Närproducerade livsmedel är för mig svenska. För närhet är inte bara avstånd i kilometer. Det är också trygghet, relationer och värderingar. Jag har inga problem med att argumentera mot de, som spydigt hävdar att dansk kan vara närmare och därmed miljövänligare än svenskt för en skåning. Det skiljer sig inom många områden i värderingar och livsmedelsäkerhet mellan Sverige och Danmark. Det är bl a därför vi kan tala om mer värde i svensk mat.
I klimatdebatten blir närproducerat positivt, eftersom det innebär kortare transporter. Tanken går till djur som uppfötts och slaktats i regionen eller grönsaker och frukt, som odlats och skördats i hemlandskapet. En förutsättning är dock att livsmedlen inte tar omvägen flera hundra mil för att utnyttja billig arbetskraft i ett annat land. Skräckexemplet är den norskodlade frysta laxen, som fileas och packas i Findus fabrik i Thailand, för att sedan hamna hos ICA i Sverige. Scan tillverkar sin svenska bacon i Polen av det skälet att de polska styckarna är både billigare och mer väldresserade (citat Åke Modig som VD för Scan) än svenska. Arbetsmiljöverket vill att de svenska styckarna ska ha en bättre arbetsmiljö. Det blir för dyrt – bättre att flytta slakten till ett annat land med mindre arbetsmiljöambitioner hotade Hampe Mobärg (f d informationschef på Scan).
Till och med KO kan inte låta bli att ifrågasätta att svenskodlat alltid är miljövänligare än danskt för en person som är bosatt i Skåne. Detta framförs i KO:s tre sidors svar på Svenskt Sigills yttrande över KO-anmälan av Sigills stortavlekampanj förra året. Eftersom Svenskt Sigill är ett kvalitetsmärke och inte ett miljömärke, kan man fråga sig om det är juridiskt relevant att KO ger uttryck för sitt personliga tyckande i miljöfrågor. För övrigt är ju miljöfrågor så mycket mer än transportavstånd. Och svenska miljömål måste uppfyllas i Sverige inte i Danmark.