I våras blev det en del massmedial uppmärksamhet kring smågrisdödligheten i svensk grisuppfödning. ”Vi ska inte acceptera hög och ökad smågrisdödlighet” sa Lotta Rydhmer, professor vid SLU i P1. Grisaveln har sedan länge inriktat sig på stora griskullar, som ett led i att öka antalet smågrisar per sugga och år och därmed effektiviteten i uppfödningen. Men stora kullar innebär större risk för att smågrisarna dör under den första tiden. Det är bättre med lagom stora kullar och att alla överlever. EFSA (European Food Safety Authority) har utarbetat fem vetenskapliga positioner kring grisars välfärd som sammanfattas i två rapporter. EFSA presenterar ett antal djurskyddsproblem inom dagens grisproduktion. Man konstaterar också att stora kullar är ett djurskyddsproblem. Man måste arbeta med att reducera smågrisdödligheten såväl genom avel som genom skötselåtgärder. Aveln måste inrikta sig på ökad livskraft hos smågrisen och att suggorna blir bättre mammor, som inte ligger ihjäl sin avkomma. I EFSA- rapporten finns också angivet ett antal andra djurskyddsproblem inom grisuppfödningen.
Vid professorsinstallationen vid SLU i år sa Lotta Rydhmer
”Suggor får i snitt drygt tio smågrisar per kull, men ofta dör en eller två
av dem under den första veckan. En del av dessa är helt friska smågrisar
som kläms ihjäl av suggan. I många länder stängs suggan in i en bur när
hon ska grisa, i syfte att minska risken för att hon trampar eller lägger sig
på en nyfödd gris. Ett sådant system vill vi inte använda i Sverige eftersom
det försämrar suggans välfärd. Många ihjälklämda smågrisar vill vi inte
heller ha, det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Därför behöver
vi avla både för suggor som är bättre mammor och för mer livskraftiga
smågrisar”.
Andra djurskyddsproblem som nämns i EFSA:s rapport är utrymmet för dräktiga suggor. Benproblem hos suggor som hålls i grupp på spaltgolv är ett ökande problem. Det är uppenbart att digivande suggor kan hållas lösa, vilket ökar suggans välfärd och detta kan lösas utan att smågrisarna blir lidande. I Sverige krävs enligt djurskyddslagstiftningen fullständig lösdrift för alla grisar, medan EU-direktivet tillåter att suggan hålls i bur under hela digivningen och även fyra veckor efter betäckning. Det är en av de stora skillnaderna mellan Sverige och grisproduktion i de flesta andra grisproducerande länder. Lösgående suggor kräver tillräckligt med utrymme och skillnad mellan bobyggnad och aktivitetsyta. Blandning av grisar som inte känner varandra innebär alltid en risk för aggressioner. Detta kan bl a åtgärdas genom avel för sänkt aggressivitet. Tillräckligt med utrymme för att grisarna ska kunna undvika varandra underlättar liksom strö som stöd för klövarna. Alternativ till kastrering ägnas förstås stort utrymme. Man konstaterar att bedövning med CO2 eller bedövningsmedel inte är en långsiktig lösning. Vaccinering mot könsmognad anses vara ett fullgott alternativ till kastrering när det gäller galtlukt och djurvälfärd. Problemet är kostnaden för kontrollen av icke-vaccinerade i slakt anser EFSA. Enligt min belgiska djurskyddskollega är detta inget problem i Belgien.
EFSA:a andra rapport innehåller djurskyddsproblem kring aggression, bitskador exempelvis svansbitning, krav på berikningsmaterial. Man föreslår registrering av svansbitning på slaktlinjen. I många länder är höga stalltemperaturer ett problem, eftersom grisen inte kan svettas. Rapporten har fastsällt gränser för buller (max 80 decibelB), ammoniak (max 20 ppm). En ljusnivå på över 80 lux under aktivitetstiden gav mindre aggressioner än 40 lux. Grisarna ska ha minst 14 timmar ljus per dygn.
En kommentar
Hej,
Vad glad jag blev över att hitta den här artikeln.
Måtte de arma grisarna få en värdig vård.
Förstår inte folk som köper kött för 29.90, för att sedan åka utomlands för det är ju också så billigt!!
Måste Moder Jord slå oss alla med farsoter och naturkatastrofer innan vi förstår att ett djur kan känna smärta och ångest inför döden, som vi människor.