Den satte sig på taket till fågelfröhuset – självklart för att här fanns födan, mesar och finkar. Kanske ingen märkvärdig händelse för många, men unik för mig. Har aldrig sett en levande sparvhök förr. En slags hopp om att den biologiska mångfalden finns och att man fortfarande kan få nya naturupplevelser på 2000-talet som inte fanns på 50 – 60-talet.
Jag skriver många av mina bloggartiklar ute på Ingarö. Sitter vid de stora fönstren nära naturen och med utsikt över Bergviken. Fågelfröhuset finns på verandan två meter från skrivpulpeten. Skrivpulpeten har jag en speciell relation till. Den är inköpt på auktion på Margareta von Rosens Sundby herrgård på Ornö. Där ordnades en festlig bondauktion till förmån för ”Rädda världens barn” en varm julidag 2006. Min sonhustru var del av projektet.
Sparvhöken, enligt fågelboken en hona, landar och sitter en halv minut och tittar på mig. Talgoxar, tofsmesar, grönfinkar och nötväckor är som bortblåsta. Tanken far till Naturskyddsföreningens pilgrimsfalk. Höken blir en slags symbol för att den sista länken i näringskedjan har överlevt.
Ingarö tillhör Stockholms innerskärgård (översvämmad skog enligt Göteborgarna) och nämns i Taubes ”Kom i min famn”. Mycket är annorlunda nu, mot när jag som barn växte upp på Ingarö. Då fanns ejdrar bara i ytterskärgården liksom knipor och viggar. Inne hos oss i innerskärgården dominerade skrakar och änder. Dessa har nu ersatts av ejdrar i stora mängder, svanar och knipor. Jag såg för några år sedan sammanlagt elva havsörnar på en ornitologisk fågelutflykt med båten Josehine i Stockholms ytterskärgård. Det var något som jag aldrig upplevt i min barndom. Det fanns inga rådjur på 50 – 60 – talet i skärgården och nu ser man rådjur var och varannan dag. Men jag saknar ekorrarna och då har jag ändå en hel sluttning med hassel. Fästningarna kunde räknas till en handfull per sommar, jämfört med de senaste somrarna då man kunde hitta nästan lika många per dag. Och det är väl en utveckling som skrämmer, som en effekt av temperaturhöjningen. Och de spanska skogsniglarna kan man ju gärna vara utan.
En kommentar
Hej!
Ingarö är för evigt i mitt hjärta!
Trots att mamma kom från Porjus i Norrbotten krävde hon att få vila
på Ingarö kyrkogård…
Vi ungar växte upp med Hanskrokas soliga somrar på 70-talet.
Numera bor jag i Högdalen söder om stan, men hälsar regelbundet på syrran som tagit över ”sommarstugan”.
Vad beträffar djurlivet kan jag bara bekräfta dina iakttagelser. Fiskar regelbundet och får rikligt med gädda och abborre. När jag var liten såg jag heller aldrig korp och havsörn som man numera kan se ibland, åtminstone vid Björkvik. Det är nog sämre ställt i ytterskärgården, fiskar på Ornö en gång om året hos brorsan, men har inte fått ett enda hugg de senaste tre somrarna!
Ha det så bra! Hej!