Var finns det politiska ansvaret för att möta medborgarnas krav på säker och regionalt producerad mat? I region Siljan har politikerna i ett antal kommuner fastställt villkor för offentlig upphandling, som utestängt lokala producenter exempelvis Siljans Chark. Jag förstår upprördheten från medborgarna. Politikerna kan möta sina kommuninnevånarnas önskemål – om man bara vill.”Några hundra bönder kring Siljan har ju tidigare levererat det kött som skolungarna och andra med god aptit satt tänderna i. Och inte bara det: Dessa djur som bor och lever i Dalarna (de är innevånare i länet också dom) har medverkat till att hålla landskapet öppet, kort sagt varit underbara kor och grisar som gjort sin insats för att hålla bygderna levande och därmed till och med dra turister till de vackra trakterna. På sikt hotas således silurringens alla vackra hagar av en häpnadsväckande dum upphandlingspolitik.” så skriver Göran Greider i Dalademokraten.
Kravet på en leverantör med fullt sortiment var ett av skälen till att man missade uppdraget.
Nu sägs det i Land Lantbruk att Siljans Chark själva schabblade bort ordern till kommunerna genom att inte söka sig underleverantörer, men enligt region Siljan, var Siljans Charks anbud också för dyrt.
Jag blir som Göran Greider både upprörd och besviken. Kommunerna i Siljansregionen är ett exempel på hur den offentliga upphandlingen inte används för att tillgodose kommuninnevånarnas krav. Det är en fråga om politisk prioritering att utnyttja de möjligheter som finns i lagen om offentlig upphandling för att medverka till att uppfylla andra samhällspolitiska mål. Jag menar en utveckling mot de svenska miljömålen och att värna en hållbar utveckling. Jag har tidigare skrivit om de nya kriterier som finns i det s. k. EKU-verktyget, som gör det möjligt att ställa krav på såväl livsmedelsäkerhet, djurskydd som miljö. Billig mat kan bli en dyr affär, precis som Livsmedelsarbetarnas bok anger. Som politikerna agerat i Siljansregionen spär man på politikerföraktet.