Jag läste Karin Thunbergs kolumn i Svenskan i söndags och kände igen mig. Jag tillbringar all min tid mellan möten, hundpromenader, handling och matlagning med att försöka hinna i kapp den alltmer ökande inkommande e-posten. Jag grips av panik när jag ser hur antalet e-poster kryper uppåt 900, 1000, 1200. Visst ska man kasta, men med jämna mellanrum blir jag, och även andra, glada över att jag sparar. Och nu kommer de sociala medierna också. När jag började blogga 2006, var jag ganska tidigt ute. Jag var också med på ett hörn i Lunarstorm i i mitten av 2000-talet och det kändes kul då. Men nu kommer vänförfrågningarna från Facebook droppande. Och vem kan säga nej till någon, som vill bli ens vän. Och så får man reda på vilka oändliga möjligheter som de sociala medierna kan erbjuda i form av påverkan och lobbying. Då grips jag nästan av ångest.
Jag vägrar ha okända vänner i cyberrymden skriver Karin Thunberg. Och jag bekräftar definitivt inte någon som vill bli min vän, som jag inte gillar eller inte känner. Men det känns prestigeladdat att ha många vänner. Vännerna på Face book ska ge oss bekräftelse och delaktighet. Något att skryta med? På Sigill-dagen (för övrigt en härlig upplevelse) frågade Max Mikael Björklund, forskare om framtidens konsument, hur många som fanns på Face Book. Många räckte stolt upp handen, inklusive min bordsgranne, som jag faktiskt undrade varför han inte var vän med mig. Men jag har ännu inte förstått eller lärt mig hur jag ska ha glädje av mina vänner och jag har inte heller berättat om mig själv eller satt in ett foto.
Jag tycker om att skriva och bloggandet har blivit en viktig del av vardagen och helgerna. Det är en del av mitt behov av kreativitet. Men det tar tid och engagemang från ett annat kreativt uttryck d v s målningen. Min konstnärliga ledare Marianne säger att jag måste ge målningen mer tid och det är alldeles sant. Men tiden är som alltid för kort och det är ju ändå man, hund, barn och barnbarn (i nu nämnd ordning, även om mannen säkert anser att jag sätter hund först) som måste få högst prioritet. Även nutidens ”pensionärer”, vilket jag nästan är, har svårt att få det s k livspusslet att gå ihop – så det så. Jag har som Karin Thunberg säger, nästan gått in i skärmen.