Tack Lars-Göran och Välkommen Helena Jonsson! Jag som har haft förmånen av att ha jobbat för och med Sveriges bönder sedan 1975 vet att svenska bondeledare har haft stor betydelse för utvecklingen inom svenskt lantbruk, svensk livsmedelsproduktion och svenska värderingar. Mitt problem är dock att jag tappat många av årtalen. Från att som tjänsteman inom Lantmännen på 70-talet aldrig ha mött en förtroendeman, blev det utmanande att som Stockholms-agronom dra yttranden i LRF:s styrelse, göra en presentation på Slakteriförbundets stämma, ha ansvar för grupper och nämnder med förtroendevalda bönder, vara support till engagerade styrelseledamöter och vara ute i kylan och inne i värmen med stöd från ordföranden i såväl Slakteriförbundet som LRF. Men det var med stolthet jag svarade fransk TV mitt under den andra BSE-krisen 2000, om hur det kom sig att Sverige inte hade någon salmonella, ingen BSE, sagt nej till antibiotika generellt i foder och en ambitiös djuromsorg, att det beror på kloka bondeledare och en sammanhållen bonderörelse och bondekooperation.
Det började med Erik Jonsson i LRF i början av 80-talet. Erik var urtypen för en sliten, klok och uthållig bonde. Man talar om Eriks limpa. LRF gick ut med annonser med en limpa, som visade den smala skiva av konsumentpriset som tillföll bonden. Man uppfattade Erik Jonsson som en ganska lugn och sansad person. Men när jag 1981 presenterade försöket med tidig avvänjning av smågrisar i burar hos Wilhelm Kähler i Halland, blev han röd i ansiktet och rejält upprörd. ”Denna hemska människa!” Smågrisar i burar – fantastiskt vad man kunde hitta på redan på den tiden. Birger Isakson min dåvarande chef (far till Ulric Isakson i Dalarna) var en oerhört charmerande person, som gav mig en spontan löneökning efter att jag drivit frågan om att LRF skulle föreslå ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. LRF:s antibiotikapolicy från 1981 är enligt min uppfattning, ett av de mest avgörande, unika och viktiga ställningstagande som LRF:s styrelse har fattat. Olle Hakelius (pappa till Johan Hakelius), ordförande för Lantmännen, var emot beslutet, vilket han nogsamt påpekade när policyn reviderades i styrelsen 1995.
Ordförande då i LRF:s forskningsberedning var Sven Tågmark. Jag var handläggare kring forskning på djur och livsmedel. Det hörde till, att forskningsberedningen skulle göra en studieresa på sommaren, så jag fick i uppdrag att fixa ett program i Frankrike. Från Paris tog vi oss ut på franska landsbygden. Herbert Lööv (expert på grönsaker) körde, jag läste karta och fick ibland tolka Svens tacktal till franska. Med på turen var Sigvard Andersson (föredetting från slaktbranschen) som kunde franska och fick sig en gratistur. Det var då jag lärde mig att solros hette ”tourne sol”. Sven känd historieberättare – han var ju värmlänning, drog en ny fantasisk historia varje kväll. Sven älskade ”blanquette de veaux” kalv frikasse´. Fantastisk, med tanke på hur man sedan har kritiserat vitt kalvkött. När vi gästat en känd forskningsstation bjöds vi på fyrarätterslunch med generöst med vin. Det var öronbedövande snarkningar i baksätet i bilen när Herbert och jag lotsades oss vidare genom det vackra franska landskapet. Sven blev en kortvarig LRF-ledare. Han hade kort stubin och gjorde sig inte så bra i TV. Jag var med i det stora bondetåget 1985 som samlade tjugotusen bönder, som marscherade från Humlegården till Kanslihuset. När dåvarande jordbruksministern SvanteHolquist stod i fönstret en trappa upp skallade ropen ”Hoppa Svante”. Det glömmer aldrig min då elvaåriga son, som var med.
Jag lämnade LRF 1982 för att påbörja min djuromsorgskarriär inom Slakteriförbundet. Ernst Eriksson som ordförande var en trygg och klok person. Sven Tidala ska verkligen ha en eloge som drev på om förbudet mot antibiotika generellt i foder och tillsammans med ordförande backade upp beslutet om Scans program Omsorg i djurskötseln på stämman 1985. Sven och Ernst kändes trygga när vi åt lunch med Astrid Lindgren., när det blåste som mest kring grisar, djurtransporter och slakt. Ernst Eriksson efterträddes av Lars Elander, som skötte sig med den äran. Man var stolt med Lars Elander som talare på de storstilade utdelningarna av Guldtackan på Läkarsällskapet. Under tiden på Slakteriförbundet satt jag kvar i LRF:s forskningsberedning. Bo Dockered tog över efter Sven Tågmark och blev sedan ordförande för LRF. Vi hade bra kontakt. Bosse satt i juryn för Guldtackan och vi fick där den första signalen om det berömda s k Spårbytet d v s från regleringar till marknad.
Hans Thuresson (definitivt inte en av djuromsorgskramarna) tog över efter Lars Elander som ordförande i Slakteriförbundet. Det blåste kring Sven Tidala som VD och den planerade omstruktureringen (det som senare blev Swedish Meats). Djuromsorgsprogrammet ifrågasattes och det började bli outhärdligt för mig på Slakteriförbundet. Bosse Dockered, som alltid varit en tillskyndare av svensk djuromsorg ville att jag skulle stanna kvar för att säkra Scans framgångsrika djuromsorgssatsning, men till slut blev det ohållbart. ”Kom till oss istället” sa Bosse, när jag berättade att jag var på väg till jordbruksdepartementet. I sista stund (en intensiv nattdiskussion med min kloke man) gjorde jag en kovändning och kände mig verkligen välkommen tillbaka till LRF 1993. Här hittade jag Eva Tejle – Ekbjörn, LRF-styrelsens miljöansvariga. Vi gjorde massa bra saker tillsammans och stred för LRF:s miljö och djuromsorgsambitioner. Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk drogs igång 1992. Men Bosse var ju en dominerande bondeledare. ”Dessa jävla prästkragar” sa Bosse och syftade på LRF:s annonser med bild på grisen bland baldersbrån. Sedan sågades hela den framgångsrika kampanjen, som hade fått starkt stöd av opinionen och konsumenterna och som just börjat få ordentligt genomslag. När jag ville att LRF tydligt skulle ta avstånd från religiös slakt utan bedövning (frågan var ställd av Nordiska Samfundet mot plågsamma djurförsök, senare Djurens Rätt ) sa Bosse nej och varnade mig för att vara fundamentalist. Jag vräkte över honom artiklar och debattinlägg.
Hans Jonsson var den givne efterträdaren till Bosse. Bland det första jag gjorde, var att se till att Hans meddelade Djurens Rätt att LRF inte accepterade slakt utan bedövning. Visst var det mycket snack om böndernas ryggsäck, men för mig var Hans en fantastisk LRF-ledare. När BSE-krisen bröt ut 1996, tog LRF initiativet och bjöd in till presskonferens. Jag kände ett starkt stöd när jag i mars 1996 demonstrerade hos Gunnar Nilsson i Viken, när Nilsson seminerade med den första importerade den första Belgisk Blå – sperman. Hans var beredd att utesluta Gunnar Nilsson ur LRF, men delar av LRF-styrelsen ballade ur. Att vara i Bryssel och få höra Hans representera bönderna vid Jordbruksdepartementets stora antibiotikakonferens 1997 var en njutning, för att inte tala om när Hans pratade med EU-parlamentariker på franska. Jag minns en minnesvärd kväll när Ing- Britt Irhammar som GD för Jordbruksverket och Hans Jonsson var på rejäl kollisionskurs. Jag tror det handlade om de berömde skotten i Ljungskile (Jordbruksverket hade skjutit nötkreatur utan öronmärken på bete) Lars Höök och jag å vår sida hade kontakt med Leif Denneberg för att försöka hitta en kompromisslösning.
”Nu ska det bli en kvinna” sa Bosse Dockered, när jag mötte honom på SLU innan LRF:s stämma, var det 2001. Och Caroline Trapp blev LRF:s första kvinnliga ordförande. Det var under hennes mandat som LRF antog sina viktiga värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel. Hon var rak och tydlig, men någon gång lite väl snabb. Det blev en hel del ståhej kring hennes uttalande om stöd för Arlas export av mjölkpulver till Dominikanska republiken, som i debatten slog undan benen på landets egen mjölkproduktion. Caroline gillade också Scans VD Peter Razstars förslag att importera 500 danska galtar till Sverige. Det blev en kalldusch när Torbjörn Johansson, LRF styrelse meddelade mig att man ställde upp på en förnyelse av den svenska grisen, genom import från Danmark. Det var i augusti 2001. Alla jag pratat med innan dess tyckte det var vansinnigt från såväl smittskydds- som avelssynpunkt. Caroline försåg mig med munkavle, men det var inte svårt att mobilisera SLU, SVA, djurskyddet och slutligen Jordbruksverket, som till sist avrådde från import. Då var Caroline oerhört juste och sa: Du hade rätt i alla fall” och bjöd mig på lunch, innan jag gick på ett halvårs behövlig tjänstledighet i mars 2002. Caroline och jag gjorde 2004 en resa till Köpenhamn för att försöka övertyga Danska Lantbrugsraadet och Danske Slagterier att det fanns starka smittskyddskäl för att LRF inte ville ha danska smågrisar, som transiterades via Skåne till Ryssland och Bornholm (nassetransit). ”Jag är inte enig” sa Caroline när danskarna hävdade att hälsoläget i Danmark var lika bra som i Sverige (Det är verkligen en ständig aktuell fråga). Jordbruksverket fick så småningom backa i frågan. På den resan berättade Caroline om sin hissfobi. Hon klarar inte av att åka hiss. Samma dag som vi åkte till Köpenhamn hade valberedningen meddelat att man föreslog Staffan Danielsson som ordförande i LRF i stället för Caroline, som hade ett år kvar. Det var tufft att ta kampen om ordförandeskapet, men det gick och Caroline var värd ett jättegrattis, som valde striden. Men till slut ett råd till Caroline: I dessa EHEC-tider, bjud inte på opastöriserad mjölk direkt från mjölkrummet!
Jag har redan skrivit en blogg om Lars-Göran Pettersson och till Helena Jonsson vill jag tillönska en god fortsättning. Det känns jättebra.
En kommentar
sakligt och intressant!