Hur tänker LRF och Anna- Karin Hatt?

Hur ska LRF som stark och stor lobby-organisation i framtiden skapa förtroende för svenska mervärden när man väljer att avskeda sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd, livsmedel m m. Man vill inte ha några seniora experter. Förbättrar den nya organisationen verkligen påverkansarbetet? LRF:s presentation av projektet Diamant ger inga svar kring hur man ska driva hållbarhetsfrågorna eller hur man ska hantera alla de uppgifter, som idag hanteras av experterna. Hur ska remisser besvaras, vem ska sitta i myndigheternas råd, vem ska driva frågorna på EU-nivå och ha dialog med EU-organisationer, politiker, näringsdepartement, civila samhället m m m m. Framgång nås genom att ha rätt kompetens och rätt argument. Argumenterar LRF som Mjölkbönderna när det gäller betesfrågan att bönderna alltid vet bäst?

Jag kan ju beklaga att LRF under senare år varit väl framgångsrikt och fått politiskt stöd när det gäller djurskyddets kostnader i Konkurrenskraftutredningen, att ifrågasatta förprövningen av djurstallar och beteskravet och avvänjning av smågrisar m m. Det innebär att vi som driver djurskyddsfrågorna, Vi Konsumenter, Djurskyddet Sverige, World Animal Protection m fl. verkligen behövs. För även om vi inte varit överens i många djurskyddsfrågor så har det alltid funnits en kompetent motpart. Och när det gäller att förbättra djurskyddet inom EU är vi nog rörande överens. Här behövs verkligen LRF som viktig part i bondeorganisationerna COPA/COGECA och att påverka EU-parlamentariker och Kommissionen.

När jag återvände till LRF från Slakteriförbundet 1993 fanns ingen tjänst, som ansvarade för djurskydd och livsmedelsäkerhet. Men frågorna var högaktuella med anledning av den kommande EU-anslutningen. Det handlade mycket om salmonellabekämpning, det svenska förbudet mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte från 1986 och skyddet mot smittsamma sjukdomar. Kampanjen Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk blev också plattformen för djuromsorgsarbetet. Den nya djurskyddslagen från 1988 skulle också i många fall implementeras. LRF var en aktiv part i djurskyddsarbetet. Vi tog initiativet till ett förbud mot Belgisk Blå. Jag demonstrerade 1996 mot Gunnar Nilsson i Viken när han seminerade med Belgisk Blå-sperma. Vi lyckades så småningom stoppa exporten av svenska kalvar till Holland. Jordbruksverket och LRF var ofta överens om behovet att skärpa djurskyddet. Jag var ordförande i EU-kommissionens kommitté för djurskydd 1999 – 2001.

Det var en händelserik tid med BSE- och mul- och klövsjukekris. LRF blev en intressant aktör på den internationella arenan och jag blev intervjuad av europeiska media som BBC. En spännande och utmanande tid med många resor till Bryssel med seminarier, pressmöten och konferenser kring såväl antibiotika som djurskydd. Min tjänst blev senare två experttjänster på LRF, djurskydd respektive smittskydd och livsmedelssäkerhet.

Jag lämnade LRF 2004 av det skälet att jag sedan 2002 hade ansvaret för svenska mervärden men hade varken pengar eller styrmedel. Vi hade tagit fram en kommunikationsplan som sågades av dåvarande kortvarige VD Reinhold Lennebo. Då hade jag lämnat expertansvaret för djurskyddet och livsmedelssäkerhet. Jag hade tagit ett halvårs tjänstledigt 2002 p g a konflikt med ordföranden och när jag kom tillbaka hade exportområdena övertagits av andra bl a Erika Brendov som nu slängs ut.

Att LRF avskedar sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd och livsmedel m m har äntligen fått uppmärksamhet. Jag hörde skvallret för ett bra tag sedan och twittrade utan att få någon reaktion och skrev om detta i bloggen. Men nu blev det napp på Twitter.

Det finns inga enkla lösningar på våra hållbarhetsproblem?

Nötkreaturens metanutsläpp har ständigt utmålats som ett av de stora miljöproblemen kopplat till djurhållningen. Metanet omräknas till koldioxidekvivalenter och i en LCA-analys blir staplarna kring klimatpåverkan för nötkött och ost höga jämfört med kyckling och växtbaserade råvaror. Men LCA fångar varken biologisk mångfald, djurvälfärd eller andra sociala dimensioner. Därför är klimatmärkning av livsmedelsprodukter inget bra alternativ för att välja hållbar mat. Svenskt Sigills Klimatcertifiering däremot bygger på åtgärder för att minska klimatpåverkan och säkerställer djuromsorg, biologisk mångfald och livsmedelssäkerhet.

Det finns enighet om att vi får negativa effekter av bunta ihop olika växthusgaser och räkna om till koldioxidekvivalenter. Metanet har andra egenskaper än koldioxid. Metanet är en mer potent klimatgas, men som bryts ned efter ca tio år. Metanet ingår i kons kretslopp. Kon äter gräs som genom fotosyntesen har bundit kol i gräset. Kons fantastiska magar f f a vommen med en mångfald av mikroorganismer bryter ned stärkelse och fibrer och bygger upp muskler och fett och producerar mjölk i juvervävnaden. Under matsmältningen bildas metanet som utsöndras till atmosfären. Men metan kommer också från utvinning av fossila bränslen. inte minst fracking, utsläpp från gödsel och andra avfall, våtmarker (risodlingar) och andra naturliga utsläpp. Biogasanläggningar lär också läcka metan.

Sedan länge har det talats om också prövats fodertillsatser som ska minska metanutsläppet från kor. COOP lanserar tillsammans med PROTOS (Stockholms Butikskött och Gotlands Slagteri) kött med låga metanutsläpp. Man har prövat en fodertillsats på ett antal tjurar hos Ejmunds på Gotland med gott resultat. Arla utvärderar tillsatsen Bovaer på ett antal Arla-gårdar i såväl Sverige som i andra länder. SLU prövar alger till kor. Men jag har precis som Ann-Helen Meyer von Bremen ett antal frågor. För att få effekt av fodertillsatsen till köttdjur, bygger väl detta på att det är ointressant att ge en fodertillsats till betande djur. Hur stämmer det med COOP:s vällovliga satsning på Naturbeteskött? Kommer detta att driva mot fler ungtjurar på stall, när vi hellre vill ha fler betande stutar och bevarad och ökad biologisk mångfald? Rent generellt sägs att ökad effektivitet bidrar till minskade utsläpp per kg produkt eller kg protein. Det gynnar snabbväxande tjurar och kycklingar och straffar betande djur, som växer långsammare, jämför svenska köttdjur och betande djur i Brasilien. Det är som alltid gott om målkonflikter. Och vad händer när vi påverkar vomfloran? Vad jag förstått är det något SLU tittar på i sina utfodringsförsök. Biologiska system är komplexa och vi ska se till att skaffa oss ordentlig kunskap och helhetssyn. Enkla lösningar har ofta oväntade bieffekter.

Reservera 27 september för ett spännande KSLA-seminarium med rubriken ”Save our soils”. Med global utblick ska vi belysa frågan kring markanvändningen ned till nationellt perspektiv. Hur ska vi försörja 10 miljarder människor på jorden? Intresset är stort för andra sätt att förse oss med mat än att bruka jorden och föda upp djur. Det är gott om investerare i industrin som vill producera mat utan koppling till jordbruksmark. Det kan handla om odlat kött, vattenbruk, vertikalodling, insektsodling, utnyttja mikroorganismer eller kemiska processer. Så här skriver AGFO. ”Globalt syns begreppet ”farm free-food” allt mer. Här menas mat producerad i bioreaktorer där myllan är frånkopplad livsmedelsproduktionen. Ett exempel är det cellbaserade köttet som länge varit i ropet. Singapore var första landet i världen att ge klartecken för försäljning. Finska Solar Food producerar ett proteinmjöl av byggstenarna el, luft och mikrober. Och den Berkeley-baserade startupen Air Protein gör ett köttalternativ med hjälp av NASA-inspirerad jäsningsteknik”. Det som är gemensamt är att processerna kräver mycket energi. Konkurrensen om energin kommer m a o bli stenhård. Frågan är om det ändå är mer smart att maximera fotosyntesen, som är gratis till skillnad från energi från andra källor – el, väte, bioenergi o s v.

Finns hopp om förändring?

Kan krig och kris driva fram den nödvändiga förändringen? Sverker Sörlin, professor idehistoriker vid KTH tillika ledamot av det klimatpolitiska rådet tror det. `Vi har nästan passerat pandemikrisen och gått in i nästa kris med krig, ökad inflation med ökade drivmedels – energi och matpriser. Detta är realiteter, medan klimatkrisen fortfarande för många är något som inte drabbar oss. Arlanda är överfullt av ressugna. Jag hör Nobelstiftelsens ordförande Lars Heijkensten i radio säga att det inte är så oroande med att havet stiger, eftersom vi har en landhöjning och vi kommer inte drabbas så allvarligt i Sverige. Förra året var det varmaste någonsin. Har Heijkensten glömt bort torka (inte bara 2018) skogsbränder och skyfall. Något som klimatforskarna varnat för länge d v s extremväder. Tyvärr har jag vänner som inte tror att femtio graders värme i Indien tyder på någon bestående förändring.

Och vad gör politikerna? Varför lyfter inte Miljöpartiet när man ligger i topp på WWF:s och Naturskyddsföreningens rankning av politiska partier? Socialdemokraterna hamnar långt ned på listan – nästan i klass med värstingarna M, SD och KD. Vi har en mycket svag miljö – och klimatminister och en finansminister som lyhörd för oppositionen jagar röster. Vi har en regering som kraftigt drar ned budgeten för klimat- och miljöåtgärder. Som minskar utlovat stöd för klimatåtgärder i utvecklingsländer och minskar SIDAs budget rejält. Som sänker drivmedelspriserna och vill ge 1000 kr till varje bilägare. Och dessutom säger ja till gruva i Kallak. Det senaste är att inrätta en motorväg genom Södertörn, även om man vet att motorvägar föder mer biltrafik. Man verkligen uppmuntrar medborgarna att bete sig fel från klimatsynpunkt. Den svenska tillämpningen av CAP bådar inte heller gott. Regeringen ska minsann tala om att Kommissionen har fel i sin kritik. Kritiken över Stockholm + 50 har varit stark. Dåligt förberedd och verkligen a missed opportunity. Det som gläder är ändå att generalsekreteraren för FN tar upp den viktiga frågan om hur vi ska mäta ökad välfärd för världsmedborgarna och planeten. BNP är ett dåligt mått. Ökad konsumtion kan allvarligt drabba planetens överlevnad. Det är något vi drivit inom KSLA:s grupp Bruka utan förbruka. Flera börjar ropa på en revidering av livsmedelsstrategin från 2017. Det finns starka skäl för att göra ett omtag. Många vill lyfta landets försörjningsförmåga från ett beredskapsperspektiv. Men det finns starka skäl att skärpa ambitionerna när det gäller hållbarhet – klimat, biologisk mångfald, kemikalier o s v. vi skall väl inte släppa ambitionen att uppnå politiskt beslutade miljömål.

Vart är LRF på väg? Jag gick ur LRF när Helena Jonsson skröt över att LRF fått upp att djurskydd kostar pengar i Konkurrenskraftutredningen. Min dåvarande kollega gick ur LRF förra året när det visade sig att Sverigedemokraterna är det största partiet bland LRF:s medlemmar. Stämman 2020, med stöd av ordförande röstade för att uppluckra svenska kors rätt till bete. Några år tidigare hade stämman bestämt att man inte ville utveckla det svenska djurskyddet. Jag har fått signaler om att LRF slänger ut sina experter inom viktiga mervärdesområden. Kan detta vara sant? Men det är bra att LRF driver frågan kring ett fossilfritt jordbruk, som utreddes av Helena Jonsson.

Vart är vi på väg? Kan vi som Sverker Sörlin tro att de positiva krafterna ändå får genomslag. Att det finns en längtan efter modiga politiker som visar vägen även om den är obekväm. För vi måste ställa om till ett fossilfritt samhälle. Vi måste minska vår konsumtion för att planetens resurser ska räcka till. Vi måste vårda ekosystemen som är en förutsättning för att kunna producera mat som räcker. Och vad ska vi äta? Min vän Christina Möller, tillsammans med Jan Scherman och Isabel Moretti har tagit i ordentligt i Dagens Industri. ”Det är hög tid att fakta – inte känslorna – får styra. För miljön, för vår hälsa och för att säkra en tillräckligt hög självförsörjningsgrad. Det är också hög tid att börja ställa krav på hur inte bara köttet utan också hur vegetarisk mat produceras. Utan mångfald i jordbruket med både grisar, kor och växter kommer både naturen och människorna att må sämre”. Modigt, med tanke på att jag förlorat striden mot Stefan Swartling Petersson som på Järvaveckan tvärsäkert hävdade att rött kött ger tjocktarmscancer. På Twitter hänvisade jag till Global Burden of Disease som inte funnit ett sådant samband. Det var snarare alkohol, rökning, lite fiber, lite kalcium och mjölk som bidrog till tjocktarmscancer. Men Swartling Petersson hänvisade till att WHO fattat beslut om rött kötts farlighet. Jag kan inte den vetenskapliga grunden för WHO:s position.

Vänner kan man ha och mista

Vänner kan man få, ha och mista. Socialt sammanhang brukar nämnas när man talar om att behålla en god hälsa och att undvika demens. Det finns dumma påståenden om att riktiga vänner skaffar man tidigt i livet och kan inte skaffa sig senare i livet. Jag har flera vänner som jag skapat mig sent under min yrkeskarriär. Och det finns vänner som jag känt jättelänge som försvunnit. Å andra sidan har jag upplevt att det går att återknyta till vänner som jag inte haft kontakt med på femtio år.

Min Bosse som jag levde med i 47 år, var i många år min bästa vän. Han var en god lyssnare, en viktig samtalspartner och en bra rådgivare. Han kände mina vänner och min omgivning. Det är väl så det ska vara. Men till min sorg försvann den vännen för flera år sedan. Och så kan vänner försvinna. De kan dö, man växer ifrån varandra eller åldern förändrar personligheten.

Bengt Ohlsson som skriver i DN:s lördagsmagasin skriver i sin krönika om relationen till gamla vänner, som av olika skäl försvann. Jag känner igen mig. Man ringer och försöker hålla kontakten. Just det där att det uppskattas att man ringer, men sedan går det fel i alla fall. Och varför är det bara jag som ringer? Lite självkritisk undrar jag om jag är en dålig lyssnare. En gammal god kollega försvann i demens. Det kan vara tufft att acceptera att vännen kom med påståenden som definitivt inte stämde eller la ord i munnen, på mig, som är helt orimligt att jag sagt. Vänner ska ju förhoppningsvis ge energi och inte dränera på energi. Det får inte vara så att man måste tassa på tå av rädsla för att säga något som kommer att missuppfattas. Vänner är som kärlek och samlevnad – vänner måste underhållas och vårdas. Lever man ensam blir detta ändå viktigare. Och Attis i all ära, men det är svårt att ha ett intellektuellt samtal eller dela en god middag med ett gott vin.

Den underbara kon

”Gör inte kon till en gris och grisen till en människa”. Den fantastiska kon som med sina fyra magar kan omvandla gräs till värdefullt protein. Gunnar Rundgren och jag med flera har sagt det förut, men den här gången är det vetenskapsjournalisten Peter Sylwan, som säger det i LRF Kötts video. Och här kommer fler viktiga sanningar till de högljudda förespråkare för veganismen som brukar just använda det motbjudande argumentet att 70 % av åkermarken används till foder, typ Mat – och Miljöinformation och Djurens Rätt. 70 procent av jordens åkermark är betesmark. På den marken går det inte odla grödor för humankonsumtion. Det är på denna mark vi ska utnyttja idisslarnas unika förmåga. Men ger vi korna soja och spannmål så har vi gjort dem till grisar, som konkurrerar med människan om maten. Att använda grisar och kycklingar för omvandling av spannmål och proteinfodermedel är i grunden inte resurseffektivt. Om inte, som jag skrivit många gånger förr, de effektivt kan utnyttja biprodukter från livsmedelskedjan. Då minskar de svinnet.

I dag har jag avlyssnat arbetet kring nya nordiska näringsrekommendationer lett av Rune Blomhoff vid norska Helsodirektoratet. Arbetet är oerhört omfattande och det är 400 experter involverande. Man arbetar med qualified systematic reviews. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Det är kul att lyssna av frågorna som ifrågasätter Chatham house för att vara veganer. Ett annat inlägg ifrågasätter att Global Buden of Disease klassificerar rött kött som hälsofarligt. Svaret blir att Chatham house har anlitats av myndigheter i många länder och även FN. Det är styrgruppen som i slutändan som styr vad slutresultatet blir. Rapporter kommer successivt att lämnas ut för public consultation. Gå in på https://www.helsedirektoratet.no/english/nordic-nutrition-recommendations-2022 och tyck till. KSLA känner oro med viss rätt. – inte minst vad det gäller svenska miljökvalitetsmål. Man planerar ett inspel till Helsodirektoratet och Livsmedelsverket.

En klimatmärkning är på gång i Danmark, drivet av Födovarustyrelsen med stöd av danska Förbrukerrådet m fl. Som stöd anges en konsumentundersökning som visade på bristande kunskaper och viss förvirring kring vilka livsmedel som är mest klimatpåverkande. Man kanske är medveten om att det finns målkonflikter med andra hållbarhetsmått som biologisk mångfald och andra planetens gränser. Men Danmark vill ligga i framkant och kanske f f a styra mot mer växtbaserad mat. Jag är kritisk till klimatmärkning av just det skälet att det finns tydliga målkonflikter med exempelvis biologisk mångfald. Risken är ju att man slänger ut betande nötkreatur, naturbeteskött, till förmån för kyckling eller växtbaserad mat producerad med mycket växtskyddsmedel och oacceptabelt vattenutnyttjande. Man kommer använda LCA, som har kritiserats för att inte inkludera systemfrågorna, biologisk mångfald eller social hållbarhet som djurvälfärd eller antibiotikaresistens.

Jag har initierat en grupp inom KSLA med målsättningen att definiera olika djurslags roll i ett hållbart lantbruk. Definiera vilka djurhållningsformer som så långt möjligt uppfyller miljökvalitetsmålen och social hållbarhet som folkhälsa, djurvälfärd och antibiotikaresistens. Målsättningen är att om möjligt också kvantifiera djurhållningens omfattning ur ett svenskt perspektiv med hänvisning till svenska miljökvalitetsmål.

Nordiska näringsrekommendationer måste utgå från regionalt hållbarhetsperspektiv

Livsmedelsverkets näringsrekommendationer har betydelse för konsumtionen och produktionen av mat i Sverige. Rekommendationerna används ofta som underlag för offentliga måltider och rekommenderas i många sammanhang. Senast hörde jag Charlotta Szczepanowski från COOP och Sara Sundqvist, Livsmedelsföretagen hänvisa till dessa. Förenklat säger SLV idag – mindre energi, mer frukt och grönt, lika mycket spannmål men mer fullkorn och mindre rött kött. Inte minst med tanke på diskussionen kring livsmedelsförsörjningen har näringsrekommendationerna stor betydelse på vad vi ska producera och därmed jordbruket i regionen. Livsmedelsstrategin säger bara att vi ska öka produktionen, men inte vad vi ska öka.

Men nu är nya nordiska näringsrekommendationer på gång. De uppdaterade näringsrekommendationerna ska i ökad omfattning integrera miljömässig hållbarhet. Dessa kommer att publiceras i juni 2023. Arbetet finansieras av nordiska ministerrådet, leds av norska Helsedirektoratet och genomförs med stöd av nordiska experter. Svenska Livsmedelsverket deltar i arbetsgrupp och styrgrupp. I det arbetet har NNR2022 projektet etablerat ett samarbete med Chatham House i London. Chatham House ska leda arbetet med att samla bakgrunddokumentation för att integrera den miljömässiga hållbarheten i näringsrekommendationerna. Stefan Hellstrand har offentligt ifrågasatt forskarna vid Chatham House opartiskhet med fokus minskade animalier. Livsmedelsverket har gett svar och hävdar givetvis krav på opartiskhet.

EAT Lancetrapporten som publicerades i januari 2019 har ett globalt perspektiv och inkluderade exempelvis inte kemikalier och inte det stora behovet av att fasa ut fossil energi. Det sociala perspektivet saknas. Rapporten innehåller mycket tydliga riktvärden över vilka livsmedel som ska öka och vilka som ska minska. Framför allt finns mycket låga riktvärden för animaliska livsmedel främst för kött från nötkreatur, får och gris, men förvånande nog ska också potatis minskas. Sedan tidigare har Livsmedelsverket men också EAT Lancet rekommenderat ökad konsumtion av fisk. Från hälsosynpunkt (förutom miljögifter och kvicksilver) har fisk många fördelar och bidrar inte till utsläpp av växthusgaser. Men 70 % av den fisk vi konsumerar i Sverige är importerad och 93 % av bestånden i världen är överfiskade. Av den fisk som fångas i Sverige skickas 83 % på export framför allt för foderändamål. Det är m a o inte säkert att det är hållbart att öka fiskkonsumtionen. Dessutom är varken den odlade/uppfödda fisken eller den viltfångade fisken acceptabla från djurskyddssynpunkt, något som sällan diskuteras.

Behovet av regional anpassning av näringsrekommendationerna har framförts. I en artikel i Nature Food, 2021, https://www.nature.com/articles/s43016-021-00425-3?fbclid=IwAR0IOuZbiDJcr22hH4_29vdyQdvdl7mTO1xl_iE5fgJbpgkypksWID5G5RI där forskare har funnit att ett cirkulärt livsmedelssystem för djurhållningen kräver ändring av EAT- Lancet i Europa. Ett kalkylerat cirkulärt system minskade utsläppen av växthusgaser med 31 % och landanvändning med 42 % när stora delar av kycklingkött ersattes med mjölk, kött från mjölkkor och gris. En revidering av EAT Lancet ska presenteras i juni 2022. Johan Rockström som medförfattare har annonserat att man bör omvärdera idisslarnas roll och se över regionalisering.

De nordiska näringsrekommendationerna måste anpassas till nordiska förutsättningar och nordiska miljömål. Sverige har 16 miljökvalitets mål varav ett rikt odlingslanskap, ett rikt växt- och djurliv d v s biologisk mångfald, giftfri miljö och ingen övergödning är beroende av vilka grödor som odlas och av betande djur. Vall odlas på 40 % av den svenska åkerarealen. Vall som flerårig gröda gynnar kolinlagringen, minskar behovet av bekämpningsmedel, minskar övergödningen och ökar oftast den biologiska mångfalden. Vallen kan användas för proteinprocessing, och biogasproduktion, men omvandlas mest kostnadseffektivt av gräsätande djur till värdefullt protein. Studier visar att gårdar med nötkreatur lagrar in 50 % mer kol i marken än gårdar med ren växtodling.
I stora delar av norra Norden är vallodling och betesmarker den viktigaste grödan. Betande djur är nödvändiga för den biologiska mångfalden på naturbetesmarkerna . Senare forskning tyder också på att betet i sig ökar kolinlagringen. Ett doktorsarbete vid SLU har visat att små gårdar med idisslare har mer ändamålsenlig växtföljd, bättre jordhälsa och bidrar mer till biologisk mångfald än rena växtodlingsgårdar. Djur som förädlare av biprodukter måste också beaktas, där grisar och fjäderfä kan fylla en roll.

Hållbart, hälsosamt men också tillräckligt

Utan tvekan har kriget och kostnadskriserna inneburit ett kraftigt ökat fokus på svensk försörjningsförmåga när det gäller mat. Förra veckan gav landsbygdsministern uppdraget till Ingrid Petersson, GD på forskningsrådet Formas att leda en utredning om Sveriges livsmedelsberedskap. Tidigare har Livsmedelsverket, Jordbruksverket och SVA fått ett liknande uppdrag. Och det är viktigt! Vi kanske inte kan förlita oss på att global handel kan lösa vårt behov av mat. Kanske slipper vi då uttalanden från Jordbruksverket som argumenterade förra året kring livsmedelsstrategin: ”Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut”. Maten måste vara hållbart producerad och den hållbara maten ska också konsumeras i lagom mängder.

Samma dag som vetenskapsradion än en gång konstaterade att animalieproduktionen skapar mest miljöproblem, kom en glädjande rapport från ett doktorsarbete från SLU. Man visar att småbruk och gårdar med idisslande djur är förknippade med mer varierade landskap som bidrar till ekosystemtjänster jämfört med närliggande gårdar som har specialiserat sig på växtodling. Det visar en analys av bland annat Jordbruksverkets databas över stödberättigande jordbruksmark på svenska gårdar. Gårdar med gris – fjäderfäproduktion har dessutom sämre växtföljd än rena växtodlingsgårdar. När Gunnar Rundgren la ut artikeln på Facebook gav det en mängd kommentarer. Gunnar är störd av SLU:s påstående att det är tydligt att vi måste minska vår konsumtion av kött och mjölk för att hålla oss innanför planetens gränser. Det är inte tydligt och gäller i alla fall inte kött från idisslare, som är en mindre del av allt kött.

Det finns ett förenklat mantra som upprepas ibland: Det som gynnar miljön gynnar också hälsan. EAT Lancet och Livsmedelsverket hävdar att konsumtionen av rött kött (idisslarkött?) måste begränsas av hälsoskäl. Men av hållbarhetsskäl ska vi kanske öka konsumtionen av kött från svenska betande djur för att bidra till jordbrukets ekosystemtjänster, öka den biologiska mångfalden och öka kolinlagringen. Betande djur bidrar också ökad djurvälfärd.

I fredags avrapporterade Jordbruksverket livsmedelsstrategin fram till 2020. Glädjande och förtjänstfullt har man nu valt att dela upp redovisningen på tre områden – konkurrenskraft, miljöpåverkan och resurseffektivitet och social hållbarhet. Man refererar till miljömål, men jag noterar att det finns ingenting ännu på giftfri miljö. Kanske inte så förvånande att Jordbruksverket specifikt lyfter resurseffektivitet och lyfter spannmålsskördarna. Bedömningarna delas upp i grönt, gult och rött. Ibland blir jag lite förvånad över färgvalet, men jag har inte läst rapporten. Det finns mycket rött och gult i sammanställningen, så det finns mycket kvar att göra.

Mycket har hänt i veckan. Jag deltog som representant för Vi Konsumenter i en dialog ordnad av Livsmedelsverket (SLV) och Folkhälsomyndigheten (FHM) kring deras regeringsuppdrag kring hållbar och hälsosam konsumtion av livsmedel. Församlingen bestod av trettio personer varav två män. Utan tvekan känns det fantastiskt att vid 79 års ålder få delta. Det finns ingen vedertagen definition på hållbar och hälsosam konsumtion säger myndigheterna. Man vill säkerställa att denna rapport inte fastnar i byrålådan, som den tidigare rapporten kring folkhälsa. I uppdraget sägs precis som i livsmedelsstrategin att nationella miljömål ska nås. Därför har jag väldigt svårt att förstå att SLV och FHM har bestämt att produktion inte ska ingå i utredningsuppdraget- inte heller svinn eller livsmedelssäkerhet. En hållbar konsumtion måste bygga på att det finns ett tillgängligt utbud av hållbara livsmedelsprodukter.

Vilket djurskydd vill vi ha i EU?

Det är viktigt att EU:s arbete inom The Green Deal och Farm to Fork drivs vidare, även om Europa för närvarande drabbats av ett flertal kriser. Inom ramen för EU:s ambitioner för grön omställning Farm to Fork genomför Kommissionen en översyn av EU:s djurskyddslagstiftning. Detta är mer än välkommet eftersom det tidigare funnits ett kraftigt motstånd mot att införa nytt regelverk. Det är väl konsumentstudier och det kraftfulla stödet för kampanjen ”End the Cage Age” d v s förbud mot burhållning av livsmedelsproducerande djur, som fått EU-kommissionen att tänka om. Svenska landsbygdsministern bjöd in till sakråd den 20 april där 40 deltagare fick tre minuter var för att framföra sina åsikter. Jag representerade Vi Konsumenter och Sveriges Konsumenter.

Ett gott djurskydd är en viktig del av hållbarhetsarbetet. Detta framfördes också vid landsbygdsministerns möte kring livsmedelsstrategin den 30 mars (se tidigare blogg). Djurvälfärd är viktigt för en majoritet av svenska konsumenter. Enligt en svensk konsumentstudie från februari 2021 anser 80 % att det är viktigt att djuren behandlas väl. Lika många d v s ca 80 % anser att det är mycket viktigt att djuren får bete sig naturligt, hållas lösgående och vistas ute. Även bland medborgarna inom EU har djurskydd hög prioritet enligt EU-barometern. Det stora engagemanget för kampanjen ”End the Cage Age” med 1.4 miljoner underskrifter är ett exempel på detta. Det innebär att det bör finnas förutsättningar för att framgångsrikt driva en skärpning av EU:s djurskyddslagstiftning.

Ett förbättrat djurskydd är en förutsättning för att genomföra den nya förordningen 2019/6 för veterinärläkemedel. Förordningen innebär att det blir förbjudet att rutinmässigt använda antibiotika, att använda antibiotika för att kompensera för brister i djurhållningen och att ge antibiotika till grupper av friska djur (profylax). En bra miljö och skötsel medverkar till friska djur och därmed minskat behov av antibiotika. Den svenska modellen med ett gott djurskydd och EU:s lägsta antibiotikaanvändning till djur är ett gott exempel. I EU finns djurskyddsdirektiv för grisar, kalvar, värphöns och slaktkyckling samt ett allmänt djurskyddsdirektiv från 1989. Gällande djurskyddslagstiftning inom EU måste implementeras och kontrolleras. Men bristande efterlevnad av befintlig lagstiftning får inte vara ett skäl till att inte skärpa och utöka djurskyddslagstiftningen inom EU. EU:s djurskyddslagstiftning bör omfatta samtliga livsmedelsproducerande djur. Inte minst gäller detta nötkreatur över 6 månader. Det är inte ovanligt att antibiotikaförbrukningen är hög inom mjölkproduktionen. Dessutom har EFSA tidigare gjort en kartläggning av riskfaktorer för mjölkkors hälsa och välfärd 2009, 1143. EFSA har också gjort motsvarande kartläggning för köttproducerande nötkreatur 2001. En skärpning av djurskyddslagstiftningen innebär viktiga förbättringar för djuren och ökar förtroende för animaliska livsmedel från EU.

Det som med rätt upprör många är transporter av levande djur. Här måste till en skärpning av förordningen. Det var med besvikelse vi konstaterade att EU- parlamentet inte accepterade max 8 timmars transporttid. Och regelverket måste skärpas för så väl djur som transporteras till slakt som för vidareuppfödning och livdjur. Alla djur måste bedövas innan avlivning och slakt. EU bör stödja en förenklad utveckling av avlivning på gård för att minska stressbelastningen under transport och slakt. Detta skulle också öka förutsättningarna för utökad nödslakt för att därigenom minska svinnet i primärproduktionen.

Sverige har haft betydande inflytande över utvecklingen av EU:s djurskydd i många år. Det är viktigt att enskilda medlemsländer tillåts ha skarpare djurskyddslagstiftning än EU:s miniminivå. Detta bidrar till en utveckling av djurskyddet och skapar erfarenheter som kan rättfärdiga förbättringar i gemenskapens regelverk. Här finns många exempel inom området djurskydd för grisar där Sverige visat vägen. Förprövning av ny – och ombyggnation av djurstallar är ett viktigt instrument för att förebygga djurskyddsproblem. Men det är rimligt att svenskt djurskyddsregelverk över EU:s nivå kan berättiga till djurvälfärdsersättning inom ramen för CAP, där det kan bevisas att åtgärden innebär utökade kostnader.

En gemensam djurvälfärdsmärkning inom EU är tveksamt. En märkning innebär att del av ansvaret för djurskyddet av livsmedelsproducerande djur överlämnas till marknad och konsument. Det krävs ett politiskt ansvar för att säkra att djuren inom EU garanteras ett tillräckligt skydd. Med hänvisning till att flera medlemsländer har regelverk som överstiger EU:s miniminivå, finns också berättigad oro över att dessa kan missgynnas vid en gemensam djurvälfärdmärkning inom EU.

Vårt öppna brev till landsbygdsministern: Mer hållbart jordbruk stärker Sveriges matberedskap

Kriget blottlägger svenskt jordbruks stora importberoende av fossila insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Nu måste politiken styra mot fossiloberoende matproduktion och mer cirkulära flöden av näringsämnen. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan uppnå långsiktigt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. Med anledning av Rysslands invasion av Ukraina bjöd regeringen 30 mars in till överläggningar om Sveriges livsmedelssystem. Frågan regeringen ville diskutera är hur omvärldsläget påverkar arbetet med att bygga ett hållbart livsmedelssystem, där matproduktionen ökar samtidigt som miljömålen nås.

Vi har förståelse för att det extraordinära läget kräver snabba beslut för att säkra svensk produktion och livsmedelsberedskap på kort sikt. Men de akuta åtgärderna får inte försena den nödvändiga omställningen till ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan garantera verkligt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. Regeringens politik behöver därför hålla stadig kurs mot minskad klimatpåverkan, minskad övergödning, livskraftiga ekosystem och insatser för de livsviktiga pollinatörerna. Kortsiktiga insatser för att lindra effekten av det höga kostnadsläget på drivmedel, el, gödsel och foder, måste kompletteras med kraftfulla stöd och investeringar som gör att jordbruket står bättre rustat vid nästa kris. Fossila insatsvaror är inte en del av framtiden och nu blinkar alla varningslampor samtidigt: klimatkris, naturkris och ett icke hållbart beroende av import av drivmedel, gödsel och foder. Låt prischocken på energikrävande produktionsmedel skynda på processen att lämna det fossil- och importkrävande jordbruket bakom oss.

Vi menar att ökad hållbarhet i själva verket är ett av de viktigaste verktygen för att långsiktigt säkra svensk livsmedelsförsörjning. Bara genom omställning till fossilfri produktion, ökad inhemsk produktion av proteingrödor för foder och humankonsumtion, ökad återvinning och recirkulering av näring från olika restflöden i samhället, mer inhemsk produktion av biodrivmedel (som bygger ett hållbart uttag av råvara från lantbruket), förnybar energi, gödningsmedel och utsäde kan beredskapen i svensk livsmedelsproduktion stärkas. Med agroekologiska och regenerativa odlingsmodeller som optimerar kolinlagring, minimerar användning av kemiska bekämpningsmedel och restaurerar och sköter viktiga miljöer för biologisk mångfald (våtmarker, naturbetesmarker, ängsmarker, småbiotoper) får vi ett mer resilient och klimatvänligt jordbruk. En av flera odlingsmodeller för detta är den ekologiska- och KRAV-märkta produktionen, och som finns väl utvecklat både i produktion och marknad i Sverige.

I linje med detta uppmanar vi den svenska regeringen att verka för att ambitionerna i EU:s gröna giv (Strategin Från jord till bord, Biodiversitetsstrategin) ska ligga fast och att beslut om en restaureringslag för europeisk natur fattas så snart som möjligt. Vi vill också att regeringens förslag till strategisk plan för jordbruket (som ska träda i kraft 2023) uppdateras för att åstadkomma en starkare styrning mot miljömässigt hållbara odlingsmetoder. Vi menar att det finns ett antal åtgärder som saknas, och som kan stärka både beredskap och hållbarhet. Det handlar om att komplettera planen med stöd för vallodling (som är positivt ur flera miljöaspekter, inte minst kolinlagring), stöd för odling av proteingrödor och stöd för att så in blommande växter för pollinatörer. Vi hoppas att Kommissionen fångar upp detta i sin granskning, som ska presenteras inom kort. Sveriges strategiska plan måste också i högre grad stärka konkurrenskraften för ekologisk och naturbetesbaserad produktionen.

Vad gäller jordbrukets omställning till fossiloberoende produktion finns flera förslag i utredningen Vägen mot ett fossiloberoende jordbruk som regeringen kan inspireras av. Men marknaden måste också ta ett större ansvar i detta läge. Alla aktörer i livsmedelskedjan bör se till att en större andel av ”matkronan” tillfaller primärproducenterna och att de ökade kostnaderna för att producera mat förs över till konsumentledet. Men för att konsumenterna ska välja och vilja betala för svenska råvaror, måste svenska mervärden vara tydliga och leverera på högt uppsatta miljö-, klimat och djurskyddsmål. Det innebär att livsmedelsstrategin även fortsättningsvis måste bygga på att de svenska miljökvalitetsmålens (Ett rikt odlingslandskap, Begränsad klimatpåverkan, Ingen övergödning, Myllrande våtmarker, Ett rikt växt- och djurliv, En giftfri miljö etc) och djurskyddslagens ambitioner ska nås.

Avslutningsvis, som organisationer vill vi gärna bidra med utvecklade ställningstaganden och kommunikation om hållbara matval. Det finns ett stort behov av att stötta Sveriges bönder i ett svårt läge, och ett viktigt val för konsumenter kan därför vara att välja bort importerade livsmedel. WWF:s konsumentguider ger ytterligare vägledning till hållbara matval. Vi behöver alla vara beredda att lägga mer av vår inkomst på mat för att möjliggöra en hållbar omställning och ge lantbrukarna en skälig inkomst. Det innebär samtidigt att politiken kan behöva stödja konsumenter med svag köpkraft, och satsa på ökad kunskap kring matsvinn, hållbar kost och hur man som konsument kan minska sina matkostnader. Mycket talar också för att vi kommer behöva vara beredda på att äta enklare mat, mer växtbaserat, och de animalier vi äter behöver komma från betande djur eller från djur som i högre utsträckning förädlar restflöden till värdefull mat. Vi tror att framtiden tillhör lokalt och regionalt producerad ”relationsmat”, det vill säga mat som uppbär starkare sociala, kulturella och geografiska band mellan producent och
konsument. Här kan ideella organisationer och jordbruksnäringen hitta samverkansformer. I dessa tider är det också viktigt att påminna om att den gemensamma måltiden är en viktig samlingsplats där vi skapar kapacitet för att hantera kriser och överleva tillsammans.
Gustaf Lind, Generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Gunnela Ståhle, Ordförande Vi Konsumenter
Jan Bertoft, Generalsekreterare Sveriges Konsumenter
Sofia Emilsson, Verksamhetsledare Ekologiska Lantbrukarna
Roger Pettersson, Generalsekreterare World Animal Protection
Karin Lexén, Generalsekreterare Naturskyddsföreningen

Livsmedelsstrategins värde ligger på lokal nivå

Den enda fördelen med livsmedelsstrategin är att den satt igång dialog, ambitioner och verkstad på regional/lokal nivå. Nationellt är strategin mycket av bussiness as usual – ökad produktion, ökad produktivitet, ökad export, mindre regler och mer innovationer. Därför går också utvecklingen mot ökad strukturomvandling med större gårdar och glesare landsbygd. Vi behöver mer mångfald, fler gårdar, fler slakterier och fler mejerier. Bl a detta uttryckte Ann-Helen Meyer von Bremen på föreningen Reformatens ambitiösa halvdagsövning i fredags. Rebecka Wikström från Länsstyrelsen i Gävleborg gav flera positiva exempel hur man lyfter den lokala maten och utnyttjar lokala resurser.

Och jag håller med. Livsmedelsstrategin är en tillväxtstrategi och säger ingenting om vad som ska produceras och ganska lite om hur. Ökningen, både konventionell och ekologisk, ska dessutom svara mot konsumenternas efterfrågan! Men är det konsumenterna som styr efterfrågan? Nej det är det som produceras som styr. Vi kan inte efterfråga något som inte finns. Konkurrens och dagligvaruhandelns utbud, exponering och prissättning styr i stor omfattning.

I arbetet kring livsmedelsstrategin gjorde miljö- konsument och djurskyddsorganisationer 2015 och framåt tydliga inspel kring ekosystemens bärkraft och planetens gränser och att produktionen ska bygga på mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalitet som ger lönsamhet i hela sektorn. Sedan strategin antogs 2017 finns mycket litet av hållbar utveckling och att uppnå relevanta miljömål. När jag lyssnar på Tillväxtverket som har samordningsansvaret känns det verkligen som verkligheten sprungit ifrån livsmedelsstrategin från 2017. Marie Persson, Tillväxtverket pratar om de tre områdena regler och villkor, konsument och marknad och kunskap och innovation som om ingenting hänt i omvärlden. Livsmedelverket talar ändå om försörjningsförmåga och refererar från syntesarbetet med berörda myndigheter kring hållbara livsmedelssystem. Vad har kommit ut av detta? Syntesarbetet bygger på Jordbruksverkets definition av hållbara livsmedelssystem, där vi är flera som hävdar att ekonomi är medlet att nå social och ekologisk hållbarhet och inte ett mål i sig.

Var i strategin finns åtgärder för att nå nationella miljömål, rädda klimatet, bevara den biologiska mångfalden och fånga allt som nu sker kring jordhälsa, kolinlagring och värdet av betande och gräsätande djur i resilienta jordbrukssystem. T o m Johan Rockström tycker att dessa djur behandlats styvmoderligt eftersom gräsmarker egentligen är utgångspunkten för resilienta system, som vi bör efterlikna för att hålla oss inom planetens gränser. Därför blir jag ledsen när jag återigen hör uttalas om att rött kött är problemet.

Landsbygdsministern kallade till krismöte kring livsmedelsstrategin den 30 mars. Till mötet överlämnade miljö – konsument- och djurskyddsorganisationer ett öppet brev till landsbygdsministern med budskapet: ”Mer hållbart jordbruk stärker Sveriges matberedskap. Kriget blottlägger svenskt jordbruks stora importberoende av fossila insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Nu måste politiken styra mot fossiloberoende matproduktion och mer cirkulära flöden av näringsämnen. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan uppnå långsiktigt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. De akuta åtgärderna får inte försena den nödvändiga omställningen till ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem”. Det är avslöjande att Jordbruksverket och Tillväxtverket talade om lönsamhet som grundpelaren för allt hållbarhetsarbete. Ministern talade om hela livsmedelskedjan – från jord till export”. Är det något vi kan prioritera ned i dagsläget så är det väl export?