Ska vi jobba mot minskad risk för antibiotikaresistens måste vi ha bättre koll. I måndags samlade jag åter mitt nätverk för svenska mervärden och specifikt kring frågan om antibiotikaresistens. Krav på bättre uppföljning av förbrukning av antibiotika på gårdsnivå, uppdelat på djurslag och kanske också per veterinär krävde LRF av Jordbruksdepartementet redan 1994. Men ett förslag till bra kontrollprogram stupade på för höga kostnader tyckte Jordbruksdepartementet. Och har man inte kontroll på förbrukningen, så blir det svårt att jobba med riktade förebyggande åtgärder. För fortfarande finns det inga genvägar. Det handlar om att minska behovet av behandling och veterinären har en nyckelroll. Det blir sannolikt upp till näringen att jobba fram program för kontroll och uppföljning. Och certifiering kan vara ett bra redskap för att säkerställa en sund hantering och krav på handlingsprogram. Men det krävs också att länsstyrelserna skärper tillsynen av hur veterinärerna jobbar. Dessutom behöver vi konsumenter som bryr sig och som sätter press på aktörerna i såväl livsmedelskedjan som i sällskapsdjursvärlden.
2 kommentarer
Ja,det här har vi alla ansvar för!
Vi har ansvar som konsument av livsmedel, vi har ansvar som veterinärer när vi förskriver antibiotika och vi har ett ansvar som vilken människa som helst när vi själva använder antibiotika eller ger det till våra egna djur, utan att det egentligen behövs!
Ja tack till en certifiering, med handlingsprogram och uppföljning!
Och massor av utbildning! Kunskap är lätt att bära. Tar vi oss bara tid att förklara, så har de allra, allra flesta djurägare full förståelse till varför man ska vara restriktiv med antibiotika. Det är nu vi betämmer vilka behandlingsmöjligheter framtida generationer kommer att ha!
Om alla goda krafter arbetar för det här så går det!!!
Hej Kerstin
Tack för din support och dina kloka ord. Lösenordet är kanske ”ansvar”. Vi har alla ett ansvar. Det är bara fråga om vem eller vilka som sätter fart.