Djurskyddsmyndigheten föreslår stopp för nybyggnation av ladugårdar för uppbundna kor. Djurskyddslagen 1988 släppte loss grisarna och hönsen, men av oförklarliga skäl tilläts korna stå på samma båspall större delen av året. En debatt i slutet av 90-talet dödades med argument som: ”Det finns dåliga lösdriftsystem”. Även EU:s krav på lösgående djur i ekologisk mjölkproduktion väckte motstånd då. Nu gäller det att bygga rätt, så att korna får en god miljö, en bra tillsyn och att smittskyddet fungerar.
En ladugård med rena, blanka och uppbundna kor på rad och gott om strö på båspallen ser prydligt och tilltalande ut. Och visst finns det fördelar med att ha nära kontakt med kon flera gånger om dagen. Men vilken varelse på fyra (eller två) ben mår bra av att bara stå och ligga minst 8 månader per år. Från Djurskyddet brukar man demonstrera hönans begränsade livsmiljö, genom att visa upp ett A4-ark. Monica Andersson vinnare av Guldtackan (Lands och Scans djuromsorgspris) i slutet på 80-talet visade upp samma A4- ark och sa att kon i dagens stallar för uppbundna kor har, relativt hönan, ändå mindre yta att vistats på.
Vem vet, vilka skälen var, att den som skrev den svenska djurskyddslagen 1987-88 inte ville släppa loss korna. Kanske ville han skydda Sveriges mjölkbönder mot för stora förändringar? Det fick räcka med sommarbete, som Astrid Lindgren krävde. Klart är att i Astrids Lindgrens värld fanns inga lösdriftssystem för kor. Och visst finns det dåliga lösdriftsystem och många problem kvar att lösa för att korna ska ha en optimal miljö. Att titta in i lösdriftsladugård är inte alltid särskilt njutningsbart. Det är ofta ganska kladdigt och skitigt på spaltgolv och i drivgångar. Beteskravet löses ibland genom att man har dörr öppen till en fålla utanför.
När frågan kom upp till debatt i slutet av 90 – talet tog branschorganisationen Svensk Mjölk ställning och förordade lösdrift vid nybyggnation (det som nu föreslås i djurskyddsföreskrifterna). LRF teg ihjäl frågan.