Sveriges Grisföretagare hävdar att det svenska djurskyddet kostar den svenska uppfödningen 4 kr mer per kg än att producera grisar i Tyskland. Hur ska någon våga investera i svensk grisproduktion om detta var den enda sanningen. Och tidningen Land Lantbruk hänger okritiskt bara på utan att låta någon granska underlaget i kalkylerna. Även jag, som icke ekonom, har en massa frågetecken. Vissa kostnadsposter i den tyska kalkylen bygger exempelvis på att man faktiskt bryter mot gällande djurskyddsdirektiv. Visst måste det vara så att kvalitet ska få kosta, men tidigare motsvarande kalkyler har exempelvis visat att större ytor och halm för slaktgrisar lönar sig i bättre tillväxt och bättre hälsa. Däremot har det varit svårt att räkna hem ökad djurvälfärd för suggorna. Jag vill definitivt inte frånta svenska grisuppfödare rätten att ta betalt för en bra och kontrollerad produkt. Men jag efterlyser en bra och ärlig diskussion kring vilka kostnader som beror på regelverk och vad som beror på andra faktorer. Fundera över vad som kan skapa framtidstro hos grisproducenterna. Det skadar inte att se hur Svensk Mjölk har tacklat sina utmaningar. Själv har jag under flera år marknadsfört svenska mervärden till hundratals offentliga upphandlare och hjälper nu till med att sälja in möjlighet till stöd till djurskydd inom ramen för landsbygdsprogrammet både inom Jordbruksverket och i Bryssel.
När jag läste om griskalkylkerna och Jordbruksverkets Harald Svenssons kommentar återkom känslan av grisar som produktionsenheter att jämställas med skruvar och muttrar. Per Karlsson, vice ordförande i Grisföretagarna är ju den som handlar med grisar på spot-marknaden. Det var kanske hans grisar som mina vänner nyligen mötte på färjan mellan Sverige och Tyskland.
Jag har inte tillgång till hela rapporten, men om jag bara får göra några reflektioner. Det sägs att arbetskostnaden är högre i Sverige än i Tyskland. Hur kan den då vara lägre i den svenska smågrisproduktionen? Där borde väl de svenska grisningsboxarna med lösdrift och halm ge högre arbetskostnad – eller? Dödlighet anges som kostnad i slaktgrisuppfödningen, men inte i smågrisuppfödningen, där Sverige sannolikt har en nackdel. Jag kanske är naiv, men jag har lärt mig att de stora kostnadsposterna i slaktgrisproduktionen är smågris (är det posten avel?) och foder. Hur kan då foderkostnaden vara lägre än strökostnaden? Att strökostnaden sätts till noll i den tyska kalkylen strider mot EU:s djurskyddsdirektiv. Men så är ju alla tyska grisar svanskuperade. Det blev ju klart, att ville man exportera smågrisar till Tyskland så skulle svansarna var klippta.
Jag har tidigare framfört att varken djurskyddet eller konsumenterna har något att tjäna på att grisproduktionen flyttar utomlands. Men då gäller det att hitta former för att skapa förutsättningar för framtidstro och marknad. Jag läste en uppmuntrande artikel om grisuppfödaren som gav rådet att inte prata djurskyddsregler utan jobba på att bli bättre företagare. Å andra sidan köper jag inte djurskyddslagstiftningens utredare Eva Erikssons påstående på djurskyddskonferensen, om att det inte fanns några större skillnader mellan svenska djurskyddsföreskrifter i L100 och EU:s djurskyddsdirektiv. Det finns tydliga skillnader. Problemet är snarare att många grisproducenter i de stora grisproducerande länderna inom EU inte följer gällande djurskyddsdirektiv. Det visade Compassion in World Farming och djurskyddsorganisationen PETA för något år sedan i en kritisk granskning.