En vän till mig skickade en kopia av en tavla, som faktiskt tillhört en präst med texten ”The more I see of people, the more I lika my dog”.. Hon berättade att prästen, som hade tavlan hängande på väggen, var så trött på alla dessa människor. Hon skickade den till mig i början av 90-talet då det rådde starka motkrafter till de djuromsorgsfrågor, som jag arbetade med på dåvarande Slakteriförbundet. Det finns tillfällen då jag åter tittar på kopian av tavlan och funderar över vad, som får människor att reagera och agera. Vad har de för drivkrafter och vad kan jag själv bidra med för att få ett förtroendefullt samarbete i de grupper jag deltar i. Varför går det så jättebra ibland och åt skogen en annan gång? Kan bara konstatera att vi människor är olika. Att ha en relation till sin hund handlar inte om makt över en annan individ utan snarare en ömsesidig respekt. Jag kan känna verklig lycka i att ha en följeslagare, som visserligen tolkar mitt beteende, men som definitivt inte övertolkar, som inte ser mig som en konkurrent och inte är långsint.