Det är kärnfrågan i paret Espings bok ”Monsterbiff till middag”. Det är många som jag, som vill det – kunna äta svenskt kött med gott samvete. Boken är intressant, nästan lite spännande, kommer inte med några grava avslöjanden, men ställer relevanta frågor. Ger bönderna och LRF en bild av svensk djuromsorg som inte stämmer? Vart är vi på väg? Boken behandlar djurskyddsproblem hos svenska kor, kycklingar, kalkoner och grisar och skit på några svenska slakterier. Att nötkreatursrasen Belgisk Blå smyger sig in i svensk köttproduktion är helt oacceptabelt. Svårigheterna med kalkonuppfödning var för mig med flera en nyhet. Fakta kan inte ifrågasättas men det är en värderingsfråga, vad som inte är förhandlingsbart från djuromsorgssynpunkt och vad som vi kanske måste acceptera för att behålla svenskt kött i butikerna. Allt har ett pris. Alternativet, Ängavallen, som Espings föreslår blir onekligen dyrt.
Begreppet ”att äta kött med gott samvete”, myntades för min del av den engagerade riksdagskvinnan Birgitta Hambreus, när hon blev interjuvad av Scans tidning Omsorg i djurskötseln 1985. Och min känsla är att de frågor som Espings tar upp, har vi i Sverige jobbat med sedan början av 80-talet. Frågan är om vi har tappat motivation och drivkraft sedan dess? De värderingar som LRF, så klokt formulerade 2002 måste gälla fortfarande. Men tiderna har förändrats sedan 80 -90-talet. Då fanns ingen stor importkonkurrens och den svenska konsumtionen bestod till huvuddelen av svenskt kött och kyckling. Nu kan man med förtvivlan se att mer och mer av kött, kyckling och mejeriprodukter som konsumeras i Sverige är import. Den svenska produktionen backar år från år. Och dilemmat är, att ställer vi som konsumenter och djurskyddare för hårda krav, så konkurreras svenska bönder ut av billig import. Det gäller att hitta samförstånd mellan alla intressenter i livsmedelskedjan bönder, konsumenter, livsmedelsindustri, handel och beslutsfattare.
Några kommentarer på i boken berörda frågor. När det gäller svenska mjölkkor så har det varit extra stort tryck i betesfrågan. Svenskt Sigill gjorde en extrakontroll av efterlevnaden av beteskravet både 2008 och 2009. Aldrig har så många kor varit ute som sommaren 2009. Djurskyddet gjorde en framställan i frågan till Jordbruksverket i mars 2008 och fick ett bra svar. Jordbruksverkets djurskyddsråd ägnade sitt senaste möte åt Svensk Mjölks framställan om ökad flexibilitet i reglerna för bete. Det är inte säkert att det blir någon förändring. Vice ordförande i Arla Åke Hantoft talar om ”grön rastning” och att låta korna gå ut när de vill. Frågan är om man inte då missar en del av betets fördelar för kon exempelvis bättre klövhälsa.
Jag tillhör de, som tycker det var fegt att inte ställa krav på lösdrift för kor i samband med att den nya djurskyddslagen 1988 släppte loss suggorna och hönsen. När frågan kom upp igen på 90-talet vågade bara Svensk Mjölk ta ställning för lösdrift, inte LRF. Det intressanta är att även KRAV accepterar uppbundna kor. Argumenten från de ekologiska lantbrukarna var krystade. När det gäller hälsoaspekter på svenska mjölkkor, vet jag att Svensk Mjölk jobbar stenhårt med rådgivning och förebyggande djurhälsovård. Ca 19 % av korna behandlas med antibiotika mot mastit. Motsvarande siffra i Danmark är 45 %.
För kycklingproduktionen är benproblemen ett djurskyddsproblem. Inte minst gäller detta djurskyddsdiskussionerna på EU-nivå, där Kommissionen väntar på en rapport om genetik och djurvälfärd för kycklingar. Det är svårt att påverka jättelika hybridföretag som har hela världen som marknad. Kanske EU kan vara en stark påtryckare. Branschorganisationen Svensk Fågel har jobbat med frågan i flera år och kommit en bit på väg.
Vi var nog många som blev överraskade av kalkonuppfödningens svårigheter med kannibalismen och en kroppsform som förhindrar naturlig betäckning. I Sverige är näbbtrimning förbjudet och därför måste hitta andra lösningar för att förhindra att fåglarna hackar på varandra. Eftersom de verkar vara extremt ljuskänsliga, undrar jag hur man klarar kravet på fönster i djurstallar. Jag vet att man jobbar med frågorna, men utan tvekan står branschen inför utmaningar.
Och så var det Belgisk Blå. Jag visste att rasen var spridd och att slakterierna minst sagt slirat i sina tydliga policies att säga nej. Det var ju Tobjörn Esping som via wallraffande 2007 avslöjade slakteriernas vilja att ta emot Belgisk Blå-djur till slakt. Frågan är vad som hänt sedan dess. Har det blivit någon rättning i leden? Tar slakterierna och mejerierna sitt ansvar för att bönderna inte befattar sig med renrasiga djur och dess korsningar. Tveksamt tror jag. Hoppas jag blir positivt överraskad. I juni 2007 bildas Svenska Belgisk Blå föreningen. Ganska typiskt blir LRF-hataren Guy Allan Svensson (f d familjejordbrukarnas förening) ordförande. De skickade över sin folder till mig 2008. Går man in på hemsidan finns bara Belgisk Blå- kungen Roger Nilssons Grevagården djur där. Roger Nilsson flyttade ju till ett slott i Frankrike, så man frågar sig vad som nu händer med föreningen. Efter sina hialösa påhopp på mig på bloggen förra året, har det nu varit tyst.
6 kommentarer
Kalkonuppfödning
De problem anges i boken kring kalkon och hackning bygger på en studie som gjordes 2000-2002. Det var Jordbruksverket som uppdrog åt Sveriges Lantbruksuniversitet att göra studierna, där två olika beläggningsgrader jämfördes. Syftet var att insamla basdata inför en revision av djurskyddsföreskriften L100. Då det inte fanns så mycket information om avelskalkonerna, ville man utvärdera hur befintliga skrivningar i föreskrifterna fungerade och ta reda på mer om hur eventuella ändringar (i t.ex. beläggningsgrad) skulle påverka djuren.
Studien resulterade till att ingen höjning av beläggningsgraden i regelverket ändrades, eftersom resultaten definitivt inte visade att detta skulle vara problemfritt. Just den besättning där studierna genomfördes lades sedan ner, eftersom företaget som då genomförde kalkonsatsning sålde dåligt och behovet av avelsdjur därför inte blev så stort. Företaget driver idag ingen kalkonverksamhet.
Kalkoner har en mörkertid och dagtid får de ljus så mycket som möjligt eftersom man vill att de ska äta/dricka och röra på sig så mycket som möjligt. Det är ett känt faktum att vid eventuell störning, oavsett vilken, så är en lugnande åtgärd alltid att dämpa belysningen under en kort period (några timmar) för att därefter sätta in åtgärder (sysselsättning). Störningarna kan vara allt från plötsliga ljud, inspektion av ledningar med helikopter, uggla på natten, oväsen från foderbilen etc.
Vill du läsa mer om det arbete som branschen lägger ner för att ständigt förbättra djurvälfärden, djurhälsan och livsmedelssäkerheten är Du välkommen att till svensk Fågels hemsida, http://www.svenskfagel.se
Maria Donis, vd
Branschorganisationen Svensk Fågel
18 januari 2010.
Den ständigt förbättrade djurvärldfärden ja. Som Maria Donis och andra företrädare för köttbrachen hela tiden pratar om.
Tur att den finns. Jag menar annars skulle djuren ha det sämre i det svenska jordbruket för varje decennium som går, och hur skulle en sådan sanning se ut???
Ska svensk fjäderfänindustri verkligen satsa på raser som är så känsliga att de inte klarar av att höra ugglor hoa om natten?
Vem som helst inser väl att det är sjukt att man måste hålla kalkoner i mörker för att de inte ska hacka ihjäl varandra.
Maria Donis får det att låta som mörker i kalkonstallar är ovanligt, rena undantag. Men i de kalkonstallar jag besökte i Skåne rådde närmast mörker när jag kom dit. Man skruvade upp belysningen när vi skulle gå in, för att vi över huvud taget skulle se någonting.
Kannibalism är heller ingenting som endast förekommit i en nu nedlagd besättning på Gotland. Problemet är välkänt bland forskare. Det sjukliga beteendet att hacka på sina artfränder triggas när kalkonerna vistas i karga miljöer. Den som vill läsa mer om kannibalismen kan låna bilagedel 9 till djurstransportutredningen ””Kännande varelser eller okänsliga varor” på biblioteket. Där skriver professor Ingvar Ekesbo ingående om kannibalismen bland kalkoner.
Vad är det för fel på att erbjuda konsumenterna lite alternativ? Maria Donis hävdade i P1 Morgon att det skulle kosta som i Östermalmshallen, 300 kr kilot. Men lösningen är knappast att frakta fryst Label Rougekyckling från Frankrike till Sverige. Lösningen är istället att ta in och föda upp långsamväxande raser i Sverige. De franska lantraskycklingarna, som går utomhus och pickar mask i skogen, kostar 70 kr kilot i Frankrike. En djurvälfärd som svenska uppfödare inte kan mäta sig med.
Ylva Esping
Hej Gunnela håller med om att det har blivit tyst från Roger Nilsson. Men kanske är det inte en slump. vi var många som var intresserade av hans avelsdjur som skulle ge avkommor som kalvade lätt,växte och klassade sig som djur från andra raser inte gjorde. Men så här drygt tre år senare är det bara att konstantera att sanningen om belgisk blå ligger nog nånstans mellan medias skrämmsel propaganda och Rogers snack. Jag har köpt fyra djur av Roger tre kvigor och en tjur,kvigorna kunde vissreligen kalva själva men någon klassning eller speciella slaktvikter blev det inte på dom från 330kg-366kg, klassning o- till R+, inget märkvärdigt för kor som kalvat en till två gånger. Tjuren som kostade över 20 000kr blev aldrig större än han var när jag köpte honom (ca 150kg slaktad) det enda som hände var att benen blev krokigare och krokigare så pga det ligger han nu i våran egen frys. Roger har blivit informerad om detta och när jag ville ha pengarna tillbaka så lovade han det men det blev inget med det bara tyst har varken svarat på epost eller telefon. Så hej då Roger nilsson hej då belgisk blå hoppas vi alltid är skilda åt. Ps det finns fler som har liknande upplevelser.
Maria Donis gör det hon får pengar för. Propagerar med alla medel hon kan. Precis som intresseorganisationen Sveriges grisproducenters ordförande Annika Bergman när hon i Svt:s Gomorron Sverige på fullt allvar försökte hävda att hon ansåg att grisar kan bete sig naturligt på mindre än en kvadratmeter. Nej, svenskt kött, mjöl och ägg kan inte inmundigas med gott samvete. Därför har jag varit vegan i 27 år och mår alldeles utmärkt, både kroppsligt och (framför allt) själsligt.
Hej Gunnela,
det är en bra och viktig blog du har skapat. Jag hittade den när jag försökte finna information om Kronfågels kycklingar – jag vet inte om jag kan äta dem med gott samvete eller inte. På mitt lokala ICA, på Folkungagatan i Stockholm kan man köpa KRAV odlad kyckling. Den är ganska dyr (den jag köpte förra veckan kostade 220 kr) men det är ju en förutsättning för att inte må dåligt själv när man äter.
Jag undrar nu ifall du har någon åsikt om Kronfågels kycklingar. De är ju billigare, och när jag ser informationen om deras 59 uppfödare verkar det så bra. Men jag skulle vilja ha en oberoende åsikt. Vad tycker/vet du Gunnela, och ni som följer den här bloggen?
Tacksam för svar
Mirjam P E