Under Almedalsveckan presenterades PRO:s traditionella prisundersökning över livsmedelspriserna i handeln i olika delar av landet. En annan nyhet i sommar var Socialstyrelsens studie av stora skillnader i matkostnaderna i äldrevården mellan kommunerna. I båda studierna saknades ett resonemang kring vad man får för pengarna. Är det verkligen så att Nacka kommun, som var bland de dyraste i landet serverar sina åldringar samma mat, som Uppsala, som hade lägst matkostnader i sin åldringsvård.
Nu behöver inte bra mat vara dyrare än sämre kosthållning. Det har jag fått klart för mig, när jag mött och lyssnat till offentliga upphandlare vid flera seminarier under året. Engagemang, bra planering, god kunskap och säsongsanpassning kan vara vägar till bra mat till rimliga priser i den offentliga sektorn. Det retar mig, att man när man redovisar studier kring prisjämförelser, aldrig tar upp kvalitetsaspekterna. PRO:s prisstudie har säkert en positiv effekt när det gäller att sätta press på handeln, men en ensidig fokusering på pris är beklagligt. Man kan hoppas att PRO förstår att ett ensidigt tjat om låga priser leder till sämre kvalitet.
Gudskelov har övrig debatt om livsmedlens kvalitet lett till att helt andra frågor fokuseras inom handeln för närvarande. Man vill stödja såväl småskaligt som närproducerat. Artikelserien i Svenska Dagbladet i sommar avspeglar ett stort intresse kring ursprung, svenskt, ekologiskt, unikt och småskaligt. Förra konsumentministern Ann-Christin Nykvist började sin karriär med att ensidigt prata pris och konkurrens, men slutade med att betona ”prisvärt” och svenska mervärden. Vem av ministrarna har tagit över den staffetpinnen?