Big is not always beautiful. Debatten i Svenska Dagbladet kring livsmedlens kvalitet och jordbrukets produktionmetoder känns angelägen. Den hårda fixeringen på kvantitet och avkastning har gett effekter, som lägre näringsinnehåll och försämrad smak hos frukt och grönt. Gammal känd kunskap kring växtföljder för att förebygga växtsjukdomar, minska ogräsförekomst och gynna jordens mullhalt, behöver inte tillämpas när man man har tillgång till bekämpningsmedel och NPK- gödselmedel.
Den utveckling vi nu ser när det gäller vissa vegetabilier påminner mig om motsvarande utveckling inom animalieproduktionen på 60-70-talet. Fokus i avel och uppfödning var avkastning, tillväxt och slaktubyte.
På den tiden köpte jag aldrig fläskkotlett. Den var torr och tråkig. På Ultuna lärde vi oss redan på 60-talet om kvalitetsfelet PSE (pale, soft exudative) betingat av grisens stressbenägenhet. Detta kunde till stor del förebyggas genom rätt hantering i samband med transport och slakt. Aveln inriktad på snabb tillväxt och högt köttinnehåll uppförökade den s k halothan-genen – en stressgen som ökade risken för PSE. Ett framgångsrikt avelsarbete har utrotat halothan-genen hos svenska grisar – detta i kombination med ett målinriktat arbete för en skonsam hantering i samband med transport och slakt, gör att jag med glädje äter svensk Piggham-kotlett i dag.
Andra länder har valt andra vägar. Den stresskänsliga grisrasen Pietrain användes för att öka köttinnehållet, utan hänsyn till att grisen riskerar att dö stressdöden under transporten. Nötkreatursrasen Belgisk Blå är ett annat bra exempel där stora muskler och högt slaktutbyte har gett många negativa effekter. Kockarna hos Bocuse d´or har också förkastat köttkvaliteten hos Belgisk Blå Vit.
Vad har hänt med mjölkens sammansättning när avkastningen har ökat dramatiskt under de senste 50 åren genom avel och anpassad utfodring? Kan någon ge mig fakta. Snabb tillväxt har ökat risken för benproblem hos kyckling, men har köttets näringsinnehåll förändrats?
Ät som en gris, sa vi på Scan en gång i tiden, när vi marknadsförde all den kunskap och expertis som skräddarsydde fodret till växande grisar efter grisens behov. Bara spannmål har aldrig räckt utan det har krävts total balans mellan nödvändiga aminosyror, mineraler och vitaminer till den snabbväxande grisen. När jag slutade på foderavdelningen på Lantmännen på 70-talet gjorde jag försök med kycklingar där jag balanserade natrium- och kalium- joner i fodret. Ett exempel på att vi kan mer och gör mer kring djurens behov av näringsämnen än människors.
Och så det här med den gamla kunskapen om nödvändigheten av en bra växtföljd för att undvika utarmning av jorden och växtsjukdomar. Inom djurhållningen talar vi med enfas om vikten av förebyggande åtgärder, för att minska användingen av läkemedel, främst antibiotika. Motsvarande resonemang måste föras inom växtodlingen. Att göra sig helt beroende av glyfosfat för att spruta bort alla ogräs, känns fel och inte uthålligt i längden. Det är bl a därför jag är motståndare till herbicidresistenta grödor. Växtföljd är ett bland flera medel för ökad hållbarhet.