Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Det är väl självklart att det kortsiktigt bästa sättet att få svenska grisuppfödare att överleva är att höja avräkningspriset. Jag blir förskräckt när jag ser att svenska slaktsvinsnoteringen ligger på 9:75 kr per kg. Det går väl inte att överleva på, oberoende av vilka djurskyddskrav som gäller! Kan tyska grisproducenter överleva med en sådan betalning? Samtidigt presenteras i Svensk Veterinärtidning (5, april 2011) en omfattande studie kring vilken potential som finns för att öka lönsamheten genom friska grisar som växer bättre, har en lägre foderförbrukning och en fungerande reproduktion. Varje år belastas primärproduktionen med en miljard kronor eller 7449 kr per sugga på grund av suboptimal produktion enligt Wallgren, SVA, Lundeheim, SLU och Ehlorsson, Svenska Djurhälsovården. Varför diskuteras det då, om det är en, två eller fyra kronors skillnad mellan svensk kostnadsnivå och EU:s. Och att sänka de svenska djurskyddskraven kommer knappast att främja friska och effektiva djur. Om vi inte vill tillgripa generell förebyggande antibiotikabehandling! Då kanske vi hamnar i den tyska situationen där man 2008 hittade MRSA i drygt 40 % av besättningarna.

I slutet av 90-talet kämpade Sverige för att övertyga resten av EU att det var möjligt och riktigt att avveckla den generella inblandningen av antibiotika i foder till smågrisar och slaktsvin. Det gällde att övertyga övriga medlemsländer att det var fullt möjligt att ha en effektiv svensk grisproduktion utan tillväxtbefrämjande och förebyggande antibiotika. Jordbruksdepartementet bjöd in medlemsstaterna till ett seminarium 1998. Jag redovisade de beräkningar som gjorts kring kostnader och intäkter av svenska djurskyddsbestämmelserna. I presentationen ingick också en jämförelse mellan svenska och danska produktionsresultat. Sverige hävdade sig väl i slaktgrisledet med högre tillväxt, men hade hade högre dödlighet i smågrisproduktionen. Den bästa svenska kvartilen hade produktionsresultat som var fullt upp konkurrenskraftiga, vilket visade att det fanns en väsentlig potential att även förbättra effektivitet och ekonomi inom ramen för den svenska modellen.

Och det är också budskapet från Per Wallgren, Nils Lundeheim och Car-Johan Ehlorsson – det finns en stor potential att förbättra produktionsresultat och ekonomi i svensk grisuppfödning. Jag citerar ur sammanfattningen. Om en smågris mer per kull skulle överleva till slakt skulle ytterligare 300 000 smågrisar tillföras marknaden. Medelåldern för konventionella grisar vid slakt är 181 dagar. Den bästa fjärdedelen av besättningarna nådde samma slaktvikt 10 dagar tidigare, medan grisar uppfödda i s k serogrisproduktion (frihet från ett antal smittsamma sjukdomar) nådde samma levande vikt vid slakt vid 141 dagar. Det visar betydelsen av friska djur när det gäller snabb tillväxt. Kostnaden för den konventionella medelbesättningen är 28 euro högre än för serogrisbesättningen. Friska djur är också miljövänliga. Svenska grisar förbrukar dagligen 4500 ton foder, vilket ger en kvävebelastning på 5000 ton. En procents förbättrat foderutnyttjade minskar kvävebelastning med 50 ton. I artikeln är samlat en mängd intressanta fakta kring vad kostnaderna är för sjuklighet och ej fungerande reproduktion. Åter blir man påmind  om riskerna för att öpnna gränserna för smittsamma grisjukdomar som PRRS. Det som Djursmittutredningen (SOU 2010:106) föreslår.