Världsnaturfondens, WWF:s, tillspetsade kritik mot jordbrukets miljöförstöring har med rätta väckt en del upprörda känslor. Det är billigt, att som i WWF:s annons, hänvisa till EU:s jordbrukspolitik, som om den inte alls har förändrats sedan 90-talet. Mig veterligt har WWF god nytta av EU:s miljöstöd för att hjälpa till att hålla svenska naturbetesmarker öppna. Jag blir också lite ledsen när jag läser att WWF:s nya ordförandes Lasses Gustavssons jämställer svenska bönder med prinsessan på ärten. Sveriges bönder behöver inte bara kritik utan också uppmuntran i sitt viktiga miljöarbete.
Det finns paralleller till det ambitiösa djuromsorgsarbete som lantbruksnäringen drev på 80 – 90-talet. Jag tänker på Scans djuromsorgsprogram, Fågelbranschens motsvarande och mejeriernas kvalitetsprogram. När vi kände att vi kommit igång ordentligt och började få bönderna med på spåret, kunde inte Astrid Lindgrens vapendragare Kristina Forslund i Expressen låta bli att ge näringen en rejäl känga och tala om alla djurskyddsproblem, som fanns i svenskt lantbruk. Många bönder kände det som tröstlöst att försöka, när man bara fick kritik och ingen uppmuntran. Jag framförde detta också till Kristina Forslund.
Ett av budskapen i Scans djuromsorgskampanj var: Allt är inte bra, men vi anstränger oss för att förbättra”. Detta innebar då ett systemskifte, eftersom attityden från bondehåll innan dess var att kritiken från djurskyddshåll var oberättigad och osaklig och möttes med en försvarsattityd. Och visst är det viktigt att lantbruket inte sätter sig i försvarsställning. Men jag menar, att ska man få människor att röra sig i rätt riktning, måste man i det här fallet ge bönderna en eloge för vad som gjorts och på rätt sätt stimulera till fortsatta satsningar. Mest effekt får man givetvis när den som ska vidta åtgärder har kunskap, insikt och motivation.