driver en intensiv kampanj för att hävda att kor mår dåligt på bete, att de mår lika bra inomhus och att vissa koraser inte vill gå ut på bete. Hur ställer sig Arla till denna argumentation?

Den här gången var det inte kommunikationschefen som svarade utan Lisa Ehde (tidigare LRF Mjölk) Arla Sveriges chef för Member & Agri Commercial (MAC). ”Gunnela Ståhle frågar sig i sin insändare om Arla kan skicka olika budskap. Svaret är att när det kommer till djuromsorg är budskapet tydligt – alla bönder som är medlemmar i Arla måste ge sina djur den bästa omsorgen. Däremot kan de självklart ha olika uppfattning i politiska frågor. Beteslagstiftningen är en sådan fråga där det finns delade uppfattningar och där Arla precis som Ståhle skriver hänvisar till LRF. För oss är det självklart att det behövs många röster i debatten om hur vi får ett hållbart och framtidsinriktat lantbruk i Sverige, där djuren mår bra och bönderna har goda förutsättningar att bidra till Sveriges matproduktion.”

Lisa Ehdes svar är ett typiskt politiskt svar d v s hon svarar egentligen inte på mina frågor. Svaret avspeglar också utmaningen i att representera ett bondeägt företag. Man går inte i klinch med stora leverantörer. Arla anser att beteskravet är en politisk fråga. Min tolkning blir att Arla därmed inte anser att bete gynnar kornas välfärd. Trots tung argumentation att korna mår bättre på bete. Arla accepterar att det lagliga beteskravet avvecklas och att det finns utrymme i debatten för olika ståndpunkter – även dåligt underbyggda. Korna har ingen röst, men djurskyddsorganisationer, forskare, konsumentorganisationer och svensk dagligvaruhandel anser att man tar en stor risk för förtroendet för svensk mat om man försämrar välfärden för svenska kor.

I dagens Dagens Nyheter finns ett stort reportage kring Arla. VD Peder Tuborgh besöker en dansk Arla-bonde Jörn Mikkelsen. Jörn har 90 Jersey-kor som givetvis finns på bete?

Vart är vi på väg?

Eller stoppa världen jag vill hoppa av! När jag lyssnar till AGFO:s Louise Ungerths spaning kring investeringar i livsmedelskedjan, blir jag mörkrädd. Växtbaserat och alternativ till traditionella animalieprodukter har blivit en sådan hype att miljarder investeras. Syntetisk mat, odlat kött, vegetariska mejeriprodukter och alger är det som gäller. Oatly har varit mycket framgångsrikt och lockat stora investerare. Inom den tråkiga primärproduktionen sker inte lika mycket. Självgående traktorer, precisionsodling och vertikala odlingar, ses som lösning på livsmedelsförsörjningen. På ett KSLA-seminarium kring framtidens mat, ställde min vän Christina Möller frågan om vi behöver ett lantbruk. Jag kommer inte ihåg vem som svarade, men svaret blev Nej!

Samtidigt kan man på Facebook läsa Stefans Hellstrands skräckversion kring vad som kan hända om nordiska näringsrekommendationer övertolkar EAT Lancet-rapporten med stöd av forskare från Chalmers och SLU. Det innebär att man tar bort 80 – 90 procent av nordiska mejeri – och köttprodukter. Marken som används till foder ska användas för att odla för humankonsumtion eller för att producera bioenergi. Igenväxning av marken skulle gynna den biologiska mångfalden enligt Chalmers. Ett annat alternativ är skogsplantering. Chalmers har fokus på klimatpåverkan, men anser sig tydligen också kunna bedöma hur man kan gynna biologisk mångfald. Det finns flera skäl till att öka den inhemska proteinodlingen. Men det går inte att odla baljväxter till humankonsumtion i stora delar av Sverige och bönderna måste få betalt för att vilja odla. Vi behöver inte odla mer spannmål för humankonsumtion. Jag har tidigare bemött Chalmers, som inte förstått att de betande husdjuren har ersatt vilda betande djur som uroxar, visenter m fl. Igenväxning av åkermark ger knappast biologisk mångfald. Forskning visar att perenna grödor som vall och betande djur ökar kolinlagringen i marken mer än växande skog. Det är beklämmande att Chalmers inte utnyttjar kloka Christel Cederberg i diskussionen kring hållbar produktion.

På den svenska nationaldagen, undrar jag vilket Sverige vi vill ha och vad som är möjligt för att klara hållbarhetsmål och nationella miljökvalitetsmål. Vi har som Hellstrand påpekar inom Norden genom årtusenden genetiskt utvecklat laktostolerans. Stora delar av Norden (Sverige, Norge och Finland) passar bra för odling av gräs och vall, men vi har för lite naturbetesmarker. Vi behöver fler betande djur inte färre. Mosaiklandskapet bidrar till biologisk mångfald. Monokulturer d v s en gröda på stor areal bidrar inte. Exempelvis främjar också komplexa landskap motståndskraften hos biologisk skadedjursbekämpning

Hållbarhet har också andra dimensioner som social och ekonomisk hållbarhet. Nationella miljökvalitetsmål avspeglar den politiska ambitionen kring miljön i Sverige. Det är tveksamt om det går att leva upp till miljökvalitetsmålen kring ett rikt odlingslandskap och ett rikt växt – och djurliv om man kraftigt minskar djurhållningen d v s antalet nötkreatur och får. Sårbarhet och livsmedelsförsörjning har genom pandemin också kommit in i debatten. På animaliesidan har vi hög svensk marknadsandel, medan den är låg på baljväxter, frukt och grönt. Tar vi bort tillgången till animaliska livsmedel för vår näringsförsörjning, blir vi verkligen importberoende och sårbara.

Och mitt i denna diskussion driver LRF och vissa mjölkproducenter att vi ska ta bort det bästa mervärdet för svenska mejeriprodukter d v s beteskravet. Och vad säger den ansvariga myndigheten, Jordbruksverket. Chefsveterinären och näringslivschefen Håkan Henriksson tycker det skulle vara bra att ersätta djurvälfärdsparametrar med hälsoparametrar. Ett uttalande helt i strid med djurskyddslagen.

LRF:s spårbyte

Under 90-talet och fram till början av 2000-talet var svenska bönders djuromsorg en viktig konkurrensfördel och bidrog till att stärka förtroendet och därmed öka efterfrågan på svenska livsmedel – LRF:s Sveriges Bönder på Väg mot Världens renaste jordbruk, 1993 – 1996, Scans Djuromsorgsprogram 1985 och Svensk Mjölks kvalitetsprogram och etikprojekt på 90-talet. 2002 fattade LRF:s styrelse beslut om det som kallades den Svenska Modellen ”Omtanke om människor, djur och natur”. Den innehöll Sveriges bönders värderingar och riktlinjer för en hållbar livsmedelsproduktion. Det var då, men läser man LRF:s värderingar från 2002, så är vissa värderingar mer än hållbara (se nedan).

Vändningen från att se djuromsorg som en konkurrensfördel och ett mervärde, till att anse att svenskt djurskydd endast var en kostnad och en konkurrensnackdel, skedde nog när LRF bemannade Konkurrenskraftutredningen (2015) med en LRF-tjänsteman som aldrig har stöttat miljö – och djuromsorgsåtgärder. Man fick stöd av Martin Wierup och Åke Rutegård genom en debattartikel 2014. I brevet ut till LRF-medlemmarna 2015, skrev LRF-ordförande Helena Jonsson att det var LRF:s förtjänst att man i Konkurrenskraftutredningen pekat på djurskydd som en kostnad. Då gick jag ur LRF.

Sedan dess har LRF drivit att djurskyddslagstiftning ska övergå till att vara mer målstyrd och flexibel. För några år sedan antog LRF:s stämma en policy som innebar att dagens djurskyddsnivå var acceptabel. Ytterliga djurskyddsåtgärder skulle ske i form av branschöverenskommelser och ge merbetalt. Policyn rimmar illa med LRF:s ställningstagande att acceptera sänkt avvänjningsålder för smågrisar till 21 dagar (även om det bara är 10 %). Även LRF:s stämmobeslut 2020, att tillåta att mjölkkor ska kunna vistas inomhus hela året, är i strid med LRF:s tidigare policy.

I måndags hade vissa djurskyddsorganisationer och Vi Konsumenter ett möte med LRF. Det är bedrövligt att höra Palle Borgström hävda att djurskyddsförordningens krav på bete är föråldrat. Djurskyddsutredningen gjorde en omfattande genomlysning av dåvarande djurskyddslagstiftning. Man fann starka skäl för att behålla beteskravet, som ett sätt att möta kornas motivation till naturligt beteende. Både Johan Beck-Friis och Erika Brendov deltog i utredningen. Man hävdar att forskningen är gammal, vilket motsägs av bl a EFSA:s rapport från 2009 och Karin Alvåsen, SLU 2015. Dessutom framförde Palle det tidigare framförda påståendet, som sedan länge förkastats, att fixering av suggor skulle kunna rädda smågrisar. Han ville också förringa betydelsen av tidigare avvänjning av smågrisar.

LRF, Växa och RISE har lämnat in en ansökan till etiska nämnden i Göteborg för ett pilotförsök, där syftet med den aktuella ansökan är i huvudsak att undersöka förutsättningarna för att i en god inomhusmiljö ge mjölkkor en likvärdig djurvälfärd, jämfört med vad de skulle fått med utevistelse under betesperioden. Nämnden har avslagit ansökan. Enligt nämndens mening är det dock känt att nötkreatur har en stark vilja att vistas utomhus under betesperioden och forskning visar att de mår bättre av detta. Syftet med försöket är således att undersöka något som redan är känt. Detta syfte kan därför ifrågasättas. Nämnden anser vidare att det inte innebär en förbättring i djurens livskvalité att inte få gå utomhus. Här har den djurförsöksetiska nämnden fungerat.

Det finns en berättigad oro över att detta pilotförsök kan få samma dåliga kvalitet, som det s k pig-projektet 2013 – 2014. RISE har ingen kompetens inom etologi och det är anmärkningsvärt att inte forskare vid SLU utnyttjas. Det räcker inte med veterinärer inom VÄXA. Inom ramen för Pig- projektet genomfördes exempelvis inga beteendestudier. Resultatet av studien blev att Jordbruksverkets föreskrifter tillät avvänjning vid 21 dagars ålder. Detta var något som inte ens hade Grisföretagarnas stöd. Det vetenskapliga rådet för djurskydd har därefter underkänt en så tidig avvänjning. Vi Konsumenter och djurskyddsorganisationerna gjorde i juni 2020 en framställan till Jordbruksverket. Vi har inte fått svar från Jordbruksverket. Vi anser
– Att den vetenskapliga utvärderingen stöder tidigare framförd kritik att avvänjning vid 21 dagars ålder medför risk för smågrisarnas hälsa och välfärd
– Att Jordbruksverket bör anpassa föreskrifterna till gällande kunskap och därmed stryka möjligheten att tillåta att 10 % av smågrisarna får avvänjas vid 21 dagar. Enligt det vetenskapliga rådet kan accepteras att medelåldern vid avvänjning är 28 dagar
– Att om Jordbruksverket ändå avser att genomföra en utvärdering måste den omfatta försöksbesättningar men även besättningar som tillämpar en avvänjning över 28 dagar

Så här sa LRF, 2002: ”Vi anser att djur och natur kan nyttjas för mänskliga syften under ansvar. Vårt ansvar är att tillförsäkra en god djuromsorg. Vi har en moralisk skyldighet att behandla djuren ansvarsfullt och med respekt. Våra ambitioner och målsättningar med djurhållningen ska uttryckas och förverkligas med hänsyn till djurens behov. Djur ska respekteras som kännande varelser oavsett produktionsförmåga och egenskaper. Det finns ett samspel mellan människa och djur. Vi har ett ömsesidigt behov och nytta av varandra.” Till den som är intresserad kan jag skicka hela dokumentet.

Arla kör med dubbla budskap

Å ena sidan marknadsför Arla på sin hemsida, det nya ko-livet med ännu bättre djuromsorg. Det nya ko-livet innebär extra långt sommarbete, korna går fritt inomhus, har gott om plats inomhus och mjuka bäddar att vila på och skön massage från roterande borstar. Den 24 april visades glada kor vid Arlas kosläpp. Å andra sidan har Arla en kommunikationschef, som vid en intervju, hävdar att vissa koraser inte vill gå ut på bete, att kor mår dåligt på bete och att kor mår bättre av flexibel beteslagstiftning där bonden får bestämma. Hen har med andra ord antagit betesmotståndarnas argument rakt av utan att kolla fakta. I dagsläget borde Arla ägna mer energi åt att motivera att vi kan äta mejeriprodukter med gott samvete, snarare än att bidra till att ta bort sitt starkaste mervärde.

Det finns inget faktastöd för att olika koraser har olika beteenden och motivation för att beta. Kan betraktas som fake news? Här gäller samma fakta som att suggor är starkt motiverade att bygga bo innan grisning d v s aveln har inte ändrat beteendet. Det finns inget hinder i djurskyddslagstiftningen att låta kor vara inomhus vid stark hetta och i stället beta kväll och nattetid. Man kan också ordna skugga på bete. Det finns starkt forskningsstöd för att kor mår bra på bete, som också redovisades i vår replik till LRF:s inlägg på Svenska Dagbladet den 4 mars.
Kommunikationschefen verkar inte ha insett att Arla kommunicerar att längre betestid genom Arla Ko innebär bättre djuromsorg. Och varför skulle Arla sända kosläpp den 24 april, om det var så att korna skulle må dåligt på bete? Hen verkar inte heller nåtts av VD:s Patrik Hanssons uppfattning att Arla inte driver frågan kring beteskravet med hänvisning till att det finns delade uppfattningar inom Arla.

I december förra året bad Vi Konsumenter och djurskyddsorganisationerna om ett möte med Arla. I januari 2021 fick vi ett svar från dåvarande VD Patrik Hansson. Han skriver: ”När det gäller lagstiftningen kring t ex beteslagen så är det LRF som för talan gemensamt för alla mejerier och vi går inte in i denna debatt. Djurvälfärd är mycket viktig för Arla och en fråga som engagerar oss året om. Då förutsättningarna på moderna gårdar nu är helt skilda från hur de var på gårdarna när våra nuvarande regler för djurvälfärd infördes på 80-talet är det därför rimligt att se över regelverket. Våra ägare mjölkbönderna har delade uppfattningar i frågan och vi har inte för avsikt att driva den, utan hänvisar till LRF.” Patrik Hansson har kanske ändrat uppfattning. På Mjölkens dag den 17 mars deklarerade Patrik Hansson att han hellre såg att mejeriföretagen fick köra egna koncept, än att betet var ett lagkrav. Och nu har ju Arla fått en ny VD.

Vi Konsumenter (VK) har sedan hösten 2020 samarbetat med djurskyddsorganisationerna, Världsnaturfonden, WWF, och Naturskyddsföreningen kring att Sverige ska behålla kravet på att kor som hålls för mjölkproduktion ska hållas på bete sommartid. Ett nätverk av några mjölkproducenter, som kallar sig Vi Producenter, som vill avskaffa beteskravet, kontaktade mig och ville ha ett möte. VK och några av djurskyddsorganisationerna tackade ja. Dialog är aldrig fel. En timme innan planerat möte, ställdes det in av Vi Producenter. Man hade letat upp VK:s verksamhetsberättelse. Vi Producenter ansåg att World Animal Protection, Sverige, Djurskyddet Sverige, Svenska djurskyddsföreningen, Djurens Rätt, Compassion in World Farming, Sverige, Naturskyddsföreningen och WWF att ”deltagarna i den gruppen är ju direkt mot animalieproduktion och därmed egentligen ointresserade av vad god djurvälfärd är.” En ganska anmärkningsvärd kommentar, som verkligen tyder på katastrofalt dålig omvärldsanalys. Mjölkbönderna, åtminstone vissa, borde inse att vill man få gehör för sina argument, måste man skaffa sig vänner. Och det räcker inte med LRF.

Människan är omnivor – d v s allätare

Marit Paulsen brukade tydligt säga att vi människor är allätare. Vi har inte rovdjurständer, d v s är inte rena köttätare, carnivorer, men har heller inte idisslartänder anpassade till att äta endast vegetabilier. Vi människor, liksom grisen, passar bäst för att äta både animalisk och vegetariskt mat. Även våra fjäderfän är allätare liksom många primater.

Häromdagen avlyssnade jag en podd med Patrick Wahlberg, rekommenderad av min son. Att lyssna på Patrick Wahlberg var intressant och givande och gav en del aha -upplevelser. Patrick vill se människan i ett helhetsperspektiv där hälsa är i fokus. Samtalet handlade mycket om mat. Patrick inledde med att konstatera att det som är gemensamt för alla människor är att människan är omnivor d v s allätare. Under hela människans historia – miljontals år, har människan ätit animaliska livsmedel. Alla naturfolk äter animalier och lider sällan av vällevnadssjukdomar som diabetes, övervikt och hjärt – kärlsjukdomar.

Precis som Patrick har jag full respekt för att människor av etiska skäl avstår från animaliska livsmedel. De som inte vill medverka till oacceptabel djurhållning. Men han tror och ser att vegotrenden kommer vända mot en köttrend. Men, det som vi alla överens om, välj mindre och bättre kött. Välj kött från betande djur, ekologiskt kött och ät hela djuret – nose to tail och också inälvsmat. Kött ger sällan irritation i tarmen. Lunds Universitet studerar just hur proteinrika baljväxter bryts ned i tarmen.

Det finns vissa saker som också är gemensamt för alla enligt Patrick. Avstå från raffinerad stärkelse, socker, godis och bakelser. Men det finns skillnader i genetiken och regioner i världen. Det finns naturfolk nära ekvatorn, som kan äta stora mängder stärkelse utan att drabbas av diabetes eller andra hälsostörningar. Medan inuiterna hämtar en stor del av sin näring från fett och protein. Mättat fett kan fungera bra i norra Sverige.

Patrick Wahlberg är civilekonomen från Handelshögskolan i Stockholm som valde att arbeta med hälsa och välbefinnande. Han arbetar i dag internationellt inom området och sitter även i redaktion för Näringsmedicinsk tidskrift samt har startat och skriver på hälsosidan Perfekthälsa.se. Patrick Wahlberg är författare till hälso- och livsstilsboken PXP – Ditt bästa jag. Det är en bok som handlar om att nå mål och förverkliga drömmar. PXP, står för Program for extraordinary performance – fysisk och mental hälsa.