En massiv kritik framfördes för ca fem år sedan, när svenska mjökproducenter skickade sina kalvar för uppfödning till Holland. Det var inte bara de långa transporterna, utan också uppfödningsförhållandena i Holland som kritiserades. ICA och KF avstod från import av kalvkött från Holland efter det massmediadrev som uppstod som en effekt av kalvexporten. Men nu har vi glömt. Det säljs hollänskt kalvkött överallt i svenska butiker. Har uppfödningsförhållandena förbättrats – knappast. Fortfarande åker mängder av kalvar långa sträckor inom Europa till kalvproducerande länder som Holland, Frankrike och Italien. Det finns fortfarande stora problem i den intensiva kalvuppfödningen.
Den intensiva gödkalvsuppfödningen inom EU har länge varit utsatt för hård kritik. I Sverige tog vi redan på tidigt 80-talet avstånd från den extrema gödkalvproduktionen där kalvarna stod i trånga bås där de inte kunde vända sig och där utfodringen gav upphov till blodbrist hos kalvarna, så att man skulle få det eftersträvade vita kalvköttet. I huvudsak fick kalvarna mjölkersättningspulver och inget grovfoder.
Djurskyddsdirektivet för kalv antogs inom EU 1991 för att komma till rätta med de värsta problemen inom den intensiva kalvuppfödningen. En vetenskaplig rapport kring djurskyddsproblem i uppfödningen kom 1995 och låg till grund för ytterligare en ändring i direktivet 1997. I direktivet ställs krav på att kalvarnas från 8 veckors ålder ska hållas i grupp eftersom kalvar är sociala flockdjur. Det blev nya utrymmeskrav och för att motverka blodbrist, infördes krav på hemoglobinvärden i blodet över en viss nivå. Det nya direktivet ska följas av alla från och med den 1 januari 2007.
Den vetenskapliga panelen för djurhälsa och djurskydd inom livsmedelsäkerhetsmyndigheten i EU (EFSA)har i sin rapport kartlagt och rangordnat risker för problem, vilket är ett nytt och intressant angreppssätt. De största riskerna är att kalven inte får tillräckligt med råmjölk, olämplig ventilation i kalvstallarna, smittämnen som ger lungproblem och diarré, att man kontinuerligt tillför nya kalvar i stallet utan att tömma detta och göra rent och sist men inte minst risken för sjukdomsproblem när man blandar djur från olika gårdar och olika länder med olika smittor, som sprider sig mellan djuren. Den vetenskapliga panelen har också konstaterat att hemoglobinvärdena i gällande direktiv är för lågt satta, för att minimera risken för blodbrist.
De långa transporterna av kalvarna är också ett problem. Innan BSE (galna kosjuke)- krisen 1996 exporterades 450 000 kalvar från Storbritannien till andra EU-länder som Italien, Frankrike och Holland. Eftersom det brittiska exportstoppet nu är hävt för djur och nötkött kommer transporterna över Engelska kanalen sannolikt komma igång igen. Transporten av unga kalvar långa sträckor med blandning av djur från olika gårdar, innebär risk för hög sjuklighet med hög antibiotikaförbrukning. Detta var bland annat argumenten för att många krafter verkade för att stoppa den svenska exporten av kalvar till Holland i början av 2000-talet. Som mest exporterade Sverige 13000 kalvar 2000. Exporten upphörde 2002.
Kalvuppfödning som bygger på kalvar som kommer från mjölkproduktionen är ett problem. De stora kalvproducerande länderna, Holland, Frankrike, Italien med stora besättningar hämtar sina kalvar från hela EU, vilket exemplet från Storbritannien visar.
En kalvuppfödning med god djuromsorg bygger på att kalven stannar kvar på gården där den är född, får dia eller utfodras med en begränsad mängd helmjölk så att den betar eller äter hö.
En kommentar
går tziit