Klimatfrågan har mycket fokuserats på transporternas miljöbelastning. Det är inte av protektionistiska skäl det har känts fel att frakta livsmedel jorden runt, speciellt när vi har motsvarande livsmedel producerade på hemmaplan. De, som inte tycker det rätt att äta kött, ser dock möjligheten att hänga ut köttets, läs kornas, bidrag till växthusgaserna. Idisslarnas pruttar och rapar är inte ett försumbart bidrag, men en minskning av antalet idisslare skulle allvarligt motverka Sveriges miljömål kring den biologiska mångfalden och ett rikt odlingslandskap, där bristen på betande djur i Sverige är ett stort problem.
Det finns många områden där det finns målkonflikter. Det är inte sällan djurskydd och miljöhänsyn kan hamna i konflikt med livsmedelsäkerheten eller att djurskydd och miljö verkar åt olika håll. När det gäller nötkreaturens kväveutsläpp och utsöndring av metan, så måste det vägas mot det stora värdet av att bevara naturbetesmarker i hela Sverige. Enligt Naturvårdsverket (1997) krävdes det 270 000 dikor (då fanns 160 000 dikor) för att klara hävden av arealen. Boskapen i Brasilien gynnar knappast den svenska biologiska mångfalden, utan kan snarare vara ett hot mot den brasilianska savannen eller regnskogen. Det fanns skäl för att regeringens utredare Stefan Edman slog ett kraftfullt slag för svensk Pampas-biff i sin rapport"Biffen, Bilen och Bostaden (SOU 2005:51).
Klimatfrågan gynnar det regionalt och lokalt producerade. Även om exemplet med svenska växthustomater kontra kanariska frilandstomater ständigt dyker upp som exemplet på motsatsen. Men det finns kanske annat som talar för svenskodlat exempelvis vår restriktiva syn på bekämpningsmedel och vår möjlighet att påverka. Det måste vara en utmaning för svenska växthusägarna att finna alternativa energikällor.