Den 18 november är det antibiotikadagen. Och frågan är angelägen och het. Antibiotikaresistens var huvudtemat på årets Veterinärkongress. Otto Cars, STRAMA, som huvudtalare betonade att antibiotikaresistens är ett globalt problem och ett allvarligt hot mot folkhälsan. Inom EU beräknas 25000 människor dö av resistenta bakterier. Det är en fråga som kräver brett ansvarstagande och brett engagemang. Det är också därför föreningen Vi Konsumenter har lyft upp frågan i sin verksamhetsplan och väckt frågan hos Sveriges Konsumenter (SK). Jag har också uppmärksammat den europeiska konsumentorganisationen BEUC och vidarebefordrat viktiga fakta om situationens allvar genom SK:s representant. Vi har alla ett ansvar för att motverka utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier. Det gäller inte minst staten när det gäller bekämpning och kontroll av allvarliga djursjukdomar (läs Wretborns Djursmittutredning). Men man kan inte som livsmedelskonsument bara skylla på veterinärerna och den intensiva antibiotikaberoende djurproduktionen utan måste också ta ett ansvar som kunder och patienter av sällskapdjurssjukvård, sjukvård och tandvård.
Jag hade inte möjlighet att lyssna på Otto Cars, eftersom jag själv presenterade frågan i SK:s livsmedelsgrupp. Men intressant nog togs frågan också upp av SLU:s etiker Helena Röcklingsberg. Frågan är om det är rätt att rädda ett enskilt djurs liv om det påverkar de framtida djurens behov av läkemedel (antibiotika). Svaret är kanske nej, eftersom vi måste ha ett hållbarhetsperspektiv. Och det är precis det, som är en del av vårt ansvar som djurägare. Att acceptera ett nej till en antibiotikabehandling när loppet faktiskt är kört för en älskad gammal hund.
Frågan kring antibiotikaresistens är också angelägen fråga med anledning av att den s k Djursmittutredningen, som nu är inne på sluttampen och ska lämnas över i slutet av året – är det tänkt. Bekämpningen av zoonoser och allvarliga smittsamma djursjukdomar måste vara ett ansvar, som delas av samhället och näringen. Bekämpningen av salmonella är ju för samhället en lönsam affär d v s insatserna ger pengarna tillbaka i form av få drabbade människor. Hela ansvaret kan inte lämnas över på näringen och i förlängningen till konsumenterna att betala. När jag själv tog upp frågan på veterinärkongressen, tyckte Livsmedelverkets representant att det kunde väl bönderna stå för och att s k biosäkerhet enkelt skulle lösa problemet. En något anmärkningsvärd uppfattning från en myndighet som ska skydda konsumenterna!
Smitta hos djur kan spridas direkt mellan djur och människa, via djurens gödsel och indirekt via livsmedel. Man talar om ”One health” d v s människor och djur delar en värld av sjukdomsframkallande mikroorganismer. Risken för smittspridning ökar med ökad handel med livsmedel och djur. Det är därför det är så angeläget att Sverige får behålla möjligheten att ställa krav på att djur som importeras till Sverige är fria från sjukdomar, som vi inte har i landet (tilläggsgarantier). Friska djur behöver inte antibiotika. Men vissa verkar tycka att frihandel är viktigare än svensk folk- och djurhälsa!