Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

När en ny eller nygammal jordbruksminister har tillträtt efter valet, kommer han eller hon få i knäet en utredning som kommer ge förslag hur smittsamma djursjukdomar ska bekämpas och kontrolleras och vem som ska betala. Och det handlar inte bara om sjukdomar som svinpest eller mul – och klövsjuka utan också om salmonella, EHEC och frågan om antibiotikaresistens. Utredaren Christer Wretborn har sedan han startade utredningen 2008 deklarerat att han tycker att samhället ska fastställa regler, men att näringen ska betala kalaset. Men att lägga över kostnaderna och ansvaret för bekämpning av smittsamma djursjukdomar på näringen kan bli en dyr affär. Det kan innebära försämrad livsmedelsäkerhet, ökad risk för antibiotikaresistens och men också högre livsmedelspriser. Samhället och näringen har ett delat ansvar för att skydda människor och djur mot sjukdom. Näringen och staten har tillsammans sedan många år haft ett framgångsrikt bekämpande av smittsamma djursjukdomar. Det är oerhört angeläget att finna former för att fortsatt konstruktivt samarbete som medverkar till en kostnadseffektiv sjukdomsbekämpning. En nedmontering av samarbetet skulle vara mycket olycklig. Det tyckte också Eskil Erlandson 1999.

Sedan mars 2008 har pågått en statlig utredning kring smittsamma djursjukdomar (SOU 2007:5). Utredare är Christer Wretborn. Rapporten ska överlämnas till regeringen den 1 oktober 2010. Den övergripande målsättningen för utredaren, enligt direktivet, har varit att minska statens kostnader och göra dessa mer förutsägbara. Utredaren ska därför ge förslag på fördelningen av kostnaderna mellan staten och näringen och finna incitament för att minska riskerna för spridning av djursjukdomar. Svensk lagstiftning ska också anpassas till EU:s djurhälsopolitik. I uppdraget ligger också att se över vilka sjukdomar som ska bekämpas och om statens finansiering kan ersättas med andra modeller.

Sverige har en lång tradition av sjukdomsbekämpning och har genom gemensamma insatser från myndigheter och näringen uppnått en god djurhälsostatus. Sedan minst 50 år tillbaka har Sverige framgångsrikt bekämpat såväl vissa zoonoser som TBC och almonella samt ett antal allvarliga smittsamma djursjukdomar. Det har skett genom ett nära och gott samarbete mellan staten och näringen och kostnaderna för bekämpning och kontroll har delats mellan staten och näringen. Sverige producerar praktiskt taget salmonellafria livsmedel och har ett i EU-perspektiv mycket gott djurhälsoläge. Inför beredningen av reviderad epizootilagstiftning 1999 uttalade Eskil Erlandsson i en reservation som ledamot i Riksdagens miljö – och jordbruksutskott ”Vi anser att staten skall ha det övergripande ansvaret för bekämpning av allvarliga smittsamma djursjukdomar, såväl vad gäller epizootiska som zoonotiska sjukdomar. Epizooti- och zoonosutbrott som inte snabbt kontrolleras drabbar inte enbart livsmedelssektorn utan kan även leda till betydande samhällsekonomiska kostnader. Det är av stor vikt att ersättningssystemet är upplagt så att det ger djurägarna incitament att med förebyggande djurhälsovård och frivilliga kontrollprogram förhindra att smitta eller sjukdom uppstår” Klokt sagt Eskil!
Det finns en stor risk för att djurägarens motivering att anmäla allvarlig sjuklighet minskar om han själv får stå för huvuddelen av kostnaderna för bekämpning. Ändrade ansvarförhållande innebär en risk för att någon parterna staten eller näringen undandrar sig sitt ansvar, med stor risk för att sjukdomsläget kan försämras. Staten kommer också avhända sig styrmedel i sjukdomsbekämpningen, när man inte längre finansierar den. Man får i detta sammanhang inte heller nonchalera de negativa effekterna av ett försämrat djurhälsoläge kan ha på exporten av animaliska livsmedel.

Friska djur är en viktig målsättning i den svenska djurskyddslagstiftningen. Att skydda djur från sjukdom är väl så viktigt som att ge djuren möjlighet att bete sig naturligt. Att förebygga sjukdomar och smitta i stället för att bota symtomen, har varit ett generellt angreppssätt i den s k svenska modellen. Det har inneburit att djurskyddslagstiftningen har syftat till att utforma bra djurmiljöer och ställa krav på skötselåtgärder med syftet att motverka djurskyddsproblem och smittspridning. Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter har uttryckt sin oro över utredarens signaler och skickat en inlaga till utredaren.

Ett förslag att lägga över stora delar av kostnaderna för bekämpningen av allvarliga smittsamma djursjukdomar på näringen, kommer att skapa samhälleliga kostnader och också öka priserna på svenska livsmedel. Någonstans måste ju kostnaderna tas ut. Staten har ett övergripande ansvar för att skydda befolkningen från sjukdom. Näringen har ett ansvar för att leverera säkra livsmedel till konsumenterna. Att skydda befolkningen från sjukdomar ska göras på ett för staten och samhällsmedborgarna kostnadseffektivt sätt. Statliga regleringar ska syfta till att förebygga sjukdomar och skapa incitament för att minska risken för att sjukdomar, såväl zoonoser som andra sjukdomar som drabbar djur och därmed innebär en risk för folkhälsan. Antibiotikaresistenta bakterier är vårt största hot mot folk – och djurhälsan. Därför blir allvarliga smittsamma djursjukdomar en angelägenhet för såväl samhället som näringen. Åtgärderna måste omfatta såväl livsmedelsproducerande djur som andra djur i människans närhet.