Det är bra att tidningen ATL aktualiserar frågan kring Belgisk Blå. Vi är många som säger nej till Belgisk Blå – av etiska skäl, av djurskyddsskäl och av djurhälsoskäl. Det finns gränser för vad vi får göra med våra djur när det gäller avel för hög produktion. Djurskyddet säger nej, konsumenterna säger nej, mejeriföreningarna säger nej, de flesta slakterier säger nej och Svenskt Sigill kvalitetssäkrar sitt nej. Däremot kan svensk lagstiftningen inte säja nej på grund av att EG förbjuder Sverige att säja nej till tjurar godkända i annat EU-land. Nu är det upp till oss konsumenter att kräva av slakterierna att få veta vad vi äter. Men glöm inte, att mycket av det kött vi importerar till Sverige kan bygga på korsningar med Belgisk Blå.
Aveln av Belgisk Blå bygger på att man utnyttjar ett arvsanlag (gen) som ger dubbla lårmuskler och därför mycket kött på slaktkroppen, men genen ger också en mängd ärftliga defekter. De renrasiga djuren kan inte kalva normalt eftersom kalven är för stor för det trånga bäckenet och den stora muskelmassan ger tillbakabildade inre organ. Kor av renrasig Belgisk Blå förlöses regelmässigt med kejsarsnitt. Belgisk Blå, med ursprung i Belgien, är avlad för så mycket kött på kroppen som möjligt utan hänsyn till ärftliga defekter. Den avel som fått fram nötkreatur som Belgisk Blå, står helt i strid med svenska värderingar.
Den oberoende kontrollen av Sigillcertifierade gårdar garanterar att kravet på förbud mot Belgisk Blå efterlevs. Svenskt Sigill som kvalitetsmärke bygger på att gården är certifierad. Certifiering innebär att gården fyller ett antal kriterier, som ingår standarden och som kontrolleras regelbundet av ett oberoende kontrollorgan. I Svenskt Sigills standard ingår att tjurar av Belgisk Blå eller sperma från Belgisk Blå inte får användas för att betäcka kvigor eller kor på gården. Avkommor till Belgisk Blå får inte heller användas för köttproduktion . Djurägaren måste dokumentera att man följer reglerna.
Köttrasen Belgisk Blå lyftes fram av Marit Paulsen och hennes Sture i boken ”Europa och djuren 1993”. Förordet var skrivet av Astrid Lindgren. Marit beskrev många av avarterna i europeisk djurhållning, där Belgisk Blå var ett av exemplen. EU-medlemskapet närmade sig och det blev tydligt att det fanns skillnader i hur djuren föddes upp i Sverige och i övriga Europa. LRF tog 1996 initiativ till ett gemensamt uttalande från konsumenter, bönder, djurskyddsorganisationer, veterinärer, slakterier och mejerier att säja nej till Belgisk Blå. Även jordbruksministern Margareta Winberg sa ett tydligt Nej. Men EG-domstolen tillät inte Sverige att säga nej till import av djur eller sperma efter tjurar, som är godkända i andra EU-länder. Det skedde en viss import av djur och sperma till Sverige i slutet av 1996 och framåt. Men samtliga seriösa slakterier och samtliga mejeriföreningar har sagt nej både till att slakta Belgisk Blå och korsningar efter Belgisk Blå eller att djur eller sperma kommer in svenska mjölkbesättningar. Det kan finnas importerat och svenskt kött från Belgisk Blå-korsningar i svenska livsmedelbutiker. Jag har i flera år frågat myndigheter och branschen om man har koll på läget, men aldrig fått något bra svar. Därför vill jag ge en eloge till ATL, som lyfter i frågan och ger oss bättre koll på vad som är på gång.