I regeringens direktiv till översyn av djurskyddslagstiftningen finns flera viktiga prioriterade frågor som övergivna djur, läs katter, djurskyddsproblem i aveln, djur i tävlingssammanhang, sexuellt utnyttjande av djur m m. Men frågan är om inte den huvudsakliga drivkraften är näringens krav på mer flexibilitet och mer målstyrning än detaljstyrning. Åter framförs stora förväntningar på EU-projektet Welfare Qualitys arbete med djurvälfärdsindikatorer, som en del av lösningen. Men lyssnar man på djurskyddsprofessor Linda Keeling, så ersätter indikatorer inte kraven på en god djurmiljö. Grundläggande måste vara, som sägs i direktivet, att utgå från de enskilda djurens behov samt att verka förebyggande.
För Djurskyddet Sverige som i flera år har drivit frågan kring problemet kring herrelösa katter, är detta en seger. År 2007 samlades in 109 000 namnunderskrifter med krav på märkning och registrering av katter. Jag kommer ihåg Eskil Erlandssons kommentar vid vårt möte i Almedalen 2007 ”Polisen har viktigare uppgifter än att jaga katter”. Det är också en seger för djurskyddsorganisationerna att avarterna inom hundaveln, spödrivning inom travsporten och sexuellt utnyttjande tas upp till behandling.
Men inte oväntat är det huvudsakliga skälet till översynen, kritik över djurskyddsföreskrifternas detaljreglering. I direktivet görs jämförelse med livsmedelslagstiftningen där målstyrning har gett möjlighet till individuella lösningar och anpassningar. Frågan är vilket utrymme hönsen hade fått om man bara arbetat med funktionskraven sittpinne, rede och sandbad. Sedan påpekas alldeles riktigt, behovet av att systemet måste vara förutsägbart och rättssäkert.
Vidare ses paragraf fyras formulering kring naturligt beteende som något av ett problem. Det kanske är bra att man förtydligar, men jag kan inte se att de exempel som formulerades 1988 i djurskyddsförordningen kan ifrågasättas. D v s kraven att mjölkkor sommartid ska gå på bete, grisar ska gå lösa, att grisar och kalvar ska ha tillgång till halm eller motsvarande och höns ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad. Det man kan vara kritisk till, är att man inte då vågade kräva att även korna skulle få motion och gå lösa.
Det blir en mastodontuppgift för utredaren att först göra en nulägesanalys och probleminventering och sedan ta fram lösningar på alla dessa problem i förslag till ny djurskyddslag, förordning och även föreskrifter. Och frågan är vem som åtar sig detta ”självmordsuppdrag”. Jag förutsätter att det inte blir Gerhard Larsson.