Även om jag befinner mig 30 minuter från Slussen är dagarna fulla med naturdramatik. En duvhök flyger in i rutan, en snok tar huspaddan och ekorren väsnas argt när ormvråken anfaller. Råbocken skäller argt, när han känner sig tvungen att flytta på sig, när jag kommer och stör på hundpromenaden. Och rävens med sin långa lampborste till svans flyter över vägen.
Jag har skrivit om det förut, men med över 60 års perspektiv ser jag fler djurarter på Ingarö än någonsin förr. Det är inte bara rådjuren som ökat ofantligt. Skogsduvorna som var en raritet för några år sedan kuttrar nu ihärdigt var och varannan dag. Jag möter en hjorthind i dungen vid korsvägen. Den står på samma ställe flera dagar i rad när man kör förbi. Bland rovfåglarna såg man förr bara ett enstaka ormvråkspar och nu kommer det fler och de får också sällskap av duv – och sparvhök (vinterns upplevelse kring fågelbordet). Det var sannolikt grävlingen som grävde upp ett jordhumlebo. Men jag vet fortfarande inte vilket djur det som var som ylade/gnydde på nätterna under försommaren. Kanske någon kan hjälpa mig.
Att öppna dörren till vedbon och få bevittna en meterlång snok svälja min huspadda, är jobbigt. Halva paddan är inne i gapet och bakbenen sprattlar. Kan man göra något för att rädda paddan. Nästa gång jag öppnar dörren, liknar snoken en slang med en avlång boll på mitten. Man lär ska kunna peta på ormen, för att få den släppa, men det är så dags nu.
Men det är klart att det förekommer variationer. Ejdrarna var väsentligt färre i år och med få ungar. Jag saknar också hackspettarna, Jag som erbjuder så många bra, stora och torra aspar. När jag testade att meta häromdagen nappade en mört och inte en abborre. Men jag har sett många abborrar under båtarna. Vad ska med naturfilm till när man har det ”live” omkring sig. Och förresten när det regnar och man vill se på TV, fungerar inte parabolen.