Shit happens – men sedan blir det bättre, men när?

Vi har ännu inte fått en regering, men oberoende av detta måste vi många kritiskt fråga oss, varför vi misslyckats totalt med att skapa insikt och förståelse för att klimatet är en ödesfråga och biologisk mångfald är en förutsättning för ekosystemens och vår egen överlevnad. Och det trots extremväder i stora delar av världen. Det måste vara fel på pedagogiken och sättet att kommunicera. Men verkligheten är väl att politiker är kortsiktiga och gör analysen att plånboksfrågorna är viktigast för medborgarna. Och visst i en värld av rusande energipriser, bolåneräntor och livsmedelspriser och dödsskjutning på gatorna vill man gärna ge löften om lägre energipriser, hårdare straff och minskad invandring. Även om experterna pekar på att förslagen förenklar verkligheten, inte löser problemen och dessutom ibland motverkar sitt syfte.

Man undrar varför Palme och Feldt på sin tid kunde tala om behovet av att spara energi, men dåvarande energiministern vägrade att komma med något som kunde liknas vid pekpinnar. Samma sak gäller hur vår konsumtion ska kunna minska vår klimatpåverkan. Det är marknaden och konsumenternas medvetna val, som är lösningen enligt en majoritet av politikerna. Och detta trots en omfattande konsumentstudie från Axfoundation från förra sommaren visar att runt 60 procent håller med om att det behövs mer styrning från politiken och dagligvaruhandeln för att minska livsmedelskonsumtionens klimatpåverkan.

SVTs och Göteborgs universitets valundersökning visar att det finns ovanligt stora könsskillnader i år vad man rangordnar som viktigt och väljer. För kvinnorna hamnar vården på första plats, medan männen väljer lag och ordning. Hade kvinnorna fått bestämma hade vi fått ett helt annat utfall av valet. ”Hur närsynt får man vara” sa nestorn i valutvärdering, Sören Holmberg, professor emeritus vid Göteborgs Universitet. Var fanns vårdfrågorna efter Corona-epidemin, klimatfrågorna? Holmberg hävdade att massmedia för mycket styrt agendan mot manliga frågor och påverkats av partiernas egna prioriteringar. Jag håller med! Ordnar man valdebatter, som SVT, TV 4, Expressen och Aftonbladet så äger man agendan. Det blev energi, invandring, lag och ordning. Han påpekade att det var Ebba Busch som först tog upp frågan kring kärnkraft. Sedan hängde M och SD på. Här fanns en fråga som man kunde vara överens om och profilera. Trots expertisens uttalande om att detta inte är en lösning på kort sikt. T o m S och C hängde på. Allt med syftet att inte låta oppositionen vinna.

Och framtiden? Vilka ministrar vi får inom respektive område har givetvis stor betydelse. Det kommer bli en anstormning av olika intressenter, som vill uppvakta och påverka. Regeringen äger lagliga förordningar som djurskyddsförordningen, vilket är synnerligen oroande. Sedan finns en politisk majoritet för att revidera livsmedelsstrategin. En verklig utmaning så att den inte bara handlar om lantbrukets lönsamhet och självförsörjning. Vad kommer hända med hållbarheten och nationella miljömål?

Hur ska klimatet och den biologiska mångfalden räddas och hur ska djurens välfärd främjas?

Med all reservation för att det slutliga utfallet av valet inte är framme. Jag säger ändå som Elin Röös på Facebook och Twitter. Jag är allvarligt bekymrad över utvecklingen i Sverige. Över den oerhört skrämmande och hotfulla tonen på sociala medier. Och hur kan ett parti som driver främlingsfientlighet och ett totalt nej till invandring bli näst största parti. Som speglar en människosyn där invandring är lika med ökad kriminalitet. Och som tillsammans med moderaterna har hängt ut Miljöpartiet som ett samhällsfientligt parti. DN anser med rätt att borgerligheten har förlorat sin själ. Sverigedemokraterna vill dessutom minska svenskt bistånd. Ett bistånd som behövs för att uppfylla våra skyldigheter enligt Paris-avtalet för att ge stöd till fattigare länder i deras behov av omställning. Jag blir bekymrad över att väljarna straffar Centerpartiet och Annie Lööf som rakryggat stått upp för jämlikhet, klimatet och människovärdig invandring. Och som därför tagit avstånd från Sverigedemokraterna. Miljöpartiet har fått utstå skrämmande hatpropaganda. Som att partiet vill att medborgare måste avstå från det mesta goda här i livet. Glädjande nog klarade Miljöpartiet ändå riksdagsspärren med råge.

Trots upprop från närmare 2000 forskare, 200 företag, Friday for Future och ett antal kända artister har sju partier vägrat ta klimatfrågan på allvar. Klimatfrågan löses inte med elektrifiering, laddstolpar och kärnkraft. Det krävs en omställning – bruka utan förbruka. Sverigedemokraterna anser ju att Sverige överhuvudtaget inte ska driva klimatfrågorna. Dessa ska lösas i Kina eller Indien. Det finns ett riksdagsbeslut om att mäta och sätta mål för konsumtionsbaserade utsläpp. Hur ska vi minska från 10 ton CO2 per capita till ett ton? Ett regeringsskifte innebär onekligen ändrat fokus i många viktiga hållbarhetsfrågor. Inget parti vill diskutera jordbruk och vår kosthållnings effekt på hållbarhet och hälsa. LRF har slängt ut sin expert på hållbarhet och ropar nu på stöd i en debattartikel i DN: ”Inrätta tydliga mål för ökad försörjningstrygghet. Hur Sveriges bönder producerar maten måste avgöras av marknaden. Vi anser att vi ska ha tydliga mål gällande hur mycket mat som produceras i Sverige snarare än hur eller vad som produceras”. Ett ganska anmärkningsvärt yttrande, som kan uppfattas som att man ifrågasätter regler kring miljö och djurskydd och tar avstånd till livsmedelsstrategins målsättning när det gäller ekologisk produktion.

Utan spaning ingen aning!

Att göra en omvärldsanalys är viktigt – timing. Det var ett av mina budskap till blivande agronomer i veckan i deras kurs i kommunikation. Sök allianser- jobba gärna i nätverk! Välj en bra chef! Träna på att skriva! Ta gärna till dig en mentor! Byt jobb! Ta för dig i media om du har god kunskap! Inse att media mest är intresserade av konflikter än av sakliga budskap. Det var en del av budskapen. Jag hade glädjen att få sitta i panel för att diskutera med agronomie studerande på Ultuna den 30 augusti. Med i panelen satt Kristina Yngwe, centerpartistisk riksdagsledamot, Maria Lundesjö, Axfoundation, Jesper Broberg, Lantmännen, Jonatan Fogel, länsstyrelsen och jag 79-åringen, som vägrar gå i pension.

Vi i panelen hade fått en del konkreta uppdrag inför paneldebatten. Vi skulle bl a ge exempel på situationer där kommunikationen inte lyckats och där det lyckats. Kristina Yngwe berättade om när hon skrev ett personligt debattinlägg med fakta och eget tyckande. Riksmedia var helt ointresserade. Man vill ha ett konfliktinriktat budskap. Jesper talade om att bristen på kommunikation kan skapa oro. Exemplet var frågan kring Lantmännens fabrik i Ryssland. Bland medlemmarna skapades oro.

Under stora delar av min karriär har jag haft nära kontakt och samarbete med kommunikationsansvariga. Scans djuromsorgsprogram drevs av kommunikationsavdelningen och mig som expert och projektledare. På LRF var informationsavdelningen daglig samtalspartner och jag som expert skickades ofta till massmedia. Det kunde gälla Belgisk Blå, djurtransporter, djurskydd i slakt, galna ko-sjukan, mul – och klövsjuka och antibiotika m m.

Personligen hade jag flera exempel på samtal som helt misslyckats. Det kunde röra sig om ett möte med marknadschefen senare VD för Slakteriförbundet. Scans Djuromsorgsprogram, där jag var ansvarig, som antogs 1985 började ifrågasättas. EU-inträdet närmade sig. Samtalet inleddes med att dåvarande marknadschefen sa: Du börjar väl inte gråta nu! Jag lämnade Slakteriförbundet 1993. Jag sa till studenterna att jag hoppades att de kvinnliga agronomerna skulle slippa möta ett sådant tilltal.

Ett anat exempel; Swedish Meats efterträdare till Scan, fick en dansk VD. Med syfte att effektivisera svensk grisproduktion föreslog VD att man skulle importera 500 danska galtar. Svenska Djurhälsovårdens chef hade tillstyrkt. Vi var många som ifrågasatte detta av smittskyddsskäl och att detta skulle äventyra svenskt avelsarbete. Men VD för Swedish Meats övertalade ordförande och vice ordförande för LRF. Jag blev uppkallad till ordförande och fick beskedet att nu fick jag munkavle och fick inte uttala mig i frågan. Jag bearbetade myndigheter och NGO:s i det fördolda och bestämde mig för att ta ett halvår tjänstledigt. Innan jag gick på ledighet i mars 2002, hade Jordbruksverket tydligt avrått från import av galtar och ordförande gav mig ett erkännande och medgav att hon hade haft fel.

Året är 2003. LRF har fått en ny VD efter Leif Zetterberg. personen är veterinär, som jag arbetat med tidigare. Jag har då ansvaret för att kommunicera svenska mervärden, men jag har inga pengar och inga styrmedel. Jag lyckas ändå med hjälp av två kollegor, proffs på kommunikation, ta fram en ambitiös kommunikationsplan. När vi presenterar den för nya VD, blir vi sågade – ointressant tycker VD och LRF satsar i stället på projektet Min Mat, med fokus mat och inte på mervärden i produktionen. Vad händer? Jag lämnar LRF för Svenskt Sigill. VD avgår vid byte av ordförande.

Lyckat exempel är samtal med min chef på LRF 1981 kring antibiotika i foder efter bred debatt i DN. Han förstod frågan och detta utmynnade i LRF:s antibiotikapolicy 1981, begäran om förbud mot antibiotika i foder i tillväxtbefrämjande syfte 1984. Det är början på en svensk framgångssaga. Ett annat positivt exempel är Scans djuromsorgsprogram, som var effekten av ett seminarium kring djurskyddsproblem i svensk djurhållning. Jag gick till kollegorna på Slakteriförbundet och ansåg att vi måste göra något för att stärka förtroendet för uppfödning, djurtransporter och hantering av djur i samband med slakt. Program antogs 1985 och blev framgångsrikt under flera år. De positiva exemplen visar på betydelsen av mottagare av budskapet och att ha rätt allianser.

Vilken bedrövlig valdebatt och vilka bedrövliga politiker

Hållbarhet, miljö, klimat, djurskydd, mat och jordbruk har definitivt inte varit några valfrågor. Jag hade kanske inte förväntat mig det, men att man så ensidigt skulle fokusera på plånboksfrågor är frustrerande. Jag skrev redan i februari om röstfisket. Man vädjar till de sämsta sidorna hos mänskligheten – girighet, egoismen, ovilja mot förändring och för att inte tala om främlingsfientlighet. Och sedan dess har det blivit ännu värre. Politikerna övertrumfar varandra med åtgärder som bidrar till ökat utsläpp av växthusgaser genom ekonomiskt stöd för att sänka drivmedelspriser och energipriser. Och detta trots en massiv kritik och inspel från ekonomer och experter. Man är så feg att man inte ens vågar uttala att om man har brist på energi, kan det vara klokt att minska sin energiförbrukning. Det gjorde t o m Palme på sin tid. Nej diskussionen mellan politikerna hamnar mest på behovet av mer energi och kärnkraft eller ej. Knappast någon vågar heller säga att åtgärder för att minska utsläppet av växthusgaser kommer att kräva att vi ändrar vår livsstil. Vi måste konsumera mindre. BNP som mått på välfärd håller inte. Nu ropar 1943 forskare i panik om att ta klimatfrågan på allvar. Kommer det att hjälpa? Det skulle kräva att man backar från generösa ekonomiska vallöften. Är det möjligt? Det finns kanske en föreställning om att Sverige redan är så duktigt på klimatområdet. Men så är det inte om vi tittar på våra konsumtionsbaserade utsläpp.

De politiska partierna verkar också vara helt okänsliga för att exempelvis Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden,, WWF, Sveriges Konsumenter och samtliga djurskyddsorganisationer har kartlagt och rangordnat riksdagspartierna kring hållbar mat, miljö, klimat och djurskydd. Vi som jobbar med hållbar produktion och konsumtion av mat och djurskydd kommer få en utmanande situation efter valet oberoende av utfallet och vilken regering vi får. Men det är väl ingen hemlighet att blocket/sidan M, KD och SD utmärker sig med att säga nej till i stort sett alla åtgärder som ska minska klimatpåverkan och värna miljön. Vinner det blocket kan vi också säga hej till svenska kors rätt till bete och kravet på att nybyggda och ombyggda stallar ska förprövas från djurskyddssynpunkt. Ironiskt nog har en utredning kring smittskyddsaspekter för djur förordat att förprövningen ska inkludera smittskyddsrisker. Miljöpartiet hamnar överst på pallen hos såväl miljö- som djurskyddsorganisationerna med en osäker vänster på andra och socialdemokraterna, liberalerna och centern på en tredje plats.

I Almedalen fanns ett starkt stöd från politikerna, livsmedelsindustrin och LRF om behovet att revidera livsmedelsstrategin från 2017. Den har blivit en tillväxtstrategi med väldigt lite hänsyn till nationella miljökvalitetsmål. Från näring finns kritik på att den gett alldeles för dåligt resultat. Sannolikt vill LRF betona lönsamhetsaspekten för lantbrukarna och självförsörjningsförmågan. Här finns kanske en chans att göra något bra – tillsammans!. Jag rekommenderar läsning av Axfoods rapport Mat 2030. Här finns många bra förslag som jag stöder.

Anita Goldman plus Elin Röös!

Vilken blir vägen framåt? Jag har sagt det förut Vi måste ställa om! Men hur? Och hur ska vi få med oss de viktigaste aktörerna i livsmedelskedjan, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel och inte minst politikerna? Konsumenterna och marknaden kan inte ensamt lösa frågan. Trycket måste komma underifrån så att politikerna känner stöd för att modigt kunna förmedla behovet av att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som idag. Så säger klokt Elin Röös i sommarpratarna i fredags. Vi måste sluta med att konsumera och producera resurskrävande varor. Redan Stefan Edman med utredningen 2005 Biffen, bilen, bostaden pekade på värdet av att konsumera vård, omsorg och kultur i stället för prylar, onödigt bilresande och flygturismen. Vi behöver knappat bli olyckligare för det. Men det tror många politiker. Jag har medvetet minskat mitt resande, köper väldigt lite kläder och inga onödiga prylar (jag har ju det mesta), slänger bara mögligt bröd, äter i säsong, ofta med kort datum, äter mindre kött, väljer MSC/ASC- fisk, åker så långt möjligt kollektivt o s v. Men visst har även jag många utmaningar när det gäller exempelvis elförbrukningen och bilkörande. Jag är djupt imponerad av Elins övergång från flyg till tågåkande.

”Jorden vi ärvde på väg att ta slut – kriget mot jorden leder mot kollapsen” det var rubriken på Anita Goldmans berörande artikel i DN den 11 augusti. Anita Goldman tar upp utarmningen av de bördiga jordarna. De svarta jordarna i Ukraina och i mellanvästern i USA som byggde på betande djur och perenna växter med blommande jordhälsa. Specialiseringen med det monokulturella jordbruket där vi skiljt djuren från jorden, placerat dem i stora stallar och brutit kretsloppet – äng är åkers moder. Kan det generativa jordbruket eller agroekologi återta en effektivare fotosyntes och bidra till levande livsviktiga jordar? Elin riktar ett tack till alla bönder! Utan bönder – ingen mat. Men var hamnar investerarnas orimligt stora intresse för food-tech-satsningar d v s mat utan bönder- syntetiska animalieprodukter som kött, ost, fisk o s v? Och hur står det till med näringsinnehållet? Ska vi ha ost som består av palmolja och stärkelse?

Vi behöver mer betesmarker i Sverige. Elin talar, som många, varmt om naturbeteskött. Men vilka djur är det som ska beta? Är det dikoproduktion hon förespråkar? Mjölkkorna finns inte i Elins resonemang. Vi vill ha mindre mjölkrastjurar på stall och fler stutar på bete. Och inte heller skillnaden mellan metan och koldioxid när det gäller nedbrytningstid i atmosfären ingår i resonemanget. Vad händer med nationella miljökvalitetsmål när vi minskar vår konsumtion av rött kött med 30 – 70 procent? Annars är Elin mycket inne på, som många andra d v s att utnyttja idisslarnas förmåga att omvandla gräs, örter och fiberrika produkter till värdefullt protein och grisar och kycklingar för att förädla biprodukter. Vi kan behöva produktionen av spannmål och ökad baljväxtodling till humankonsumtion.

Behöver vi agronomer?

Klart att vi behöver agronomer när vi ska öka landets möjlighet att försörja oss med livsmedel. Och vi behöver alla slags agronomer. På SLU utbildas livsmedels, mark/växt, landsbygdsutveckling, ekonomi och husdjursagronomer. Jag måste erkänna att jag inte har någon uppfattning om vad omorganisationen med tre års kandidatutbildning och två år masterspåbyggnad kommer att innebära. Jordbruket står i alla händelser för stora utmaningar med att ställa om till ett mer hållbart jordbruk. För vi är inte framme, som ibland kan hävdas av lantbruksnäringen. Resilient jordbruk i form av generativt, agroekologiskt eller conservation agriculture är på gång, men fortfarande tillämpas ensidiga växtföljder med monokulturernas alla nackdelar.

Därför behövs mark/växtagronomer som förmår svenska bönder att övergå till andra växtföljder och gynna mer biologisk mångfald och som bidrar till jordhälsa och kolinlagring. Som ser till att vi utnyttjar fotosyntesen maximalt genom ha marken täckt av växande grödor stora delar av året. Vi behöver mark/växt-agronomer för att maximera förebyggande åtgärder som minskar behovet av växtskyddsmedel. Som ser till att tilldela växtnäring med stor precision, för att minska läckaget till Östersjön. Som anpassar odlingen efter regionala förutsättningar och gör det mindre sårbart. Ett jordbruk som har större beredskap för extrema väder. Det verkar för övrigt som vi även i år får ett torkår i delar av landet.

Inte minst behövs teknikagronomer för att bemanna länsstyrelsen förprövningen av djurstallar. Det fanns på min tid på Ultuna. Jag hittar en tilläggsruta med Teknik och byggnadsfunktion i djurstallar på, 7,5 poäng. Men räcker verkligen detta? Nu när smittskyddsutredningen har föreslagit att smittskydd ska ingå i förprövningen. Något som jag på LRF föreslog för flera år sedan, men som utmynnade i en halvkompromiss. LRF:s enkät till bönderna, visar på att flera bönder tycker det är bra att få en extra granskning. Det är helt oförståeligt att oppositionen i sitt tillkännagivande till regeringen vill avskaffa förprövningen av djurstallar. Man hävdade okunnigt att om det har byggts fel är det väl bara att rätta till efteråt efter besiktning. Förprövning handlar om att förebygga djurskydds- och smittskyddsproblem med stöd av kompetenta experter.

Det finns säkert de som tycker att husdjursagronomer på sikt borde bli onödiga. Vi ska ju ersätta animaliskt protein med växtbaserat. Men jag är övertygad om att hållbarhetsdiskussionen kommer innebära en omvärdering av djurens roll i ett hållbart jordbruk. Många studier visar att integrering av växtodling och djurhållning har många fördelar. Men en viktig utmaning blir att balansera frågan kring vilka djurslag vi ska hålla och vilken roll dessa ska fylla. I sårbarhetsperspektivet tycker jag man missar att djur kan vara en levande livsmedelsreserv, speciellt om djuren kan försörja sig på inhemska fodermedel. En husdjursagronom ägnar sig åt att uppnå friska och hållbara djur, men som också tillfredsställer djurens behov av naturligt beteende. Foderförsörjningen kommer bli en kritisk fråga.

För fjärde året i rad har jag blivit inbjuden att prata för nya årskullen agronomie studerande i augusti. Det är givetvis smickrande. Det är fascinerande att man vill lyssna till en snart 80-årig husdjursagronom som lämnade det formella yrkeslivet 2015. Jag har sannerligen aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag fick en bred naturvetenskaplig grund och mycket av kunskapen håller fortfarande. Jag önskar de blivande agronomerna lycka till. De behövs sannerligen i dessa bistra tider.

Marit Paulsen – en kämpe har lämnat oss

I många år har vi i Sverige och i EU saknat en talesperson för djurskyddet, antibiotika och jordbrukets mervärden. En person som når medias öron och har folkets förtroende. Bondkärringen som ingav respekt för sitt genuina engagemang och sin klokskap – Marit Paulsen. Marits styrka var att hon hade ett gediget förtroende hos en bred allmänhet och en förmåga att förmedla ett rakt och tydligt budskap. Marit var tidig i debatten kring matens kvalitet. Boken ”Den stressade potatisen” från 1985 pekade på livsmedelsproduktionens negativa utveckling. Sedan kom flera böcker inte minst hur illa djuren behandlades i Europa, Europa och Djuren 1993. Dessa fick berättigat utrymme i den svenska debatten.

Första gången vi möttes måste ha varit sent 80-tal. Sveriges Radio hade ordnat ett seminarium kring djurskyddsfrågor. Jag var där och representerade Slakteriförbundets program Omsorg i Djurskötseln. Tycke och respekt uppstod. Marit hade ett nära samarbete med Astrid Lindgren och jag glömmer aldrig när de efter ett möte skickade Astrids bok till mig ”Min Ko vill ha roligt” med dedikationen från Astrid ”Ge inte upp”. Marit gjorde ett jättejobb med att marknadsföra svenska mervärden i Sverige.

Under 90 – och början 2000-talet genomgick EU flera allvarliga kriser – Galna ko-sjukan, BSE, Mul – och klövsjuke-utbrott och dioxinkris. Med Marit i EU-parlamentet hände mycket med ny lagstiftning kring olika livsmedelssäkerhetsfrågor. Marit bidrog till att livsmedelssäkerhetsmyndigheten EFSA inrättades. Hon drev också antibiotikafrågan och djurskyddsfrågorna med enfas. Jag glömmer inte bilden av det omaka paret Marit tillsammans med Brigitte Bardot när de med hjälp av en Scans djurtransport i Bryssel argumenterade för skärpta regler för djurtransporter i EU. Marit var bra på att skapa dramatik. Men vi var inte överens om att harmonisera djurskyddslagstiftning inom EU, som Marit ville. Jag villa behålla Sveriges möjlighet att ha skarpare regler. I EU-parlamentet körde hon par med Karl-Erik Olsson, centerpartist och f d jordbruksminister. Jag hälsade på båda i Bryssel 2000. Nu är båda borta. Vemodigt.

Marit och jag hade en hjärtefråga. Smågrisar ska inte avvänjas för tidigt, för då ökar risken för sjukdomar som avvänjningsdiarré. Min dåvarande chef på Slakteriförbundet drev i början av 90-talet med stöd av grisproducenter att Sverige skulle sänka avvänjningsåldern från fyra till tre veckor, vilket tillämpades i många EU-länder. Jag kämpade emot och till slut bad jag Marit om hjälp. I en artikel i Expressen avrådde Marit från en sänkning av avvänjningsåldern och så blev det inte heller i svenska djurskyddsföreskrifter. År 2018 blev frågan aktuell igen. Grisföretagarna och LRF ville tillåta avvänjning vid tre veckor. Jag ringde Marit och undrade om hon än en gång kunde hjälpa oss. Full förståelse att hon hade fullt upp och var trött. Det var sista gången vi talades vid. Och tyvärr fick vi ge oss för Jordbruksverket trots 60 000 namnunderskrifter.

Marit! Så konstigt i går tänkte jag på dig och undrade om jag skulle ringa. Djuren och svenskt jordbruk har saknat dig under flera år. Nu är du borta. Tack för allt du gjort för djuren, livsmedelssäkerheten och svenska mervärden. Du lämnar ett stort tomrum.

Almedalen 2022 – hur blev det?

Det ska bli intressant att läsa utvärderingen av årets Almedalsvecka. Det som inte blev en vecka utan söndag kväll till torsdag. Det var väldigt mycket folk. Jag som hade trott att det skulle vara mindre än tidigare år. Utan tvekan gav mordet på Donners plats en hemsk påminnelse om våldet och döden i världen. Jag har aldrig varit så nära en mordplats både i tid och rum. Det skapade förstämning. Som tidigare år hade jag förmånen och glädjen att bo hos Anna och Elvira i Visby. I år hade jag en lite speciell situation eftersom jag hade med mig hund och bil. Det var inget problem med hund. Jag klev bara in på seminarierna och Attis blev efter några dagar en proffsig seminariehund, som inte ens reagerade på applåder. Han låg snällt på golvet. Det var bara på Agrias stora seminarium kring veterinärfrågan i Spegelsalen på Visby Hotell som han fick sällskap av fyra hundar till. Att parkera bilen blev dyrt. Efter några dagar på gården fick jag betala 20 kr i timmen på torget.

Två partiledartal per dag funkade ganska bra. Man kunde lyssna på talet klockan 11 i Almedalen och kvällstalet på TV:n. Jag har som Världsnaturfonden konstaterat att klimat och hållbarhetsfrågorna lyste med sin frånvaro hos M, SD, V och KD. MP och C pekar på utmaningarna men ger väldigt få lösningar. Jag oroar mig över Per Bolunds bristande insikt om sambandet mellan biologisk mångfald, 16 svenska miljökvalitetsmål och djurhållningens positiva effekter. Apropå detta, ställde jag en fråga vid ett frukostseminarium med fokus växtbaserat, hur vi skulle lösa den biologiska mångfalden i naturbetesmarkerna som kräver betande djur. Svaret från Cecilia McAleavey, Oatly var minst sagt kryptiskt när hon började tala om skogen som ett alternativ.

Ett partiledartal kolliderade med ett intressant seminarium kring hållbarhet i kris. Jag undrar om arrangörerna av seminariet hade missat. Samtliga seminarium är max en timme och nästan aldrig släpps auditoriet in. Det blir lätt snuttifierat och den uteblivna dialogen mellan föreläsare och paneldeltagare och seminariedeltagare är en brist. Almedalen som ska vara förebilden för öppenhet och dialog. Men Almedalen fungerar som mötesplats. Jag fick tillfälle att träffa gamla och nya kontakter.

”Mind the gap” var min reflektion från ett intressant frukostseminarium kring dagligvaruhandel och konsument ordnat av konsultföretaget Accenture i samarbete med Handels SSE Business Lab. Hur ska vi minska gapet mellan ambition och handling d v s det finns stort engagemang hos konsumenterna för klimat och hållbarhet, men detta resulterar sällan i att man handlar sin mat enligt sina ambitioner. Gapet har minskat men det räcker inte för att få en hållbar konsumtion säger Roberto Rufo Gonzale, Consupedia. Cirkulär ekonomi var ett populärt ämne och jag fick lyssna på Åsa Domeij och Anders Wijkman flera gånger. Åsa är avgående ordförande i delegationen för cirkulär ekonomi. Förutom cirkulär ekonomi dök Åsa Domeij upp överallt, allt ifrån Blå mat, Bonden och de globala klimatmålen och Due Diligence Directive på Svensk Handel. Alltid kloka insiktsfulla synpunkter till lantbruksnäringen: ”Omvandla organogena jordar till våtmarker, fossilfritt jordbruk, biologisk mångfald , släpp fler stutar på bete, utnyttja fosforn från järnmalmsproduktionen”. Från LRF-håll hävdas att vi har ett regenerativt jordbruk i Sverige, vilket verkligen är en sanning med modifikation. Det finns mycket kvar att göra kring grön mark stora delar av året, plöjningsfritt, fleråriga grödor, balans mellan djurhållning och växtodling m m. Det finns stor enighet om att den svenska livsmedelsstrategin från 2017 måste uppdateras. Med hänvisning till dagens kriser pekar många på vikten att inkludera livsmedelsproduktionens försörjningsförmåga. Men hållbarhetsaspekterna, inklusive klimat, biologisk mångfald och nationella miljömål måste också fokuseras. Kanske kan man som exempel sätta mål för areal för betad naturbetesmark och övergång till resilient generativt jordbruk. Jag har ju initierat en grupp inom KSLA som ska titta på djurhållningens roll i ett hållbart jordbruk. Med tanke på debatten anser jag att en reviderad livsmedelsstrategi måste ta i frågan.

Hur tänker LRF och Anna- Karin Hatt?

Hur ska LRF som stark och stor lobby-organisation i framtiden skapa förtroende för svenska mervärden när man väljer att avskeda sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd, livsmedel m m. Man vill inte ha några seniora experter. Förbättrar den nya organisationen verkligen påverkansarbetet? LRF:s presentation av projektet Diamant ger inga svar kring hur man ska driva hållbarhetsfrågorna eller hur man ska hantera alla de uppgifter, som idag hanteras av experterna. Hur ska remisser besvaras, vem ska sitta i myndigheternas råd, vem ska driva frågorna på EU-nivå och ha dialog med EU-organisationer, politiker, näringsdepartement, civila samhället m m m m. Framgång nås genom att ha rätt kompetens och rätt argument. Argumenterar LRF som Mjölkbönderna när det gäller betesfrågan att bönderna alltid vet bäst?

Jag kan ju beklaga att LRF under senare år varit väl framgångsrikt och fått politiskt stöd när det gäller djurskyddets kostnader i Konkurrenskraftutredningen, att ifrågasatta förprövningen av djurstallar och beteskravet och avvänjning av smågrisar m m. Det innebär att vi som driver djurskyddsfrågorna, Vi Konsumenter, Djurskyddet Sverige, World Animal Protection m fl. verkligen behövs. För även om vi inte varit överens i många djurskyddsfrågor så har det alltid funnits en kompetent motpart. Och när det gäller att förbättra djurskyddet inom EU är vi nog rörande överens. Här behövs verkligen LRF som viktig part i bondeorganisationerna COPA/COGECA och att påverka EU-parlamentariker och Kommissionen.

När jag återvände till LRF från Slakteriförbundet 1993 fanns ingen tjänst, som ansvarade för djurskydd och livsmedelsäkerhet. Men frågorna var högaktuella med anledning av den kommande EU-anslutningen. Det handlade mycket om salmonellabekämpning, det svenska förbudet mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte från 1986 och skyddet mot smittsamma sjukdomar. Kampanjen Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk blev också plattformen för djuromsorgsarbetet. Den nya djurskyddslagen från 1988 skulle också i många fall implementeras. LRF var en aktiv part i djurskyddsarbetet. Vi tog initiativet till ett förbud mot Belgisk Blå. Jag demonstrerade 1996 mot Gunnar Nilsson i Viken när han seminerade med Belgisk Blå-sperma. Vi lyckades så småningom stoppa exporten av svenska kalvar till Holland. Jordbruksverket och LRF var ofta överens om behovet att skärpa djurskyddet. Jag var ordförande i EU-kommissionens kommitté för djurskydd 1999 – 2001.

Det var en händelserik tid med BSE- och mul- och klövsjukekris. LRF blev en intressant aktör på den internationella arenan och jag blev intervjuad av europeiska media som BBC. En spännande och utmanande tid med många resor till Bryssel med seminarier, pressmöten och konferenser kring såväl antibiotika som djurskydd. Min tjänst blev senare två experttjänster på LRF, djurskydd respektive smittskydd och livsmedelssäkerhet.

Jag lämnade LRF 2004 av det skälet att jag sedan 2002 hade ansvaret för svenska mervärden men hade varken pengar eller styrmedel. Vi hade tagit fram en kommunikationsplan som sågades av dåvarande kortvarige VD Reinhold Lennebo. Då hade jag lämnat expertansvaret för djurskyddet och livsmedelssäkerhet. Jag hade tagit ett halvårs tjänstledigt 2002 p g a konflikt med ordföranden och när jag kom tillbaka hade exportområdena övertagits av andra bl a Erika Brendov som nu slängs ut.

Att LRF avskedar sina experter på hållbarhet, djurskydd, smittskydd och livsmedel m m har äntligen fått uppmärksamhet. Jag hörde skvallret för ett bra tag sedan och twittrade utan att få någon reaktion och skrev om detta i bloggen. Men nu blev det napp på Twitter.

Det finns inga enkla lösningar på våra hållbarhetsproblem?

Nötkreaturens metanutsläpp har ständigt utmålats som ett av de stora miljöproblemen kopplat till djurhållningen. Metanet omräknas till koldioxidekvivalenter och i en LCA-analys blir staplarna kring klimatpåverkan för nötkött och ost höga jämfört med kyckling och växtbaserade råvaror. Men LCA fångar varken biologisk mångfald, djurvälfärd eller andra sociala dimensioner. Därför är klimatmärkning av livsmedelsprodukter inget bra alternativ för att välja hållbar mat. Svenskt Sigills Klimatcertifiering däremot bygger på åtgärder för att minska klimatpåverkan och säkerställer djuromsorg, biologisk mångfald och livsmedelssäkerhet.

Det finns enighet om att vi får negativa effekter av bunta ihop olika växthusgaser och räkna om till koldioxidekvivalenter. Metanet har andra egenskaper än koldioxid. Metanet är en mer potent klimatgas, men som bryts ned efter ca tio år. Metanet ingår i kons kretslopp. Kon äter gräs som genom fotosyntesen har bundit kol i gräset. Kons fantastiska magar f f a vommen med en mångfald av mikroorganismer bryter ned stärkelse och fibrer och bygger upp muskler och fett och producerar mjölk i juvervävnaden. Under matsmältningen bildas metanet som utsöndras till atmosfären. Men metan kommer också från utvinning av fossila bränslen. inte minst fracking, utsläpp från gödsel och andra avfall, våtmarker (risodlingar) och andra naturliga utsläpp. Biogasanläggningar lär också läcka metan.

Sedan länge har det talats om också prövats fodertillsatser som ska minska metanutsläppet från kor. COOP lanserar tillsammans med PROTOS (Stockholms Butikskött och Gotlands Slagteri) kött med låga metanutsläpp. Man har prövat en fodertillsats på ett antal tjurar hos Ejmunds på Gotland med gott resultat. Arla utvärderar tillsatsen Bovaer på ett antal Arla-gårdar i såväl Sverige som i andra länder. SLU prövar alger till kor. Men jag har precis som Ann-Helen Meyer von Bremen ett antal frågor. För att få effekt av fodertillsatsen till köttdjur, bygger väl detta på att det är ointressant att ge en fodertillsats till betande djur. Hur stämmer det med COOP:s vällovliga satsning på Naturbeteskött? Kommer detta att driva mot fler ungtjurar på stall, när vi hellre vill ha fler betande stutar och bevarad och ökad biologisk mångfald? Rent generellt sägs att ökad effektivitet bidrar till minskade utsläpp per kg produkt eller kg protein. Det gynnar snabbväxande tjurar och kycklingar och straffar betande djur, som växer långsammare, jämför svenska köttdjur och betande djur i Brasilien. Det är som alltid gott om målkonflikter. Och vad händer när vi påverkar vomfloran? Vad jag förstått är det något SLU tittar på i sina utfodringsförsök. Biologiska system är komplexa och vi ska se till att skaffa oss ordentlig kunskap och helhetssyn. Enkla lösningar har ofta oväntade bieffekter.

Reservera 27 september för ett spännande KSLA-seminarium med rubriken ”Save our soils”. Med global utblick ska vi belysa frågan kring markanvändningen ned till nationellt perspektiv. Hur ska vi försörja 10 miljarder människor på jorden? Intresset är stort för andra sätt att förse oss med mat än att bruka jorden och föda upp djur. Det är gott om investerare i industrin som vill producera mat utan koppling till jordbruksmark. Det kan handla om odlat kött, vattenbruk, vertikalodling, insektsodling, utnyttja mikroorganismer eller kemiska processer. Så här skriver AGFO. ”Globalt syns begreppet ”farm free-food” allt mer. Här menas mat producerad i bioreaktorer där myllan är frånkopplad livsmedelsproduktionen. Ett exempel är det cellbaserade köttet som länge varit i ropet. Singapore var första landet i världen att ge klartecken för försäljning. Finska Solar Food producerar ett proteinmjöl av byggstenarna el, luft och mikrober. Och den Berkeley-baserade startupen Air Protein gör ett köttalternativ med hjälp av NASA-inspirerad jäsningsteknik”. Det som är gemensamt är att processerna kräver mycket energi. Konkurrensen om energin kommer m a o bli stenhård. Frågan är om det ändå är mer smart att maximera fotosyntesen, som är gratis till skillnad från energi från andra källor – el, väte, bioenergi o s v.