Sigtuna kommun fick backning av förvaltningsrätten i Uppsala på sina djurskyddskrav, trots att dessa har bäring på gällande EU-lagstiftning. Man frågar sig om förvaltningsrätten också tänker förhindra miljökrav vid offentlig upphandling. Man hävdar nämligen att kommunens krav strider mot LOU (lagen om offentlig upphandling) och EU:s principer. Hur kan man hävda detta? EU-kommissionens egna rekommendationer (Green Public Procurement Product Sheet) vänder sig till de myndigheter som vill upphandla de bästa miljöprodukterna som finns på marknaden. Helhetsyn, integrerad poduktion och djurvälfärd ingår i rekommendationerna. Då kan man knappast hävda att det är EU:s miniminivå, som ska gälla. Tvärtom hänvisar Kommissionen till att man ska gå utöver gällande lagstiftning. Det är beklämmande, och än en gång tappar jag tilltron till rättsväsendet. Häpnadsväckande att man bara accepterar Serveras argumentation i överklagandet, utan att bemöda sig om att undersöka vad EU-kommissionen har uttalat. Jag hoppas att Sigtuna med stöd av SKL överklagar till kammarrätten.
Jag citerar ur Kommissionens produktblad kring grön offentlig upphandling: ”Utvärderingskriterier, 4. Djurvälfärdsstandarder: En proportion av animaliska produkter, som är producerade med hög djurvälfärdsstandard enligt nationella riktlinjer.” Detta är ju en speciellt intressant formulering eftersom svensk djurskyddslagstiftning faktiskt ligger högre än EU:s miniminivå och väl kan anses vara nationella riktlinjer. Och då har det hela tiden sagts att man inte kan ställa krav enligt svensk djurskyddslagstiftning. Att som förvaltningsrätten i Uppsala hävda att man bara skulle kunna ställa krav enligt EU:s minimidirektiv är i direkt motsatsförhållande till EU-kommissionens målsättning att ge upphandlarna möjlighet att köpa de bästa produkterna på marknaden med utgångspunkt från miljö, helhetstänkande och djurvälfärd. Hur kan man reservationslöst acceptera Serveras argument. SKL:s inlaga till rätten verkar inte överhuvudtaget ha beaktats. Å andra sidan anger Kommissionen när det gäller verifikation: Produkter som kan presentera lämpliga bevis på att man lever upp till frivilliga standarder som går utöver bindande lagstiftning med certifiering från en accepterad organisation. Alternativt måste anbudsgivaren presentera andra bevis för att man lever upp till djurvälfärdsstandarden. Det är m a o fritt fram att i upphandlingen ställa krav på Svenskt Sigills standarder för mjölk och kött, liksom KRAV och sannolikt också ett antal djurvälfärdsstandarder inom EU som brittiska Freedom Food, holländska Better Leven eller danska Antoniusgrisen.
En kommentar
Håller med dig Gunnela – beklämmande.
Var kan man läsa förvaltningsrättens dom?