Inrättandet av EFSA (European Food Safety Authority) har varit gynnsamt när det gäller vetenskapligt underbyggda rapporter kring djurskydd, djurhälsa och zoonoser. Men det räcker inte för att få genomslag i ministerrådet. Nu är det 27 jordbruksministrar som ska enas om lagstiftning inom EU. I en röstning i ministerrådet kan stödet från landets bönder och djurproducenter vara viktigare än nya tvingande djurskydds – och djurhälsoregler. Och var finns den svenska regeringen och hur driver LRF dessa viktiga frågor från svensk synpunkt.
I en artikel i tidningen Svensk Gris(november 2007) uttrycker professor Martin Wierup en stark tilltro till de processer som nu pågår inom EU. ”Kraftfull EU-satsning på djurhälsa och djurskydd” är rubriken. Man har genomfört mycket i det som fanns i Vitboken om livsmedelssäkerhet, från år 2000 och har antagit handlingsplaner för såväl djurhälsa som djurskydd. Han betonar också EFSA:s (European Food Safety Authority) viktiga roll när det gäller att göra riskbaserade studier avseende djurskydd, djursjukdomar och zoonoser. Mycket verkar gå svensk väg. Men det är nog bara delvis sant.
Jag stöder Martin Wierup fullt, när han talar om behovet av, att vi har svensk kompetens på plats för medverka i processen. Däremot är flera än jag, inte lika övertygade om att EFSAs rapporter är tillräckliga för att komma framåt när det gäller exempelvis djurskydds- och djurhälsofrågor. Åtgärderna inom Vitboken genomfördes av EU 15 (femton medlemsländer) och i ett helt annat politiskt klimat än idag år 2008. Politikernas roll är allt annat än överspelad. I slutändan är det 27 jordbruksministrar, som i ministerrådet ska fatta beslut om nya bättre förordningar och direktiv.
Eurogroup for Animals (den europeiska djurskyddsorganisationen) konstaterar med uppgivenhet att det blir allt svårare att få till stånd en bra lagstiftning. Titta bara på kycklingdirektivet, som urvattnades till oigenkännlighet i ministerrådet. Därför måste vi även i fortsättningen ha med oss politikerna. Signalerna från Jordbruksdepartementet när det gäller att se till att Sverige får behålla frihet (tilläggsgarantier) från viktiga djursjukdomar som PRRS på gris och Paratuberkulos hos nötkreatur är inte särskilt lugnande. En fråga där vi i Sverige verkar vara överens, är att vi inte vill ha in genen för muskelhypertrofi (”Belgisk Blå-genen”) bland svenska nötkreatur. Men där verkar det som om EU-kommissionen än en gång vill köra över Sverige och inte acceptera att vi förbjuder avel, med djur som bär genen.
Och var finns LRF när det gäller påverkan på svenska politiker och EU-parlamentariker? Läggs all LRF-energi på förenklingar och på att lätta den administrativa bördan för svenska bönder? Det borde vara av stort intresse för LRF att höja djurskydds – och djurhälsonivån i övriga medlemsländer.