Ena dagen är vattnet i viken osedvanligt klart. Nästa dag ligger mängder av gula stråk över Ingaröfjärden och går ända in i Bergviken. Något som var helt otänkbart för 10 år sedan, har blivit en realitet på 2000-talet. Hjälplösheten och frustrationen – vad gör vi för fel och vad kan jag själv göra.
Jag läser på LRFs hemsida om svenskt lantbruks miljöarbete för att rädda Östersjön. Som jag skrev i tidigare artikel, så tycker jag Sveriges bönder ska ha berättigat beröm för sina insatser. Men vad kan förmå alla krafter att verka i rätt riktning. Vad kan förmå de många båtägarna, som släpper ut sina toaletter rakt ut i sjön att utnyttja alla Skärgårdsstiftelsens toaletter som finns i Stockholms skärgård. Man möts ofta av argumentet att det finns värre bovar än båttoaletter, visst, men det går att leva utan toalett ombord (fråga mig). Det går att också att gödsla ute i naturen utan att sprida äckliga toalettpapper längs stigarna. Använd spade. Jag försöker medvetet bidra till att minska näringsläckaget i skärgården. Jag utnyttjar vår urin som växtnäring och använder bara bra miljöval som tvättmedel. Det gäller att inte ge upp, fastän situationen känns hopplös, när vattnet i fjärden ser ut som Gud hällt ut ärtsoppa från Nämndöfjärden mot Saltsjöbaden.