Det är inte bara i Sverige och EU som frågan kring antibiotikaresistens har hög prioritet. I juni träffades ett antal konsumentorganisationer från USA och Europa, den Transatlantiska konsumentdialogen (TACD), i Bryssel och enades om ett skarpt uttalande där man kräver ett totalt förbud mot all antibiotika till djur som inte används för att bota sjuka djur. Antibiotika ska bara användas efter veterinärrecept. Man vill bl a ha ett övervakningssystem över antibiotikaförbrukningen och resistensutvecklingen i hela livsmedelskedjan och en utveckling av djurhållningssystem som minskar behovet av antibiotikabehandling. Därutöver har amerikanska FDA (livsmedels – och läkemedelsverket) stämts av ett antal tunga ideella organisationer inom vetenskap, miljö – och konsumentområdet för att man inte vidtagit åtgärder för att förbjuda tillväxtantibiotika, fastän man bedömer att användningen bidrar till ökad antibiotikaresistens. Sedan 1970-talet har FDA försökt stoppa användningen av men inte lyckats. Men det är orimligt att man går så långt att man förbjuder antibiotika till djur – propåer, som ibland poppar upp. Det är oacceptabelt från djurskydds – och livsmedelsförsörjningssynpunkt.
Som jag tidigare nämnt var jag på Läkarförbundets seminarium i Almedalen och lyssnade på läkaren Björn Ramel, som presenterade sin bok ”Läkare utan vapen”. Läkarförbundet har varit aktivt när det gäller att kritisera förslagen från utredningen Folkhälsa – och Djurhälsa (Wretborn) bl a med hänvisning till risken för ökad antibiotikaresistens. Jag har läst Björn Ramels välskrivna bok. Det märks att han är journalist och ledarskribent i Sydsvenskan. Hans berättelse om situationen i Grekland och i Kenya är skrämmande. Det finns tydliga kopplingar mellan mängden använd antibiotika och utvecklingen av antibiotikaresistens. Men en minskning av antibiotika innebär inte säkert att bakterierna åter blir känsliga. En strategi för att bevara möjligheten att behandla sjuka människor och djur med antibiotika måste därför sikta på att bromsa ökningen av andelen antibiotikaresistenta bakterier. Resistenta bakterier känner inga gränser. Var fjärde svensk som varit utanför Norden tar med sig resistenta bakterier. Det politiska beslutet att kunna söka vård i vilket EU-land som helst gynnar därmed spridning av resistens mellan länder. Det finns också en spridd uppfattning att förskrivningen av antibiotika har ett samband med läkar – och veterinärtäthet, varför man kan undra om det fria vårdvalet kan påverka förskrivningen mot en ökning. När Björn talade om användningen inom djurhållningen så talade han om systemfel. Och där ger jag honom rätt som det ser ut på vissa håll i världen – jättelika intensiva djurbesättningar, handel med djur och dålig biosäkerhet. Däremot kan man inte föreslå att man skall förbjuda antibiotika till djur. Björn Ramel skrev i den bok jag köpte av honom: ”Gunnela, Jag tror vi förstår varandra” Det gillar jag.
Antibiotikaresistens kan betraktas som en pandemi d v s en sjukdom som är spridd över hela världen och antibiotika som en ändlig resurs. Men när Ulf Magnusson, SLU talade smittskydd på ett Östersjöseminarium ville han avliva myten om att stora besättningar är ett problem när det gäller utvecklingen av allvarliga zoonoser som fågelinfluensa. Det är de medelstora med dålig kunskap som är riskbesättningar. Jag var förvånad över att antibiotikaresistens inte togs upp. Björn Ramel talar om antibiotikaresistens som en fråga av samma dignitet som klimatfrågan. Och det är just temat för min nätverksträff i augusti – att få in frågan i hållbarhetsperspektivet för att få ökad dragkraft.
En kommentar
Tack för bra och klargörande inlägg och tack för att du aldrig förtröttas Gunnela! Antibiotikafrågan är en av de absolut viktigaste framtidsfrågorna! Vi får jobba på…