I går ordnade Jordbruksverket sin årliga djurskyddskonferens. Samtidigt visades på TV nya obehagliga bilder på skitiga och skadade grisar från Lars Hultström grisuppfödning tagna av Djurrättsalliansen. Det stora problemet är att dessa bilder skapar bristande tillit till hela systemet, vilket givetvis är det som är Djurrättsalliansens mål. Man skapar misstro till såväl producenter, den offentliga kontrollen och veterinärkåren. Efter 24 november förra året sjösattes en mängd åtgärder för att minska risken för djurskyddsproblem i svensk grisuppfödning – veterinärernas djurskyddsdeklarationer, en omfattande utbildning i djurskydd av djurskyddshandläggare, veterinärer och revisorer. Och som en lovvärd åtgärd för att säkra djurskyddslagens krav m m ställde slakterierna krav på att samtliga grisleverantörer ska grundcertifieras. Mycket av detta har nog inte kommit igång fullt ut. Men varför hamnar man ständigt i bakvatten och i en reaktiv situation inom slaktdjursproduktionen. Vilken stark aktör kan kraftsamla branschen för att bli bättre på att skandalsäkra och krisinventera på ett konstruktivt sätt?
Med ett historiskt perspektiv var det, det som Slakteriförbundet gjorde på 80-talet när man sjösatte handlingsprogrammet Omsorg i djurskötseln. Insikten var att det fanns mycket som var bra inom slaktdjursuppfödningen, men att det också fanns stort utrymme för förbättringar. En del i jobbet var givetvis att inventera sina lik i garderoben. Ett lik i början av 80-talet var exempelvis att det ingick kadaver i köttmjölet. Detta faktum, som senare gav upphov till det som kom att kallas kadaverdebatten. Då tog den bondekooperativa slakten, som stod för ca 80 % av slakten, ett slags kollektivt ansvar för produktion av kött i Sverige och arbetade proaktivt för att stärka förtroendet. Men detta är historia. Med bildandet av Swedish Meats på 90-talet (då ville man inte dumt nog kalla organisationen för Svenskt Kött) och senare HK Scan förändrades hela bilden och det finns nu ingen stark aktör, som kan gå före på samma sätt som Scan gjorde på sin tid. Realiteten är ju också att investera i djuromsorg och kvalitet kostar pengar. Det ironiska är att det är danska KLS/Ugglarp som exempelvis certifierar djurtransporterna och hantering av djur i samband med slakt. Branschen har det tufft och är hårt pressad av importen. Det är svårt för Kött – och charkföretagen, som också har importörer som medlemmar att ta rollen, även om man gör bra ansatser exempelvis när det gäller Belgisk Blå eller skinkmärkning. Kan den nya branschorganisationen Svenskt Kött axla den rollen. Välkommen Maria Forshufvud, som har ett förflutet inom den bondekooperativa slakten på 90-talet, då vi jobbade tillsammans.
Givetvis inträffar vanvårdsfall också inom svensk mjölkproduktion. Men Svensk Mjölk, som branschorganisation har föredömligt ständigt granskat sin produktion, krisinventerat, certifierat och Svenskt Sigill-märkt och proaktivt utvecklat. Mejerierna var tidiga med mjölkkvalitet (celltal, bakterietal m m) men senare med kokvalitet. Nu ligger man verkligen i framkant med hjälpmedel för att förbättra djurens välfärd och djurhälsa – Fråga Kon, signaler djurvälfärd, Hälsopaket mjölk m m. Trixa bara inte för mycket med beteskravet. Det är en verklig förtroendefråga.
En kommentar
Är inte problemet, ur djurskyddsperspektiv, att grisarna har det dåligt? Får man inte det ryckte som man förtjänar? Det kan väl inte vara problemet??
Fram för obligatoriska webbkameror i alla djurfabriker!!!