Så skulle Astrid Lindgren ha sagt om hon levat och sett enmansutredarens Bo Jonsons förslag att privatisera de statliga distriktsveterinärerna. Astrid och Marit Paulsen värnade de svenska distriktsveterinärerna, som garanter för smittskydd och djurskydd. I något slags behov av vara obstinat eller av politisk tillvändhet (vad vet jag) har utredaren kört över större delen av sin expertgrupp och kommit med ett helt eget förslag. Det finns säkert mycket att förbättra utifrån dagens situation inom den veterinära fältverksamheten, men det skulle vara olyckligt om man slog sönder något som har betydande fördelar för det svenska djurskyddet och smittskyddet.
Det finns mer att förlora än vinna på en privatisering av den statliga distriktsveterinärorganisationen. Det känns rätt att staten tar ett påtagligt ansvar för att vi har god beredskap från smittskyddssynpunkt och kan vara en viktig aktör i djurskyddsarbetet. Flera fall av epizootiutbrott har visat hur viktigt det är att ha en kår av statliga veterinärer, som direkt kan finnas på plats för att gripa in utan onödig byråkrati för att rekrytera privata veterinärer. Senast var det fågelinfluensan förra året och tidigare har det varit utbrott av salmonella eller Newcastle disease hos höns. Enligt utredaren ska införas någon form av skyldighet för de privata veterinärerna behandla sjuka och skadade djur av djurskyddsskäl Det verkar som en mycket bräcklig lösning. Var går gränsen för att veterinärerna ska vara skyldiga att ställ upp.
Mycket av dagens motsättningar inom veterinärkåren har sin upprinnelse i tidigare generaldirektören för Jordbruksverket Svante Englunds kanske något burdusa tag när det gällde organisationen av distriktsveterinärorganisationen (DVO) 1995 – 1996. Då hoppade ett nittiotal distriktsveterinärer av och blev privatpraktiserande. Vi har haft flera av år av diskussioner och konflikter. För några år sedan tillsatte jordbruksdepartementet en arbetsgrupp som tittade över möjligheter till förbättringar när det gällde den veterinära fältverksamheten. Den kom med flera förslag till förbättringar bl a när det gällde jourverksamheten och möjligheter för privata veterinärer att få ”utnyttja” medel till avlägset boende djurägare. Detta var ett sätt att lösa upp en del av tvistefrågorna. Det finns säkert en hel del mer att göra för att få en bättre fungerande fältverksamhet.
Jag anser att ett fåtal högljudda privata veterinärer har fått alldeles för mycket utrymme i debatten. Det ska finnas mycket starka skäl för att slå sönder en modell med statligt anställda veterinärer, som en trygghet och säkerhet. Om man tittar på hur veterinärverksamheten ser ut i andra länder, så är det många som är avundsjuka på Sverige med all rätt.