Av debatten i lantbruksmedia kan man tro att djurskydd är något smågulligt, som man kan både ha och mista. Det är väl skit detsamma om vi stoppar 10 eller 11 grisar i grisboxen, ger grisarna halm eller ej, eller låter korna beta! Men så enkelt är det inte. För att minska behovet av antibiotika och minska risken för antibiotikaresistens, så krävs att vi arbetar med förebyggande djurhälsovård för att få friska djur. Och förebyggande djurhälsovård innebär inte bara vacciner, utan väl så viktigt är en god djurmiljö och skötsel, ett bra foder, ett sunt djurmaterial, en minimering av stressfaktorer, minskad handel med djur och att minska risken för att smitta kommer in i besättningarna. När man talar om harmonisering av EU:s djurskyddslagstiftning och därmed sänkning av den svenska djurskyddsnivån, så riskerar man också det goda djurhälsoläget i Sverige. Vad har vi tjänat om vi tar bort svenska djurskyddsregler men får sjukare djur, högre antibiotikaförbrikning och högre andel resistenta bakterier. Släng inte ut barnet med badvattnet.
Lantbrukstidningen ATL föreslår i sin ledare nyligen att det är dags att anpassa svensk djurskyddslagstiftning till EU:s nivå. Det blir lätt ett mantra, att detta skulle lösa den svenska grisuppfödningens katastrofalt dåliga lönsamhet. Jag undrar om man har koll på vad de svenska djurskyddsföreskrifterna verkligen kostar i dagsläget. Dessutom förenklas resonemanget, som om det bara är att EU-anpassa sig och att det inte skulle ha någon effekt på djurhälsan. Och sämre djurhälsa kostar. Vad händer om vi sänker avvänjningsåldern för smågrisar, ökar beläggningen i slaktgrisboxarna och börjar fixera sinsuggor och digivande suggor? Och bete för kor motiveras inte bara av att konsumenterna vill se kor i det gröna, utan för att vi får positiva effekter på kohälsan. Visst det är möjligt att svenska uppfödare kan ta bättre betalt om man frivilligt behåller svenskt regelverk. Men är man beredd att ta diskussionen om riskerna för sämre djurhälsa och ökad antibiotikaförbrukning.
Under slutet av 90-talet genomfördes ett antal studier för att kvantifiera kostnaderna för djurskyddslagstiftning i svensk grisproduktion. Den mest genomarbetande studien utfördes av SLU 1996 på uppdrag av Grisproducenterna, Lantmännen och Slakteriförbundet. Slutsatsen var att förutsatt ett receptkrav på antibiotika, var större ytor och halm lönsamt i slaktgrisproduktionen p g a av bättre hälsa och ökad tillväxt, då i jämförelse med Danmark. I smågrisuppfödningen kompenserades inte kostnaderna för svenska djurskyddsföreskrifter med bättre hälsa och ökad produktion. Totalt beräknades då den ”svenska modellen” i svensk grisuppfödning kosta 50 öre per kg griskött. En stor del av de i övrigt högre kostnaderna jämfört med dansk produktion, kunde hänföras till att man bygger med högre standard, svenska skatter m m.
Så var det på den tiden. Det känns angeläget att veta vad den ”svenska modellen” djurskydd, antibiotikarestriktivitet och livsmedelssäkerhet verkligen kostar i dagsläget. Och då talar jag inte bara om i primärproduktionen utan också när det gäller livsmedelssäkerhet som låg andel antibiotikaresistenta i miljön och hos livsmedelsproducerande djur.
En kommentar
Behandla dessa människor som behandlar djur illa på samma sätt så de får smaka på sin egen beska medicin!
Det är en stor skandal att behandla våra egna levande och kännande medvarelser på ett sådant fruktansvärt sätt!
Fy för den ”ONDA” människan jag skulle ALDRIG äta kött av något slag när man vet hur dessa stackars djur behandlas av egotrippade djurhållare och politiker!
Bojkotta kött gynna inte vanvård och djurplågeri!