I veckan hölls ett seminarium på KSLA (Kungliga Skogs – och Lantbruksakademin) kring det svenska djurskyddet. Där uttalades viss kritik över Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter och hur kontrollen bedrivs. Om samhället genom riksdagen beslutar om en lagstiftning, så förväntar man sig, med rätt, att ambitionen i lagstiftning ska uppfyllas och att efterlevnaden kontrolleras. Det förväntar sig faktiskt också medborgarna i hela EU. Frågan är om detta verkligen kan göras genom att överlämna målsättningarna i lagen till näringen? Och den svåra frågan – hur ska efterlevnaden i så fall kontrolleras. Den svenska lagstiftningen liksom EU: s djurskyddsdirektiv bygger på regelverk/föreskrifter, som med stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet fastställer krav på djurens miljö och skötsel (resursbaserade djurvälfärdsindikatorer). Skillnaden mellan Sverige och EU är att Sverige har högre ambitionsnivå för alla djurslag och mer detaljregler. Risken med en urvattnad lagstiftning är att man all mer kommer överlämna till marknaden/konsumenterna att driva djurskyddsfrågorna. Och det är verkligen tveksamt om detta innebär ett acceptabelt alternativ från djurens synpunkt.
Vi som arbetar med djurskyddsfrågor står ständigt inför dilemmat att å ena sidan driva på för bättre lagstiftning och å andra sidan utnyttja konsumenternas och marknadens drivkrafter. Blir vi för framgångsrika med att driva industrin och handeln för att förbättra för de livsmedelsproducerande djuren, så kan politikerna luta sig tillbaka och slippa det jobbiga med att driva igenom en förbättrad lagstiftning. Med den allmänna strävan mot förenklingar, avreglering och mindre regler och 27 ibland motsträviga medlemsstater i EU, har detta blivit allt svårare. Det finns också kritik mot medlemsstater, som bara bryr sig om att skaffa sig undantag från djurskyddsförordningar, för att tillfredsställa en nationell djurskyddsengagerad opinion. ”Vi fick i alla fall behålla vårt förbud mot slakt utan bedövning”.
Det är därför det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, diskuterar att utveckla en certifieringsstandard för djurvälfärd. Standarden syftar till att lyfta nivån för en majoritet av EU:s livsmedelsproducerande djur. Standarden är tänkt att fungera som benchmarking mot befintliga eller kommande djuromsorgsstandarder inom EU. Det räcker inte med ekologisk djurhållning, som är och kommer att förbli en nischproduktion. Men detta är ett stort projekt och ännu bara i sin linda.
Självklart måste en lagstiftning avvägas mot vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Alla djur kan inte (och bör kanske inte) gå ute och sprätta och böka i naturen. Den svenska djurskyddslagen syftar till att förebygga djurskyddsproblem, ge djuren möjlighet att bete sig naturligt och (observera) främja en god djurhälsa – vulgärt uttryck; friska och lyckliga djur. Jag köper inte kritiken att djurskydd i Sverige har blivit för mycket beteende och etologi. I föreskrifterna måste livsmedelsäkerhet givetvis vägas mot djuromsorg. Men hade livsmedelsäkerheten bara styrt hade all hönor fortfarande suttit kvar i burarna eller så hade vi haft kliniskt rena stallar utan halm. Det är inte alltid lätt att balansera.
En kommentar
Det räcker inte med en ramlag för djurskydd,det hjälper inte med någonting för alliansen satsar inga pengar till djurskyddsinspektörer utan har dragit in massor med pengar när ansvaret flyttades till länsstyrelserna!
Människor med fina titlar som djuromsorgschef mfl och politiker som arbetar för djuren men verkligheten är mot djuren.
Sverige behöver djurpoliser som är djurvänner och vill djurens bästa.
Inte sådana som sitter i djurhållarnas knä och bara jamsa med!