Efter att finsk bondeägd slaktindustri tillåtit import av gentekniskt förändrade fodermedel (GMO), uppstod en intensiv debatt i Finland i sommar. I Finland utreds nu frivillig märkning av kött från djur som utfodrats med GMO-soja. Finska bondeorganisationen är positiv. I Sverige har frågan drivits av Sveriges Konsumenter och Matvalet men bondenäringen (köttbranschen?) vill inte märka. Jag är som konsument inte rädd för gener i maten, men vill välja bort odlingen av GMO av många skäl. Idag är det bara Svenskt Sigill och KRAV som är tydliga med att säga nej till GMO.
Green peace samlade in en miljon underskrifter med krav om märkning av kött från djur som utfodrats GMO-foder. Inte oväntat svarade EFSA, EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet, att detta inte kunde motiveras av livsmedelssäkerhetsskäl. Hörde att en representant från svenska livsmedelsverket ansåg att de som drev frågan om märkning var en minoritet aktivister. På liknande sätt uttryckte sig Marcus H Borgström chef för HK Scan i Finland. Det bådar inte gott när HKScan inte vill lyssna på en bred opinion. Jag tror inte att organisationen Sveriges Konsumenter, med miljontals medlemmar eller Naturskyddsföreningen anser sig representera ett gäng aktivister.
Det handlar inte om gener i maten. Det handlar om att kunna välja bort en odling av GMO-grödor. Herbicidresistens med koppling mellan kemikalieindustri och utsäde är ingen höjdare. Jag har inte blivit övertygad om att det inte finns risk för spridning av motståndskraften mot glyfosfat till ogräs. Mitt arbete med antibiotika och resistens gör att jag oroas över att ett ogräspreparat får alltför stor användning – försiktighetsprincipen med andra ord. Scan ville på sin tid inte berätta om sitt krav på GMO-frihet. Och vill man inte berätta så kan man självfallet inte begära att man får mer betalt. Att Arla inte kan berätta om sin GMO-frihet i Sverige förstår jag. Övriga mejerier kan till stor del luta sig mot att Sigill-certifiering respektive märkning innebär nej till GMO.