Översynen av EU: s gemensamma jordbrukspolitik CAP (Common Agricultural Policy) är i full gång. Avveckla stödet till bönderna är lätt att ropa, utan att förstå vad det får för betydelse, för landsbygden, det öppna landskapet, den biologiska mångfalden och också för den svenska djurhållningen. Många svenska konsumenter vill ha svenskt kött, men den svenska uppfödningen viker och importen ökar. Ska man då sänka de svenska djurskyddsreglerna för att eventuellt kunna sänka uppfödningskostnaderna för att konkurrera bättre? Hypotesen är också att det är lättare att få bättre betalt för en högre svensk djurskyddsnivå på marknaden, om den inte är lagstiftad. I det taktiska resonemanget kan också ingå, att med en harmonisering av den svenska djurskyddslagstiftningen till EU:s nivå, kan Sverige kanske räkna med att få EU-stöd för frivilliga djurskyddsåtgärder. Svenska djurhållarna måste på något sätt få betalt för en bättre djurvälfärd. Annars finns en risk för ytterligare sänkning av produktionen. Som konsument – och kanske också som djurskyddsrepresentant, vill jag verka för att djurskydd, som har ett högt värde hos EU:s konsumenter, skall ges ökat stöd i ett framtida CAP. För att inte riskera att sänka den svenska djurskyddsnivån måste Sverige agera kraftfullt för att svenska uppfödare ska vara berättigade till ett brett stöd för en djurvänlig djurhållning.
”För att kor mår bra på bete, behöver väl inte beteskravet inkluderas i lagstiftningen” så uttryckte sig ledarskribenten i en känd lantbrukstidning, när jag ställde frågan om vad som menades med att kon själv skulle få välja. Enligt min bedömning är det politiskt dödfött att i dagsläget föreslå ett avvecklat beteskrav för svenska kor. I direktivet till den pågående djurskyddslagsutredningen har tydligt uttalats att det svenska djurskyddet inte ska försämras. Samtliga svenska politiska partier har också uttalat att man inte vill sänka den svenska nivån, utan snarare medverka till att höja EU:s djurskyddsregelverk. Då gäller det verkligen att visa att man menar allvar med detta. Kritiken från exempelvis det europeiska djurskyddet Eurogroup for Animals, är att medlemsländer med strängare regelverk inte driver på för en högre nivå, utan nöjer sig med att få undantag för nationellt regelverk. Det är inte logiskt, eftersom bönderna i länder med högre djurskyddskrav, inklusive de svenska, ofta klagar på ”unfair competition”, som Marit Paulsen hänvisar till. Det politiska trycket i Sverige borde ju verkligen medverka till att Eskil driver på i frågorna med stöd av sina kollegor i andra länder som har strängare djurskyddskrav. Så har Sverige gjort tidigare. med framgång. Jag vägrar att acceptera att man inte kan höja nivån inom EU, utan att detta skulle kräva harmonisering. Det är en trovärdighetsfråga för svenska politiker och andra intressenter.
Sveriges Konsumenter (SK) med stöd av BEUC (den europeiska konsumentorganisationen) vill gå från en gemensam jordbrukspolitik till en gemensam livsmedelspolitik. Varför denna begränsning? Jordbruket producerar inte bara livsmedel, utan levande landsbygd, öppet landskap och ekosystemtjänster. Jordbruket producerar också förnyelsebara energiråvaror och andra råvaror till industrin. I en bred konsumentenkät inom EU (mars 2010) säger sig 93 % vilja bevara landsbygden och stödja lantbrukets klimatomställning (85 %). CAP har successivt övergått från ett rent produktionsstöd till mera marknadsorienterade åtgärder kring miljö, biologisk mångfald, ekologisk produktion och djuromsorg. SK talar om det berättigade kravet att CAP skall främja en hållbar jordbruksproduktion; ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Man talar om konsumenternas engagemang i miljö, djurskydd och andra värden. Det är en viktig markering, eftersom det skulle innebära att det finns ett stöd för att kollektivt kunna stödja ett någorlunda värdigt liv för våra husdjur. Och att det faktiskt också skulle finnas ett stöd för att behålla och utveckla svensk djurhållning. Alternativet är ju import från länder med helt andra djurskydds – och miljökrav än svenska.