Det glädjande beskedet gav ordförande i Djurskyddet Sverige, Sven Stenson vid Djurhälsovårdens vårkonferens. Han vill värna det svenska djurskyddet och när det gäller politik och pengar, så är det i slutändan Finansdepartementet som styr. Det är också det som landsbygdsdepartementet skyller på när det passar, exempelvis när det gäller att minska kostnaderna för att bekämpa djursjukdomar och zoonoser (Djursmittutredningen). Det svenska djurskyddet debatterades första dagen av en bred expertpanel ledd av en engagerad och kunnig moderator Lars Höök Statssekreteraren Magnus Kindbom talade givetvis om Matlandet Sverige och att man tittar på möjligheten att införa en ”knorrpeng” d v s stödja svenskt djurskydd via landsbygdsprogrammet. Tillbaka till departementet fick han med sig en bred oro och kritik över Djursmittutredningens förslag om att lägga över kostnaderna på näringen. ”Vi har världens bästa djurskydd men också världens sämsta lönsamhet” sa Lars Göran Pettersson, LRF. ”Vi har öppnat upp dialogen med handeln och Märkeslyftet är ett steg på vägen”. Panelen var överens om att det finns stora utmaningar, men ingen förordade någon nedmontering av det svenska djurskyddet.
Maria Forhufvud, Svenskt Kött redovisade konsumentstudien, som visar att över 9 av 10 är nöjda och trygga med svenskt kött och att 7 av 10 säger sig välja svenskt. Men 50 % förstår och vet inte varför man ska betala mer för svenskt kött. Samma signal fick Djurskyddet Sverige i sin konsumentstudie 2010, där 40 % inte hade någon uppfattning om svensk djurskyddslag och 20 % tror att Sverige ligger på EU-nivå. Detta konstaterade vi även när jag presenterade vårt förslag till kommunikationsplan för svenska mervärden år 2003 för dåvarande LRF:s VD. Konsumenterna känner till och uppskattar svenskt, men kan inte förklara varför och köper importerat. Mervärdena har inte kommunicerats strategisk och aktivt sedan 1994. Vi konstaterade då att för varje procent tappad marknadsandel så förlorar vi 1,4 miljarder kronor i konsumentvärde. Det var det jag skrev om i tidigare blogg. Så visst håller jag med Jenny Lundström om att det är ett komplett marknadsmisslyckande att vi har starka svenska mervärden för svenskt kött men dessa är inte kända och vi har drastiskt tappat produktion och marknadsandelar gentemot importerat kött. En av uppgifterna i 2003 års plan var att skapa allians mellan konsumenter och producenter, något som var effekten av kampanjen ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” 1992 – 1994. Detta är verkligen utmaningen för LRF och Svenskt Kött. Tyvärr tror jag att Svenskt Kötts nuvarande kampanj missar det målet. Jag kläckte idén att återuppta det nedlagda projektet Veterinärer för svenska mervärden. Som agronom får jag ändå konstatera att veterinärer onekligen är trovärdiga avsändare.
Att grisproduktionen idag är certifierad är en styrka tycker Maria Forshufvud och presenterade den broschyr som presenterar certifieringen och fakta kring svenska värden. Även Lars Göran Pettersson tror på en framtida ökad certifiering. Däremot kommer ursprungsmärkningen inte att bygga på certifiering. Det är handeln som är beställare. En logga kommer att tas fram och svenskmärkning kommer gälla djur som är födda, uppfödda och slaktade i Sverige och att charkprodukten ska också vara tillverkad i Sverige.
3 kommentarer
Han vill värna det svenska djurskyddet och när det gäller politik och pengar, så är det i slutändan Finansdepartementet som styr.
Sven är klok gubbe.
LRF har talat med fel ministrar sen 1994. En finans minister vet säkert att om man köper en hundring för 50kr i Bryssel så är det bra affär för vårt land……
Jag tror att både jordbrukspolitik, miljöpolitik och den allmänna miljödiskussionen idag gått i baklås pga att argumenteringen om allmän miljövänlighet kontra energiförbrukning kommit på kollisionskurs. Och det beror förmodligen på att alla LCAberäkningar på mat hittills bara räknat på rörliga kostnader, och att dessutom ekoförespråkarna verkligen inte hanterar den EKOnomiska begreppsapparaten (kostnader-intäkter och utgifter-inkomster) på samma sätt som alla praktiska företagare måste göra för att överleva.
Det betyder bl a att vartenda korn eller gram kött vi vill konsumera måste produceras av någon som själv vill ha ungefär samma köpkraft som kunderna. Och att varje nytt krav på produkten, oavsett det är djurskydd, certifiering av olika slag mm som går utöver den allmänt tillgängliga nivån, dvs import, det kräver nya kostnadsinsatser som konsumenten i slutänden MÅSTE betala – via priset eller politiska stödinsatser. Men det är nog naivt att tro på att frivilliga insatser ska räcka för att bibehålla eller helst öka en omfattande svensk fördyrad produktion, vilket vi ju nu ser tydliga konsekvenser av.
Energiförbrukningen – precis alla kostnader är förbundna med energiförbrukning i olika nivåer. Jag vill påstå att det råder ett mycket starkt positivt samband mellan produktionskostnad per produkt och hjälpenergiinsats vilket är självklart i all varuproduktion men tyvärr förnekas i en mycket stor del av dagens politiska hållbarhetsdiskussion vad gäller vår framtida mat.
Ekoproducenterna får sina merkostnader och energiinsatser täckta av ekostöden plus en otillräcklig merbetalning (skäl som en del av dom själva tydligen inte vill tro på) medan övriga bönder nu långsamt stryps när dom producerar fysiskt likvärdiga produkter som prisas ut av import på marknaden.
PS
Lrf bör ganska snart göra klart för sig alla verkliga proportioner med input och output ibland sina olika ”spjutspetsar” innan hela skutan skjutits i sank och vi står där kvar med några livbåtar med nischprodukter.