Hunden skäller och plötsligt dyker bland hasselsnåren upp en man från länsstyrelsen, som berättar att han inventerar skyddsvärda träd på Ingarö. Skyddsvärda träd har mer än tre meters omkrets. Det var i augusti förra sommaren. Sedan dess har min son landskapsarkitekten och jag gått runt och markerat träd och under vinter och vår har avverkats över trettio ekar, almar, sälgar, tallar, aspar, björkar och ett tiotal hasselstånd. Men självfallet har vi sparat de åtta stora stiliga skyddsvärda ekarna, som nu får bre ut sig även om dessa skymmer utsikten mot vattnet. Jag är nog i grunden en trädkramare och njuter av det mäktiga grenverket. Sedan kan man ju inte hugga ned björken, nära huset, som var manshög när jag byggde 1968. Släktens udde vid Bergviken heter ju fortfarande på alla kartor och sjökort faktiskt Björkudden.
Min morfar var trädkramare. Jag vet inte varför min morfar hyste en sådan vördnad för träd. Kanske var det för att han drev en brädgård i Sigtuna. Ingen fick avverka träd på morfars tomt utan hans medgivande. Utsikten mot fjärden från mina föräldrars sportstuga på udden sågs på sin tid genom ett staket av höga tallar. När jag fick ärva min tomt av min morfar 1967 (han dog 1954), var sluttningen ner mot viken ner mot den f d trädgården täckt av tät granskog. Jag högg och sågade för hand ned ett trettiotal granar. Och nu var det dags för nästa ingrepp. Påhejad av sonen Alexander, landskapsarkitekten (som till vardags bara sysslar med stadsplanering) skulle vi öppna upp och ta bort för ekarna irriterande buskvegetation. Det rök med en del hasselstånd, som borde ha fått stå kvar, men de får stå på återväxt. Den största utmaningen var en jättelik sälg, som riskerade ta med sig vårt stiliga ovårdade äppelträd. Men det gick bra. Så här efteråt hittar man också ett antal fler träd som skulle ha tagits bort. Det blir väldigt skräpigt när man låter avverka och jag sågar brutna grenar, plockar pinnar och räfsar för jämnan när det inte är för varmt.
”Ni som bor uppe i skogen” sa grannarna tvärs över viken när vi möttes i julas. Det tycker de säkert fortfarande. Jag sa att målet inte är kalhuggning för att få utsikt, utan att tunna ur, för att ge skyddsvärda träd mer utrymme. Jag är nog lite av en trädkramare som min morfar. Temat för min vernissage 2007 tillsammans med mina målarkompisar var ”Träd”.
Nu blir det sommarpaus i bloggandet ett tag – kanske. Jag måste ägna mig åt att städa i naturen och krama familjen.