Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Djurskydd är inte någon klämmig etisk dimension, som man gör för skoj skull. Sänkt avvänjningsålder för smågrisarna, fler grisar i boxen, ut med halmen och import av smågrisar är åtgärder som, som ett brev på posten, kommer att innebära väsentlig högre risk för sjuklighet, ökad antibiotikaförbrukning och ökad risk för antibiotikaresistens. Det borde Åke Rutegård, Kött – och charkföretagen, som veterinär veta och som också var med på 90-talet när vi förkastade sänkt avvänjningsålder som lösningen på effektiviteten i smågrisproduktionen. Det gjorde även danskarna! Men Per Karlsson, Grisföretagarna och Lars Wernersson ATL är lyckligt omedvetna om sambanden. Vill vi hamna i den intensiva europeiska grisproduktionens antibiotikaberoende. Läs boken ”Döden i grytan” eller se filmen Food INC och tänk efter. Det är med hänvisning till hållbarheten och minskat antibiotikaberoende, som jag argumenterar (i Bryssel) för stöd för djurskyddsåtgärder från landsbygdsprogrammet. Och skyll inte hela tiden på konsumenterna. De betalar mer för svenskt griskött som kotlett och file´. Men nu är det dags att kräva av svenska livsmedelsindustrin att ursprungsmärka och inte till varje pris använda billig tysk charkråvara.

Jag har skrivit om sambandet djurskydd och antibiotikaresistens tidigare. Den 5 april ordnar sex myndigheter ett seminarium om antibiotikaresistens med rubriken ”Kloka val i vardagen”. Temat är det som jag själv förespråkar d v s vi har alla ett ansvar. Jag har i många år med stolthet redovisat vad inte minst svenska grisbönder tillsammans med Svenska Djurhälsovården har åstadkommit i form av minskad antibiotikaförbrukning. Gruppbehandling av grisar med antibiotika i foder eller vatten har minskat rejält sedan 90-talet. Det finns inga quick fix, utan det har handlat om förebyggande djurhälsovård; avel, foder, hygien, smittskydd, god djurmiljö och skötsel. Jag hoppas grisnäringen tar sitt ansvar och står fast vid att det är den väg man vill välja även i fortsättningen. Vi vill inte hitta fler grisar med MRSA i Sverige.

 Och så kommer importen av smågrisar upp igen. Det är precis det vi varnar för, när det gäller att avveckla svenska tilläggsgarantier för allvarliga djursjukdomar. Det kommer tyvärr alltid finnas frifräsare som bara ser till kortsiktiga vinster och som skiter i risken för sig och sina kollegor.

Det är intressant att diskussionen om sänkt avvänjningsålder på grisar poppar upp igen. Det uppfattades i början på 90-talet som den enkla lösningen för att få fler smågrisar per sugga och år. Ett tack till Marit Paulsen, som på den tiden hjälpte mig att slå hål på argumentationen, genom att peka på risken med ökade avvänjningsdiarréer och att suggan faktiskt behövde återhämta sig innan hon blir dräktig igen. Sverige har krav på minst 4 veckors avvänjningsålder och det är grundalternativet i EU-direktivet för gris. Problemet är att det medges undantag, som tillämpas i många länder med intensiv produktion. Hoppas Marit kommer ihåg debatten på 90-talet när hon nu argumenterar för harmoniserad djurskyddslagstiftning inom EU. När det gäller antibiotikaresistens är ju hon och jag ju väldigt eniga.